SPELMANSTRADITIONER I ÖSTERBOTTEN

av

Harri Blomberg


 

"Otto Andersson har sagt att Josef Krokbäck - Penik-Josip - spelade så vackert, att han bara ville gråta"

Silverbröllop i Tjöck

Foto: © Olle Haavisto             Silverbröllop i Tjöck 1992 med Tjöck spelmanslag

BröllopssederFiolspelmänOtto Andersson möter Penik-Josip"Oppsitto"SockendräkterMenuettområde


 

PENIK-JOSIP FRÅN LAPPFJÄRD

De finlandssvenska spelmännen var många och skickliga. I varje socken längs kustremsorna i söder och väster, samt på de talrika ögrupperna i skärgården, finns det melodier upptecknade av ditresta forskare från städernas bildningscentra som fascinerades över landsbygdens kulturliv.Spelmannen Penik-Josip De första publicerade svenska folkvisorna från Finland finns i Adolf Iwar Arwidsson "Svenska fornsånger" (1834-1842). De var 25 stycken till antal, men insamlingsort saknas. Troligtvis sjöngs de i östra Nyland, då forskare i ämnet antar att han sparat dem i minnet sedan gymnasieåren i Borgå.

Lektorn i Vasa gymnasium, Johan Oscar Immanuel Rancken, började redan år 1848 ett mer systematiskt arbete att samla in österbottnisk folkdiktning, dit spelmännens musik räknades. Rancken var själv ute på fotvandringar i landskapet för att söka upp den folkliga kulturen, men skickade även ut sina elever för samma uppdrag. Dessa, bland annat J. R. Aspelin, Isak Smeds och J. E. Wefvar, fortsatte även efter skolgången i Vasa upptecknandet av Finlands svenska folkdiktning.

Senare kom nog Otto Andersson att bli den mest betydelsefulla forskaren i ämnet. Han föddes på Vårdö i den åländska skärgården den 27 april 1879 och dog med professors titel i Åbo den 27 december 1969. Bondsonen var nog extra lämpad för ändamålet, då hans bakgrund gjorde att han lättare än stadsbarn kunde tas med allmogen. Hans forskningar resulterade till många goda standardverk i ämnet. En stor del av dessa är utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland.

Bild: Josef Krokbäck från Penik i Lappfjärd -Penik-Josip- enligt skiss av Närpeskonstnären Carl Bengts vid Otto Anderssons första möte med spelmannen år 1904. Foto 1907. Klicka för foto 1908.

Andersson var även upphovsman till "Österbottniskt bondbröllop", sju stycken tablåer enligt traditioner och originala sång- och melodiuppteckningar från Österbotten. Socknarna Jeppo, Karleby, Kronoby, Korsholm, Maxmo, Nykarleby, Närpes, Pedersöre, Purmo,Vörå och Övermark har fått delge av sina musiktraditioner för scenverket. Tablåer där sång och spel samverkade med danserna. Ett mästerverk i sin genre som fick sin premiär på Societetshuset i Helsingfors i början av 1900-talet, men har spelats upp på många andra platser i Finland och Sverige. Det skiljer sig från "Värmlänningarna", som är mer ett traditionellt skådespel, genom att det endast visar upp bröllopssederna i Österbotten i de former dessa odlats och utvecklats under 1700- och 1800-talet och fortlevat ett gott stycke in på 1900-talet. Ett framförande av äkta folklivsbilder vars dialoger och monologer var på Petalax-dialekt, skrivna av lantdagsmannen och pastorn A. R. Hedberg.

Otto Andersson Otto Andersson 1907

 

Bröllopsseder i Österbotten

 Otto Andersson har i sina skrivna verk berättat att bröllopssederna i allmänhet avvek från varandra i de fyra finlandssvenska landskapen; Nyland, Åboland, Åland och Österbotten. Olikheterna låg dels på det ceremoniella, dels på det traditionella planet. De rikaste ceremonierna intill 1900-talets början har förekommit i Österbotten. I förordet till "Österbottniskt bondbröllop" skriver han:

 Vid österbottniska bondbröllopen synas sången och musiken hafva intagit en måhända förnämare plats än vid liknande tillfällen å andra orter i vårt land. Allestädes har ju musiken, enkannerligen fiolmusiken, representerad af goda spelmän och gamla vackra melodier, hållits högt i ära. Men i Österbotten har därutöver förekommit ett förvånansvärt stort antal obligatoriska bröllopssånger.

 I Sydösterbotten förekommer ännu idag arrangerade bondbröllop (Silverbröllop i Tjöck), men bröllopsmusiken, både den instrumentala och den vokala, är ändå bara en del av den rika spelmanstradition som bygden har att visa upp. Josef Mickelsson Båsk från KorsbäckSpelmännen var oumbärliga vid årets alla festligheter, vid sorg och till vardags. Så gott som varje by huserade spelmän, även om vissa blev mer namnkunniga än andra. I nuvarande Kristinestads kommun kan Lappfjärd och Tjöck anses vara de trakter som för ett sekel sedan representerade de allra bästa av finlandssvenskt folkmusikliv hade att ge, inte bara genom sin musik utan även via sina folkdräkter.

 

 

Bild: En av traktens mera kända spelmän "Mickas Josip", Josef Mickelsson Båsk från Korsbäck född den 23.12 1842. Mickas Josip uppgav själv att han hade spelat på ungefär 300 silverbröllop. Fotografi från 1911.

 

 

 

 

 

Brages tävlan för fiolspelmän

Våren 1907 besökte Tjöck sångkör Helsingfors och Otto Andersson skrev i sin år 1947 utkomna bok "Finlands svenska musikfester under 50 år":

 Tjöck sångkörTvå körer skilde sig från de övriga genom sina färgrika dräkter redan vid den första träffen på torsdagsmorgonen. Den ena var Tjöcks sångkör, och den andra var Brages kör. Tjöckkören väckte stort uppseende under hela festen. En så genuin svenskfinländsk allmogekör hade nog aldrig förut vandrat på huvudstadens gator och icke heller någon finsk. Kören anfördes av kantor P. A. Fredriksson i Kristinestad.

Bild: Foto av Tjöck sångkör vid folkmusikfesten i Helsingfors 1907

 I denna skara som kom till Helsingfors år 1907 från Sydösterbotten, fanns en spelman som kan anses vara urtypen av de goda spelmän landsdelen har frambringat. Han kallades Penik-Josip, men hette egentligen Josef Krokbäck och kom från Penik (nuvarande Åback) i östra Lappfjärd. Byn ligger nära rån mot Mörtmarks by, som fram till år 1927 var en del av Lappfjärd men sedan överfördes till Bötom kommun. Penik omges på alla sidor av Tjöck bys marker utom på den nordöstra, där byn gränsar till Skogslunds gårdsgrupp i Bötom.

Otto Andersson som hade träffat honom några år tidigare under en av sina uppteckningsresor, berättade i den år 1907 utkomna boken "Inhemska musiksträvanden" om Penik-Josip:

Fiolspelmän i Helsingfors Helt nyligen nådde mig budskapet, att Josef Krokbäck från Penik i Lappfjärd avlidit. Han besökte i våras för första gången och enda gången huvudstaden i sällskap med den så uppmärksammade Tjöck sångkör, och uppträdde vid Brages tävlan för fiolspelmän och tilldelades även ett pris (fjärde pris och i samma tävlan fick K. Erlands från Tjöck tredje pris).

Bild: Gruppfoto (© Sibeliusmuseum) av spelmännen vid Brages tävlan för fiolspelmän i Helsingfors den 7 juni 1907

 

Vid detta tillfälle utpekades han av prisnämnden såsom kanhända den mest typiska spelman av dem, som där deltogo. Säkert är ock, att med Penik-Josip bortgick en av Österbottens mest representativa bärare av de gamla folklåtarna.

Spelmän vid spelmanstävlingen i Kristinestad 1908

 

Bild: Foto (© FMI) av spelmännen vid spelmanstävlingen i Kristinestad 1908 (notera att Penik-Josip finns med på detta foto från 1908, red.)

 

 Eventuellt hade Penik-Josip varit i Helsingfors tidigare, för i början av år 1956 berättade mörtmarksbon Vendla Erikslund i tidningen Syd-Österbotten att fiolspelaren Josef Krokbäck redan år 1895 gick till Helsingfors till den första sångfesten därstädes. Där uppträdde han i en spelmanstävlan och vann första priset för sitt fiolspel. Erikslund berättade:

Han hade även komponerat en egen polkamelodi, som hette "Kom kuddorna". I den melodin imiterade han olika naturljud. En flicka går till Bötbergs-skogen efter korna och Josip imiterade flickans lockrop, samt kossornas möande svar. När tösen fick reda på sina kor, blev hon så glad att hon började tralla en polkamelodi och dansa, men endast en takt fick hon. Det var omöjligt för jäntan att få andra takten till polkan, och två takter måste polkan ha. Men då kom Bötbergs-gubben, ni vet, han med horn, svans och klövar, och hjälpte henne med andra takten, som blev väldigt hetsig. För den kompositionen och sitt fina spel fick han alltså första priset.

Otto Andersson minns sitt första möte med Josef Krokbäck

 I "Finlands svenska folkdiktning, band VI" som kom ut i Åbo 1963, mindes Otto Andersson sitt första möte med Josef Krokbäck, en händelse som skedde i Penik nästan sex decennier tidigare:

 "Utom åtskilliga danser, som jag har deltagit i under ungdomsåren i hemsocken, var jag under min uppteckningsresa 1904 med om en äkta österbottnisk dansstuga i Penik by tillhörande Tjöck (bör vara Lappfjärd) - "Penik lánde" kallades byn i Kristinestad. Många omständigheter gjorde detta besök minnesvärt: byns avskilda läge, de ursprungliga förhållandena, som ännu i början av seklet voro rådande i denna trakt, och styrkan av musikens trollmakt, som jag erfor hos en gammal spelman och under en lördagsdans. De skiftande upplevelserna fingo dessutom ökad omväxling genom att jag hade sällskap på färden av min gode vän, konstnären Carl Bengts. Denna hade följt mig från sitt hem i Närpes. Dit hade nämligen ryktet nått om de berömda spelmännen i Tjöck och där planlade vi resan, under vilken även målaren väntade att finna originella motiv för sina dukar.

Vi vandrade till fots en solig augustidag från Kristinestad upp till "Penik lánde". Vägen, egentligen endast en klövjeväg den tiden, slingrade sig i bukter längs den lilla Tjöck-ån.Tjöck å Landskapets skönhet minskade vägens längd. Dess karaktär övergick från slättbygd till skogsbygd.

 

Bild: Tjöck å

Uppe i byn togo vi in i en av de största gårdarna, "Voima-Kalas", där husbonden välkomnade oss och bjöd oss stanna över natten. Den gamla mangårdsbyggnaden var uppförd i två våningar. I den övre våningen fanns förutom några mindre rum en stor sal, i vilken väggarna voro pappersbeklädda och målade i mönster - därest icke minnet sviker mig - dock utan bilder i stil med de berömda dalamålningarna, som de likväl i någon mån påminde om.

Vårt besök gällde den berömda spelmannen som jag fått uppgift om. Tyvärr var han sjuk och låg till sängs i sin stuga. Något spelande kunde inte komma i fråga så sjuk som han var, sade han, vilket för mig var en stor missräkning. Han hade dock ingenting emot att jag spelade för honom en och annan låt på min fiol, som jag efter vanligheten förde med mig. Han lyssnade ivrigt. Och då jag frågade, om han hört den eller den menuetten, den eller den polskan blev han allt livligare. Det dröjde inte länge, innan han satt på sängkanten och bad om fiolen för att visa vad han kunde av kända och okända danslåtar. Gubben blev allt mer upplivad under spelet. Från branten av förgängelsen framlockades den ena melodien efter den andra. Medan skymningen föll notfästes tonerna i skenet av ett talgljus som gubben letade fram; en skock nyfikna pojkar samlades som statister omkring oss: en scen som fångades på duken av den påpassliga målaren. När jag spelade gubbens låtar korrekt nästan omedelbart efter det han hade spelat dem och när Bengts till åskådarnas häpnad hade lyckats göra scenen åskådlig i färg, blevo vi båda betraktade såsom minst sagt ovanliga gäster.

Ryktet om våra svårbegripliga konstfärdigheter hade föregått oss, när vi infunno oss i den dansstuga, som var anordnad senare på kvällen i en av gårdarna. Där upplevde vi låtar i sin traditionella funktion. En yngre spelman förde stråken där. De dansande trängdes i menuett och polska, de vanligaste danserna, men även vals och tvåstigare med flera danser förekommo. Jag antog spelmannens roll emellanåt och Bengts var ivrigt i farten med att teckna typer och situationsbilder. Dansen blev allt livligare och pågick till långt efter midnatt. Flickorna - en stor del i sockendräkter - tävlade med de hurtiga penikpojkarna i ömsom kraftiga och ömsom sirliga steg och svängar allt efter dansens art. Även äldre personer togo del i glädjen. Jag minnes ännu denna natt: en dansstuga, vars make jag varken förr eller senare varit med om, en oförgätlig erfarenhet av folkmusiken såsom stimulerande och uppehållande faktor i folklivet, denna gång därtill i allmogemiljö som försatte mig tillbaka till länge sedan framfarna tider."

 I den lokala berättartraditionen hade mötet också ihågkommits. Mörtmarksbon Vendla Eriksson, som var släkt med Penik-Josip och tillika en ung kvinna i 24-års åldern boende i Penik då tilldragelsen utspelade sig, gav i början av år 1956 åt lokalpressen sin version av berättelsen om att då folkmusikupptecknaren Otto Andersson, tillsammans med konstnären Carl Bengts från Närpes, kom till Penik för att träffa Penik-Josip så var det första denne spelman gjorde var att dra skinnfällen över sig. Vendla Eriksson berättade:

 "När de trädde in i stugan kröp han i sängen och drog skinnfällen över sig. Han var säkert blyg och inte van att i sin avkrok få besök av så fint främmande. O. A. ville att han skulle spela för dem. Men Josip gjorde ingen min av att stiga upp. Då tog O. A. ned hans fiol (sic!) och började stråka en bygdelåt. Men då sprang Josip upp och ryckte fiolen av O. A. och skrek:

- Inte ska den låten spelas så där, utan så här! Och så sågade han musik på sin fiol att det stod härligt till. O. A satt vid bordet och tecknade upp varje ton, som trillade ur Josips fela. När Josip tröttnade spela, tog O. A. hand om hans instrument och började spela hans melodier precis som Josip spelat dem. Han spelade förstås efter de noter han just tecknat upp. Men detta övergick Josips förnuft. Aldrig hade någon spelman klarat hans drillar förr med att höra dem en gång, så han trodde nog att här var det trolleri, ifall det nu inte var självaste Bötbergs-gubben.

Under tiden Andersson och Krokbäck sysslade med musik målade konstnären Bengts av de båda storspelarna. O. A. har sagt att Josef Krokbäck spelade så vackert, att han bara ville gråta. En av de melodier, som Otto Andersson, upptecknade efter Josef Krokbäcks spel var bland annat "Pensarn kommer till gården", vilken Alexander Slotte skrivit texten till. Flera andra melodier fick Andersson framtrollade ur Josips fatabur och fela."

 Vendla Erikslund i Mörtmark var en guldgruva, då det gällde minnen från gamla tider i sin hembygd. Hon berättade vid ett annat tillfälle för en lokalreporter om Voima-Kal, värdparet till de nyanlända gästerna i Penik, som var hennes svärfar. Det stod i tidningen Syd-Österbotten den fjärde april 1956:

 "Hon berättar att Voima-Kal eller Nygårds-Kal, som han förste hette, är född i Mörtmark på Nygårds-backen mittemot Albin Uusitalos gård. Sedan skaffade han sig en stuga på Södergårds-backen invid nuvarande telefoncentralen, där han även hade en smedja. Hans yrke var smedens. Och i detta yrke tränade han upp sina krafter till jättestyrka. Voima-Kal, även Voimarin, odlade ett ståtligt helskägg och förmenade, att han liksom bibelns Simson hade krafter i skägget. Han var som Penik-Josip en stor humorist. En gång tog han sig om skägget och sade:

- Här finns nog voima (finska ordet voima betyder kraft).

Därefter fick han heta Voima-Kal, vilket namn han på sätt och vis gav sig själv.

Han gifte sig med en hemmansflicka i Penik och blev svåger med Penik-Josip (Josef Krokbäck), och säkert hade de båda glada laxarna många trevliga stunder tillsammans, ty båda hade en sprudlande humor. I Penik tog Kal namnet efter sitt genom gifte förvärvade hemman och kallade sig sedan Karl Erikslund. Men då hans hustru i Penik dog, flyttade han tillbaka till Mörtmark. Här blev han då bonde på Hanses-backen eller nuvarande Erikslund. I sinom tid gifte han sig för andra gången med en äldre flicka från Fastenas (där Viinikka nu bor). På gamla dar fick han sytning hos sin son Erland och svärdottern Vendla Erikslund."

Otto Andersson fick uppleva en "oppsitto"

  Otto Anderssons historia från "Penik-lánde" tar inte slut med ovanstående. Nej, han fortsätter med att berätta om vad som följde efter mötet med spelmannen. Andersson fick uppleva en "oppsitto" och skriver i sin bok:

 "Opsitor" eller "oppsittor" var en form av lekstugor som förekom särskilt i Österbotten ända in till början av vårt sekel; seden dog ut i Bergö först 1920. "Opsitorna" föregick i Pörtom av så kallade "Splitanstugor", vilket namn motsvarar lekstugor, eftersom ordet "split" i den gamla Pörtomdialekten betydde lek.

A. v. BeckerPå hösten när de första rågskylarna sattes upp på åkrarna, då skulle "oppsittun" börja (Replot). Programmet var något olika i olika socknar.

Bild: Bondefolk på slätten vid Lappfjärds kyrka i Sydösterbotten. 1800-tals motiv av A. v. Becker i en "En resa i Finland"

Varje fredagskväll efter Mikaeli samlades ungdomen i någon backstuga och lekte pantlekar; då kunde till och med den blyga gossen eller flickan i stöd av lekens regler mer eller mindre ogenerat visa vem han eller hon ville ha (Bergö). Nöjet bestod ibland mest i att laga mat: "rivipannkakor", "rivigröjtin", "heitvägg"; efteråt kunde man dansa (Lappfjärd). På en del ställen dominerade således lekarna, på andra ställen danserna.

Den "opsito" som jag lyckades få vara med om i Tjöck (bör var Lappfjärd) under det ovan skildrade besöket var uteslutande en dansstuga. Och det märkliga med den var dessutom, att där dansades så gott som uteslutande menuetter. För mig erbjöd "opsiton" flera överraskningar utöver dansandet. Jag hade i min hembygd varit med om så kallade "kvällsettor", vid vilka gårdsfolket samlades och utförde olika arbeten, på visst sätt detsamma som "talkaarbete". Skillnaden var dock den att till "talka" ("kardartalka", "spinnartalka" och så vidare) samlades man på ett ställe från flera gårdar, medförande arbetsredskap (kardstol, spinnrock och så vidare), medan man kunde hålla "kvällsettor" endast med gårdens folk under mörka höst- och förvinteraftnar. (Uttrycket att "sitta uppe" är inte främmande för mitt minne, men ett sådant uppesittande gällde också endast någon form av arbetsgemenskap).

Ett främmande drag var för mig i Tjöck (bör vara Lappfjärd) att deltagarna hade förning med sig som sedan avåts gemensamt under kvällen. I detta avseende påminde "oppsitton" om en lek- och danstillställning, som förekom åtminstone i en socken under namn av "hopläggankalas" (Sottunga). Envar som ville vara med om ett sådant kalas skulle på förhand inbetala en bestämd avgift. För de pengar som "lagts ihop" köptes kaffe, socker, bulle, lemonad och kanske något annat om pengarna räckte till. Förtäringen inmundigas mellan danserna eller lekarna.

Som barn hade jag även varit med, när man samlades i något av barnens hem för att leka ringlekar eller sittlekar. Men just genom "oppsitton" i Tjöck (bör vara Lappfjärd) var en dansstuga blev den en helt ny upplevelse för mig. Den gav dessutom viktiga erfarenheter om det folkloristiska material som jag var ute för att samla, då spelmansmusik och dans stod i centrum där.

Efter den första menuetten väntade jag mig någon annan sysselsättning. Men nya menuetter följde, den ena efter den andra, endast då och då omväxlande med andra danser. När jag undrade om dansen fortsatte för att demonstrera menuetterna för mig, fick jag veta, att "oppsittorna" brukade gå till just på detta sätt i denna by. Om danserna voro något ensartade - ehuru fängslande nog genom artens sällsynthet - så voro melodierna omväxlande. Spelmannen satte här liksom annorstädes en ära i att föredra en rik repertoar.

Färgrika sockendräkter

De färgrika dräkterna gåvo ungdomsskaran ökad charm. Också dräktskicket var en nyhet för mig. Jag befann mig för första gången i en trakt av Svenskfinland, där de gamla sockendräkterna voro i bruk i helg och söcken. Tjöck folkdräktJag minnes min häpnad och beundran, när värdinnan i gården där jag bodde förde mig upp i "klädloftet", där olika persedlar i granna och dämpade färger hängde tätt längs väggarna i större antal än jag mäktade räkna: helgdagsdräkter, dräkter för särskilda högtider, för glädje, för sorg, för olika åldrar och så vidare.

 

Bild: Tjöck folkdräkt

 

Intrycket av detta dräktöverflöd, denna färgrikedom, den skicklighet och den flit, som "klädloftets" dyrbarheter bar vittne om, blev outplånligt: det gav pådrivande impulser i Brages dräktverksamhet, som började ett par år senare, och det återupplivades med förnyad styrka genom den sockendräktsklädda Tjöck-körens närvaro vid sång och musikfesten i Helsingfors 1907."

 

Menuettområde

 Svenska Österbotten är det förnämsta menuettområdet i Finland, men menuetten har dock inte varit allmän i hela kustlandskapet. I Sydösterbotten har den förekommit rikt och allmänt endast i Lappfjärd och Tjöck. Därtill har den hittats längs en bred kuststräcka omfattande socknarna Maxmo, Vörå, Oravais, Munsala, Jeppo, Nykarleby och Pedersöre, där menuetten för ett sekel sedan dansades allmänt av hela befolkningen och där den i synnerhet på bröllopen hörde till en av de mest förhärskade danserna.

Menuetten, som ursprungligen dansades i det franska hovet, fick ett starkt fotfäste i Lappfjärd och Tjöck genom Kristinestads belägenhet vid havet. Staden hade tidigt en livlig handelsförbindelse med Stockholm och via den kom även kulturimpulser av olika slag till den österbottniska kuststaden, bland annat nya musikstilar. Lappfjärd och Tjöck har i sin nära angränsning till Kristinestad påverkats av stadens kulturliv, men medan man i Kristinestad varit snabba med att följa modet i den svenska huvudstaden har många ålderdomliga företeelser konserverats i landsbygden.

 

 

Fotnot:

WWW

  • Johan Erik TaklaxTaklaxlåtar baserade på cylinder-inspelningar från början av 1900-talet av spelmannen Johan Erik Taklax ( Taklaks ) från Korsnäs finns på CD..

 

 

Bild: Den legendariske spelmannen Johan Erik Taklax (1856-1948) från Korsnäs. Taklax står längst till höger på Gruppfoto (© Sibeliusmuseum) av spelmännen vid Brages tävlan för fiolspelmän i Helsingfors den 7 juni 1907. Kan någon av läsarna identifiera de övriga spelmännen på fotot?

 

 

 

 

Tjöck folkdräkt 

Tjöck folkdräkt collage med fotografier av Ina Roos från början av 1900-talet

 

 

 

 

Sydbottniska fönster - Suupohjalaisia ikkunoita - Windows of Southern Ostrobothnia

Virtual tour across the region of Kristinestad in Southern Ostrobothnia on the west coast of Finland. Among the contents: history of shipbuilding and seafaring, local museums, the old wooden town of Kristinestad, the Susiluola (Wolf Cave) on the Bötombergen hills inhabited by Neandertal people more than 100 000 years ago