Kanistrarnas decennium


av Erik Appel

Om Valfrid Lindholm som smugglade sprit, kaffe och ingermanländare...

 

Valfrid

 

Likt Lars Sunds Kanisterkung i Colorado Avenue som susade fram med sin italienska torpedbåt Hirundo över Kvarkens steniga vatten rusade "Majkonas Valfrid" Lindholm fram i de sydösterbottniska kustvattnen i smugglarkungen Leppäluotos snabbgående motorbåt, som tull och sjöbevakning förgäves försökte ta upp kampen med.

Trots att snart sjuttio år har förflutit sen detta spritkanistrarnas decennium (1) vilar det alltjämt en air av hemlighet, någonting otillåtet och skamligt över spritsmugglingen, någonting som man ogärna tar till diskussion och helst inte vill medge att man deltagit i. Och dock, säger Karl-Erik Norrback i Sideby, var de allra flesta som hade en skötbåt på något sätt engagerade i "systemet", som var upporganiserat av "större pojkar" i städerna eller "inåt lande".

Valfrid, som vi stött på tidigare och som var en udda person i samhället hade med sin högst personliga inställning till lagens efterföljd däremot inga onödiga hämningar när det gällde att berätta om sina bravader. Tvärtom, säger mången, var han inte den som drog sig för att breda på, men så är det ju, att en god historia är ingen god historia, om man inte litet tummar på sanning och verklighet.

Sumpbåten Ave i Sundsvall i början på 1930-talet. Valfrid skall finnas med på fotot.

Det var alltså tjugutal och spritsmugglardecennium. Riksdagen hade efter många tidigare försök fattat definitivt beslut att förbjuda alkoholen, både försäljning och förtäring. Denna s k förbudslag ledde till att en aldrig skådad flod av smuggelsprit sköljde in över landet. Tyska och estniska fartyg parkerade utanför tremilsgränsen på internationellt vatten, i nattens mörker kunde de ta sig ända in till någon enslig holme i havsbandet, där lasten bytte ägare.

Telefonerna gick varma, man använde ett slags koder för att eventuella lyssnande obehöriga öron inte skulle kunna avslöja tidpunkter, platser och rutter. Spriten togs i land kanske av en och annan snabbgående motorbåt, som tidigare omtalade Leppäluotos, men troligen för det mesta i vanliga fiskarbåtar. Det kunde gå så till, säger K-E. N., att man åkte ut med en "lillbåt" på släp. Denna lämnades vid något "grånn" (grund), varefter man fortsatte ut till smuggelbåten. Vid återkomsten lastades spriten , över i lillbåten, som lämnades kvar vid grundet. På så sätt "brann" aldrig själva skötbåten. Lasten togs sen i land i mindre partier. Allt skedde givetvis i nattens tysta timmar och med släckta lanternor.

Så rann smuggelspriten i större och mindre rännilar in till städerna och det inre av landet. Till törstiga strupar av alla kategorier. I detta Bachii tempel var alla bröder, oberoende av klasstillhörighet.

De stora vinsterna av hanteringen håvades förstås in av "de stora pojkarna", men det ska väl inte heller förnekas, att smugglingen gav också fiskaren en biinkomst, som han mer än väl behövde med sin i regel stora familj. Fast i en del fall gällde tyvärr också regeln "lätt fånget lätt förgånget".

Förbudslagen kom alltså att motverka sitt ändamål. Det blev nästan ett värre supande än före dess införande, ett supande, som varken lagens väktare eller de civila s k "spritpoliserna" fick bukt med. Och får man tro vittnena var de sistnämnda inte precis övernitiska, snarare då införstådda med hanteringen, så de såg till att de befann sig på fel plats, när en last togs i land.

Till spritsmugglingens avigsidor hörde att folk vande sig vid starksprit. Estspriten som dominerade marknaden och som togs i land i tio liters dunkar eller kannor var av 96 procentig styrka. En ilandförd kanna motsvarade vederbörligen utspädd - till olika styrka - mångfaldigt sitt innehåll.

Man hamnade alltså ur askan i elden. Inte för det. Visst fanns det motiv för alkoholförbudet. Brännvinet och ölet hade redan i seklets början blivit ett samhällsgissel. Familjerna blev lidande, och när gubbarna fått tillräckligt med starkt "i näsan" skulle de pröva sin styrka på varann. Slagsmål hörde till ordningen vid helger, marknader och fester. Slagskämparna vaknade blåslagna och med värkande huvud i något dike dagen efter, en och annan illa tilltygad familjefar vände hemåt retlig och med sinnet fyllt av hämndtankar och lät kanske sin ilska gå ut över käring och ungar.

Kampen för tillvaron var hård, umgänget med alkoholen häftigt och förde de psykiska spänningarna till ytan.

Motreaktionen var kravet på absolut nykterhet. Nykterhetsföreningar bildades, och de hade utan tvivel sin stora betydelse under rådande omständigheter. I sin sockenhistoria konstaterar Bror Åkerblom bl.a., att Sideby nykterhetsförening i mars 1904 gjorde en framställning till kommunalstämman, att den skulle ingå med en anhållan till guvernören i Vasa, att rusdrycksförsäljningen och utskänkningen måtte inskränkas i Kaskö och Kristinestad, särskilt under marknaderna, dagar före helg, vid kyrkliga fester och alla torglördagar. Manfolket lockades till fylleri under stadsbesöken, i synnerhet vid marknader och torgdagar. Det hade blivit en inrotad sedvana, som inte var särskilt hälsosam vare sig för fysiken eller börsen.

Många ertappades med lönnkrögeri. Ölkrögerierna och ölförsäljningen sågs också som ett problem, nästan större än brännvinskrogarna. Så förbjöd t.ex. kommunalstämman i Sideby 25 januari 1880 all ölförsäljning i kommunen av både ölfabrikanter och lanthandlar. Dagens debatt om mellanölsförsäljningen i butikerna hade tydligen sin föregångare kring sekelskiftet. Umgänget med alkoholen var rått, någon dryckeskultur kan man knappast tala om. Ölet och brännvinet stärkte visserligen kuraget, men talförheten var kanske inte av det slag, som inbjuder till åhörande. Grovt språk, störande uppträdande kunde till och med förekomma på kommunalstämman att döma av ett protokoll från 7 maj 1895, enligt vilket ordföranden lärare Mikael Gran "beklagar den svåra belägenhet protokollisten råkar i vid antecknandet af det värkliga beslutet, då en stor del af kommunens medlemmar ännu besitter så liten hyfsning, att de ej ens på kommunalstämmor (dit det vuxna manfolket hade tillträde) kunna behärska sig och med lugn diskutera förelagda frågor, utan endast ilsket topprida varandras heder såsom fallet var å denna stämma". Man kunde säga, att först efterkrigsgenerationen har visat vägen till ett hyfsat umgänge med alkoholen. Förbudstiden om inte grundlade, så förstärkte de gamla tendenserna till "råsuperi" av starka varor. Ännu på trettiotalet såg man med bävan fram emot helger som midsommar och större begivenheter som bröllop, vilka sällan avlöpte utan slagsmål. Till och med misshandel med dödlig utgång förekom. Gammalt agg bröt igenom den tunna kulturfernissan under rusets inverkan. Detta hörde till de dystra ränningarna i väven ännu in på trettiotalet, avigsidor som en kanske något nödvuxen folkupplysning i form av folkskolor, ungdoms- och nykterhetsföreningar förde en ofta tröstlös kamp emot.

Det är inte förvånande, att röster höjdes för ett totalförbud, att absolut avhållsamhet från umgänge med alkoholen krävdes. Men förbudet gjorde bara ont värre. Törsten var densamma som förut, nöden, fattigdomen och det hårda livet likaså. Respekten för lagen avtog, till och med bland dem som var satta att övervaka lagarnas efterföljd. Folket sprängdes itu, smugglarna blev de törstigas hjältar, smugglingen omgavs av ett äventyrets och romantikens skimmer, det törstande folkets protest mot en som orättfärdig uppfattad inskränkning av den personliga friheten.

I Leppäluotos tjänst

Smarta män med födgeni såg snabbt här sin chans. Inom kort var hela kusten från Bottenviken till Finska vikens östligaste vatten uppdelad mellan ett antal "kanister- eller smugglarkungar", den kändaste av dem Algot Niska (2). "Kung" på kuststräckan mellan Kristinestad och Björneborg var Leppäluoto från Sastmola. I hans tjänst trädde Valfrid som förare till en av hans snabbgående motorbåtar. Leppäluoto var en enkel fiskarpojke som såg chansen att göra "karriär" i smuggelbranschen och skapa sig en förmögenhet, som fisket aldrig skulle ha gett honom. Han började så smått med att bränna i smyg och sälja. Skaffade sig en snabbgående motorbåt och började smuggla i land sprit. Rörelsen svällde ut, organiserades upp till en kedja av folk och båtar som förde lasten i land och bilar, som i nattens mörker med släckta lyktor distribuerade lasten vidare till hemliga lager eller direkt till avnämare.

Leppäluoto skaffade sig flera snabbgående båtar, som med lätthet lämnade tullens båtar efler sig. Valfrid var maskinist på den största och snabbaste av dessa, en båt som enligt Valfrid gjorde hela 45 knop och hade fyra mans besättning. I tre år tjänade han smugglarkungen. Gjorde tillsammans med honom flera resor till Estland, där Leppäluoto förhandlade med estniska leverantörer av 96-procentig estsprit, den mest efterfrågade på "marknaden".

Om sina förhandlingar och affärer var Leppäluoto ytterst förtegen. Valfrid var med enbart som "masjonist" och höll sig till sin "läst", men hade förstås ögon i huvudet att se med och egen hjärna att tänka och lista ut saker med. Men stort förtroende för sin maskinist hade L. En gång bodde Valfrid två veckor på hotell i Åbo medan Leppäluoto försvann till Tammerfors i affärer lämnande en resväska i Valfrids vård. Visst var Valfrid nyfiken på väskans innehåll, men tanken att öppna den för att se efter föresvävade honom inte. Återkommen öppnade L. väskan. Den visade sig innehålla 4 miljoner i finska mark. Kanske hade han satt Valfrid på prov.

Spritfartyg i Bottenviken på 1920-talet. Källa: Kemin historiallinen museo.

Det rörde sig alltså stora pengar i smuggelbranschen. Lite smulor från den rike smugglarkungens bord föll också ned till mången fiskare, som engagerades i verksamheten. Estskutorna kom och lade sig på internationellt vatten utanför Rakarin och Stobådan, varifrån lasten togs i land, ofta av fiskare. Tiotusentals kannor togs i land och distributerades vidare. Priset per tio liters kanna eller kanister var 75 mark, minns Valfrid. Fiskarens andel var 10 mark. Med den extraförtjänsten var det ofta dock som det heter i ordspråket: lätt fånget lätt förgånget. Inte såg man mycket till av förbättringar av levnadsvillkoren.

Lika gråa var stugorna, lika fattig var fiskaren, lika ont slet hans familj. Inte gjorde sig heller Valfrid någon förmögenhet, och inte var han väl ute efter det heller. Rik blev däremot smugglarkungen Leppäluoto själv. Han förstod sig på pengar han. Aldrig kom polisen heller åt honom. När "rörelsen" avvecklades kunde han köpa sig en stor gård inåt landet och leva ett bekymmerslöst liv.

Själv förblev Valfrid fiskare, levde sitt liv för sig som sin egen herre. Avverkade våra krig med heder, om man nu frånräknar de sex månader i bur, som vi tidigare konstaterat. Med Valfrids syn på relationerna mellan den enskilda individen och myndigheterna var förresten buren en realitet att räkna med. Den ingick s a s "i livsmönstret".

Om det knep hjälpte han sina törstande medmänniskor av med törsten. Han lär ha haft ett bra "recept". Mera sällan åkte han fast, för han hade alltid någon lämplig förklaring till hands. Med "siibypoliisin" Hermans hade han sina duster, men jag har ett intryck av att "Härrmasin" sist och slutligen tyckte ganska bra om Valfrid, hade en rätt stor förståelse för hans egenart, trots att han i sina efterlämnade anteckningar kallar brännvinsskokaren för "samhällets största parasit".

"För det första förstördes samlevnaden i familjen. På ungdomslokaler och folksamlingar fanns alltid brännvin, som tillhandahölls av kokare", skriver han. Småningom blev han ganska skicklig på att spåra upp brännvinskokerierna i skogarna.

"Människan är av naturen lat", skriver han. "Först gick man skilda vägar till kokeriet, men efter hand började man gå i samma spår, tills det bildades en stig, som polisen alltså kunde följa fram till kokeriet". Vatten skulle alltid finnas att tillgå för avkylningens skull, varför brännerier skulle sökas i närheten av vatten". Skriver alltså polis Hermans. Han konstaterar också, att i avundsjuka inom "yrkeskåren" gjorde att man kunde ange varandra.

Ingermanländare och kaffe

Men vi återgår till Valfrid. När han efter åren i fosterlandets tjänst återvände fanns det mycket att göra för en man s a s i branschen. Först var det ingermanländarna (3). Finska staten, som under kriget hade tagit emot dem och deras insats i kampen mot ryssen med öppna armar, hade plötsligt blivit högst kallsinnig, därtill nödd och tvungen av Moskva. Mången ingermanländare hittade sig i Sibirien, eller vart det nu bar hän, innan han eller hon visste ordet av. Flyktvägen över Bottenhavet till Sverige (4) blev eftersökt. Här ställde Valfrid beredvilligt opp. Visst prasslade en och annan sedel in i hans plånbok som gottgörelse, men samtidigt kan han sägas ha bedrivit humanitär verksamhet.

För det andra var det bristtid. Tobak, socker, smör och framförallt kaffe var efterfrågade. På andra sidan "Viken" rådde ingen brist, och vad var naturligare än att Valfrid återvände med båten lastad med de efterfrågade varorna som en mänsklighetens välgörare, låt vara att han hade egen fördel därav.

Men tullen och polisen var av annan mening, så när Valfrid året 1945 återvände från en tur till Sverige med ett avsevärt antal kg kaffe, bl.a. för att traktera sina bröllopsgäster med, åkte han i finkan på åtta veckor. Så human var polisen dock, att han tilläts fira sitt bröllop innan han kröp i finkan.

Kaffet hade han, ont anande, grävt ner i en sädeslår i Henriksdal, och när polisen nödgades släppa honom fri utan att ha fått något medgivande av honom grävde han omsider fram kaffet och sålde det - i mindre partier givetvis. Sju månader senare satt han på nytt i finkan. Då gällde det 40 ingermanländare, som han hade smugglat över till Sverige en kulen höstnatt. Denna goda gärning belönades med fyra veckor i finkan i Vasa under pressande förhör.

- I själva verket var finkan ett litet tvättrum, berättar han för Benita Haajamo i Syd-Österbotten. Jag förhördes natt och dag, men med mig kom polisen ingen vart. Efter fyra veckor var han åter en fri man.

 

 

Valfrid och Anita Lindholms bröllop i Härkmeri 23.11.1945. Det var det sista silverbröllopet i Härkmeri

 

 

 

 

"Spritpolisens" spikmatta

Att hålla efter smugglarna var för polisen och de civila "spritpoliserna" en övermäktig uppgift. Uppfinningsrikedomen var stor, och de som var inblandade i verksamheten teg som muren. Egentligen var det en ganska obehaglig uppgift för i synnerhet "siibypoliisin" John Storsjö, som var en vänlig man, som helst ville leva i fred med sina medmänniskor.

Spritbeslag i Bottenviken 11.8.1929. Källa: Kemin historiallinen museo

Men ibland blev det förstås napp och utryckning för beslagtagande av en och annan last. En sådan hade bl.a. spårats till "Vierias (Strandberg, finsk inflyttad jordbrukare) tjellarin" (källare). Polis Storsjö gjorde entre, här skulle göras husundersökning. Men kanske polisen ville ha en kopp kaffe först. Det brådskade ju inte. Däri instämde Storsjö, som inte var en man av häftiga ryck. Satte sig vid kaffebordet, förhörde sig om det ena och det andra, smuggelspriten däri inbegripen, varom värdarna givetvis var helt okunniga. Under tiden tömde flitiga händer och fötter källaren på sprit, minns Valfrid.

I jakten på smugglarna var spikmattan ett ofta använt vapen. De lades ut på smuggelbilarnas väg, och med punkterade däck kom bilen inte långt. Sent en kväll kom en bil körande i full last från Västraändan i Skaftung upp mot byn. Vid folkskolgrinden sa det pang i däcken. Spritpoliserna hoppade fram bakom stengärdsgården. Men mannen bakom ratten hade en revolver, som han riktade mot polisen. Nu uppstod ett parlamenterande. Föraren vägrade låta sig avväpnas, inte heller lät han spritpolisen ta en titt på innehållet i bilen. Å andra sidan kom han heller ingen vart med punkterade däck. Men att ge sig åt spritpolisen gick hans heder för när. Men åt "läärarin" kunde han tänka sig att överlämna sig och revolvern. Så tågade man i samlad tropp till "läärarin", bultade på dörren och överlämnade revolvern till en något yrvaken folkskollärare.

Alltid avlöpte inte heller smuggelfartygens besök lyckligt. I Bror Åkerbloms sockenhistoria läser jag, att tyska trålaren "Vinken" från Werden med 11 mans besättning och 3 400 dunkar sprit och 15 lådor konjak ombord gick på grund i de besvärliga vattnen utanför Yttergrunds fyr 31 januari 1925. Det är antagligen denna trålare, om vilken Albert Långvik med ett brett leende berättar, att han minns hur spritdunkarna flöt i land och till och med käringarna vadade i strandvattnet så "tjoolan flyöt" och bärgade kanistrar, medan pojkarna plockade glasbollarna, med vilka det var meningen att de i vattnet nedsänkta lasterna skulle utmärkas.

Valfrid Lindholm och Albert Långvik färgar fisknät. 1984.

Troligen var det också just av denna last, som fladafiskarna fyllde bergsskrevorna på "Åddin" med sprit.

Törsten kände, som vi konstaterat inga klassgränser. I "spritkön" var alla bröder. "Fritjåfas Ragnar", som vi stött på tidigare var hantlangare åt pappa Fritjåf bl.a. en gång på en liten kal holme, "Hamnsjären" utanför "Stasskatan" i Kristinestad. På denna holme trängdes folk av alla kategorier.
- "He va et liite grånn hede, men he va hyöv ve hyöv å all skåda dåm vestrett (västerut)" mot den väntade spritbåten, en av Leppäluotos snabbgående.

Tullen stod vanmäktig. "Åm dåm fie en tobaksask åp heila tiidin va e bra. Spriipoliisin laa ut spiikmattåå, men mang oå dåm tyckt sjölv åm brennvine", minns Ragnar.
Förbudslagen upphävdes 1932, men smuggelspriten fortsatte att "flyta" i land långt efter det, ehuru i avtagande strömmar.
Brännvinspannorna fortsatte också att "pysa" i skogarna. Enligt polis Hermans var det Sverigesemigrationen, som tog död på den verksamheten. "Största delen av denna yrkeskår for då till Sverige. När jag slutade tjänsten hade kokningen så gott som upphört", skriver han.

 

Text: Erik Appel
Design och länkar: Staffan Storteir
Illustrationer: *

 


 
 

Länkar - Links - Linkkejä

 

• Spritsmuggling

Alkoholin salakuljetus ja sen valvonta Perämeren rannikolla kieltolain aikana 1919-1932 Kari Filpus Historian laitos, Oulun yliopisto. Dissertation in Finnish. Abstract in English. PDF-file. http://herkules.oulu.fi/isbn9514259734/html/index.html

Pirtun tie neekeripoikatorpeedoista varpusiin, limppuihin ja kovaan teehen: Kieltolakirikokset Suomessa vuosina 1927-1937 Pia Londén

• Algot Niska

Ilkka "Danny" Lipsanen kertoo: Isoisäni Algot Niska - ihanteena vapaa ihminen

Isoisäni Algot Niska syntyi vuonna 1888 Viipurissa ruotsinkielisen merikapteenin, Uuraan satamapäällikön sekä Uuraan Merikorkeakoulun rehtorin perheeseen. Hänen neljästä sisarestaan tuli kaikista esiintyviä taiteilijoita. ´Agista´ tuli elämäntaiteilija ja seikkailija, jollaisia syntyy vain harvoin.

 

Niska, Algot ÖVER GRÖNA GRÄNSER. Helsingfors Söderström & Co förlagsaktiebolag 1953

Over Green Borders : The Memoirs of Algot Niska. (ISBN:0533112265)

Algot Niska: Yli vihreän rajan

 

 

S13 - What if... Marinesko and the NKVD (KGB) Jan 1945

"Niska was a Finnish sea captain who fluently spoke German, Swedish and Russian. During 1933 and until 1937, he was a sort of Robin Hood type engaged in smuggling spirituous beverages into Sweden from ships in the Baltic Sea. He was very popular among the people who lived in the Swedish and Finnish archipelago and they assisted and protected him. He held press conferences from the Grand Hotel in Stockholm and his picture often made the front pages of Stockholm's newspapers. In 1937, Niska convinced one of his friends then working at a department in Helsinki to supply him with blank Finnish passports. Niska then left Sweden and the smuggling trade and moved to Berlin to offer his services to the Jewish people in Germany. Niska could cross any border and fool any one and save lives and wealth for his new Jewish friends. The Gestapo was always after Niska but Niska was always one step ahead and seemed to be equipped with 9 lives. He operated in Germany for years much in the same manner as Roul Wallenberg did in Budapest but in a smaller scale. Niska, by his own account, had rescued 3,800 Jews with his Finnish passports. One day Niska read in a Finnish paper that his friend who had supplied his passports had been arrested by the Finnish police. At about the same time, he suffered severely from stomach pains and that was the end of it - he had to return to Finland. Half dead he arrived in Tallinn and made his way over the Gulf of Finland in a leaking rowing boat. He then turned himself at the nearest Finnish police station and said " I am Algot Niska !". The policemen laughed and said "Yes we see you are Niska .- so what". Niska then went over to Sweden where he was arrested and Mr af Petersén picked him up as a very able man for his T-Office."...

• Ingermanländarna

• Flyktväg över Bottenhavet till Sverige

 

The villagers of Skaftung who went to America by the Ripela line in November 1916

The Ripela-line: The last voyage of Karl Haglund on Nov 4 1916

 

 

 

 

Illustrationer:

 
 

Immigrant navigation

Ostrobothnian odysseys


sydaby.eget.net