Skeppsbyggeri i Österbotten: Skeppstyper på 1600-talet

Abraham Momma (Reenstierna)

Handelsmännen och industriföretagarna Abraham och Jacob Momma, (senare adlade Reenstierna) ursprungligen från Holland, grundlade år 1666 i Jakobstad en varvsanläggning vid stadens hamn och den forna "bankstaden" för att bygga monterade och till skatteavdrag berättigade fartyg. Där omskolades nejdens skeppstimmermän för den nya tekniken, att bygga större fartyg på kravell efter det "holländska maneret".

Skeppstyper på 1600-talet

Pekka Toivanen

E-post till: e.p.toivanen at kolumbus.fi

Artikeln och illustrationerna ingår i Toivanen, P. 1982, "Bröderna Mommas skeppsvarv i Jakobstad 1662-1672" ss. 63-70 "Fartyg byggda vid skeppsbyggeriet i Jakobstad".

Benämningarna på 1600-talsfartygen varierar i källorna, och sålunda är det inte alls entydigt, vilka typer man syftade på i dokumentens opreciserade hänvisningar. Den svenska kronan började från och med år 1620 klassificera örlogsflottans fartyg, och därmed stabiliserades även handelsfartygens benämningar. Enligt örlogsflottans benämningar år 1620 fastställdes regalskepp som benämning för stora, lagom örlogsskepp för medelstora och mindre örlogsskepp för övriga fartyg. Rikskanslern Axel Oxenstierna preciserade 13 år senare - år 1633 - klassificeringen ännu noggrannare: benämningen regalskepp gällde fartyg om 400-500 läster (en s.k. svensk svår läst var ca 2,5 ton), ett stort örlogsskepp om 200-250, mindre skepp om 150-200 och minsta skepp om 100-150 läster. (83)

Ett par år innan "skeppsgården" i Jakobstad grundlades förenklades Oxenstiernas system genom att det indelades i tre klasser: "första klassens" skepp om 139-165 fot i längd, "andra klassens" skepp om 115-139 och "tredje klassens" skepp om 100-115 fot. Tre år efter att varvet i Jakobstad hade avslutat sin verksamhet fastställdes för örlogsflottan en bestyckningsplan genom att man indelade fartygen i sex grupper, de största hänfördes till första rangen och de minsta till sjätte rangen. (84)

Dessa indelningsgrunder utgjorde bakgrund för de fartyg, som byggdes under Mommarnas tid och senare i Jakobstad. I alla fall var de fartyg, som hade byggts i Jakobstad, handelsfartyg och fick redan år 1617, då det svenska riket hade uppnått sitt mål i öster och effektiverade sin utrikespolitiska aktivitet i söder, i Baltien, Polen och Tyskland, ett likartat system, dock med den skyldigheten att mot en viss tullfrihet vid påfordran göra örlogstjänst. Systemet förutsatte en förändring i skeppsskrovet, och fartyg byggda i enlighet med dessa krav benämndes "monterade skepp", i många fall utan att skeppstypen antyddes. (85)
Fartygstyp: Flöjt | Bojort | Jakt | Galjot | Pinass | Fregatt | Skuta | Krejare | Håp | Äsping | Struss | Lodja | Galeja | Översiktsbild

Typbenämningar

Kompaniskeppen, som existerade under ett halvsekel från år 1629, ägdes av partägare eller enskilda, men i likhet med de monterade skeppen kunde de ställas till örlogsflottans förfogande mot vederlag. Den hela eller halva friheten var ekonomiskt betydelsefull, och sålunda lät skeppsredarna gärna "montera" sina fartyg på ett sådant sätt, att de motsvarade kronans krav. (86)

Inom dessa indelade klasser varierade typbenämningarna mycket. I vissa fall gällde benämningen en bestämd typ, ibland en viss grupp av fartyg, och i många fall övergick benämningen från en typ till en annan, d.v.s. namnets innehåll förändrades. T.ex. under senare hälften av 1500-talet övergick benämningen för kravell i skepp, på 1600-talet blev skepp beteckning för segelfartyg i allmänhet och senare för ett fullriggat skepp med rår på samtliga tre master. Under den tid då bröderna Mommas skeppsvarv i Jakobstad var verksamt, ändrades benämningarna. Speciellt i de lokala källorna, men också i de äldsta fartygsregistren, kunde samma fartyg förekomma under olika typbeteckningar. (87)

Typbeteckningarna under medeltiden och den äldre Vasatiden holk, kravell och kogg hade i alla fall försvunnit fram till åren 1617-1620, då tullnedsättning och indelning av handelsfartyg, som var kapabla att förstärka örlogsflottan, förverkligades. Benämningarna galleon och bark användes också från gammalt, men förekommer inte i de källor, som berättar om skeppsbyggeri under senare hälften av 1600-talet i jakobstad. Benämningen bark preciserades under 1700-talet och denna typbeteckning fanns kvar fram till segelsjöfartserans slut.

I 1600-talets sjöfart var flöjten det mest brukade lastfartyget i Nordvästeuropa. Denna fartygstyp hade utvecklats i Holland. Den hade ett rundgattat skrov, med en bred öppning i aktern för rorkulten. Över öppningen avslutades den med en mindre, rektangulär, plan akterspegel. Fartyget var mycket grundgående, hade stor lastdryghet förenat med en god seglingsförmåga och relativt liten besättning och sålunda god ekonomi. Flöjten var riggad som andra samtidiga skepp av motsvarande storlek. (88)

Flöjt

En svensk flöjt från 1600-talet. Flöjten var en i Holland utvecklad skeppstyp, rundgattad, flatbottnad och relativt smal. Flöjten har här två master med två råsegel och en med latinskt segel. Lyberg 1949. Foto Pentti Puranen. Efter teckning av J. Hägg

Flöjt

Med tanke på de fartyg, som byggdes vid Jakobstadsvarvet, var dock benämningarna för medelstora och mindre fartyg viktigare än ovannämnda beteckningar för större fartyg.

Benämningen bojort eller bojert förekom i Holland redan från 1400-talet och syftade på ett ursprungligen brett, fylligt, tvåmastat fartyg med platt akterskepp och en liten överbygd hytta. Bojorten hade på stormasten ett sprisegel och över detta ett råsegel, på mesanmasten ett latinsegel. På nordliga vatten blev denna typ en av de mest använda fartygstyperna från 1500-talet.

Hall och Halldin har räknat, att år 1676 var ett tiotal byggda bojorter i medeltal ca 19 meter långa och 5,4 meter breda. Längdens förhållande till bredden varierade mellan 3,6 och 3,3:1. Den ursprungliga dräktigheten på 40-50 läster steg under 1600-talet upp till 100-125 läster. Bestyckningen kunde på de större bojorterna uppgå till 12-14 kanoner och besättningen till 30-40 man.

Bojortens skrovform var ursprungligen besläktad med typerna jakt, smack och ketch, vilka benämningar också kunde användas parallellt för bojorten. Benämningen bojort kunde även förekomma vid sidan av typnamnen flöjt, galjot och struss. Sålunda kunde dessa närmast medelstora fartyg, dit bojorten räknades, få parallellbenämningen från eller ge sitt namn åt något större eller mindre fartyg. En annan skeppstyp, kallad koffen, hade samma skrovform som bojorten, men var mindre än den. (89)

Benämningen galjot var avsedd för breda, fylliga och grundgående fartygstyper, som utvecklades i Holland. Galjoten fick under 1600-talets andra hälft en stor utbredning i Sverige jämsides med de ovannämnda bojorterna och flöjtarna, speciellt inom kustsjöfarten. Galjoten var rundgattad med raka sidor och bredare i förhållande till längden än flöjten. Ned mot kölen hade galjoten ett skarpare akterskepp än flöjten. Ovanför vattenytan övergick akterskeppet i en kort häck. Galjoten hade på 1600-talet två master, men riggen varierade avsevärt. Typens lastförmåga motsvarade bojorten. (90)

Pinassen , ett tremastat fartyg med plattgattat akterskepp, inrangerades också bland de stora skeppen. De mindre pinasserna var bestyckade med 8-24 kanoner och besättningen varierade mellan 15-40 man. Benämningen för pinass hade ingenting att göra med riggen, som följde den allmänna utvecklingen. (91)

Under senare hälften av 1600-talet avsågs i allmänhet med beteckningen fregatt ett snabbseglande, lättmanövrerat och fullriggat fartyg med 22-50 kanoner, uppställda på flushdäck. Till skrovformen var dessa snabbseglande fartyg smalare än de ovannämnda typerna på så sätt att längdens förhållande till bredden kunde vara 4:1 ("Postryttaren", Göteborg år 1664). Enär fregatterna var fullriggade och användes som örlogsfartyg, steg besättningens styrka till närmare 100 man. (92)

I en nygrundad liten sjöfartsstad torde de mindre fartygen ha spelat den viktigaste rollen, åtminstone när det gällde borgarnas skeppsbygge och sjöfart. I Momma-varvets korrespondens förekommer också benämningar för små fartyg, men dessa har lika väl kunnat användas som allmänna namn, utan anknytning till en viss typ.

Skutan betecknade ursprungligen ett snabbseglande fartyg, men blev under medeltiden benämning på mindre kust- och lastfartyg. Den hade en eller två råsegelriggade master och en besättning på 5-8 man. Örlogsflottan använde skutan som transport- och rekognoseringsfartyg, men i de österbottniska städerna och inom bondeseglationen torde den ha förekommit mest.

Krejaren (krejerten) och pråmen ( det slaviska "parom") var besläktade med skutan och var också de avsedda för liknande användning. Enligt Hall och Halldin hade krejaren på 1500- och 1600-talen två master med var sitt råsegel, då pråmen kunde ha en, två eller tre råtacklade master. Pråmen dräktighet kunde stiga till 80 läster. (93)

Jakten var ett enmastat segelfartyg, som man också kunde ro. Den användes under förra hälften av 1600-talet bl.a. som avisofartyg, men under den senare hälften av århundradet kunde jakten förekomma som rikligt dekorerade statsjakter eller stormännens "speljakter". Pinken åter var ett två eller enmastat segelfartyg, för vilket det var utmärkande med en ovanför rodret i höjd med däcket från skrovet utskjutande häck med en rektangulär akterspegel. Längdens förhållande till bredden påminde om den ovannämnda fregattens dimensioner (4:1); t.ex. i Polen förekom denna typ som ett bestyckat konvoj- och patrullfartyg med 30-40 mans besättning och räknades som fregatt. (94)

Galjot

Jakt

Jakt Ill. ©Axel Nelson

Struss

I kusttrafiken och i trafiken på de österbottniska älvarna och till inre delar av landet använde man olikartade små fartyg, lastdragare och resebåtar, vilka med stor sannolikhet också byggdes i Jakobstad, både på Mommarnas varv och vid pedersöreböndernas gamla varvsplatser, vid Vattungen, "Kivikko" i Östensö, i Pirilö, i Katternö samt på olika ställen i Larsmo skärgård.

Håpen ( av fi. haapio = båt av asp = haapa) var en inhemsk lätt och snabb roddbåt. Sådana båtar med 10-16 par åror levererades till Sverige och t.o.m. år 1546 till det svenska hovet från Finland. Benämningen håp användes för hovets båtar, för båtar byggda i Finland och för forsbåtar med sydda bord. Äspingen var däremot välkänd som de större segelfartygens stora rodd- och segelbåt, skeppsbarkassen. Den var avsedd för fartygets bogsering vid stilltje eller att användas på ankarplatsen för förbindelse med hamnen. I Jakobstad användes som lastageplats för större fartyg troligen redan från 1600-talet, men speciellt från 1700-talet nordöstra kanten av Greggöre. Som skeppsbarkasser användes f.ö. farkoster av olika slag: äspingar, jakter, sumpar eller lodjor. (95)

Typerna lodja (lådja) och struss (strudz) rekvirerades österifrån, den förstnämnda under det 25-åriga nordiska kriget och den denare under 1600-talets polska krig. Benämningen lodja var dock en förryskning "lovja" - lodja, av det finska ordet laiva, medan strudzar ("strussar") var en försvenskning av det slaviska ordet "strudzi". Båda fartygstyperna var grundgående och utrustade för segling och rodd. Lodjor byggdes med all säkerhet i Jakobstad för den svenska skärgårdsflottan under senare hälften av 1700-talet, men också tidigare förekomst av denna typ var naturlig.

Om man ännu nämner sådana båttyper, som byssan, skärjebåten, vilken man också kallade kanslibåten, skafferibåten eller kockbåten, får man en någorlunda bild av det rika sortiment farkoster som användes och förekom under senare hälften av 1600-talet. Många av dess typer byggde man också i Jakobstad. (96)

Äsping