Sideby vapenKilen rediviva av Erik Appel    Kil in Sideby revived       

Kilstrand

Sångsvanar i KilvikDÄR den ligger inbäddad i grönska i det inre av Kilviken i ett landskap som naturens nyckfullhet förvandlat från kärv bottenhavskust till något som påminner om insjönatur och med havet glittrande mellan trädens grenar har Kilens hembygdsgård blivit något av ett Kilen rediviva. Ett gammalt centrum för bygdens liv har återuppstått, ehuru i ny form.

Fransgården

Den som i dag besöker hembygdsgården uppfattar dess dubbla orientering: utåt mot havet, inåt mot de jordbundna näringarna. Havets närvaro kanske inte förnims så utpräglat i själva gården och dess byggnader och anläggningar. De ger mera en inblick i den jordbrukande befolkningsdelens mödosamma vardag i gångna tider, möjligen beroende på att den delen är speciellt traditionsbevarande, men säkert också därför att jordbruk och havsnäringar i gångna tider var så intimt förknippade med varandra. Bonden var samtidigt fiskare, skeppsredare och skeppsbyggare. Men havet behöver ingen talesman. Det presenterar sig självt i sin mäktiga närvaro. Går du ned mot hamnen och uppför Kilberget breder Bottenhavet ut sig för dina ögon i storm och stiltje, i sol och gråväder. Du kan också i andanom föreställa dig Kilen i gångna tider, i ett panorama innehållande alla elementen i det liv som knutit och knyter bygden till havet, och som är temat för denna bok. Vi kan börja längst inne i viken. Här låg i seklets början den av Oskari Erkkilä från "Hångjärv" grundade ångsågen. Den gav ett hundratal personer arbete under högsäsong, skogshuggare och barkare medräknade. Virket flottades till sågen och drogs upp på band.

Du kan föreställa dig pråmar bogserande det sågade virket ut till skutor och lastbåtar, som med hungriga bukar låg väntande vid Kyrkoskäret för vidarebefordran av lasten till Sverige, Tyskland, England, Holland, Frankrike eller vart det nu bar hän. Även sedan sågen i seklets början flyttade till Skaftung behöll Kilen sin position som lastagehamn. Om vintrarna kom hästfororna i långa rader med pappersved, gruvprops och sågstock, som lastades av och mättes upp i stranden i väntan på vår, öppet vatten och köpare.

FRÅN Kilhamnen har även mången sidebyskuta under bondeseglationens tid seglat ut med last av ved, näver, saltfisk, tjära, sältran med destination företrädesvis Stockholm. För att återvända med säd, salt, tyger, järnvaror etc. Sidebybönderna var på samma gång både båtbyggare, skeppsredare och handelsmän, bedrev ett slags lanthandel. Varor exporterades och importerades också på främmande kölar. Ännu in på detta sekel besöktes Kilen av långseglare som tog last av sparrar, läkter, spak och props för export till hamnarna kring Östersjön och Nordsjön. Ännu kan man hitta rester av segelfartygens barlast, walesisk flintsten, som enligt hamnordningen vackert radades upp på stranden.

Mellan fraktfartygen anlöptes hamnen av passagerarfartyg i kusttrafik mellan Vasa och Björneborg och längre söderut (ibland ända till Stockholm och S:t Petersburg). De stack sig på ned- och uppfarten in till Kristinestad och Kilen (om signal hissats), lade till vid ångbåtsbryggan och lät sig med sina passagerare av förmodligen vasa- och kristinestadsherrskap beskådas av allmänheten. Men här kunde också Vera Karström som vi sett en sommarkväll år 1911 vinka avsked till sin syster Ester, som ombord på passagerarfartyget Norden anträdde första etappen av sin långa resa till det stora landet i väster.

Ångfartyget NORDEN i Kilhamn

HÄR kunde också hamnfogden och bryggtillsyningsmannen Axel Lassfolk ses gå ombord på både frakt- och passagerarfartyg för att upplysa befälhavarna om vad hamnordningen förutsatte att de skulle göra och framförallt inte göra. Inte försvåra fri fart i farleden, inte kasta barlasten i sjön, utan vackert rada den på stranden, ge uppgifter om dräktighet och last, betala taxor etc. Säljaren åter ägde se till att vattensura stockar (s k "fyllhondar") bärgades och inte lämnades liggande i vattnet till fara för sjöfarten.

Skonertskeppet LEOSIN glanstid upplevde Kilen kanske ändå som skeppsvarv under senare hälften av 1800-talet. Den stora efterfrågan på tonnage i samband med den liberaliserade utrikeshandeln efter Krimkriget åstadkom en formlig skeppsbyggarboom längs den österbottniska kusten. Kölar sträcktes i så gott som varje vik där stapelbädd kunde anläggas och fartyg sjösättas. Sideby med sina sex varv var ingalunda sämst.

ByggnadsplatserDET var de träbyggda segelfartygens tid, österbottningarna var goda träkarlar och hade dessutom god tillgång till virke. Inte minst ålänningarna, alltid på alerten när det gällde sjöfart och handel, uppskattade den österbottniska skeppsbyggnadskonsten och de kravellbyggda segelfartygen och lade många beställningar i de österbottniska varven. Överraskande många just i Sideby. Här i Kilen sträcktes kölar på två varv, ett inre för mindre fartyg som skutor och galeaser, och ett yttre för större fartyg som tremastade skonare, skonertar och barkskepp. Det inre låg ungefär vid nuvarande salteriet, det yttre vid Utterberget. Timmermän från Sideby, Skaftung och Sastmola timrade fartyg på 20-40 meter i längd, 8-9 meter i bredd och 4-5 meter i höjd. Kölar sträcktes, spanter spändes, bräder och plankor böjdes, riggar restes och varvstuga byggdes för de timmermän som kom långväga från (den står kvar än i dag: Jenny Virtanens stuga ytterst ner mot hamnen, invid vägen). Det var ett liv och ett kiv och pengarna rullade. Aldrig tillförne ej heller senare svävade väl sådan "doft" av guld över Kilen. Och till syvende och sist kan vi också föreställa oss nestorn bland sidebyfiskarna "Blad-Janne" Rosendal komma vandrande från Långviken, försvinna in i sitt båthus och komma ut kånkande på sina skötar, sätta segel och försvinna bakom udden ut mot Rakarin eller Storbådan för att bärga sin skörd ur fiskarens "åker", natt efter natt. Ett sådant centrum i bygdens liv var Kilen. Hembygdsgården har förvisso funnit sin rätta plats.

 

 

Text: Erik Appel
Foton och design: ©Staffan Storteir

• Skeppsbyggeri i Sideby under 1800-talets senare del

• Modell över Kilen med byggnader   • Kilens hembygdsgård

Kilstrand med båthus