Innehåll: Tre generationer Sonck (med ram) av Harri Blomberg

Knut Emil Sonck (1822-1915)

Knut Emil Sonck föddes julaftonen 1822 på prästgården i Bötom, som det sista barnet till dåvarande prästen därstädes Johan Sonck. Han blev student 1842 och prästvigdes 16 juni 1846, varefter han 1849 blev förordnad till t. f. kaplan i Jomala på Åland och 1851 till kyrkoherdeadjunkt i Perho. Han tjänstgjorde sedermera i Kauhajoki och Lappfjärd. Bägge socknarna i Sydösterbotten, nära hembygden i Bötom. Där hans mor Katarina Elisabeth, änka efter predikanten Johan Sonck i Bötom, fortfarande levde. Hon dog i Bötom den 16 september 1857.Birgitta kyrka

Karl Emil Sonck kom att vara kyrkoherdeadjunkt 1852-1854 i den nyuppförda kyrkan i Lappfjärd. Jakob Jonas Estlander, ordinarie kontraktsprost, teologiedoktorn, f d läraren och konrektorn i Vasa trivialskola, född den 5/11 1785, docent i litteraturhistoria, hade inte de krafter att uppgå i församlingsarbetet, så som han önskat. Därför höll han sig som många andra kyrkoherdar och kaplaner med en adjunkt.

Lappfjärds gamla kyrka. Birgittakyrkan

Hösten 1851 hade den nya kyrkobyggnationen i Lappfjärd framskridit så långt att byggmästaren Erik Kuorikoski från Gamla Karleby fullgjort allt vad på honom ankommit. Kyrkan var ännu endast grundmålad. Likväl ville församlingens medlemmar genast börja hålla gudstjänster i den nya kyrkan. Kyrkoherden Estlander hade sökt förmå församlingsborna att vänta till kommande sommar, då den skulle bli färdigmålad och invigd, men de yrkade bestämt på att få ta kyrkan i bruk. Ombyte av kyrka skedde med en avskedsgudstjänst av kaplanen Karl Henrik Fonselius i den gamla kyrkan den 30 november 1851. Gudstjänsterna vidtog i den nya kyrkan från påföljande söndag, d v s den andra advent. Bönsöndagen den 16 maj 1852 förrättades invigningen av ärkebiskopen Edvard Bergenheim, åtföljd av fyra prästmän från angränsande församlingar vid altaret.

Gudstjänsterna besöktes mangrant de första tiderna, då även själva byggnaden väckte beundran. Byggnaden gjorde både till det yttre och inre ett imponerande intryck. Den hade sittplatser för 3000 personer och var därmed en av landsortens större kyrkobyggnader. Åren 1856-1857 revs den gamla kyrkan "Birgitta", ett stenblock restes upp på den plats, där altaret stått. En kyrka hade stått på den platsen åtminstone sedan slutet av 1500-talet, kanske redan under medeltiden såsom kapellplats?Lappfjärds kyrka

Lappfjärds kyrka

Den tjänsten fick K. E. Sonck behålla fram till Estlanders död i Lappfjärd 10/3 1854. Därefter sökte han samma år en ny liknande tjänst i Östermark, också grannsocken till Bötom. Pastorsadjunkten K. E. Sonck fick den äldste sonen Emil 22 december 1859 i Östermark, något år innan föddes dottern Ida Elisabeth. Modern var Anna Rebecka Nordström (1827-1907) som hade sina rötter i Kristinestad.

I Kristinestads kyrkböcker kan man hitta noteringen bland vigslarna att den 26.5. 1854 (utlysningsdag 21/5) vigdes i Östermark pastorsadjunkten Knut Emil Sonck och jungfrun Anna Rebecka Nordström. Vigseln dokumenterades av den anledningen att hon var hemmahörande i den sydösterbottniska kuststaden. Hon föddes där på nyårsafton 1827 (döptes 2 januari 1828), dotter till borgaren Carl Henrik Nordström och hans hustru handlardottern Brita Reb. Österlund. Det senare paret gifte sig i Kristinestad den femte november 1811, med utlysningsdag 27 oktober. Bägge släkterna kan hittas i Kristinestads kyrkböcker åtminstone sedan första hälften av 1700-talet. I Genealogiska samfundet i Finlands dataregister finns en borgare vid namn Maths Nordström omnämnd i staden så tidigt som i december 1742 och Simon Österlund den 25 juli 1745. Även släkten Häll i Kristinestad och Brander som var utomsocknes tillhör hennes antavla.Predikstolen i Bötom kyrka

Predikostolen i Bötom av A. Nordström

I det här sammanhanget kan det vara intressant att göra en återblick till kyrkan i Bötom. Dess inre planering är uppenbarligen av arkitekten Köhlströms hand, såsom utsidan. Detaljrikast kanske den blev utsmyckad i den figurrika predikstolen, vilken enligt minnestraditionen gjordes av snickaren Mikael Sundstedt från Bötom. Han var med i kyrkans uppbyggnad från dess början till slut och framställde även läktarens frontstaket. År 1828, då Knut Emil Sonck var en liten pojke, målade Kristinestadskonstnären Andreas Nordström en bild till predikstolens flank, där den döde Jesus porträtteras i Marias famn och i Jesus bröst påträffas sju svärd. Andreas Nordström som föddes i Kristinestad den 26 april 1798 var son till sjömannen Henrik Nordström och dennes hustru Brita Lena Boman. Målaren Andreas Nordström dog av slag i Kristinestad den 13 mars 1849.

Med största sannolikhet var ovanstående konstnär släkt med Knut Emil Soncks hustru Anna Rebecka Nordström. På vilket sätt har artikelförfattaren ännu inte lyckats frambringa klarhet i.

Lika lite har densamme någon vetskap ifall man mellan familjen Sonck i Bötom och släkten Nordström i Kristinestad hade en regelbunden kontakt, så att äktenskapet mellan prästsonen och borgardottern på detta vis blev ett sätt att binda samman familjerna närmare. Andreas Nordström hade i alla fått den hedersfulla uppgiften måla kyrkan i Bötoms mest sedda punkt där kyrkorummets upp till 420 sittande åhörare fäste blicken då prästen predikade från predikstolen. Denna kyrkobild var betydelsefull, då kyrkan inte fick sin första altartavla först år 1888.   

Knut Emil Sonck fortsatte i flera år vara verksam i österbottniska församlingar. År 1864 blev han kaplan i Bergö församling, som ligger på en stor ö utanför Vasa. År 1869 utnämndes Sonck till enahanda tjänst i Kelviå längre norrut i Österbotten och tilldelades samma år vicepastorstitel. Sedan han 1874 avlagt pastoralexamen utnämndes han till den tjänst i Finströms församling på Åland år 1876, som han kom att ha i nästan fyra årtionden, vilken han tillträdde 1878.

Han efterträdde Frans Peter von Knorring (född 6/10 1792 på Kumogård i Kumo, död 29/3 1875 i Finström) som hade varit kyrkoherde i Finström sedan år 1833. På Åland verkade Knorring energiskt för främjandet av folkundervisningen, bland annat genom att grunda en flickskola och en sjöfartsskola. Han verkade även som skriftställare och bland de litterära verken kan räknas "Gamla Finland eller det fordna Wiborgska gouvernementet" som utkom 1833 och "Språkforskningar" i två band som utkom 1844 respektive 1857. Det var en lärd man, vars minne man har ihågkommit genom att resa en staty utanför kyrkogårdsporten i Finström, Sonck efterträdde. Det kunde blivit vanskligt för eftermälet, men Sonck skötte det med bravur och ihågkoms även han som en mycket duglig själasörjare.

Finström omfattar det centrala partiet av Fasta Åland. Landskapet är splittrat av vatten och får sin prägel av bland annat av flera djupt inskjutande havsvikar; terrängen är i allmänhet lätt kuperad. Odlingarna är koncentrerade till dalsänkor, som löper genom området; de har förr varit havsvikar eller sjöar.Finströms kyrka

Prosten Soncks utnämning till kyrkoherde i Finström föranleddes av en säregen omständighet, som i detta sammanhang må omnämnas. Tjänsten hade utom av Sonck ansökts av en gammal pedagog i Björneborg, som tack vare stadgandena i den gamla skollagen om rätt för skollärare att tillgodoräkna sig dubbla tjänsteår, kunde prestera över hundra sådana. Den gamle läraren blev även av senaten i Helsingfors utnämnd till tjänsten. Därmed var församlingsborna emellertid icke nöjda, de ville ha en präst efter sitt tycke och hade bestämt sig för Sonck. Alltnog: tvenne av församlingens mest betrodda medlemmar reste till Rysslands huvudstad S:t Petersburg och anhöll om audiens hos ministerstatssekreteraren, vilken även beviljades. De framförde församlingens önskningsmål och kort därpå erhöll Sonck en av tsaren - Alexander II - personligen undertecknad fullmakt å kyrkoherdetjänsten i Finström.

Medeltidskyrkan i Finström. Man tror att den påverkat Lars Soncks stil och lånat former för bl a Tammerfors domkyrka

Sonck, som 1882 tilldelades prosttitel, fungerade åren 1895-1897 som t.f. kontraktsprost i Ålands prosteri. I nära 37 år levde och verkade Sonck i Finström, där han efterlämnade ett odelat aktat och värdat minne. Av sina församlingsbor betraktades och hedrades han som den fromme av allvar och nit besjälade själasörjaren, mannen utan svek, med ärlighet och sann ödmjukhet såsom de mest utmärkande dragen. Enkel var han i sitt yttre uppträdande och i överensstämmelse härmed var ej heller hans predikningar grannlåt utan allvar och osminkad sanning, alltid framförda av övertygelse.

Sedan 1899 hade prosten åtnjutit tjänsteledighet, men han predikade ännu som 90-åring i Finströms kyrka eller kapellkyrkan i Geta. Prosten Sonck intresserade sig under sin hälsas dagar även för folkbildningen. Markusböle folkskola tillkom på hans initiativ liksom han också var den första ordföranden i dess direktion. (Ålands kyrkor)

När sedan Ålands folkhögskola började sitt första läsår 1895 och blev en nära granne till prästgården, såg man ofta gamle prosten med sina två käppar styra sina steg till skolan. Han ville se och tala till de unga och de förstod honom. Det betraktades såsom högtidsstunder på folkhögskolan när man hade gamle prosten med i laget.

Änkling sedan 1907 kunde han trots allt de sista åren ha glädjen att se sina efterkommande i tre generationer, och den Sonckska släkten räknade bland annat arkitekten Lars Sonck och seminarielektor K. E. Sonck i Ekenäs med flera.

Han dog i den höga åldern av 92 år som Finlands äldste präst den 25 mars 1915. Lördagen den 3 april 1915 jordfästes i Finströms kyrka på Åland, socknens åldrige kyrkoherde, prosten Knut Emil Sonck. Det var en storstilad begravning där förutom döttrarna och sönerna - lektor K. E. Sonck, doktor John Sonck, agronom Joel Sonck och arkitekt Lars Sonck - fanns prosten Aug. Sjöström från Åbo domkapitel, prosten Gustaf Emil Lindberg, H. H. Snellman och V. Lindell, samt kyrkoherdarna K. Mosander och G. A. Fleege, kaplanen i Geta J. L. Vikman, församlingens kyrkoråd och boställsnämnd, folkskollärare, folkhögskollärare från den närbelägna folkhögskolan ovanpå berget, talrika enskilda personer från Åland och fastlandet. Finströms ungdomskör sjöng.

Nedanstående dikt, upplästes vid Soncks gravsättning i Finström. Den skrevs av prosten K.E. Sonck själv, då han redan ingått i sitt nittionde år och mindes sin barndom på kyrkogårdsbacken i Bötom:

BARNDOMSTIDEN

Den sköna barndomstiden,

Lik nyss utsprucken ros,

Är länge sen förliden

Och gått i frid sin kos.

Minnet står blott åter

Av det, som en gång var,

Och hjärtat stundom gråter

Av saknad, som är kvar.

Ej barnaåren mera

I tiden jag kan nå,

Men barnasinnet rena

Med tiden sökas må.

Får jag nu barnasinne

Och barnatro jämväl;

Med ordet väl i minne:

Hur lycklig i min själ!

Om fattigdomen får råda

I anden år efter år,

Och jag alltmera skåda,

Hur litet jag förmår.

Då ser jag ock mig riker,

Som ganska mycket har,

Om tron mig icke sviker

Och andens ljus är kvar.

När kroppen gått till vila

Från jordens nöd och kval.

Samt anden ock fått ila

Till Lammets bröllopssal,

I högsta mening är jag

Då åter barn på nytt.

Nu är det skett som lovats:

- Si, jag gör allting nytt.

                                      Uppb. bok. 19:7; 21:6.

Prosten Knut Emil Sonck och hans hustru Anna Rebecka ligger begravda i Finström. Under ett stort gravmonument, ritat med största sannolikhet av arkitekten Lars Sonck. Där han har låtit bägge föräldrarnas födelseorter framkomma på varsin sida av de slipade stenväggarna.

Framsida     •    Föregående   •  Knut Emil Sonck •  Nästa

Tillbaka