Sideby Nyheter maj 2004 -

INNEHÅLL      Nyhetstips till sideby@kolumbus.fi
EMIGRANT TRACKING Spåra dina emigrerade släktingar



AMERIKAFINLÄNDARE DONERADE LEMONADFABRIK TILL KILEN

av Harri Blomberg

Emigrationen till Amerika var inte enbart av ondo. Ett flertal emigranter återkom till hembygden med innovationer till gagn för utvecklingen i Österbotten. En av dessa var lappfjärdsbon Frans Gullmes som i Kristinestadsnejden startade både biografer och en lemonadfabrik.

Den egentliga emigrationen från Österbotten till Nordamerika började först på 1870-talet. Tidigare hade enskilda individer vid vissa tider och på olika orter haft kontakter med och även delvis blivit bofasta på den nordamerikanska kontinenten. De första i kolonin "Nya Sverige" under åren 1638-1655.
När emigrationen var som livligast tömdes vissa socknar på nästan hälften av dess befolkning, t ex emigrerade under perioden 1893-1916 på 1000 av den kyrkskrivna befolkningen 441 personer från Övermark och 384 från Korsnäs. Av de cirka 100 000 finlandssvenska emigranterna till Amerika under perioden 1870-1930 beräknas uppemot 90 000 varit österbottningar, även barn inräknade som i vissa uppräkningar saknas.
Av alla emigranter som for från Finland före det första världskriget var mer än hälften hemma från Vasa län. Det stora antalet svensk- och finskspråkiga österbottningar som emigrerade nådde småländska nivåer som proportionellt sett räknades till de högsta i världen på den här tiden.

Det fanns flera olika anledningar att emigrera till Amerika. En var värnpliktstvånget. Från och med år 1881 hade den manliga ungdomen att räkna med ett spännings- och irritationsmoment i form av värnplikt i inom landet uppställda trupper. En hel del av den manliga ungdomen drog egna slutsatser av det uppkomna läget och passade på att söka sig över till Amerika. Den långa tjänsten, upp till tre år, avskräckte, också i ekonomiskt avseende framstod den som högst ofördelaktig. Det främsta fenomenet till emigrationen till Amerika och senare till Sverige efter andra världskriget kan dock sammankopplas med en begränsad utkomst i hembygden, även om en viss äventyrslusta kan spåras och hos vissa fanns frihetsbehovet som de trodde skulle tillgodoses i Amerika.

Den officiella statistiken anger att av Lappfjärds befolkning var för tiden 1893-1910 det årliga antalet emigranter i promille av medelfolkmängden 15,1. Andra siffror säger att antalet passuttagare från Lappfjärd under perioden 1893-1924 var 2394 personer. De flesta av utvandrarna till Amerika blev kvar, men en liten del återkom och med dem många gånger innovationer till Österbotten. Emigrationen var inte alltid ofördelaktig för de bygder som drabbades. Ett känt exempel blev pälsdjursuppfödandet som har varit hundratals österbottningars levebröd de senaste årtiondena.

AMERIKARESOR MEDFÖRDE NYHETER
En lappfjärdsbo som via sina fyra amerikaresor införde flera nymodigheter i Kristinestadsnejden var Frans Gullmes ( 1890-1966 ). Efter inbördeskriget år 1918, på vars vita sida han deltagit såsom sanitär soldat vid sastmolafronten i Kristinestads andra kompani, startade han en biograf i hemmet vid Lappfjärds kyrka. Den var länge en populär samlingsplats för byns ungdomar, efter filmvisningen brukade man ha dans till dragspel. Senare öppnade han ytterligare en biograf i Kristinestad. Han försökte även få igång en i Kaskö, men den kom aldrig till stånd. Filmtransporterna mellan de två existerande biograferna sköttes med en velociped.
Frans Gullmes nöjde sig inte med det, utan startade också en lemonadfabrik i hemmet. Maskinen från år 1923 med alla sina behållare fyllde 23 liter och producerade olika sorters lemonader åt bygdens folk fram till i början av 1960-talet. Under sommaren, främst vid midsommartid, gick försäljningen som bäst. Under den mörka och kalla årstiden sålde man mest vid begravningar. Vintertid var det inte okomplicerat att producera, ty i kylan frös maskineriet och flaskor gick sönder. Nya flaskor fick införskaffas kontinuerligt.

Någon gång på 1930-talet kom Frans Gullmes hem från USA med gymnastikredskap; hantlar, hoptrycknings- och utdragningsdon. Dessa ting ville byns ungdomar ha i sin ägo, men var ämnade åt hans söner. En av dem, mejeriarbetaren Eskil Gullmes, född år 1922, sårades som soldat i infanteriregemente 61 under fortsättningskriget, vid Svir den femte februari 1942 och avled dagen därpå. Han begrovs i Lappfjärd.

Kännedomen om Frans Gullmes idérikedom, som frodades efter vistelserna i Amerika, framkom sommaren 1998 då hans yngste son, 63-årige Johan Gullmes besökte föräldragården, tillsammans med sin hustru Sheila vars far var från Wales och mor från Lake District i nordvästra England. I vanliga fall bodde de i Kalifornien, där Johan tagit sig namnet John. Under sitt yrkesverksamma liv hade Johan Gullmes verkat som frisör i ett eget företag med namnet ÓNew Wiking barbershopÓ i Taraval, nära San Francisco. Två äldre bröder, varav den ene är 73 år och den andre är 78 år, bodde i samma trakt. Inga syskon fanns kvar i Finland.
Johan Gullmes for redan år 1958 till USA: s västkust, smittad av faderns amerikafeber. Under en period av efterkrigstiden var hela familjen i Amerika, utom modern Alvina (1894-1978) som inte önskade lämna hemmet. I bästa fall kunde Alvina, vars far gick under benämningen "Borg-Kalle" i bygden, åka till Kaskö - där hon hade en syster.

DONATION TILL ÅMINNELSE
Frans Gullmes ligger begravd vid sidan av sin hustru på Lappfjärds nya kyrkogård, men åminnelsen av hans gärningar lever vidare. Sommaren 1998 överlämnade de tre kvarvarande sönerna, i närvaro av Johan Gullmes, sin fars lemonadfabrik till Kilens hembygdsgård i Sideby. Den finns numera till allmän beskådan i danspaviljongen vid Sideby hamn. För den som vill få en djupare kännedom av Frans Gullmes, rekommenderas dennes diktsamling "Valda dikter", utgiven i Kristinestad 1919. En del av dem är diktade till kända melodier. Den numera avlidne hembygdsforskaren Erik Stens i Lappfjärd hade kännedom om dessa.

HARRI BLOMBERG
(Denna artikel har i sin ursprungliga form varit publicerad i tidningen Sydösterbotten, hösten 1998.)


HAVETS FASOR

Det fräser och sjuder på havet nu
Och skyhöga vågor framvälla
Som vilja krossa allt bräckligt itu
Allt högre nu havet ses svälla.

Mot stranden de störta med vrädgad fart
Men krossas mot strandens stenar
På land kastas skummet med väldig fart
Det smeker ock alens grenar

Långt uti på havet nu synes en båt
Som kämpar så modigt i vågen
I masten ses klänga en sjöman så våt
Men är dock så glad uti hågen.

Det brakar och knakar i skrovet nu.
I alla tackel och fogor.
Nu vågen vill bryta alltsammans itu
Samt krossa dess järnhårda bogar.

Han stampar nu trotsigt i böljan blå
Och leker en dödskamp med döden.
En nödhamn försöker nu skeppet uppnå
När det nu har råkat i nöden.

Det höjes och sänkes på böljans kam
Fast vågor däröver nu välla
Men alla försöka dock kämpa sig fram
Då vågor nu ryta så gälla.

O, fasa, Nu brast första masten med brak
Och slungades långt uti havet
Samt krossades hela kajutans tak
Och spolades sen uti havet.

Utkiken nu ropar, styr kvickt österut
En klippa ses dyka ur djupet
Men rodret har brustit och allt är snart slut
Snart alla få grav uti djupet.

Nu skeppet ilar med blixtens fart
Mot djupets vassaste klippa
Ett brak så nu höres, men tyrt är allt snart
Blott kapten på däcket ses trippa.

En båt ifrån stranden nu styrer dit ut
Att hjälpa de dödsdömda svaga.
Och räddade bli de så alla till slut
En lättnades suck de nu draga.

Ur "Valda dikter" av Frans Gullmes.
( Stavning och punktsättning enligt original. )

 


| Innehåll | Kartor | Region | WWW | Turism | Hantverk | Befolkning | Natur | Dialekt | Nyheter | Bibliotek |

Sideby Centralin sideby@kolumbus.fi

 

Ingångssida
Region Sydbottnisk Natur