Karl Gunnarson: Som dräng i Finland

Gunnarson är en av många resenärer som har skildrat Finlands folk med den utomståendes ögon. Carl von Linné eller som han hette före adlandet Linnaeus (1707-1778) var en av de första i sin lappländska resa 1732 som inbegrep bland annat Tornedalen (eller det som under denna tid var en del av Västerbotten), Österbotten, Satakunda, Egentliga och Åland. Trots att Finland under denna tid var en del av det svenska riket, så skiljde sig landskapen sig så mycket åt från vad von Linné var van vid i sina mer centralt placerade landskap i riket. I slutet av 1700-talet reste en annan svensk undersåte vid namn Anders Fredrik Skjöldebrand (1757-1834) i den östra rikshälften. Boken gavs ut i Stockholm 1801-1802 på franska under titeln "Voyage pittoresque au Cap du Nord". Samtidigt var en italienare — Giuseppe Acerbi (1773-1846) — ute i samma ärende och utkom i London år 1802 med en bok på engelska med titeln "Travels through Sweden, Finland and Lapland to the North Cape in the years 1798 and 1799". Man var faktiskt ute på en gemensam resa, inte alltför lyckad då deras inbördes relationer inte var de bästa. Acerbis reseberättelse förbjöds i dåvarande Sverige på grund av dess konungakritiska hållning.

Dessa ovanstående böcker kan inte jämföras med Gunnarsons verk av flera skäl. Tiderna är inte mera desamma och Gunnarson reser inte runt i Finland, han arbetar sig fram i Nylands herrgårdsbygder och Österbottens bondelandskap. Förläggaren i Helsingfors har utarbetat ett resprogram för författaren där han ska träffa finländska bönder som brukar jorden enligt samtidens modernaste metoder, men han avviker från den planerade resrutten flera gånger. Av ren nyfikenhet, men även på grund av att hans laster och beteenden är på väg att fängsla honom både bildligt talat och i realiteten. Två gånger, i Lojo och Kaskö, förhörs han av polisen. Första gången misstänkt som spion och andra gången för att han har hamnat i knivslagsmål med en berusad finne.

Claes Hylingers (f. 1943) "Ett långt farväl" (1981) i Karl August Tavaststjernas fotspår i Finland har fler likheter med Gunnarsons bok, än de övriga. Båda tar upp svenskhetens specifika problem och förutsättningar i ett Finland som blir allt mer finskt. Ingen av författarna, varken Gunnarson eller Hylinger, behärskade finska under sin resa och det kunde skapa problem. För Gunnarson var problemet större då man under 1930-talet inte behärskade så många andra språk bland allmänheten.

Dryckeskulturen förenar även de båda författarna, något som för min del ses som positivt då reseberättelserna plötsligt kan råka ut för snabba vändningar. Alkoholens rus kan försätta individer i de mest komiska eller desperata situationer, men samtidigt kommer fakta fram om individer som inte annars skulle ha yppats.

Det finns så fantastiska historier i boken "Som dräng i Finland", så ibland känns det som om Gunnarson fabulerar. En del av personerna, ej alla, känns vara fiktiva till namn, för att skydda dem från publicitet, men riktigt hur det är med saken vet jag inte. Sonsonen Lasse Schulze har i ett brev till mig förklarat att han själv inte heller någon aning hur det ställer sig med den frågan även om han i vissa andra fall har kunnat klargöra vissa personers icke existerande, till exempel ett par tvillingar som Gunnarson i boken påstår sig ha i en bisats då han träffar ett annat tvillingpar. Sonsonen spekulerar i Gunnarsons familjehistoria, där två nästan jämngamla syskon dör i barndomen:

Efter att jag på en österbottnisk släktforskningshemsida har ställt förfrågningar om personernas eventuella existens har jag till dags datum fått mer än hälften bekräftade. Finland genomgick de föregående årtiondena före Gunnarson vistelse i landet så många öden att de flesta individerna genomlevde ett liv som skilde sig så avsevärt mycket från de rikssvenska gelikarnas. Dessa kan kännas osannolika, men i verkligheten har individerna existerat. Gunnarsons natur var sådan också att han fick sina medmänniskor att öppna sig för hans författarpenna. Det bevisas om något av att han i början av 1940-talet lärde känna Moa Martinson som då levde ensam sedan hon övergivits av Harry Martinson. De blev mycket nära vänner.

Det ska erkännas att jag inte har läst någon av Gunnarson övriga böcker, det blev ett tjugotal under dennes levnad, vid sidan av följetonger i bland annat Lektyr. Dessutom producerade han korta berättelser för dags- och veckopress. En skildring från Dalsland infördes i Turistföreningens årsskrift 1936. Karl Gunnar Schulzes böcker utgavs huvudsakligen på Lars Hökerbergs bokförlag, två böcker utgavs av förlaget Medéns.

Som kuriositet kan nämnas filmen "Flickorna i Småland" inspelad 1945. Där framställs Karl Gunnarson, spelad av Åke Grönberg, själv som hjälten som charmar Sickan Carlsson. Det är en solig, sommarglad kärlekshistoria i den vackra småländska idyllen. "Gunnar Carlman" som Åke Grönberg heter i filmen hade hört om de vackra flickorna i Småland och tar tåget till Vimmerby för att se dem med egna ögon. Först får han jobb hos bonden Jönsson. Det tar inte lång tid innan han har fått nog av Jönssons ilska och får ett nytt jobb på en annan bondgård, Svalnäs. Vilken ägs av Christina Larsson, men hon är långt ifrån någon söt och oskuldsfull person… Medverkande är även Sigge Fürst. Manuset skrev av bland annat Rune Waldecrantz (f. 1911), senare filmprofessor, utifrån Karl Gunnarsons bok "Som dräng bland svenska bönder" och filmen regisserades av Schamyl Bauman (1893-1966).

Karl Gunnarsons sonson Lasse Schulze, vilken jag har haft ett gott utbyte med under bokrecensionens gång och som också har bidragit med bildmaterialet vilket delvis har sitt ursprung i Bertil Schulzes privatarkiv, har skrivit en levnadsteckning över sin farfar i det Internetbaserade litteraturprojektet Runeberg. Där skriver han:

"Karl Gunnar Schulze var under flera decennier en mycket läst och omtyckt skildrare av framför allt den svenska landsbygden. Handlingen innehåller kärlekshistorier och spännande intriger varvade med sociologiskt intressanta iakttagelser om landsbygden och dess snabba förändring.

Karl Gunnar Schulze föddes i Vreta Kloster, Östergötland 18/8 1885. Han var son till en godsägare och hade själv genomgått agronomutbildning. Han arbetade efter utbildningen som lantbruksinspektor vid olika gods i bland annat Sörmland. Han började redan vid den tiden, på 1910-talet, skriva äventyrsberättelser, ofta med jakt och vildmarksmotiv, som publicerades i veckotidningar. Han använde signaturerna Big Wolf och Nemo.

Inriktad på en folklig och huvudsakligen lantlig publik ville Karl Gunnar Schulze inte använda sitt riktiga tyskklingande efternamn utan konstruerade en pseudonym av sina förnamn.

Innan han fick sitt stora genombrott som skildrare av den svenska verkligheten på landsbygden, hade han redan fått två Kanadaskildringar publicerade. Han tillhörde den sista svenska emigrantvågen till Nordamerika på 20-talet. Möjligen var utvandringen också en följd av att den äktenskapliga lyckan inte stod på topp. Karl Gunnar Schulze hade 1911 gift sig med bonddottern Sally Öhman från Hälsingland. 1917 fick de en gosse, äktenskapets enda barn.

Schulzes mest sålda och, enligt många, litterärt bästa samt värdefullaste bok ur dokumentär synpunkt var Som dräng bland svenska bönder, utgiven 1933. Han föregrep bland annat Ludvig Nordströms (1882-1942) reportagebok "Lort-Sverige" (1938). Den senare var en debattbok om boendemiljöer och sanitära förhållanden i Sverige under slutet av 30-talet, med anspråk på att redovisa korrekta iakttagelser. Även Som dräng bland svenska bönder var en reportagebok om livet på landet, där dock inte författaren ålagt sig några stränga krav på korrekthet. Den är nämligen framför allt en mustig och humoristisk skildring av det agrara Sverige. De avsnitt som beskriver brukningsmetoder och andra företeelser som han med sin goda kompetens kunde bedöma, har ett kulturhistoriskt värde. Författaren tog anställning som lantbruksarbetare utan att avslöja hur väl insatt han var i lantbrukets teknik och ekonomi. Denna Wallraffmetod gav honom möjlighet att komma bönderna/arbetsgivarna inpå livet.

Efter den enorma framgången med Som dräng bland svenska bönder fortsatte han att ge ut ungefär en bok om året. Han gjorde också reportageresor till grannländerna vilket resulterade i böcker. Titlarna är Som dräng i Finland, I Danmark samt I Norge. Schulzes böcker översattes också till olika språk. I Tyskland utgavs till exempel Ich zug als Bauernknecht durch's Land."

Alltså efter läroverksstudier i Linköping, genomgick Gunnarson Lunnevads folkhögskola på östgötaslätten, samt utbildade sig till lantbruksbefäl vid Bjärka Säby lantmannaskola 1902-1904. Därefter verkade han som lantbruksinspektor och godsförvaltare.

Lasse Schulze har i ett brev till mig berättat att hans författare tjänade mycket bra på sitt författarskap men var inte direkt sparsam med pengar. Innan han slog sig på författandet på allvar, d v s innan han återkom från Kanada, arbetade han som lantbruksinspektor på olika gods i Södermanland. Gunnarson förde ett kringflackande liv. Han var nog tidvis mantalsskriven i Stockholm, fast han hade familjen i Malmby utanför Strängnäs. Ett tag ägde han en liten gård i Småland, senare köpte han en gård i Linköping. Han hade en stuga i Valsäter, Stjärnarp.

Av hans litterära kvarlåtenskap (anteckningar o s v) finns en liten spillra bevarad hos sonsonen. Det är ett par tidiga korta berättelser och lite förlagskorrespondens. Det kanske finns mer i t ex Hökerbergs förlagsarkiv som Lasse Schulze tror ligger i Riksarkivet. Han har ännu inte forskat i detta. Där är det också möjligt att en del brev och fotografier finns bevarade i detsamma, ty i reseberättelsen framkommer det att Gunnarson fotograferade under sin vistelse i Finland och efter resan höll han kontakt med åtminstone en österbottniska. Det ska också finnas en intervju eller presentation av Karl Gunnarson i "Idun" 1935 (6 — 16), kanske det står något om den nyligen gjorda Finlandsresan? För övrigt så ägdes och utgavs "Idun" av Gunnarsons rikssvenska förläggare Folke Lars Hökerberg.

Lasse Schulze förtydligar i breven till mig också farfaderns vistelse i Amerika:

"Han bodde faktiskt inte särskilt länge i Kanada, ett par år. Men man får intrycket att han bodde där längre och återkom dit eftersom han skrev flera Kanadaböcker, en av dem med titeln Åter i Kanada."

Fast jag tror att läsekretsen var mycket nöjda med att han återkom till sina minnen, ty jag kan med min recenserade bok hålla med litteratören som i "Litteraturhandboken" (Stockholm 1952) skrev om Gunnarsons författarskap:

"Fabuleringsglädje, brokigt erfarenhetsmaterial och ett rivande humör präglar S: s ofta starkt äventyrsmättade, på hurtfrisk snabbprosa skrivna rika produktion."

… bara synd att Gunnarson inte återkom till sina reseminnen från Finland. Han förde aldrig anteckningar, utan skrev ned dem efteråt, för att inte hamna i så kallade intervjusituationer.

Lasse Schulze skriver i ett av sina brev till mig att han är lite misstänksam mot bokens innehåll och håller den därför inte lika högt som de övriga:

"Boken tillhör enligt min mening inte någon av hans bästa, nu var det i och för sig väldigt länge sedan jag läste den. Den är starkt präglad av 30-talets språkstrider i Finland och en misstänksamhet gentemot det finska, som förefaller omodern och osympatisk. Jag försökte en gång intressera finländska bokförlaget Otava för återutgivning, dock utan framgång."

Min personliga uppfattning är Gunnarson inte har någon misstänksamhet mot det finska, förutom för polisens göromål, men det är fullt förståeligt då han ständigt var i kläm med dem. Däremot finns språkbarriären som då verkligen var en realitet, men han försöker varje gång bryta den genom att försöka på engelska. Finland var ännu år 1934 full av oläkta sår. De politiska om några, där rött och vitt var mer åtskilda än svart och vitt. Han var kritisk mot behandlingen av de fattiga underlydande på herregodsen i Nyland. Det märks att han kände sig mest hemma bland Österbottens fria bönder och bokens innehåll utspelar sig mer än hälften i detta landskap.

Det finns inte så mycket skrivet om Karl Gunnarson. Förutom Karl Gustav Ossiannilssons (1875-1970) artikel i Göteborgs Posten 1954 ("En reportagets mästare" GP 23/4 1954), finns det en essä, ganska kritisk och negativ, i boken "Populärlitteratur", utgivningen i Lund 1972. Där skrev Göran Zachrison om Karl Gunnarson i artikeln "Som bonddräng och cowboy". I de flesta svenska författarlexika är Gunnarson-Schulze inte ens nämnd. I de olika delarna av Bengt Åhléns "Svenskt författarlexikon" är Gunnarson medtagen och hans produktion uppräknad. För övrigt kan nämnas att Karl Gunnarson sedan ett tiotal år upplever en liten renässans tack vare att hans titlar har getts ut som talböcker (icke att förväxla med vanliga kassettböcker). Han är flitigt lånad.

Karl Gunnarson, pseudonym för Karl Gunnar Schulze dog i Malmby 16/4 1954 och ligger begravd i Strängnäs.

I början av juni 1934 ankommer Gunnarson den finländska huvudstaden, inleder sitt besök med att bo tre nätter på Grand hotell i Helsingfors.

Ångfartyget s/s Heimdall är förbindelselänken mellan Sverige och Finland och används av Gunnarson.

Därefter reser han runt i västra Nyland och träffar bland annat följande personer:

Agronom Uno Hildén som hade utbildat sig på Ultuna lantbruksinstitut i Sverige under åren 1915-1917, samt därutöver studerat jordbruk på olika håll i Sverige. Han ägde gården Johannisberg med kreatursbesättning i Ingå socken i västra Nyland. Den bestod av 70 hektar åker och 150 hektar skog och hagmark. Hidén hade fram till hösten 1933 varit högerrepresentant i svenska rikdagsgruppen. Den närmaste familjen bestod av fru, tre söner och en fyraårig dotter. Till sin hjälp för att bruka gården hade Hildén anställt inspektor Reiström, "en fördetta förtroendeman" Bergström (57 år gammal) och en lantbrukspraktikant från Vestankvarns lantbruksskola i Ingå, samt hade ett stort antal statkarlar med familjer som bodde i arbetarbostäder på egendomen. Det rådde gott förhållande på Johannisberg mellan husbondefolk och tjänare. Löneförhållandena var högre än i allmänhet i trakten. Under besöket hos Hildén får Gunnarson möjlighet att besöka Ingå skärgård och kommunens internatskola vid Barösund, samt mästerlotsen på Bågaskärs fyr. Kommunläkaren i Ingå deltar under besöken i skärgården och senare under andra besök. Gunnarson får också möjligheten att träffa skoldirektören på lantbruksskolan i socknen, samt besöka en sång- och musikfest med västnyländska svenska ungdomsringen. Därutöver även restaurang Knipan i Ekenäs och Södra Nylands skyddkårsdistrikts sommarläger Syndalen i närheten av Lappviks järnvägsstation där överste Eric Schauman, chefslottan fru Karin Ehrnrooth och pastor von Schantz figurerar. Midsommarafton med midsommareldar avlutar vistelsen hos agronom Hildén.

Nästa värd blev godsägare Sven Berglund på dennes egendom Aiskog i Sjundeå socken. Sven Berglund var även bankdirektör i en helsingforsbanks avdelningskontor i socknen vid sidan av sitt arbete med hemgodset. Familjen bestod av fru Berglund och två fosterflickor (och en hushållspraktikant), varav en var släkting — Göta, född våren 1918 — och som studerade i läroverket i Ekenäs. Den som Gunnarson kom närmast var den andra fosterdottern vid namn Huldi Nikander, född någon mellan åren 1905-1906. Fröken hade kort förut vistats ett år som hushållselev på en egendom i Östergötland, så de två hade mycket att prata om. Hon blev hans ciceron på Aiskog.

Agronom Gösta Dahlberg på Kyrkstad tog Gunnarson på en cykeltur till Vaanila nära köpingen Lojo, ett hans faster tillhörigt, inom och utom landet känt mönstergods, beläget i finskspråkig bygd. Endast ägarinnan och husföreståndarinnan var finlandssvenskar på godset. På godset hade Dahlberg fullgjort sitt obligatoriska praktikår före inträdandet på lantbruksakademin för agronomexamens avläggande, en examen som i Finland på 1930-talet krävde tre års studier vid Helsingfors universitet. Natten tillbringade Gunnarson hos en svensktalande vägarbetare på gränsen mot Vichtis socken.

Dagen därpå blev Gunnarson arresterad av polisen på Lojo kyrkogård som misstänkte att han var spion med sin karta och kamera. Det krävdes en hel del övertalning och lidande innan han frisläpptes och fick återgå till Aiskog i Sjundeå.

Enligt den finländska förläggarens önskemål for han till Prästkulla fideikommissegendom i Tenala socken, tre mil från Ekenäs stad. Husbonden magister Taube (ungkarl i 30-årsåldern) var på en utlandsresa, men husföreståndarinnan lät honom bo i ett stort svalt rum i en av flyglarna. Förutom henne fick han under sin vistelse träffa inspektoren, ladugårdsförmannen Vesterlund — "en synnerligen humoristisk man om 55 år som tjänstgjort på gården i 30 år" och övrigt arbetsfolk. Det är intressant att notera att förutom som chefsbefattning hade männen ingenting att göra med ladugårdsskötseln, kossornas väl och ve i Finland var helt och hållet beroende av kvinnornas omvårdnad under 1930-talet. Gunnarson kunde chockera sin omgivning genom att hjälpa kvinnorna i skötseln.

Härifrån reste Gunnarson tillbaka till Helsingfors och tog in på hotell Afrika, som fortsättningsvis kom att bli hans favorittillhåll i staden. Hotellinnehavaren var en avsatt präst, som ursprungligen hetat Överberg och som tillhörde en av landets mest kända prästsläkter. Han hade blivit avsatt från sitt ämbete på grund av tvegifte eller några liknande historier som stred mot Finlands kyrkolag. Överberg bytte efternamn till Länkinen och blev krogvärd på det viset att han gifte sig med ägarinnan till hotell Afrika. Paret hade två fyraåriga tvillingflickor.

Huvuddelen av boken utspelar sig i svenska Österbotten, socknarna upp till och med Vasa och Korsholm. Dit kommer Gunnarson med nattåget "Wasaexpressen" och efter ett byte i Östermyra för vidare färd till kusten. Han inleder sin ankomst med att beskriva landskapet och dess bebyggare:

"Här hade jag tågombyte till kustbanan mot Kaskö. För mina blickar rullades upp ett slättlandskap med grå bondbyar, smala åkertegar, avhägnade med gärdesgårdar och fullströdda med små grå, timrade och halmtäckta lador. Röda, kulliga västfinska kor betade på ängarna. Folktypen var kargare än i Nyland, beslutsammare, senigare, kraftfullare. Det var ej västra Nylands herregods och statstugor, ej godsägare och statdrängar jag såg längre. Det var bondbyar i by vid by och fria bönder jag såg. Jag befann mig i Österbotten, där inga prästgårdar finnas än prästgårdarna, där bondefrihet sedan hedenhös varit rådande och herreförtryck aldrig funnits. Österbottningen är en ättling av vikingar och väringar."

Häradsdomare Bonn i Östermark, hade en dotter — studentskan Anna-Lisa Bonn, finsk tjänarinna vid namn Irja 20 år gammal. Bonns gård bestod av 10 hektar åker och äng och 20 hektar skog.

Sivert Brännback, bonde i Sideby socken och son till en fiskare i socknen. Brännback låg på gränsen till mot Lappfjärd. Som ung hade han tagit hyra som sjöman och seglat jorden runt några varv, hade deltagit i stormningen av Kristinestad, hade under inbördeskriget fått emaljöga och en benprotes (benet förlorade han i slaget vid Tammerfors), hade en mindre grisfarm, fick bronsmedalj för en av suggorna under lantbruksmässan i Korsholm sommaren 1934. Han var gift med en finska från Kauhajoki. Under Gunnarsons besök var de två äldsta sönerna sjömän och den yngste fiskardräng hos sin farfar i skärgården. Dessa tre måste ha fötts under tiden 1900-1920, för hemma hade Brännback två trettonåriga tvillingar (födda cirka 1921) vid namn Ethel och Eyvy.

Och i byn omtalas om Simon Berg, bonde och affärsman i utkanten av byn… sålde virke och köpte/sålde gårdar i bygden, gav lån. Den osympatiske Berg blev mördad, halshuggen i sitt hem samtidigt som gården brändes ned. Man misstänkte en lejd mördare.

Problemet hittills är att jag inte vet om dessa tre personer har existerat i verkligheten. Min far är sidebybo till födseln och dessa personer finns inte alls omnämnda i den talrika historik som är skriven om Sideby. Åtminstone borde ha Simon Berg ha omtalats. Därtill är jag lite skeptisk angående häradsdomare Bonn i Östermark. Östermark som på finska heter Teuva har i huvudsak en finskspråkig befolkning, men kanske Bonn som häradsdomare kvarstannat där på grund av sin befattning? Varken Bonn eller Brännback användes som gårdsnamn i denna del av Österbotten, lite längre norrut finns de. Berg finns i Skaftung, Sideby… men inte omtalade som rikemansfolk. Däremot har det funnits en släkt Grannkull, men vad jag vet har ingen av dem blivit halshuggen och så impopulär har bonden och affärsmannen inte varit, men kanske författaren Gunnarson inte i sammanhanget kunde skilja mellan dikt och verklighet?

Så gick mina tankegångar tills en god vän i Sideby skickade ett e-postmeddelande till mig:

"Beträffande Simon Berg så måste det helt klart vara en mer eller mindre fiktiv person som till en del kunde vara influerad av lönnmordet på Axel Lillträsk den 18 december 1932 gissar jag, men jag har inte läst boken och känner inte heller till just någonting om Axel Lillträsk."

"Lillträsk Axel, handl. i Lappfjärd, hade tydligen filial eller affärsrörelse i Sideby (1917). Gick ur tiden 18/12 1932 (mördad)."

Sidan 136 i "Sideby sockens historia" av Bror Åkerblom, tryckt i Vasa 1975... Lillträsk omnämns även i tidningen Syd-Österbotten 21/1 och 4/2 1933. Det är nog sannolikt densamma — personen Gunnarson relaterar till…"

"Förresten torde Axel Lillträsk vara avlägset släkt med dig! Jag lånade Nybonds Ömossabok som jag inte tidigare läst i måndags. Hård affärsman har jag sett skrivet om honom, men också känd för vattenledningen från Bötombergen som var ett aktningsvärt företag."(1)

Så är det, släkten är alltid värst. Axel Lillträsk var min farfars far Josef Blombergs syssling eller som man säger i Finland småkusin. Vågar nu verkligen inte återberätta vad Gunnarson skriver om denna Simon Berg, men jag kan citera Gunnar Nybond ur "Bottnisk bygd. Ömossa by i Kristinestad under 400 år (1590-1990).", tryckt i Vasa 1988:

"Axel Adrian Josefsson Lillträsk, f. 1.5.1877 på Lillträsk hemman i Uttermossa by kom i unga år till Lappfjärd och gifte sig där 10.11.1903 med Fanny Maria Porander, f.19.2.1882. Axel Lillträsk var en företagsam man och hade sinne för affärer. Han förvärvade efter hand särskilda jordegendomar i Lappfjärd och bosatte sig slutligen på Hoxellas lägenhet av Hoxell hemman i centrum av byn. Där bedrev han en betydande affärsverksamhet vid sidan av jordbruket. Som exempel på hans företagsamhet och framsynthet kan nämnas, att han helt privat byggde en vattenledning på 1920-talet från källor på Bötombergen ned till Lappfjärds by. Byn blev därigenom den första i Sydösterbotten med ledningsvatten till en stor del av gårdarna. Efter Axels död övertogs företaget av sonen Elis Lillträsk, som 1947 sålde det ett för driften bildat vattenandelslag.

Makarna Lillträsk fick "en ond bråd död". Mannen blev lönnmördad i sitt hem på kvällen den 18 december 1932. Mordet blev aldrig uppklarat. Hustrun omkom i en trafikolycka i Hyvinge 16.7.1937." (Sidan 148-149)

Varje läsare bör angående Simon Berg och dennes eventuella likheter med den eventuella Axel Lillträsk observera att Simon Berg med allra största sannolikhet är en fiktiv person och inget annat. Jag kan inte skilja på vad som kan vara sanning eller ett fullkomligt fritt fantiserande, gement sladder och löst hopkok med lånade bitar av en verklig person som blev mördad och som kanske egentligen inte var något mera osympatisk än en "vanlig hederlig bonde och realistisk affärsman" men som i Gunnarsons berättelse nu resulterande i en skönlitterär person med vissa likheter. Det ska göras tydligt att det är fråga om en skönlitterär figur och inte en biografisk redogörelse, för i så fall hade han nog gått under ett riktigt namn såsom nedan nämnda Michael Mangs i Tjöck.
Kanske en realistisk gissning är att det var Axel Lillträsk som var förebild och att författaren sedan skapat sin bild av honom med uttalanden av en person som råkat lida materiellt av Lillträsks affärer? Det är i det närmaste omöjligt att säga vad som är verkligt i beskrivningen av Simon Berg i boken "Som dräng i Finland", förutom att där demoniseras han. Det intressanta här är att såsom författare från utlandet kan man skriva om lokala fenomen — sanna eller fabulerade - utan att behöva ta konsekvenserna av eventuella missöden man skapar på den lokala orten. För att återgå till Giuseppe Acerbi (1773-1846) i hans resa till Nordkap så beskrivs samerna mycket negativt, kanske han uppfattade dem sådana, men det är lättare att beskriva dem negativt på tryggt avstånd på Kontinenten, än till exempel i en artikel skriven i lokalpressen samtidigt som man är boendes på utgivningsorten. Jag har själv hamnat i sådana situationer förut och gör väl det nu också på betryggat avstånd i tid och rum. Samtidigt gör det sådana författare intressanta, man ser på det samhället med helt andra ögon än de lokalt boendes…

Karl-Olof Reinlund i Närpes har i ett brev till mig förtydligat namnbärare av olika släktnamn i Sydösterbotten. Jag saxar ur det:

"Brännback låter lite konstigt i Sideby, efternamnet Brännback finns i Övermark och Malax. Brännback i Övermark finns till en del i "Axplock 2", utgiven av Närpes Släktforskare.

Berg finns nog i Sideby men av många olika släkter, en del finns som skeppare i K-stad och dessa finns till en del i "Qwick-Pellas-Söderback", bok 1 av 3. Bonn i Östermark (Teuva) låter även konstigt, men i Malax-Pörtom finns dessa efternamn rikligt. Det är mycket svårt att säga något, då man inte har lokalkännedom från äldre tider om dessa trakter."

1) Nämndeman, handlare och jordbrukare Michael Mangs i Tjöck. Han var cirka 62 år gammal 1934 och därmed född åren kring 1872. Mangs var en av ledarna för vapensmugglingen — Graftongevären — i 1900-talets början och gömde tusentals gevär i skogen. Själen i Tjöcks skyddskårsrörelse och i hans gård hade man samlats natten före stormningen av Kristinestad 1918. Mangs hade fyra barn, en son och snart student, född cirka 1916. En dotter — Margit Mangs — född cirka 1919, samt två yngre söner. Fru Mangs skötte handelsbutiken. En finskspråkig tjänarinna som hette Silja… och en svinskötare vid namn Josef, en gammal skolkamrat till Micael Mangs som varit sjöman. Mangs syster drev en diversehandel och förestod postkontoret i Finby i Närpes.

" Michael Mangs kan kontrolleras i Grafton boken av Olin.".. och så stämmer. Michael August Mangs omnämns i K-G Olins bok: "Grafton-affären" (Jakobstad 1994):

"En dag i mitten av juli 1905 ringer telefonen hemma hos handlande Michael August Mangs i Tjöck. I andra ändan av linjen finns hans gamle vän Carl Wilhelm Carlsson från Närpes. Carlsson som är en garvad aktivist och kommunalnämndens viceordförande, föreslår att Mangs genast ska komma till Närpes. Han vill inte under telefonsamtalet ge några närmare upplysningar vad saken gäller, men han låter förstå att en sjöresa som skall ta ett par eller några dagar i anspråk förestår. Det ska handla om någonting i stil med insmugglingen av förbjudna tidningar, en verksamhet som Mangs tidigare har varit engagerad i. Då Carlsson därtill låter förstå att den förestående händelsen kommer att få stor betydelse för frihetskampen, tvekar Mangs inte att ställa upp. Han beger sig genast med cykel till Näsby i Närpes för att få närmare upplysningar." (sid 82)

Det är början på en resa där Mangs tillsammans med andra sydösterbottningar passlösa reser till Sundsvall i Sverige med båt från Kaskö, för vidare transport till Stockholm — Malmö — Kiel — Vlissningen i Holland där Konni Zilliacus dem träffar och får dem att tillsammans med honom påbörja vapensmuggling till Finland, så att folket kan beväpna sig i händelse av krig mot den ryska våldsmakten. Mangs omnämns med namn i Grafton-boken på sidorna 82, 85, 93, 151 och 121. Om händelsen kan även läsas i Konni Zilliacus bok "Från ofredsår och oroliga tider" (Stockholm 1960). Även i andra mer lyckade vapentransporter deltar Mangs, bl a i "Peters" ankomst i juli 1906 för att ta emot vapenförsändelser. Graftonaffären och M. Mangs omtalas även i Gunnar Strengells bok "Det fria Finlands förkämpar" (Vasa 1998), sidan 21.

"Storbjörk var nog folkhöskoleföreståndare i Yttermark. Hustru och Storbjörk död i flyplanskrachen i Kvevlax på 1950-talet."

3) Elna Lundman i Yttermark, med skrivareklåda (publicerades bl a i Vasabladet) och från Helsingby i Korsholm var hon utgången, yngst bland fyra syskon. Vid sju års ålder miste hon sin mor och fick ta hand om hushållet i späda år. Lundmans i Yttermark hade tre barn hemma i åldern fyra, fem och sex år. Dessutom hade de en tolvårig flicka som uppfostrades i morfaderns gård. Herr Lundman skrev lantbruksartiklar och bygdekrönikor i Vasabladet, höll föredrag i ungdomshuset och hade deltagit i ett kulsprutekompani under inbördeskriget 1918. Deras närmaste granne hette Axel Pellfolk, en ogift man, som brukade och ägde gården tillsammans med en gift broder. Axel tjänstgjorde som kamrer i sparbanken, hade besökt både Amerika och Kanada.

"Elna Lundman stämmer, född i Helsingby… Axel Pellfolk var bankman i Yttermark."

5) Riksdagsman Edvard Helenelund i Solv, tillhörde högerpartiet inom svenska riksdagsgruppen. Tillika bonde på sin mönstergård Helenelund.

"Åtminstone Edvard Helenlund har existerat i sinnevärlden. Gustav Edvard Helenelund, f. 6.6 1885 i Solf, d. 13.3 1976 i Solf. Bonde, riksdagsman på 1930-talet och författare till boken "Befryndade bondesläkter i Österbotten". Minnesruna över Helenlund finns i Svenska folkskolans vänners kalender 1976-77."

Åtta sidor handlar om eller utspelar sig på Helenelund och där hjälper Gunnarson familjen i höarbetet, på ängen deltar förutom författaren även riksdagsmannen, dennes fru och en dotter, samt en dräng och en piga (bonddotter från Solv). Platsen hade rekommenderats av friherre Eric von Troil (som fanns i verkligheten) i Vasa.

Riksdagsmannens erfarenheter från inbördeskriget ("frihetskriget") 1918 ges stort utrymme. Edvard Helenelund hade vid befriandet av Uleåborg fått en gevärskula i kroppen, som krossade hans ena armbågsled och han höll på att dö på Wasa stora lasarett, på grund av varbildning och hög sårfeber. Trots denna skada deltog han i jordbruksarbetet. Annars berättas det om en renrasig ayrshiretjur som kallas för Magnus och vilken betäcker socknens kossor för 50 mark. Den vann för övrigt pris under jordbruksmässan i Korsholm.

Gunnarson träffar även andra personer i Österbotten, men dessa och hans resterande resa i östra Nyland väntas med att dokumenteras djupare. Jag har inlett denna dokumentation, men den får kvarstå tills vidare i brist på tillgängligt källmaterial. Det här från min synvinkel en bok som skulle väl kunna ges upp på nytt, illustrerad med fotografier och kommentarer och bli en värdefull skildring av ett Svenskfinland, så nära i tiden, men ändå för alltid borta. Den tar upp språkfrågan för en minoritet i Finland, men belyser också finnarnas situation i Sverige, om omedvetet. Är på så sätt ytterst aktuell.

Denna uppsats ingår som en del i en fem poängs litteraturkurs i finska (21-40 p), på Lunds universitet, vårterminen 2003. Huvudlärare är Manja Lehto och lärare för delkursen är Jan Hellgren, doktorand (håller på med en avhandling om Bo Carpelans författarskap) på Åbo Akademi och vilken under ett års tid bland annat är gästlärare i Lund. Avslutningsvis vill jag först och främst tacka Lasse Schulze för tips, råd, textstycken och avslutningsvis bilderna, som även Bertil Schulze ska ha tack för, men även ett tack alla andra som citeras eller omnämns i denna mycket annorlunda litteraturuppsats.

Bland bönder och godsägare i svenska Finland