Snart ljödo kanonerna, ynglingen stred

Sin första strid.

Hans folk, svårt härjat, till flykt sig spred,

Han själv höll vid.

Hans batteri var hans härd, hans hem,

Han skötte dess eld, han tjänte för fem:

Där kom en skara kosacker,

Han svedde skägget på dem.

Han fick ett ögonblick rast, han sprang

Hän till sitt folk,

Hans ord bröt sinnen, hans stämma klang,

En vredens tolk.

En stund blott än, och sig allt förbytt,

I strid var åter hans trupp, som flytt,

Han själv vid den älskade härden

Och elden i fart på nytt.

Och Druva han såg med förundran uppå,

Fast långtifrån:

"Ett mästerstycke jag kalla må

Slikt lärospån.

Vinns sådan ära med första språng,

Vad hinner han ej, om hans tid blir lång?

Gud skydde den ädle gossen,

Han för arméer en gång."