Bakgrund

Sjöförklaring

Fartygshistoria

Vraket

Källor

Skonertbriggen Vesta vrak i Sideby 1863
Vesta

Historien om en gammal segelskuta av Lasse Sjöberg

SegelskutaI hamnen i Sideby vid ön Skrattgrund (karta) ligger ett gammalt skeppsvrak, som de flesta i byn känner till. Hur det hamnat där råder det delade meningar om. När det hänt och fartygets nam verkar ingen känna till. Det är bara underdelen av skrovet som återstår, och spant och bordplankor har i stor utstäckning fallit isär. Fartyget är byggt i furu, vilket är lite märkligt. För ryktesvis skulle det röra sig om en dansk skonare och danskarna byggde vanligen i ek och bok. Men virket är av imponerande dimensioner.

Förr var barnen i byn lite rädda för att komma i närheten av vraket. Det är ju lite spöklikt och skrämmande med sjunkna skepp. Men platsen var en fin lekbotten för småsiken, så där har fiskats mycket av folk i trakten. Nu är det sämre med siken som bekant, men abborrarna hållar gärna till där istället.

Att via arkiv och museer få fram några uppgifter om detta haveri såg först ganska hopplöst ut. Åtskilliga brev resulterade i ingenting, men ett 'nödrop' i tidningen Syd-Österbotten 8/11-83 gav så småningom resultat. Från Helsingfors meddelade f. d. kristinestadsbon Håkan Olin följande: Enligt uppgift från Genraltulldirektionen och uppsyningsmennen i Finska lotsfördelningen led den danske skonerten VESTA, Kapten Hansen, skeppsbrott vid inloppet till Sideby hamn den 6 november 1863. Som orsak angavs: 'Kettingarna sprungit'.

Märkligt nog står inte ett ord att läsa i Wasabladet eller i Åbo Underrättelser från den tiden om olyckan, men från landsarkivet i Vasa anlände så småningom kopior av sjöförklaringen och protokollet från 'Rådstufverättens' i Kristinestad sammanträde den 9:e november 1863. Dessa dokument ger på något sätt liv åt det gamla vraket igen, genom att dess historia och besättning nu blir kända.

Bakgrund

Sjöförklaring

Fartygshistoria

Vraket

Källor

Up Sjöförklaring

Utdrag af journalia, hållen om bord å skonerten 'Vesta', hemma i Köpenhamn i Konugariket Danmark, som föres af undertecknad skeppare, under resa från Wasa till Christenestad uti October månad 1863.

Efter intagen barlast uti Brändö hamn, och sedan fartyget blifvit på fullkomligsta sätt försett med allt nödvendigt till förestående resan, då skonerten war 9 fot jupgående akter luckorne skalkade och försedde med dubbla prässenningar så lättades ankar den 27 October Kl. 8 på morgonen och gicks till segels under lotsens kommando winden Syd till West, laber kultje med mulen luft, Kl. 10 ankrade i Fjälskärds fjärd för conträr wind, den 29 på morgonen lättade ankar och fortsatte sedan med samma last ombord, Kl. 11 samma dag ankrade på Korshams fjärd, för Syd Sydwest tilltagen kultje, den 31 October på morgonen lättades ankar och seglades efter lotsens komando till Rönnskärs hamn hvarest ankrade Kl. 10 f. m. för conträr vind, stack nödig kätting och beslog seglen.

Tisdagen den 3 Nowember Kl. 9, erhöll lots ombord, lättade genast ankar och gick till segels efter lotsens kommando, winden Syd Sydost, laber kultje med mulen luft, Kl. 11 lämnades lotsen från bord vid yttre pricken, Kl. 12 pejlades Rönnskärs båk uti Nordost till Ost 1/2 ost på compassen, distansen circa 6 minuter hvarefter resan fortsattes med varierande windar, mulen luft och regn; Kl. 12 d. 5:e pejlade Sideby Klockstapel uti Syd Sydost 1/2 ost och Torngrunds båk uti Nordost till ost, allt på compassen, Kl. 1 erhöll Christinestadslots ombord, circa 6 minuter från land, winden Nord-nordost, hård kultje med hög sjö, Kryssade och wände efter lotsens kommando Kl 1/2 4 ef. m. hård tilltagande kultje med högbrytande sjö, minskade segel genom conträr wind og tilltagande kultje, kunde ej uppnå Christinestads hamn, och då stormen tilltog och dagen blef för kort till ljuset, beslöts att söka Sideby hamn, efter lotsens kommando, Kl. 1/2 5 stötte fartyget på grund, seglen brassades back och fartyget gick af grund, ankrade genast stack nödig kätting och beslog seglen, samma tid kom Sidebylots ombord och öfvertog kommando, förde genast warp ut på klippan och warpade fartyget cirka 80 famnar, stormen tilltagande, med hög sjö och ankrade efter lotsens kommando med båda ankare, stack kätting så att fartyget låg klart mellan klipporna, Kl. 12 sprang winden om på nordwest med hård tilltagen storm; Kl. 1 Den 6e October sprang babordskättingen och fartyget begynte att drifva med styrbordsankaret och kom genast på grund, hvarefter detsamma begynte stöta mot botten af berg och ge betydeligt watten, Kl. 4 war fartyget halft med watten, samma tid for i land med lotsens båt.

Samma dag for undertecknad befälhafware upp till Christinestad för att anmäla protest samt ombesörja det af omständigheterne påkallede.

Ofvanskrifne förklaring innehåller sanningen af hvad under resan hittils passerat, och wi bedyra, att wi fullgjort wår pligt, hvad i mensklig förmåga stått, gjort allt för farans afwärjande och att endast swår storm och högbrytande sjö förwållat den skada som nu drabbat skonerten 'Vesta', och äro wi beredde att detta edeligen styrka.

Christinestad 9 Nowember 1863

Skeppare P. Hansen

N. Fransén Anders Ohlson Matros

Styrman Matros Jens N. Aglei

 

Denna sjöförklaring lämnades alltså av kaptenen till Rådsturätten vid dess sammanträde tre dagar efter haveriet. Mötet protokollfördes enligt nedan:

 

År 1863 den 9. November sammanträdde å Rådhuset i Kristinestad Borgmästaren Aspelund jemte Rådmännerne Felin, Strandman och Sundman samt adjungerade ledamoten Stadsnotarien Blomqvist som äfven förde protokollet.

§334

I närvaro af Herr Tullförvaltaren Senatskanslisten och Riddaren Adolf Wittfooth å sysslans vägnar, samt Stadsfiskalen Gustaf Adolf Eklöf, såsom tillförordnadt publikt ombud och Handlanden Karl Wilhelm Kropelien i egenskap af Dansk vice Konsul inlämnade Kofferdiskepparen Peder Hansen, från Staden Köpenhamn i Konungariket Danmark, efter erhållet företräde, icke allenast utdrag af Notarii publici protest protokoll för den 6. i denna månad, utan äfven en skriftligen författad sjöförklaring, hvilka här hvar efter annan intogo och voro af följande lydelse.

Utdrag ur Notarii publici i Kristinestad protokoll för nedannämde dag.

År 1863 den 6 November klockan sex (6). eftermiddagen infann sig hos undertecknad Borgmästare och Notarius publicus Kofferdiskepparen Peder Hansen, förande skonertbriggen Westa, hemma i Köpenhamn och anmälde att han, efter att med barlast hafva afseglat ifrån Wasa för att i denna stad intaga last af tjära, med lots ombord ifrån Torngrunds båk skolat förlidne gårdag inlöpa Sideby hamn samt vid inloppet til hamnen förtöjt fartyget för begge ankarena, hade i avseende till uppkommen stark storm och deraf härrörande svår sjögång, kettingen till babords ankaret sprungit klockan ett (1) sistlidne natt och fartyget kommit i drift samt kort derpå börjat stöta på grund med den påföljd att det sprungit läck och icke kunnat hållas flott, hvarföre sedan fartyget blifvit halft af vatten och lagt sig på grundet. Hansen med sitt manskap och den medföljande lotsen, med den sistnämdes båt öfvergifvit fartyget och begifvit sig i land, och som olyckan utan hans förvållande inträffat protesterade Hansen emot fartygets egare och eho det än angå kunde för all ansvarighet och ersättningsskyldighet i följd af den sålunda timade olyckan; förbehållande sig öppen talan enligt Lag, hvilket i mitt protokoll antecknadt blef och stadens insegel bestyrkt. Kristinestad som ofvan.

Ex officio

Carl Aspelund

(Sigill)

Närvarande vittne:

Carl W. Kropelien

Handl. & vice consul

Sk Allig Hansen

efter hvilkas uppläsande Skepparen Hansen anhöll att utaf hans medhafda besättning Styrmannen Martin Fransén samt matroserne Anders Ohlson och Jens Aglei, måtte till styrkande af sjöförklaringens riktighet å ed i saken höras: derå bemälde personer, hvilka härvid på upprop tillstädeskommo, fingo med för dem som saken vederbör öppen lemnad rätt, att emot de afgifvande berättelserna göra de jäf och påminnelser hvartill fog kan förefinnas, aflägga vittneseden erinrades att derå tala sanning samt intygade sammanstämmande riktigheten af ofvanintagne sjöförklaring, hvilken för dem upplästes och utstego efter vidgåendet af sin utsago.

Herr Tullförvaltaren Wittfooth anhöll att få till protokollet antecknadt att tullbevaktning samtidigt med lotsen anländt ombord till det sedemera förolyckade fartyget; derå och sedan Stadsfiskalen Eklöf förmält sig ej hafva något att påminna, Skepparen Hansen utlofvades bevis öfver hvad sålunda förelupit genom utdrag af protokollet. Hvilket antecknades.

Bakgrund

Sjöförklaring

Fartygshistoria

Vraket

Källor

Det bör ha varit en viss uppståndelse i Sideby den 6:e november 1863. Det var ju fråga om ett skeppsbrott mitt inne i hamnen, så att alla i byn kunde ta sig ned till stranden och med egna ögon bevittna katastrofen. Enligt Wasabladet hade det för övrigt varit ovanligt varmt och blåsigt hela hösten. Detta resulterade bland annat i, att två skepp från Kristinestad förliste vid ungefär samma tid. Den 23:e november gick skonerten Rauha under med amn och allt på väg till Lübeck och den 21:a december led barkskeppet Antaia skeppsbrott vid Söderarm utanför Stockholms skärgård.

Up Fartygshistoria

Men varför är Vesta byggd i furu och inte i ek, som hon borde vara, om hon är dansk? Från nationalmuseet i Roskilde i Danmark kom förklaringen så småningom: Fartyget är byggt år 1813 i Sverige (!) Det är alltså ett ganska gammalt skepp, som ligger i Sidebys hamn. När Vesta byggdes härjades Europa av Napoleonkrigen och Sverige erövrade Norge från Danmark. När hon förliste 1863, pågick det amerikanska inbördeskriget och Danmark anfölls av tyska trupper. Det måste ha varit en deprimerad kapten Hansen, som så småningom återvände till ett hemland i krig för att redogöra för sin redare hur haveriet gått till.

Om detta skepp verkligen hette Vesta, när hon gick av stapeln år 1813 är högst osäkert, men 1820 köptes hon till Köpenhamn av skeppsredaren och köpmannen Jens Larsen Busch och döptes då om till 'Juliane' efter hans hustru. Det var nu inte några strålande tider för handel och sjöfart i Europa vid den tiden. De ledande nationerna med England i spetsen var starkt protektionistiska. Men Jens Busch hade redan sin egen marknad färdig; nämligen Island. Detta land hade ända sedan 1380 stått under den danska kronan och även om engelsmän och irländere tidvis gjort inbrytningsförsök i det danska handelsmonopolet, var det ändå via Köpenhamn trafiken på Island förlöpte under i synnerhet sexton- och sjuttonhundratalen. De stränga bestämmelser, som 1602 infördes om handeln på Island, gav goda inkomster åt den danska kronan, men jämmer och elände åt islänningarna i två hundra år. Visserligen avskaffades monopolet igen 1736, men folket på Island var fattigt och hade inte råd att köpa egna fartyg förrän inpå 1800-talet. För övrigt drabbades ön av det största voulkanutbrottet i sin historia 1783 och det satte spår i form av missväxt och massdöd hos boskapen för lång tid frammåt.

Det var alltså danska köpmän, som stod för handelssjöfarten på Island långt in på artonhundratalet och Jens Busch var en av dem. Han anställde en kapten vid namn Bonde Michelsen och ansökte om isländskt sjöpass för Juliane (sedermera Vesta) den 9:e juni 1820. Reykjavik var nu inte någon större stad vid den tiden (1786 bodde där till exempel inte fler än etthundrafemtio människor), men där fanns ytterligare fem städer med stapelrättigheter. Juliane uppges för övrigt i de danska registren från 1820 vara en galeas och besättningen anges till befälhavare och åtta man. Hon bör ha varit ett ganska sjövärdigt skepp, tycker man, för Nordatlanten är ju inte precis känd, för att bjuda på några söndagsseglatser.

Busch satte alltså sitt fartyg i trafik på Island 1820, men hade tyvärr oturen att avlida redan 1821. Hans dödsbo och änka försökte under några år att uprätthålla kommersen, men 1825 såldes Juliane till de isländska bröderna Arni och Olafur Thorlacius. Enligt riksantikvarie Thor Magnusson på nationalmuseet i Reykjavik var dessa bröder kända köpmän och kaptener på artonhundratalet och en hel del har skrivits om deras handel på bland annat Spanien med fisk. Vidare uppges Arni Thorlacius (1802-1891) vara 'den förste islänning som i senare tid seglade eget skepp mellan Island och Skandinavien' och det är därför möjligt, att Juliane var det första islandsägda fartyg, som gick i regelbunden fraktfart på den traden. Det finns dock en kapten vid namn Tønnes Matthiesen i registren också, så sannolikt var Arni Thorlacius i första hand redare för Juliane. Besättningen uppges utöver befälhavaren vara två styrmän, fem manskap och en skeppsgosse.

Vad Island främst behövde importera vid den tiden var järnvaror, trävaror (där finns inga skogar), spannmål, konsumtionsvaror, salt och tjära. Vad man hade att exportera var torkad fisk, klippfisk och tran. Detta bör alltså också ha varit den last, som Juliane haft ibland. En seglats mellan Island och den norska västkusten tog för övrigt på artonhundratalet minst tre dygn, men kund i dåligt väder ta veckor. Det måste ha varit en äventyrlig resa för Juliane från Köpenhamn till Island, om Nordatlanten var på dåligt humör. Enligt riksantikvarie Thor Magnusson 'har detta gamla vrak vid Finlandskusten ett visst historiskt intresse för Island också'.

Men ganska snart kom andra intressenter in i Juliane och hennes fraktfart på Island. En grosshandlare vid namn Sass tog så småningom över fartyget, men behöll Tønnes Matthiesen som befälhavare. Sass hade dessutom hjälp med befraktningen av 'rederiet' (?) Andresen & Schmidt, men år 1837 uppges Juliane vara återköpt till Köpenhamn av samme Sass, varför han då kan ha varit ensam ägare av fartyget. Isländska sjöpass är i alla händelser utfärdade årligen fram till 1831 för henne och det är heller inte osannolikt, att hon bland annat haft frakter på Island ända fram till 1851, då hon på nytt bytte ägare. Perioden 1831-1851 är dåligt dokumenterad för Julianes del tyvärr. Kanske var Sass inte så intresserad av bokföring.

Det konservative synsätt, som under förra delen av artonhundratalet givit upphov till skyddstullar och handelsmonopol i Europas länder, besegrades runt artonhundrafemtiotalet av liberalismen och världskonjunkturen började äntligen peka uppåt. I och med den så kallade 'navigationsaktens' upphävande 1849 i England, som var Europas ledande nation vid den tiden, tog handelssjöfarten fart ordentligt och i land efter land hyllades frihandelns principer. Europas hamner stod öppna för Juliane. Men Danmark råkade år 1848 i krig med Preussen och Juliane ficksäkert passa sig då, eftersom kriget pågick även till sjöss. Fred slöts emellertid 1850 och nu kommer den tredje och sista fasen i fartygets historia.

1851 såldes alltså galeasen Juliane och ny ägare blev redaren och grosshandlaren C. Christiansen i Köpenhamn. Han döpte genast om sitt fartyg till 'Vesta' och gjorde möjligen en del förändringar i dess rigg också. För från och med nu kallas hon i registren för skonertbrigg. Christiansen anställde en befälhavere som hette Peter Lyxdorph och satte Vesta i trafik på de nyöppnade engelska hamnarna. Dit gick alltså resan 1852 och även året därpå. 1854 gjordes ett mellanstick på Finnmarken i Nordnorge, men 1855 var hon tillbaks på englandstraden igen. Därefter verkar Christiansen ha tröttnat på sin kapten (eller om det var tvärtom), för 1856 fördes befälet av en Hans Schou och resan gick 'till Antwerpen och vidare'. Följande år var det dags för ny kapten igen och under Andreas Friis seglade Vesta ännu en gång til England vid nyårstid. Nu bör hon på allvår ha börjat känna av konkurensen från ångbåtarna, som i synnerhet i England började bli tämligen talrika vid det här laget. När Vesta byggdes år 1813 fanns endast två fungerande ångfartyg i hela världen i kontinuerlig drift och dem bör hon inte ha kännt sig hotad av, särskillt som ett av dessa fanns i Amerika.

Vad Vesta sysslade med de närmaste fyra åren är tyvärr höljt i dunkel. Kanske var Christiansen liksom sin föregångere inte heller så intresserad av bokföring. Hur som helst finns inga upplysningar i de danska arkiven förrän 1863. Det året var det ganska oroligt runt Östersjön. Det nybildade Tyskland hotade Danmark med krig, om hertigdömena Schleswig och Holstein införlivades med det danska kungadömet och i Polen pågick inbördeskrig och uppror mot den ryske överheten hela året. Men grosshandlare Christiansen sände ut sitt skepp i alla fall, nu under befäl av kapten Peder Hansen. Färden gick på hösten till Vasa, men vad Vesta kunde ha haft för last dit, finns inga upplysningar om. Däremot framgår det ju av protokollen från rådsturätten i Kristinestad, att hon skulle ha lastat tjära för återresan till Danmark (?) i just Kristinestad. Tjära hade för Finland länge varit den viktigaste exportvaran, men vid artonhundrasextiotalet hade sågade trävaror (34% mot 3% för tjäran) alltmer börjat fylla fartygens lastrum i stället.

Nu gick det ju inte riktigt bra för kapten Hansen och Vesta, som framgick av sjöförklaringen tidigare. Natten till den 6:e november 1863 strandade fartyget vid Sideby under 'swår storm och högbrytande sjö', och på eftermiddagen fredagen den 6:e infann sig Peder Hansen i Kristinestad, för att raportera vad som inträffat och telegrafera hem till Danmark. Redan på måndagen den 9:e november står i Köpenhamnstidningen Berlingske Tidende under rubriken 'Skibsefterretninger' följande: 'Skonnerten Vesta, Kapt. Hansen af Kbhvn, er ifølge Telegram forlisst paa Reisen fra Vasa til Christinestad. Mandskabet reddet'. Ytterligere 4 danska skepp förliste i samma storm fast på annat håll och under hela novemberoch december finns det nästan dagligen i tidningarna telegram om mängder av skeppsbrott. Den 15:e november dog för övrigt den danska kungen Frederik den sjunde och i februari 1864 bröt krig med Tyskland ut, varvid Danmark förlorade bortåt två femtedelar av sin befolkning och yta genom förlust av Schleswig och Holstein. En olycka kommer ju som bekannt sällan ensam.

Vestas storlek uppges i skeppsregistret i Köpenhamn till mellan 43 och 50 'cml'. Vad det mer exakt skulle innebära är inte lätt att säga, men enligt tillfrågad expertis kan hon ha varit 30 till 35 meter lång ungefär. Den uppfattningen stämmer också ganska väl, med det intryck man får av själva vraket vid dykarundersökning. Hon bör ha haft 2 master, som troligen har fört både råsegel och gaffelsegel. Tyvärr har ingen bild av Vesta stått att finna, men hon kan ha sett ut ungefär som fartyget på bilden.

Vesta är för övrigt ett mycket vanligt namn i skeppsregistren. I antikens Rom var Vesta 'den husliga härdens gudinna', så åtskilliga skepp genom historien lär ha burit det namnet.

Up Vraket

Enligt Daniel Dahlström, Sideby, som vuxit upp på Yttergrund, där hans far var lots, har Vesta drivit på 'Reimargrynnon' i närheten av den plats, där hon nu ligger. Därefter har isen efter ett antal år fört resterna av vraket till den slutliga platsen vid Skrattgrund. Detta verkar inte helt osannolikt, och nu får man gissa resten.

Eftersom haveriet inträffade i november, bör isen ha lagt sig kring vraket efter några veckor. Dessförinnan har med största säkerhet allt av värde hunnit bärgas. Vid den tiden pågick ju också en intensiv nybyggnation av fartyg i Sideby med omnejder, så man får nog anta, att rigg, ankare, ratt, lanternor, kompass m.m. användbara delar kom att överföras till någon eller några av dessa byggen. På landsarkivet i Vasa finns tyvärr inget auktionsprotokoll från Vesta, men det normala förloppet vid olyckor av denna art var ändå, att det mesta, som räddats vid ett skeppsbrott, såldes på auktion. Tänkbra mottagare av delar från Vesta är i så fall skonerterna Ekerö och Surutoin, som bägge blev färdiga 1864, samt barkskeppen Kotka, Vesta(!), och skonerten Aimo, som levererades 1865.

När sen Vesta låg där halvsjunken och fastfrusen under vintern, bör hon ha varit tillgänglig för hela byn, vad beträffar bärgning av allting, som stack upp genom isen. Bland annat lär ett lider ha byggts i Fladan av delar från vraket, där hålen i väggarna vittnade om tränaglarna, som en gång hållit dessa plankor på plats ombord. Ett obekräftat rykte säger dessutom, att någon har satt eld på vad som slutligen stack upp över vattenytan. När så småningom vädrets makter gjort sitt, bör den tyngande stenbarlasten ha fallit ur vraket. Isen har sedan troligen förmått flytta resterna av Vesta till den plats, där hon alltså nu slutligen har fått sin grav.

Bakgrund

Sjöförklaring

Fartygshistoria

Vraket

Källor


Web editing & design ©2003 Staffan Storteir

Up Källor:

  • Landsarkivet i Vasa. Nationalmuseet i Roskilde, Danmark. Nationalmuseet i Reykjavik, Island. Statens sjöhistoriska museum i Stockholm.
  • Alf Henriksson, Islands historia.
  • Åke Holmberg, Vår världs historia.
  • Sven-Erik Åström. Natur och byte. Canby, skepp och sjöfart. Uppslagsverk.
  • Wasabladet. Åbo Underrättelser. Berlingske Tidene.
  • Håkan Olin, Helsingfors. Daniel Dahlström, Sideby. Bertel Abrahamsson, Sideby. Åke Storsjö, Sideby. Axel Johansson, Sideby. Alvar Rosenback, Sideby. Hjördis Östervik, Sideby.
  • Tack också till Joakim Nyman, Upplands-Väsby, för hjälp med dykarundersökningar av vraket efter Vesta. Och sist men inte minst ett särskilt stort tack till Christer Norrvik i Skärholmen i Stockholm för all hjälp.