Kristinestad
 

STADEN PÅ KOPPÖN

av Gunnar Nybond *


Platsen för den blivande staden Kristinestad, nämligen Koppön i Tjöck by av dåvarande Lappfjärd socken, var i mitten av 1600-talet inte längre någon ö utan en halvö sammanvuxen med fastlandet genom landhöjningen. Namnets ursprung måste sökas längre bakåt i tiden, då halvön ännu var holme. Köpenskap hade bedrivits där sedan urminnes tider mellan traktens befolkning och seglande handelsmän. Därav hade holmen fått sitt namn, som egentligen betyder "köpmansön". Jämför tyska kaufen, finska kauppa och svenska köpa! Namnet Kopparsundet, "kåparsånde", i Skaftung torde få härledas från samma ordrot.
Närpesborna hade redan under förra hälften av 1600-talet gjort framställning om att få en köpstad anlagd på Koppön men fått avslag. Under greve Per Brahes tid som generalguvernör för Finland fick frågan sin lösning. Grundläggningsbrevet undertecknades av greven den 5 december 1649 på Åbo slott.Kristinestad 1650 karta

Men vad fanns det för befolkningsunderlag för en stad på Koppön, och vilka ekonomiska möjligheter gavs de blivande borgarna att bygga upp staden och försörja sig där?

Urbefolkningen på Koppön bestod av några fiskarfamiljer och två bönder, fiskarbönder även de. På norra delen av halvön hade Matts Knutsson sina ägor och sin gård och på södra delen eller Skatan bodde Sigfrid Michillsson.Greve Per Brahe

Del av Claes Claessons karta från 1650

Aven om de båda bönderna tillsammans innehade 1 1/2 mantal jord och fiskarfamiljerna klarade sitt livsuppehälle med havets fångst, så var det inte mycket till borgerskap och skatteunderlag.

Per Brahe

Per Brahe räknade med att ett antal driftiga köpmän och hantverkare skulle flytta in från andra orter, särskilt från Vasa, för den goda hamnens skull och bygga upp staden, om blott förmånliga villkor erbjöds. Till den ändan bestämde generalguvernören genom ett donationsbrev av den 25 februari 1651, utfärdat av honom i Gamlakarleby under en resa i Österbotten, att ett 20-tal bönder i Tjöck övre och yttre byar med sammanlagt 17 11/12 mantal skulle underställas staden och bli skattskyldiga till den. Knappast tillfrågades bönderna och knappast beredde beslutet dem någon glädje, men det var den tidens sätt att styra och bestämma. Med sina två tidigare bönder och dessa nya fick staden rätt till skatteavkastningen från 19 5/12 mtl. Omräknat i nutida arealmått utgjorde donationsjorden omkring 15000 ha. Otroligt, men Per Brahe var generös. Den nya staden skulle ha det väl förspänt. Var det för att hylla eller smickra den regerande drottningen Kristina, vars namn han förärade staden. Detta skedde under tidigare nämnda resa i Limingo den 1 mars 1651, då staden första gången benämndes Christinae Stadh. Följande dag blev namnet Christinestad och stadens vapen officiellt fastställda.

Förmånerna lockade företagare till staden. Redan inom ett par år anmälde sig 47 borgare villiga att slå sig ned där.

Det behöver dock genast påpekas, att Kristinestad inte fick behålla sin rundligt tilltagna donationsjord. Under Karl XI:s stora reduktion (minskning, återtagning) på 1680-talet fråntogs staden nästan tre fjärdedelar av jorden och lades tillbaka under kronans beskattning. I stadens besittning blev 5 5/6 mtl eller omkring 3400 ha och har så förblivit ända till våra dagar. Men vackert så! Visst räckte det till för vedhuggning och timmerfällning för de fåtaliga stadsborna. Visst räckte det också till mulbete, höslåtter och lövbrott för deras kreatur.

Det gällde nu att ge fiskarbyn på Koppön en stads status. Redan året efter grundläggningen förelåg en första stadsplan, uppgjord av lantmätaren Claes Claesson. Ändringar företogs efter behov, men redan i slutet av 1600-talet var staden utbyggd i stort sett med de längd- och tvärgator, som än idag delar upp den gamla kärnstaden i sina regelbundna kvarter. Till stadens status hörde självfallet en kyrka, ett rådhus och en skola.

När den första kyrkan byggdes är ej känt, men åtminstone tio år efter grundläggningen fanns en kyrka, eftersom den då skulle brädfodras och taket tjäras. Men den blev inte gammal. Under det stora nödåret 1697, då hungersnöd rådde och staden dessutom drabbades av svåra motgångar genom många skeppsbrott, gick även kyrkan förlorad. Vid ett häftigt åskväder den 16 juni antändes kyrkan av blixten och brann ned till grunden. Följande år påbörjades byggandet av en ny kyrka, som togs i bruk år 1700 och fick namn efter änkedrottningen Ulrika Eleonora, Karl XII:s moder. Med sin smäckra, lutande tornspira skänker den än idag stadsbilden en känd silhuett, även om den redan 1897 övergavs som gudstjänsthus till förmån för den nya tegelkyrkan med Jac. Ahrenbergs design.

Gamla kyrkan

Historiska byggnader: Prästgården, rådhuset, gamla Ulrika Eleonora kyrka och en tullstuga

 


View Larger Map

 

 

Ett anspråkslöst rådhus byggdes i Kristinestad redan i mitten av stadens första decennium, men det måste ersättas redan på 1680-talet med ett nytt, som uppfördes vid övre torget. Även det andra rådhuset blev med tiden obrukbart. Sedan 1856 reser sig det tredje rådhuset, en skapelse av arkitekten E. B. Lohrmann (samma arkitekt som planerade Lappfjärds kyrka/red.), synligt på långt håll över staden och känt för sin förnäma arkitektur. Under hela 1600- och 1700-talen samt halva 1800-talet var rikets skolväsen uppbyggt efter en trestegsmodell med pedagogier, trivialskolor och gymnasier som bärande enheter. Det var latinskolans era. Nybörjarskolor eller pedagogier skulle finnas i varje stad, vara påbyggda med trivialskolor i större städer och toppas av gymnasier i de allra största.

Redan 1653 fick Kristinestad sin pedagogi genom biskop Eskil Petraeus "kollationsbrev" av den 28 november. Under hela latineran leddes och övervakades skolorna av biskopen och domkapitlet, som då även utnämnde lärarna. Som första pedagog i Kristinestad tjänstgjorde Lars Wirgulander. Ar 1776 utnämndes "en viss Ehrenfors" mot borgerskapets önskan. Honom får vi stifta bekantskap med i annat sammanhang. I långa tider arbetade pedagogin i hyrda utrymmen under mycket torftiga förhållanden. Det är omöjligt att i en kort resume som denna gå in på många enskildheter, men nämnas kan att pedagogens lön år 1796 utgick med "20 riksdaler i penningar utan någon den ringaste spannmål". Fri bostad om ett par små rum med dåtida standard hörde till liksom ett litet fähus, någon äng och fiskevatten.

Från 1781 var pedagogin i Kristinestad "samskola" för pojkar och flickor. En och annan elev från landsbygden besökte även skolan. År 1841 ombildades den till en tvåklassig elementarskola uteslutande för gossar och 1874 till en tvåklassig realskola. Flickorna fick sin skolgång tillgodosedd i en "fattigskola", som sedan utvecklades till en fruntimmersskola. År 1897 fick staden Kejserliga Senatens tillstånd att inrätta en femklassig samskola, som påbyggdes med tre klasser och 1905 tillerkändes dimissionsrätt till universitetet. Folkskolan inledde sin verksamhet i Kristinestad 1871.

Skolborgen på Kasberget Samskolan

Skolbyggnaderna lämnas här på sidan om skildringen förutom den ståtliga skolborgen på Kasberget. Ritad av Lars Sonck och invigd den 28 augusti 1925, har den blivit en symbol för kunskapens och bildningens privilegium och förpliktelse och kristinestadsbornas stolthet. Rådhust och rådhusparken

Inom de trånga ramar, som det strängt reglerade näringslivet omgavs med, utvecklades Kristinestads handel och sjöfart tillfredsställande. De viktigaste exportvarorna var tjära, trävaror och jordbruksprodukter. Importen omfattade främst salt och kolonialvaror. Med frihetstiden och de österbottniska städernas stapelrätt grydde en ny tid även för Kristinestad. Handeln och sjöfarten nådde sin höjdpunkt vid mitten av 1800-talet. Nya bostads- och affärshus växte upp i rask takt. Långa bron drogs över stadsfjärden, rådhuset tog gestalt och många fartygskölar sträcktes.

Rådhuset med sin stilrena arkitektur.

Briggen Carl Gustafs skeppsklocka

Det var nu Kristinestads köpmän och skeppsredare upplevde sina glansdagar. Det var kommercerådens och sjökaptenernas storhetstid. Nämnas bör åtminstone ett av "råden", Simon Anders Wendelin (1793-1860),som gav ut egna sedlar i valörerna 1 rubel, 50,25 och 15 kopek och åtnjöt så stort förtroende, att hans sedlar hade lika stort anseende som de kejserliga, baserade på guldmyntfot. Namnen Carlström, Tötterman och Hydén hade god klang inom handels- och sjöfartskretsar icke blott i hemlandet utan även långt utöver landets gränser. År 1842 låg Kristinestad på tredje plats i landet efter Björneborg och Jakobstad ifråga om handelsflottans lästetal (lastningskapacitet):

Björneborg 37 fartyg 6253 läster
Jakobstad 26 fartyg 4342 läster
Kristinestad 36 fartyg 4201 läster
Uleåborg 33 fartyg 3940 läster
Gamlakarleby 28 fartyg 3711 läster
Åbo 42 fartyg 3688 läster
Helsingfors 46 fartyg 3082 läster

Orientaliska kriget eller krimkriget på 1850-talet medförde ett betydande avbräck i sjöfarten. Ångbåtarnas och järnvägarnas tillkomst förändrade fraktfartens villkor och ledde inlandssocknarnas handel in på andra vägar än till kuststäderna. Men ännu samlade sig Kristinestads köpmän och segelsjöfartsidkare till en beaktansvärd insats. År 1887 fanns i staden 11 registrerade fartyg med ett sammanlagt deplacement om 5793 reg.ton. Sedan gick det utför. Boken "Briggen Carl Gustaf" av Christer Norrvik förmedlar Kristinestads segelfartygsflottas historia och ära till eftervärlden. Om sjöfartens betydelse för staden i gången tid minner monumentet i Badhusparken med sin inskrift på det gamla romarspråket:

"NAVIGARE NECESSE EST, VIVERE NON NECESSE" - Att segla är nödvändigt, att leva är ej nödvändigt.

1900-talets betydelsefullaste och löftesrikaste händelse i fråga om näringslivets utveckling i staden var järnvägens tillkomst 1912. Den medförde ett uppsving för några decennier, men vi vet hur det har gått. Nedlagd trafik, rostig räls och ett förfallet lokstall talar sitt språk. Det måste betraktas som en ödets ironi, om man ser förhållanden i ljuset av den optimism, som Kristinestads historia från 1915 ger uttryck för: "Nu när omsider järnvägen är en verklighet och de projekterade Kristinestad - Kaskö Seinäjoki banorna är färdigbyggda, skall förvisso en ny tid med kraftigt ekonomiskt uppsving inom alla områden randas för en rik och välmående bygd, som tyvärr alltför länge med avseende å sina kommunikationer av regeringen blivit försummad och styvmoderligt behandlad och som därför mången gång blivit tvungen att lämna sig efter, där den helt säkert under lyckligare förhållanden kunnat uthärda konkurrens med vilken annan del av landet som helst."

Här har nämnts långa bron i Kristinestad. Stadens borgare hade redan 1758, alltså under den svenska frihetstiden, väckt frågan om en fast broförbindelse över stadsfjärden. På smalaste stället var fjärden 228 famnar eller omkring 300 meter bred. Man ville slippa den besvärliga färjtrafiken.

Det gick över åttio år, innan brobrygget kunde påbörjas. Det skedde 1840 under den ryska kejsaren Nikolai I:s regeringstid. Ett statligt räntefritt lån om 20000 rubel beviljades på femton år. Bönderna i Lappfjärd, Närpes, Ilmola, Ostermark, Karvia, Honkajoki och Sastmola ålades deltaga i bygget med hästdagsverken enligt hemmanens mantalsstorlek. Den gamla, grova granskogen på Högholmen, som hade skyddat hamnen mot sydvästliga stormar, fälldes och träden släpades med riset på för att bilda en s.k. faskinbädd under stenar och jord vid byggandet av brobanken.

Fem år räckte det att bygga bron. Den 1 juli 1845 hölls en storstilad invigningsfest, till vilken guvernören, länsmannen och andra honoratiores hade inbjudits. Även bönderna, som hade medverkat vid brobyggandet, fick sända representanter till invigningen. Att bron kostade endast 14000 rubel att bygga var till stor del deras förtjänst.

xxx

Ovanstående rapsodiska betraktelse grundar sig till största delen på uppgifter i Kristinestads historia från 1915. Det är ju allmänt känt, att historieboken har författats av fil.mag. Henrik Walter Sjöblom. Han var Kristinestads svenska samskolas första rektor. År 1903 nyttade han till Mariehamn och därifrån senare till Vasa. Att boken kom ut först 1915 och då utan författarens namn, berodde på en hel del förvecklingar, som kan utläsas ur företalet till boken. Författaren Walter Sjöblom till heder citerar jag hans namne, kristinestadsbon och Lebellska köpmansgårdens faktotum, Carl Sjöblom: "Boken blir bara bättre och bättre, ju äldre den blir." När nu staden håller på att ge ut en ny Kristinestads historia, som skall skildra händelserna fram till nutiden, får vi bara med intresse vänta på den. Jag avslutar därför mina strödda anteckningar med några personliga minnen från staden på Koppön.


Böcker av Gunnar Nybond

* Texten ingår i Gunnar Nybonds bok "Gränsmark. Släkt- och bygdekrönika från Sydösterbotten 2", Vasa 1984, utgiven på författarens eget förlag och publiceras på WWW med tillstånd av författarens son Trygve Nybonde.

 

Foton: Olle Haavistos bildarkiv

Foton & design: ©2003-2012 Staffan Storteir

Kristinestad 1888
Hans Sjömans foton från 1888 tagna från Kvarnbacken på Östra sidan. Detalj. Notera de talrika köpmansbodarna vid stranden i förgrunden.
Kristinestadsminnen

 

Kristinestad 1649-1999

Fotografier och bilder från Kristinestad

Ostrobothnian odysseys

Ostrobothnian odysseys

Sydbottniska fönster - Suupohjalaisia ikkunoita - Windows of Southern Ostrobothnia

Virtual tour across the region of Kristinestad in Southern Ostrobothnia on the west coast of Finland. Among the contents: history of shipbuilding and seafaring, local museums, the old wooden town of Kristinestad, the Susiluola (Wolf Cave) on the Bötombergen hills inhabited by Neandertal people more than 100 000 years ago