Skonertbriggen
Vesta vrak i Sideby 1863
|
|||
 |
Förr var barnen i byn lite rädda för att komma i närheten av vraket. Det är ju lite spöklikt och skrämmande med sjunkna skepp. Men platsen var en fin lekbotten för småsiken, så där har fiskats mycket av folk i trakten. Nu är det sämre med siken som bekant, men abborrarna hållar gärna till där istället. Att via arkiv och museer få fram några uppgifter om detta haveri såg först ganska hopplöst ut. Åtskilliga brev resulterade i ingenting, men ett 'nödrop' i tidningen Syd-Österbotten 8/11-83 gav så småningom resultat. Från Helsingfors meddelade f. d. kristinestadsbon Håkan Olin följande: Enligt uppgift från Genraltulldirektionen och uppsyningsmennen i Finska lotsfördelningen led den danske skonerten VESTA, Kapten Hansen, skeppsbrott vid inloppet till Sideby hamn den 6 november 1863. Som orsak angavs: 'Kettingarna sprungit'. Märkligt nog står inte ett ord att läsa i Wasabladet eller i Åbo Underrättelser från den tiden om olyckan, men från landsarkivet i Vasa anlände så småningom kopior av sjöförklaringen och protokollet från 'Rådstufverättens' i Kristinestad sammanträde den 9:e november 1863. Dessa dokument ger på något sätt liv åt det gamla vraket igen, genom att dess historia och besättning nu blir kända. |
||
Denna sjöförklaring lämnades alltså av kaptenen till Rådsturätten vid dess sammanträde tre dagar efter haveriet. Mötet protokollfördes enligt nedan:
|
|||
|
Det bör ha varit en viss uppståndelse i Sideby den 6:e november 1863. Det var ju fråga om ett skeppsbrott mitt inne i hamnen, så att alla i byn kunde ta sig ned till stranden och med egna ögon bevittna katastrofen. Enligt Wasabladet hade det för övrigt varit ovanligt varmt och blåsigt hela hösten. Detta resulterade bland annat i, att två skepp från Kristinestad förliste vid ungefär samma tid. Den 23:e november gick skonerten Rauha under med amn och allt på väg till Lübeck och den 21:a december led barkskeppet Antaia skeppsbrott vid Söderarm utanför Stockholms skärgård. Men varför är Vesta byggd i furu och inte i ek, som hon borde vara, om hon är dansk? Från nationalmuseet i Roskilde i Danmark kom förklaringen så småningom: Fartyget är byggt år 1813 i Sverige (!) Det är alltså ett ganska gammalt skepp, som ligger i Sidebys hamn. När Vesta byggdes härjades Europa av Napoleonkrigen och Sverige erövrade Norge från Danmark. När hon förliste 1863, pågick det amerikanska inbördeskriget och Danmark anfölls av tyska trupper. Det måste ha varit en deprimerad kapten Hansen, som så småningom återvände till ett hemland i krig för att redogöra för sin redare hur haveriet gått till. Om detta skepp verkligen hette Vesta, när hon gick av stapeln år 1813 är högst osäkert, men 1820 köptes hon till Köpenhamn av skeppsredaren och köpmannen Jens Larsen Busch och döptes då om till 'Juliane' efter hans hustru. Det var nu inte några strålande tider för handel och sjöfart i Europa vid den tiden. De ledande nationerna med England i spetsen var starkt protektionistiska. Men Jens Busch hade redan sin egen marknad färdig; nämligen Island. Detta land hade ända sedan 1380 stått under den danska kronan och även om engelsmän och irländere tidvis gjort inbrytningsförsök i det danska handelsmonopolet, var det ändå via Köpenhamn trafiken på Island förlöpte under i synnerhet sexton- och sjuttonhundratalen. De stränga bestämmelser, som 1602 infördes om handeln på Island, gav goda inkomster åt den danska kronan, men jämmer och elände åt islänningarna i två hundra år. Visserligen avskaffades monopolet igen 1736, men folket på Island var fattigt och hade inte råd att köpa egna fartyg förrän inpå 1800-talet. För övrigt drabbades ön av det största voulkanutbrottet i sin historia 1783 och det satte spår i form av missväxt och massdöd hos boskapen för lång tid frammåt. Det var alltså danska köpmän, som stod för handelssjöfarten på Island långt in på artonhundratalet och Jens Busch var en av dem. Han anställde en kapten vid namn Bonde Michelsen och ansökte om isländskt sjöpass för Juliane (sedermera Vesta) den 9:e juni 1820. Reykjavik var nu inte någon större stad vid den tiden (1786 bodde där till exempel inte fler än etthundrafemtio människor), men där fanns ytterligare fem städer med stapelrättigheter. Juliane uppges för övrigt i de danska registren från 1820 vara en galeas och besättningen anges till befälhavare och åtta man. Hon bör ha varit ett ganska sjövärdigt skepp, tycker man, för Nordatlanten är ju inte precis känd, för att bjuda på några söndagsseglatser. Busch satte alltså sitt fartyg i trafik på Island 1820, men hade tyvärr oturen att avlida redan 1821. Hans dödsbo och änka försökte under några år att uprätthålla kommersen, men 1825 såldes Juliane till de isländska bröderna Arni och Olafur Thorlacius. Enligt riksantikvarie Thor Magnusson på nationalmuseet i Reykjavik var dessa bröder kända köpmän och kaptener på artonhundratalet och en hel del har skrivits om deras handel på bland annat Spanien med fisk. Vidare uppges Arni Thorlacius (1802-1891) vara 'den förste islänning som i senare tid seglade eget skepp mellan Island och Skandinavien' och det är därför möjligt, att Juliane var det första islandsägda fartyg, som gick i regelbunden fraktfart på den traden. Det finns dock en kapten vid namn Tønnes Matthiesen i registren också, så sannolikt var Arni Thorlacius i första hand redare för Juliane. Besättningen uppges utöver befälhavaren vara två styrmän, fem manskap och en skeppsgosse. Vad Island främst behövde importera vid den tiden var järnvaror, trävaror (där finns inga skogar), spannmål, konsumtionsvaror, salt och tjära. Vad man hade att exportera var torkad fisk, klippfisk och tran. Detta bör alltså också ha varit den last, som Juliane haft ibland. En seglats mellan Island och den norska västkusten tog för övrigt på artonhundratalet minst tre dygn, men kund i dåligt väder ta veckor. Det måste ha varit en äventyrlig resa för Juliane från Köpenhamn till Island, om Nordatlanten var på dåligt humör. Enligt riksantikvarie Thor Magnusson 'har detta gamla vrak vid Finlandskusten ett visst historiskt intresse för Island också'. Men ganska snart kom andra intressenter in i Juliane och hennes fraktfart på Island. En grosshandlare vid namn Sass tog så småningom över fartyget, men behöll Tønnes Matthiesen som befälhavare. Sass hade dessutom hjälp med befraktningen av 'rederiet' (?) Andresen & Schmidt, men år 1837 uppges Juliane vara återköpt till Köpenhamn av samme Sass, varför han då kan ha varit ensam ägare av fartyget. Isländska sjöpass är i alla händelser utfärdade årligen fram till 1831 för henne och det är heller inte osannolikt, att hon bland annat haft frakter på Island ända fram till 1851, då hon på nytt bytte ägare. Perioden 1831-1851 är dåligt dokumenterad för Julianes del tyvärr. Kanske var Sass inte så intresserad av bokföring. Det konservative synsätt, som under förra delen av artonhundratalet givit upphov till skyddstullar och handelsmonopol i Europas länder, besegrades runt artonhundrafemtiotalet av liberalismen och världskonjunkturen började äntligen peka uppåt. I och med den så kallade 'navigationsaktens' upphävande 1849 i England, som var Europas ledande nation vid den tiden, tog handelssjöfarten fart ordentligt och i land efter land hyllades frihandelns principer. Europas hamner stod öppna för Juliane. Men Danmark råkade år 1848 i krig med Preussen och Juliane ficksäkert passa sig då, eftersom kriget pågick även till sjöss. Fred slöts emellertid 1850 och nu kommer den tredje och sista fasen i fartygets historia. 1851 såldes alltså galeasen Juliane och ny ägare blev redaren och grosshandlaren C. Christiansen i Köpenhamn. Han döpte genast om sitt fartyg till 'Vesta' och gjorde möjligen en del förändringar i dess rigg också. För från och med nu kallas hon i registren för skonertbrigg. Christiansen anställde en befälhavere som hette Peter Lyxdorph och satte Vesta i trafik på de nyöppnade engelska hamnarna. Dit gick alltså resan 1852 och även året därpå. 1854 gjordes ett mellanstick på Finnmarken i Nordnorge, men 1855 var hon tillbaks på englandstraden igen. Därefter verkar Christiansen ha tröttnat på sin kapten (eller om det var tvärtom), för 1856 fördes befälet av en Hans Schou och resan gick 'till Antwerpen och vidare'. Följande år var det dags för ny kapten igen och under Andreas Friis seglade Vesta ännu en gång til England vid nyårstid. Nu bör hon på allvår ha börjat känna av konkurensen från ångbåtarna, som i synnerhet i England började bli tämligen talrika vid det här laget. När Vesta byggdes år 1813 fanns endast två fungerande ångfartyg i hela världen i kontinuerlig drift och dem bör hon inte ha kännt sig hotad av, särskillt som ett av dessa fanns i Amerika. Vad Vesta sysslade med de närmaste fyra åren är tyvärr höljt i dunkel. Kanske var Christiansen liksom sin föregångere inte heller så intresserad av bokföring. Hur som helst finns inga upplysningar i de danska arkiven förrän 1863. Det året var det ganska oroligt runt Östersjön. Det nybildade Tyskland hotade Danmark med krig, om hertigdömena Schleswig och Holstein införlivades med det danska kungadömet och i Polen pågick inbördeskrig och uppror mot den ryske överheten hela året. Men grosshandlare Christiansen sände ut sitt skepp i alla fall, nu under befäl av kapten Peder Hansen. Färden gick på hösten till Vasa, men vad Vesta kunde ha haft för last dit, finns inga upplysningar om. Däremot framgår det ju av protokollen från rådsturätten i Kristinestad, att hon skulle ha lastat tjära för återresan till Danmark (?) i just Kristinestad. Tjära hade för Finland länge varit den viktigaste exportvaran, men vid artonhundrasextiotalet hade sågade trävaror (34% mot 3% för tjäran) alltmer börjat fylla fartygens lastrum i stället. Nu gick det ju inte riktigt bra för kapten Hansen och Vesta, som framgick av sjöförklaringen tidigare. Natten till den 6:e november 1863 strandade fartyget vid Sideby under 'swår storm och högbrytande sjö', och på eftermiddagen fredagen den 6:e infann sig Peder Hansen i Kristinestad, för att raportera vad som inträffat och telegrafera hem till Danmark. Redan på måndagen den 9:e november står i Köpenhamnstidningen Berlingske Tidende under rubriken 'Skibsefterretninger' följande: 'Skonnerten Vesta, Kapt. Hansen af Kbhvn, er ifølge Telegram forlisst paa Reisen fra Vasa til Christinestad. Mandskabet reddet'. Ytterligere 4 danska skepp förliste i samma storm fast på annat håll och under hela novemberoch december finns det nästan dagligen i tidningarna telegram om mängder av skeppsbrott. Den 15:e november dog för övrigt den danska kungen Frederik den sjunde och i februari 1864 bröt krig med Tyskland ut, varvid Danmark förlorade bortåt två femtedelar av sin befolkning och yta genom förlust av Schleswig och Holstein. En olycka kommer ju som bekannt sällan ensam. Vestas storlek uppges i skeppsregistret i Köpenhamn till mellan 43 och 50 'cml'. Vad det mer exakt skulle innebära är inte lätt att säga, men enligt tillfrågad expertis kan hon ha varit 30 till 35 meter lång ungefär. Den uppfattningen stämmer också ganska väl, med det intryck man får av själva vraket vid dykarundersökning. Hon bör ha haft 2 master, som troligen har fört både råsegel och gaffelsegel. Tyvärr har ingen bild av Vesta stått att finna, men hon kan ha sett ut ungefär som fartyget på bilden. Vesta är för övrigt ett mycket vanligt namn i skeppsregistren. I antikens Rom var Vesta 'den husliga härdens gudinna', så åtskilliga skepp genom historien lär ha burit det namnet. |
|||
|
|
Enligt Daniel Dahlström,
Sideby, som vuxit upp på Yttergrund,
där hans far var lots, har Vesta drivit på 'Reimargrynnon'
i närheten av den plats, där hon nu ligger. Därefter
har isen efter ett antal år fört resterna av vraket till
den slutliga platsen vid Skrattgrund. Detta verkar inte helt osannolikt,
och nu får man gissa resten. Eftersom haveriet inträffade i november, bör isen ha lagt sig kring vraket efter några veckor. Dessförinnan har med största säkerhet allt av värde hunnit bärgas. Vid den tiden pågick ju också en intensiv nybyggnation av fartyg i Sideby med omnejder, så man får nog anta, att rigg, ankare, ratt, lanternor, kompass m.m. användbara delar kom att överföras till någon eller några av dessa byggen. På landsarkivet i Vasa finns tyvärr inget auktionsprotokoll från Vesta, men det normala förloppet vid olyckor av denna art var ändå, att det mesta, som räddats vid ett skeppsbrott, såldes på auktion. Tänkbra mottagare av delar från Vesta är i så fall skonerterna Ekerö och Surutoin, som bägge blev färdiga 1864, samt barkskeppen Kotka, Vesta(!), och skonerten Aimo, som levererades 1865. När sen Vesta låg där halvsjunken och fastfrusen under vintern, bör hon ha varit tillgänglig för hela byn, vad beträffar bärgning av allting, som stack upp genom isen. Bland annat lär ett lider ha byggts i Fladan av delar från vraket, där hålen i väggarna vittnade om tränaglarna, som en gång hållit dessa plankor på plats ombord. Ett obekräftat rykte säger dessutom, att någon har satt eld på vad som slutligen stack upp över vattenytan. När så småningom vädrets makter gjort sitt, bör den tyngande stenbarlasten ha fallit ur vraket. Isen har sedan troligen förmått flytta resterna av Vesta till den plats, där hon alltså nu slutligen har fått sin grav. |
||
|
|
|
||
I
hamnen i Sideby vid ön Skrattgrund (
