Lotsarna på Högklubb av Erik Appel

På Karl XI:s tid (1655-1697) fick Svea rike ett egentligt lotsväsende. Till lotsar antogs skärgårdsbor, som hade något slags skolgång bakom sig och som från barndomen väl kände till alla stenar och grund i skärgården. Ofta gick lotstjänsten i arv från far till son, detta i synnerhet som man då vanligen bodde på ett lotshemman, som hade vissa privilegier. De egentliga kronolotsarnas yrkesgrupp uppträder i kyrkböckerna i Sideby först från och med ryska tidens början, upplyser Bror Åkerblom. Där hittar vi t.ex. Johan Mattsson Björkqvist, född 1776 under Demasör i Skaftung (själva gården låg på en skogskulle vid Hamnfjärden och hade i slutet av 1700-talet det största hushållet i byn med sina tretton personer). Han var tydligen ingift på gården. Hustrun hette Beata Henriksdotter Demasör och var sex år äIdre.

På Appelö möter vi lotsåldermannen Erik Mattsson, som vi lite längre fram (Fyrvaktarna på Yttergrund) kommer att behänga med medalj. Många lotsar kom utifrån som t.ex. Adolf Simonsson i Flada, född 1804 i Korpo, hustru hade han tagit sig från Pörtom. Anders Mickelsson Rusk under Ingves i Skaftung var åter född i Närpes 1839.

Lotsarna började organisera sig i detta sekels början, bildande en egen förening, som dåvarande lotsverkschefen general Sjöman till lotsarnas stora förbittring vägrade stadfästelse. Detta hände sig under den korta liberala perioden i det ryska riket efter rysk-japanska kriget och kravallerna och oroligheterna 1905. Noteras kan i detta sammanhang, att initiativtagare till den sedermera grundade Finlands lots- och fyrpersonalförening var folkskolläraren och fyrmästaren på Yttergrunds fyr i Sideby Bernhard Verner Molander. Han torde ha tillhört föreningens styrelse fram till år 1926. Efter den korta liberala perioden slog ju den ryska repressionen till igen. Den 13 februari 1912 blev en sorgens dag för landets lotsar. Då utfärdades ett kejserligt reskript, enligt vilket "Hans Kejserliga Majestät ... på Marinministeriets föredragning av Amiralitetskonseljens beslut i nåder befallt, att Finlands lots- och fyrinrättning hädanefter skall, såväl militäriskt som administrativt underordnas Vårt Marinministerium".

Foto mot NW	"Looskaasin" på Högklubb
Foto mot NE, Bötombergen
Foto mot SE

Lots- och fyrverket förryskades. De finländska lotsarna svarade med en massuppsägning, som också kom att beröra Sideby. Av totalt 1140 anställda inom lots- och fyrverket anhöll 550 om avsked inom tre månader.

Avgången var så gott som fullständig på Åland, i Nyland, Åboland och Österbotten. Av Vasa lotsförenings medlemmar stannade endast en lots i tjänst på Högklubben, uppger lotsen Göran Skogman, som forskat i ämnet.

Hur går detta ihop med Bror Åkerbloms uppgifter om att fyra lotsar tillbringade en något stökig afton hos Anton Stoor i september 1913? Man kan våga sig på en gissning, att endast en av dem var egentlig lots, medan de övriga tre engagerats ur ortsbefolkningen som ersättare för de avgångna ordinarie lotsarna. De gick under den hånfulla benämningen rysslotsar och sågs inte med särskilt blida ögon.

"De ödeblivna lotskobbarna befolkades åter snart, men med karlar talande ett annat språk'', skriver S. ''En stor del av dem sades vara hemma från Kaspiska havet, varför alla snart med ett gemensamt namn föraktligt kallades ''de kaspiska''. Största delen av dem påstods ha sjökaptensbrev på fickan. Granna uniformer hade de också, men att manövrera en segelbåt, ja, där stod de sig slätt till allmänt hån och åtlöje för de våra. Kullseglingar och malörer inträffade sålunda ofta. Och det hörde till ordningen, att fartyg i timmar förgäves fick vänta på lots, ifall en litet friskare kuling råkade blåsa. Den ryska s k sjökaptensexamen hade de inte stor nytta av i våra vatten. Ett visst missnöje kunde även snart förmärkas bland "de kaspiska". Så bröt världskriget ut 1914. "De kaspiska" glömdes delvis för andra intressen med ett gryende hopp för de avgångna lotsarna. Detta hopp förverkligades, då dyningen av det stora kriget en dag sköljde över vårt land och spolade lotskobbarna ... rena från plågan östanfrån".

Självständigheten innebar, att lots- och fyrverket ställdes under ett nytt civilt ämbetsverk, Sjöfartsstyrelsen. Dess första chef var friherre Gustav Wrede. Inom Stor-Kristinestad fanns tre lotsstationer, Sideby udde, Kristinestad och Högklubben i Skaftung. Dessutom lär det längre tillbaka i tiden ha funnits en lotsstuga norr om Kanalen på Sandskär och ytterligare en i Skaftung. Dessa två sistnämnda finns inte mera, men de övriga tre står alltjämt kvar ehuru inte mera i bruk. Sideby lotsstuga finns på Yttergrund. Lotsverksamheten här upphörde på tjugotalet. Gamla kända lotsar var här bl.a. Karl Henrik Appel, född 1823 och dennes far Natanael Johansson Appel, född 1793, båda lotsåldermän och både Göran Skogmans och författarens anfäder. Möjligen var nämnde Karl Henrik den "Lots-Kalle" som beskrivits för mig som en bjässe på bortåt 140 kg.

Utanför Sideby udde har funnits en ankarplats, men den indrogs i början av sextiotalet - dess norra inloppsfarled redan 1927, upplyser Göran Skogman.

Lotsuppassningsstugan i Kristinestad, uppförd 1877, togs ur bruk på tjugotalet och inropades av Kristinestads stad 1926 för 4 000 mark. Den var då bemannad med lotsarna från Högklubben, en styrka på 8 man (1 ålderman, 2 äIdre lotsar, 3 yngre lotsar och 2 lotslärlingar). Staden använde stugan som bostad för hamnvakten ända till mitten av åttiotalet. Nu står den tom. Den första lotsstugan på Högklubben uppfördes redan 1850. Den nuvarande lotsstugan byggdes 1939. Den hade bara tre motsvarigheter på sydkusten, bl.a. på Gråhara - denna har dock senare ersatts av en ny stationsbyggnad i betong. På trettiotalet var Högklubben bemannad med fem lotsar. Vakthållningsjournalen upptar lotsarna Axel Sjölund, lotsålderman, Gunnar Appelö, John Skogman, Axel Nyberg och Emil Höijer.

Lotsåldermannen sänder in årliga rapporter till chefen för Vasa lotsfördelning, när farleden går upp, när första båten lotsas in och sista ut, utremningen, vakthållningen, eventuella haverier (de är få och obetydliga).

Under kriget är lotsarna tydligen underställda kustbevakningen och indelade i kompanier. Skrivelser kommer från staben i Vasa, via lotsfördelningen, rörande lotsarnas uppgifter och skyldigheter från kustbevakningens synpunkt. Så uppmärksamgör chefen för Bottniska vikens kustbevakning kommendörkapten Hilding Enqvist i anklagande ton lotskompanierna om att "på Bottenhavets motsatta strand varande Sverige lockar med sin neutralitet och med sitt skäliga välstånd till sig svaga och ofta brottsliga element. Rymmare ha i denna mening förekommit; för det mesta har de varit utlänningar".

Kommendörkaptenen uppmanar lotsarna till vaksamhet och "eget initiativtagande då man påträffar misstänkta personer vilka färdas på våra kustvatten". Deras identitet bör omedelbart kontrolleras, och om man kan misstänka att de inte har rent mjöl i påsen bör de anhållas och vederbörande myndighet kontaktas.

I maj 1944 beordras skärpt bevakning, "enär militär- o. a. personer i allt större mängd begynt desertera till Sverige". Bevakningen bör skärpas "till det yttersta", staben och närmaste bevakningsorgan omedelbart larmas, då någonting misstänkt upptäcks. "Dessutom skall var och en förhindra rymning samt anhålla rymmarna, vid behov bör tvångsmedel tillgripas". Skriver alltså kommendörkaptenen Enqvist. Jag har mig dock inte bekant ett enda fall, då lotsarna skulle ha ingripit mot den ganska livliga trafiken över Bottenhavet.

Om sjömansyrket hade sina risker, så var lotsens yrke ingalunda riskfritt det heller. "Småssjäs-(Småskärs-) Petter" Berg berättar för Kristinestads Sjöhistoriska Förening om sina lotsförfäder såhär:

"Två lotsar från Högklubben, Johan Berg och dennes son Johan Petter Berg, voro på utlotsning från Kristinestad med Sibett Astrea, hemmahörande i den lilla skepparstaden. Mörkret föll på, när de lämnade fartyget vid Sydvästra Vitus. Nordanvinden var hård med hög sjö, och kursen på hemfärden var att de skulle klara Norrgrunds norra udde. Men just vid denna udde kom en brottsjö, som stjälpte båten. De båda lotsarna, som kämpade för livet i det iskalla vattnet, lyckades få tag i båtkölen och höllo sig fast. De drevo för stormen, och då de voro på östra sidan av berget, orkade den gamle fadern inte längre utan dog av utmattning. Sonen Johan Petter var själv utmattad, men försökte i det längsta hålla fast sin döda fader och sig själv. Det var hemska timmar i novembernattens mörker och storm, innan den lilla drivande lotsbåten äntligen strandade vid norra udden på Furuskär. Där kravlade sig den yngre lotsen i land, bärande sin döde fader. Kanske hade han ändå fått förgås i kylan på skäret, om inte två fiskare råkat vara där den natten och eldat i fiskarbastun. Där blev lotsen omhändertagen, upptinad och räddad till livet. Det var den 2 november år 1821" (troligen år 1851, har någon antecknat med blyertspenna). Berättaren "Småssjäs-Petter" var en fin och beläst man. Han hade som sjöman i unga år "sett världen", tjänstgjorde sedan som lots på Högklubben och byggde sig en liten stuga i "Småssjären" (Småskären). En prydlig stuga med lika prydligt innehåll. Petter var en prudentlig karl, hans hulda maka Sofia var inte mindre noggrann och renlig. Ett tecken på hans beresthet och beläsenhet var att han inte förföll till sin hembygds dialekt, utan talade högsvenska han "benska", som det heter på ortens tungomål. Han var med andra ord ett något apart fenomen i sin omgivning. Och en krutgubbe. Ännu i åttioårsåldern kunde han roende ta sig till och från "Staadin" som låg på gott och väl en mils avstånd eller så från hemstranden. Noga var han också. När Sofi dog berättas det att han med sparkkälke hämtade kista över isen från stan. Den gången höll det på att gå på tok, för isen gick upp. Med ett nödrop klarade Petter sig och kistan i land. Men en fin karl var han. Det berättades, att avslutningen av varje måltid hemma hos Petter och Sofi följde en bestämd ceremoniel. Petter lade ifrån sig sked, gaffel, kniv, vände sig till mor Sofi sägande: "tack mor som har kokat". vartill Sofi: Tack far som har skaffat". Noga var han som sagt med språket, sa när "Jussas Ellen" på ortens vis förklarade, att hon skulle "tvett se i yögon" (dvs i ansiktet) rättade henne Petter: "i ansiktet, menar du väl''.
Vartill Ellen, som var ett rättframt och tämligen ampert fruntimmer: "i assjöle (arslet) menaa ja (menar jag)".

Den 1 oktober 1986 sammanslogs Högklubben med Sälgrunds lotsstation till Kaskö lotsstation med nytt hus på Ådön. Högklubben bemannades då av lotsarna Göran Skogman, Rafael Norrby och Johan Appelö med Bo Sjöqvist och Mats Norrby som kutterförare.

Fartygen har blivit större och utvecklingen har varit betydande under de senaste trettio åren, konstaterar Göran Skogman. Ännu då han kom i tjänst på Högklubben 1957 skulle lotsen ha egen privat motorbåt, med vilken han tog sig ut till fartygen, helt allena. Båten lämnades släpande på utsidan av fartyget. "Det hände en hel del med den stackars båten. Speciellt besvärligt var det, när man kom i hamn och skulle svänga fartyget. När man satte full back fick båten en ordentlig skjuts i fartygssidan. Sudribborna måste årligen få en översyn. Totalförluster av båtar förekom. Jag var med om flera malörer, en av dem ytterst nära totalförlust. Hamnade med båten in i en ångbåtspropeller. Då de fick stopp på propellern var båten redan en bit på väg upp och borden i båtens botten buktade uppåt så att trallen lyftes betänkligt. Man kan säga, att den tiden levde lotsen ännu farligt", skriver G. S. "I en höststorm omkom från Sälgrund far och son Sjölund på en lotsningsresa", fortsätter han. I dag har lotsarna stora sjövärdiga båtar med 2 båtförare, som ser till att lotsen kommer ombord. Kaskö lotsstation ansvarar nu för lotsningen till Kristinestads hamnar. Kol- och oljehamnen har ett seglingsdjup på hela 12 meter, vilket betyder, att det trallade djupet är 14,40 m. Vid kolkajen är djupet 16 m. Farleden kan utan stora kostnader fördjupas om så skulle vara nödvändigt. Hamnen kan i dag ta emot fartyg i panama-storlek med full last, vilket betyder att fartygen är i 60 000 tons klassen.

Lotsstugorna på Högklubben är nu uthyrda till lotsförbundet med Vasa lotsförening som ansvarig administratör".

Högklubb lotsstation på 20-talet. Segelbåten i förgrunden tillhör Julius Sjölund, bror till lotsen, sedermera lotsålderman Axel Sjölund, som tagit fotot

"Gamäl-Skooman" och hans "Emil"

Högklubbens lotssamhälle var tillsammans med Kummelgrunds sjöbevakningsstation (denna har efter kriget flyttats längre in, till Havsgrund) en nordlig pendang till Yttergrunds fyr- och lotssamhälle, som jag strax kommer till. De låg på två natursköna holmar med en överraskande frodig växtlighet i ett för havsvindarna skyddat "solbo". Här, på Högklubben hade lotsarna sina stugor, i vilka de bodde med eller utan sina familjer under lotsningssäsongen, som i princip varade från det isarna gick upp på våren, tills de lade lock på havet och fjärdarna sent på hösten eller vintern. Den egentliga högsäsongen inträffade under sommarmånaderna, då Nyhamn och Kristinestad hade en ganska livlig trafik av lastfartyg, som intog framförallt last av trävaror.

Kummelgrunds gamla sjöbevakningsstation

Om vintrarna låg verksamheten till stor del nere, och ortsbefolkningen brukade skämtsamt konstatera, att idealyrket vore lots om vintern och lärare om sommaren.

Högklubben var också en omtyckt plats för utflykter av bl.a. metodistförsamlingen, som kom uttuffande medförande matkorg, kaffe och präst för att tjäna Gud och koppla av från vardagen i Guds fria natur. För medföljande glin var utkikstornet, "Looskaasin", avgjort intressantare än andakterna. De klängde i de branta trapporna och kikade i den nästan meterlånga tuben. "Kasen" var stagad med fyra vajrar i hälleberget. Vid åsynen av dem rinner mig i hågen en historia från seklets början.

Då "regerade" på Högklubben lotsålderman Johan Erland Skogman, en barsk herre med lång erfarenhet från världshaven och stora världen, innan han slog sig ned i Småskär som hemmansägare senare kombinerat med lotstjänst på Högklubben. Han hade en son, John, av den livligare sorten, något av Emil i Lönneberga, med bruna ögon och snar till "hyss" a la Emil. Oftast nådde faderns långa arm honom och återförde honom smärtsamt till ordningen. Men en dag, när bestraffningens stund åter var inne, smet sonen undan och upp i "Kaasin". Far Johan Erland stånkade efter tänkande att nu gosse är du fast. Men han bedrog sig. När han kommer upp på utkiksnivå är lille John på väg ut genom fönstret, får tag i en av vajrarna och praktiserar sig tag för tag ned till marken, medan fadern uppifrån tornet med hjärtat i halsgropen följer med den vådliga nedfärden. Den gången uteblev bestraffningen. Av den lilla pojkvaskern blev med tiden lotslärling och lots. I fjärde led.

Två generationer lotsar: Johan Erland ("Gamäl-Skooman") och sonen John Hilding Skogman. (foto Göran Skogman)

Johan Erland Skogman var en märklig man, som hann se mycket av världen, innan han slutligen hamnade på Högklubbens lotsplats. Han var torparson från Ömossa, född 1861. Han var alltså 5-7 år under de svåra nödåren 1866-1868. Fadern låg sjuk, gjorde konkurs, torpet gick under klubban. Johan Erland skrev på äldre dagar ned delar av sin levnadshistoria, om sin barndom och sina uppväxtår. I sin bok Gränsmark (sid. 132 ...) har Gunnar Nybond återgett den i förkortad form:

Lotsarnas grandoldman Johan Erland Skogman - Under stjärnbaneret och ovanför gyllenörnen

__________________________________________________________________________
* Texten är tidigare publicerad i boken Kom Blankus kom Skarpus. Fiskare och skeppsbyggare i Sideby av Erik Appel 1994 och återges på sydaby.eget.net med författarens tillstånd.

Webbdesign och färgfoton © Staffan Storteir 2005. Tack till Edgar Sjölund för fotografier.