|
av Harri Blomberg
Emigrationen till Amerika var inte enbart av ondo. Ett
flertal emigranter återkom till hembygden med innovationer till gagn för
utvecklingen i Österbotten. En av dessa var lappfjärdsbon Frans Gullmes
som i Kristinestadsnejden startade både biografer och en lemonadfabrik.
Den egentliga emigrationen från
Österbotten till Nordamerika började först på 1870-talet.
Tidigare hade enskilda individer vid vissa tider och på olika orter haft
kontakter med och även delvis blivit bofasta på den nordamerikanska
kontinenten. De första i kolonin "Nya Sverige" under åren
1638-1655.
När emigrationen var som livligast tömdes vissa socknar på nästan
hälften av dess befolkning, t ex emigrerade under perioden 1893-1916 på
1000 av den kyrkskrivna befolkningen 441 personer från Övermark och
384 från Korsnäs. Av de cirka 100 000 finlandssvenska emigranterna
till Amerika under perioden 1870-1930 beräknas uppemot 90 000 varit österbottningar,
även barn inräknade som i vissa uppräkningar saknas.
Av alla emigranter som for från Finland före det första världskriget
var mer än hälften hemma från Vasa län. Det stora antalet
svensk- och finskspråkiga österbottningar som emigrerade nådde
småländska nivåer som proportionellt sett räknades till
de högsta i världen på den här tiden.
Det fanns flera olika anledningar att emigrera till Amerika. En var värnpliktstvånget.
Från och med år 1881 hade den manliga ungdomen att räkna med
ett spännings- och irritationsmoment i form av värnplikt i inom landet
uppställda trupper. En hel del av den manliga ungdomen drog egna slutsatser
av det uppkomna läget och passade på att söka sig över
till Amerika. Den långa tjänsten, upp till tre år, avskräckte,
också i ekonomiskt avseende framstod den som högst ofördelaktig.
Det främsta fenomenet till emigrationen till Amerika och senare till Sverige
efter andra världskriget kan dock sammankopplas med en begränsad utkomst
i hembygden, även om en viss äventyrslusta kan spåras och hos
vissa fanns frihetsbehovet som de trodde skulle tillgodoses i Amerika.
Den officiella statistiken anger att av Lappfjärds befolkning var för
tiden 1893-1910 det årliga antalet emigranter i promille av medelfolkmängden
15,1. Andra siffror säger att antalet passuttagare från Lappfjärd
under perioden 1893-1924 var 2394 personer. De flesta av utvandrarna till Amerika
blev kvar, men en liten del återkom och med dem många gånger
innovationer till Österbotten. Emigrationen var inte alltid ofördelaktig
för de bygder som drabbades. Ett känt exempel blev pälsdjursuppfödandet
som har varit hundratals österbottningars levebröd de senaste årtiondena.
AMERIKARESOR MEDFÖRDE NYHETER
En lappfjärdsbo som via sina fyra amerikaresor införde flera nymodigheter
i Kristinestadsnejden var Frans Gullmes ( 1890-1966 ). Efter inbördeskriget
år 1918, på vars vita sida han deltagit såsom sanitär
soldat vid sastmolafronten i Kristinestads andra kompani, startade han en biograf
i hemmet vid Lappfjärds kyrka. Den var länge en populär samlingsplats
för byns ungdomar, efter filmvisningen brukade man ha dans till dragspel.
Senare öppnade han ytterligare en biograf i Kristinestad. Han försökte
även få igång en i Kaskö, men den kom aldrig till stånd.
Filmtransporterna mellan de två existerande biograferna sköttes med
en velociped.
Frans Gullmes nöjde sig inte med det, utan startade också en lemonadfabrik
i hemmet. Maskinen från år 1923 med alla sina behållare fyllde
23 liter och producerade olika sorters lemonader åt bygdens folk fram
till i början av 1960-talet. Under sommaren, främst vid midsommartid,
gick försäljningen som bäst. Under den mörka och kalla årstiden
sålde man mest vid begravningar. Vintertid var det inte okomplicerat att
producera, ty i kylan frös maskineriet och flaskor gick sönder. Nya
flaskor fick införskaffas kontinuerligt.
Någon gång på 1930-talet kom Frans Gullmes hem från
USA med gymnastikredskap; hantlar, hoptrycknings- och utdragningsdon. Dessa
ting ville byns ungdomar ha i sin ägo, men var ämnade åt hans
söner. En av dem, mejeriarbetaren Eskil Gullmes, född år 1922,
sårades som soldat i infanteriregemente 61 under fortsättningskriget,
vid Svir den femte februari 1942 och avled dagen därpå. Han begrovs
i Lappfjärd.
Kännedomen om Frans Gullmes idérikedom, som frodades efter vistelserna
i Amerika, framkom sommaren 1998 då hans yngste son, 63-årige Johan
Gullmes besökte föräldragården, tillsammans med sin hustru
Sheila vars far var från Wales och mor från Lake District i nordvästra
England. I vanliga fall bodde de i Kalifornien, där Johan tagit sig namnet
John. Under sitt yrkesverksamma liv hade Johan Gullmes verkat som frisör
i ett eget företag med namnet ÓNew Wiking barbershopÓ i Taraval, nära
San Francisco. Två äldre bröder, varav den ene är 73 år
och den andre är 78 år, bodde i samma trakt. Inga syskon fanns kvar
i Finland.
Johan Gullmes for redan år 1958 till USA: s västkust, smittad av
faderns amerikafeber. Under en period av efterkrigstiden var hela familjen i
Amerika, utom modern Alvina (1894-1978) som inte önskade lämna
hemmet. I bästa fall kunde Alvina, vars far gick under benämningen
"Borg-Kalle" i bygden, åka till Kaskö - där hon hade
en syster.
DONATION TILL ÅMINNELSE
Frans Gullmes ligger begravd vid sidan av sin hustru på Lappfjärds
nya kyrkogård, men åminnelsen av hans gärningar lever vidare.
Sommaren 1998 överlämnade de tre kvarvarande sönerna, i närvaro
av Johan Gullmes, sin fars lemonadfabrik till Kilens
hembygdsgård i Sideby. Den finns numera till allmän beskådan
i danspaviljongen vid Sideby hamn. För den som vill få en djupare
kännedom av Frans Gullmes, rekommenderas dennes diktsamling "Valda
dikter", utgiven i Kristinestad 1919. En del av dem är diktade till
kända melodier. Den numera avlidne hembygdsforskaren Erik Stens i Lappfjärd
hade kännedom om dessa.
HARRI BLOMBERG
(Denna artikel har i sin ursprungliga form varit publicerad i tidningen
Sydösterbotten, hösten 1998.)
HAVETS FASOR
Det fräser och sjuder på havet nu
Och skyhöga vågor framvälla
Som vilja krossa allt bräckligt itu
Allt högre nu havet ses svälla.
Mot stranden de störta med vrädgad fart
Men krossas mot strandens stenar
På land kastas skummet med väldig fart
Det smeker ock alens grenar
Långt uti på havet nu synes en båt
Som kämpar så modigt i vågen
I masten ses klänga en sjöman så våt
Men är dock så glad uti hågen.
Det brakar och knakar i skrovet nu.
I alla tackel och fogor.
Nu vågen vill bryta alltsammans itu
Samt krossa dess järnhårda bogar.
Han stampar nu trotsigt i böljan blå
Och leker en dödskamp med döden.
En nödhamn försöker nu skeppet uppnå
När det nu har råkat i nöden.
Det höjes och sänkes på böljans kam
Fast vågor däröver nu välla
Men alla försöka dock kämpa sig fram
Då vågor nu ryta så gälla.
O, fasa, Nu brast första masten med brak
Och slungades långt uti havet
Samt krossades hela kajutans tak
Och spolades sen uti havet.
Utkiken nu ropar, styr kvickt österut
En klippa ses dyka ur djupet
Men rodret har brustit och allt är snart slut
Snart alla få grav uti djupet.
Nu skeppet ilar med blixtens fart
Mot djupets vassaste klippa
Ett brak så nu höres, men tyrt är allt snart
Blott kapten på däcket ses trippa.
En båt ifrån stranden nu styrer dit ut
Att hjälpa de dödsdömda svaga.
Och räddade bli de så alla till slut
En lättnades suck de nu draga.
Ur "Valda dikter" av Frans Gullmes.
( Stavning och punktsättning enligt original. )
Sideby Centralin sideby@kolumbus.fi
![]() |
Region | ![]() |
Sydbottnisk Natur |