Början     •    Föregående   •  Utgrävningsarbete  •  Nästa   •   Länkar

Tusenårig bosättning

Efter fem somrars utgrävningsarbete kan man konstatera att Pörnullbacken visat sig vara ett omfattande och komplext bosättningsområde från järnåldern. På basen av utförda fosfatkarteringar kunde man redan i ett tidigt skede i arbetet få fram belägg för att boplatsen med angränsande gravfält sammantaget var mycket stor. Egentligen bildar Pörnullbacken och intill liggande Kaparkullen ett gemensamt forminnesområde. Boplatsutgrävningen är avgjort den största som genomförts i Österbotten någonsin, kanske rent av i hela Finland. De dateringar som i ett inledande skede gjordes på basen av tidigare gravfynd har visat sig stämma väl överens med de 14C-dateringar som utförts under projekttiden. Sammanlagt har 28 14C-alayser tagits under projekttiden. Dateringarna är från äldre romersk järnålder till vikingatid. Fem dateringar är från vikingatid. På basen av dessa dateringar är det belagt att Pörnullbacken har haft kontinuerlig bosättning från de första århundradena e. Kr. in i vikingatid.

Under romersk järnålder och folkvandringstid låg Pörnullbacken vid en djup havsvik, "Vöråviken". Efterhand grundades viken upp, men strandängarna försumpades inte helt på grund av att Vörå å dränerat området. Odling och bosättning kunde därför fortgå relativt ostörda tack vare topografin med för österbottniska förhållanden rätt kraftigt sluttande slänter ner mot ån. Kartor från tidigt 1700-tal visar att största delen av området varit uppodlat och bebyggt. Det moderna jordbruket har givetvis medfört att bevarandeförhållandena på boplatsen är bristfälliga. Därför har arbetet i huvudsak inriktats på nedgrävda anläggningar, i första hand stolphål.

Samtida påverkan

Vid tolkningen av anläggningarna och boplatsmaterialet bör man utgå ifrån att den mänskliga aktiviteten redan under järnåldern har bidragit till att husgrunderna inte är lika tydliga som till exempel i Kalaschabrännan, där boplatsen övergetts och skogen tagit över. Många huslämningar härrör troligen från hus som byggt om, rivits, brunnit och städats. Nya hus har tydligen byggts på samma plats. Det är också troligt att övergivna tomter har röjts och odlats redan under järnåldern. Det finnas också belägg för att gravfältet överlappar delar av boplatsen. Eftersom Pörnullbacken varit bebyggd under ettusen år under järnåldern måste det ha funnits ett stort antal hus på boplatsen under flera bebyggelsefaser. Arkeolog Rikard Wennerberg (12) som studerat boplatsen ingående räknar med att det funnits 1-3 hus under varje byggnadsfas. Liedgren räknar med att husen i Kalaschabrännan utnyttjats under 25 år. Detta ger fyra byggnadsfaser per århundrade. Räknar vi med i medeltal två hus under varje fas blir resultatet 80 hus under en tusenårsperiod. Beaktar man att stora delar av Pörnullbacken inte har granskats närmare kan detta antal vara sannolikt, dock troligen taget i underkant. Enbart på den utgrävda ytan har ca.180 stolphål registrerats.
Många av de huslämningar som på annat håll dokumenterats under de senaste årtondena har framkommit i odlingsmark, till exempel järnåldersboplatsen Ketohaka i Salo, som utforskades under 1980-talet. I Skandinavien har boplatsforskningen pågått under hela efterkrigstiden. Enbart i Sverige finns drygt 600 boplatsytor dokumenterade, i Finland utom Åland ca tio. Tack vare paleobotaniska analyser som började utföras av i första hand Engelmark vid Umeå universitet under 1970- och 1980-talen kunde man få fram helt ny typ av data som var användbara i en diskussion om husens ekonomiska och funktionella aspekter. Spår av hus syns i allmänhet som bottnar av stolphål, rester av härdar, bitar av lerklinig och ett fåtal artefakter. Därför kan tolkningen av husen bli komplicerad.
Ola Kyhlberg vid Riksantikvarieämbetet i Sverige skriver i den digra publikationen Hus & gård i det förurbana samhället (1995) (7) : "Få är de hus som brunnit och därefter lämnats åt sitt öde utan att städas. Ännu färre är de som innehåller organiskt material. Till och med enklare boplatser kan, sin relativt diffusa form till trots, egentligen ha en större empirisk källpotential än enskilda huslämningar. Därför krävs inte bara specialmetoder och tekniker för undersökning av arkeologiska huslämningar, utan också en anpassad och utvecklad teoribildning för förståelseprocessen."

Konstruktionsdetaljer

För att lokalisera stolphus utgår man allmänt ifrån att äldre hus har lämnat efter sig djupare stolphål och yngre grundare. Umeåforskarna har ställt upp vissa variabler för att definiera rumsindelningen i järnålderstida hus:
  • härdarnas placering
  • fyndspridningen
  • spridningen av förkolnade frön
  • fosfatfördelningen
  • placeringen av olika konstruktionsdetaljer
  • spridningen av bränd lera
En viktig indikator är avståndet mellan takbärande stolpar, vilket kan ge besked om rumsindelning och rummens storlek. Dubblerade stolpar kan tyda på att stolpar murknat och bytts ut eller förstärkts och därmed gett huset längre användningstid. Dubbla stolpar kan också tolkas som bärare av innertak Kraftiga väggstolpar i rad kan tyda på att väggarna uppförts i skiftesverk. Koncentration av bränd lera och lerbitarnas form kan antyda vägglinjer och konstruktionsdetaljer.
Den vanligaste hustypen under järnåldern var det treskeppiga långhuset med takbärande stolpar parvis. Under yngre järnålder börjar den enskeppiga hustypen uppträda. Det yngsta av de tre husen i Kalaschabrännan har Liedgren tolkat som enskeppigt. I enskeppiga hus bars taket upp av väggstolparna och husens konstruktion blev av denna anledning något smalare. Denna hustyp uppträder under sen järnålder. Under merovingertid-vikingatid blev husen i Skandinavien generellt sett något mindre, men samtidigt ökade antalet hus på varje gård. Utöver långhus, hallhus, uppträdde grophus och fyrstolpshus. Den sistnämnda typen användes företrädesvis för förvaring av spannmål och foder.
Wennerberg anser att bebyggelsen på Pörnullbacken omlokaliserats åtminstone ett par gånger på boplatsområdet. Omkring 500 e. Kr. kan bebyggelsen ha flyttats till backens norra sluttning "Bertills" för att flyttas tillbaka drygt 100 år senare. Flera dateringar tyder på detta. Från terrassen vid "Bertills" finns en datering från vikingatid. Därför kan man anta att hus har uppförts i en andra byggnadsfas på denna terrass under sen järnålder. Vid "Bertills" öppnades bara ett provschakt, varför det är svårt att med bestämdhet uttala sig om vilken typ av hus som stått just där.
Stolphålen på Pörnullbacken är i medeltal 46 cm i diameter medan stolphålen i Kalascabrännan är 62 cm. Av detta kunde man dra den slutsatsen att stolparna i Kalaschabrännan varit grövre och att huskonstruktionerna avvikit från Pörnullbackens. Den troligaste förklaringen är dock att boplatsytan i Kalaschabrännan är stenbunden medan grunden på Pörnullbacken bestått av finsand och mjäla. Det är betydligt svårare att gräva stolphål i stenbunden mark, när man samtidigt måste bryta upp stenar. Av denna anledning har man grävt vidare stolphål.
Wennerberg har lokaliserat sex stolphus på boplatsen. Tre hänför han till en tidigare byggnadsfas och tre till en senare. Denna tolkning stämmer väl överens med en tänkt omstrukturering av bebyggelsen på Pörnullbacken under olika tidsperioder. Ett av husen under den senare fasen är enskeppigt och en 14C-datering vid östra gaveln pekar på vikingatid. Det har troligen funnits ett fyrstolpshus i södra delen av boplatsen. Makrofossilanalyserna talar för att där stått en sädesbod. Ännu återstår en grundlig analys av den brända leran för att man med större bestämdhet skall kunna uttala sig om huskonstruktionerna.

Metallhantering

Metallhantering har förekommit på Pörnullbacken. År 1997 hittades en ässja i den sydvästra delen av boplatsen. Ässjan fanns inom ett område som inte odlats under sen tid. Av denna anledning var ässjan väl bevarad. För att få en bild av smidesverksamheten och eventuell järnframställning i regionen anlitades Geologiskt Laboratorium i Uppsala för analys av materialet. Laboratoriets chef, FD Eva Hjärthner-Holdar grävde ut ässjan i november 1997 och tog slagg- och kolprover för en grundlig analys. (Fig.2.) (4). För att bilden av metallhanteringen skall bli så fullständig som möjligt togs även prover av myrmalm från Huggkärr, som ligger ca 2 km söder om Pörnullbacken.

Ässja romersk järnålder

Ässjan har daterats till äldre romersk järnålder. I en av smidesskållorna fanns rester av tämligen kvartsrik sand som är lämplig för vällning. I nära anslutning till ässjan/smedjan hittades ett blästermunstycke och åtta degelfragment med beläggning av koppar och brons. Bitarna passade ihop och kunde sammanfogas till smältdegel, som är 52 mm lång.

Fig. 2. Plan över ässjan 4883 på Pörnullbacken. Rekonstruktion efter Eva Hjärthner-Holdar, 1998. Teckning Göran Holdar

I rapporten konstateras att såväl primär- som sekundärsmide förekommit på boplatsen. Vid primärsmide rensas luppen från slagg medan termen sekundärsmide betecknar själva smidet, tillverkning av olika järnföremål. I materialet finns flera järnstycken av bra kvalitet. Många är av kolstål av tämligen jämn kvalitet, vilket gör att stålet är användbart för eggar, dvs. vapen och verktyg. Några av järnstyckena uppvisar också kolhalter som gör dem lämpliga som eldstål. Bland materialet hittades också fosforhaltigt järn, som bl. a. kunde användes till båtnitar. Myrmalmen visade sig vara av god kvalitet, men ett direkt samband mellan myrmalmen och järnet har inte kunnat beläggas.

Leif Rubensson, som är doktorand vid Uppsala universitet, har undersökt slagger från Pörnullbacken och gjort jämförelse med slaggförekomster från andra fornminnesområden i Österbotten. Rubensson konstaterar att man framställt järn för husbehov på olika platser i Österbotten. Om produktionen varit mera omfattande hade mängden av slagg varit betydligt större. Han har hittat bara ett ämnesjärn, en bred ten. Österbottningarna har således framställt järn av olika kvaliteter, men mängden har varit begränsad. Möjligen har man importerat de bästa kvaliteterna från t. ex. Jämtland där man producerade stora mängder järn vid denna tid, men inga klara belägg finns för detta antagande.

 

Osteologisk bestämning

Från undersökningsplatsen har ca. 2,8 kg ben analyserats. Benen har till tillvaratagits från boplatsen och från gravfältet. Den allra största delen av benmaterialet eller ca 2,5 kg kommer från gravarna. Benen har analyserats av osteolog Barbro Hårding vid Riksantikvarieämbetet i Stockholm.Djurben procentuellt Sammanlagt har nitton individer kunnat identifieras i benmaterialet. Någon könsbestämning har inte kunnat utföras men däremot har Hårding kunnat göra en åldersbestämning. Tio av individerna var medelålders, sex yngre vuxna, en tonåring och två barn. Antalet individer är inte stort i förhållande till bosättningsperiodens längd. Man bör dock väga in att en stor del av gravfältet inte undersökts och att en väsentlig del av åsen där gravarna legat utnyttjades som grustäkt under 1950-talet.
I djurbensmaterialet speglas såväl den egna djurhållningen samt jakten och fisket. De husdjur som förekommer är nöt, häst, får eller get, svin, tamhöns och hund. Av skogsvilt förekommer hare, björn och eventuellt varg. I materialet förekommer också ben från säl, abborre, gädda och laxfisk (Fig.3) (5).

Det är intressant att notera att i tre av gravarna hittades björnklor. I två av dessa gravar var ett barn begravt tillsammans med en vuxen. Den tredje graven innehöll ben från en vuxen. Hårding framhåller att den vanligaste tolkningen av björnklor i gravar är att klorna satt fast i ett skinn som den döde låg på eller var insvept i. Det förekommer också andra tolkningar. Det är en anmärkningsvärt stor andel barn begravda, vilket kan tolkas som om man hade stor hade stor omsorg om barnen. Motsvarande iakttagelse har gjorts vid analys från ett merovingertida gravfält i Laitila. Däremot saknas barngravar nästan helt under yngre järnålder i Sverige.

Pärlor

Fornminnesplatserna Gulldynt och Kaparkullen är kända för sina pärlfynd. Från Gulldynt har registrerats drygt etthundra pärlor. De flesta är av glas, men också pärlor av bärnsten och lera förekommer. De första pärlorna hittades så tidigt som 1834. På Kaparkullen hittades samma år 50 pärlor av i stort sett samma slag som från Gulldynt. År 1958 har två pärlor från Pörnullbacken registrerats i museiverkets katalog, en halvrund blå glaspärla och en bronspärla. Det är troligt att C.F. Meinander hittade dessa pärlor när han utförde en räddningsgrävning på Pörnullbacken 1958 med anledning av att man börjat transportera grus från området och en rad fornföremål kom i dagen. Ingen rapport om utgrävningen finns dock vid museiverket. Enstaka pärlor har också hittats på andra fornminnesplatser i Vörå.Pärlor Beads
Vid utgrävningarna på Pörnullbacken under säsongerna 1995-1999 hittades 20 hela och åtta fragment av pärlor. Arkeolog Lilian Pettersson, som skrivit en rapport om pärlfynden (10), konstaterar att pärlorna är importföremål. Enligt Pettersson finns det inget i det totala fyndmaterialet som talar för att pärlorna skulle ha tillverkats lokalt. Därmed kan fynden bidra till att förbättra kunskapen om Österbottens kulturkontakter.
Av de 28 pärlorna hittades de flesta eller 20 inom gravområdet. De övriga hittades på boplatsen. Av detta kan man dra slutsatsen att pärlor använt som gravgåvor. För detta talar också att tio pärlor hittades inom ett avgränsat område tillsammans med människoben. Inom gravområdet hittas förutom brända människo- och djurben föremål som en spjutspets, en bronsring, en likarmad bronsfibula, två svärd, en sköldbuckla och ett hästbetsel.
Det finns stora likheter mellan Pörnullbackens pärlor och pärlorna från Gulldynt och Kaparkullen. Pettersson har dock i sin studie koncentrerats sig på pärlfynden från Kaparkullen och gjort jämförande studier med pärlor publicerade i professor Johan Callmers avhandling Trade beads and beade trade in Scandinavia ca. 800 — 1000 A.D. (1977). Studien visar att pärlor av den typ som hittades på Pörnullbacken förekommer i större antal under tre perioder; 720-820, 885 — 915 och 915-950 e. Kr. (Fig. 4). Fyndplatser för motsvarande pärlor finns bl. a. i Skandinavien, Baltiska kustområdet, Staraja Ladoga och NV-Tyskland. De skandinaviska och västeuropeiska pärlsorterna dominerar i materialet från Pörnullbacken. Det är belagt att glaspärlor av liknande slag tillverkats i Birka. Därför kan man på goda grunder anta att Österbotten upprätthållit handelsförbindelser med Mälarområdet.
Det totala pärlmaterialet från Österbotten är som ovan framgått förhållandevis rikt. Därför borde en ingående jämförande studie av hela materialet i förhållande till pärlor från hela Östersjöregionen utföras.

Krigargrav

Arkeologerna Pentti Risla och Kjell Svarvar kommer inom kort att publicera en studie av gravformer och gravfynd från Pörnullbacken, varför en utförlig rapport publiceras under våren 2001.
När forskningsprojektet inleddes planerades enbart en boplatsutgrävning. Något gravområde var inte känt vid denna tidpunkt, även om man kunde förutsätta att det fanns gravar i på Pörnullbacken eftersom ett rätt stort antal lösa fornfynd, som högst troligt kommit från gravar tillvaratagits redan under 1800-talet.
På grund av att markägaren aviserade planer på att uppföra ett bostadshus på området utvidgades utgrävningsområdet österut.
Gravområdet kan beskrivas som ett brandgravfält under flatmark. Dock kan man inte utesluta att synliga gravrösen röjts bort.
Skramasax
Fig. 5 a
Skramasax eneggat svärt
Fig. 5 b

 

Ett intressant slutet fynd kan karaktäriseras som en krigargrav.

I graven hittade en sköldbucka som kan dateras till övergången mellan merovingertid och vikingatid. I graven fanns också en spjutspets (angon) och ett hästbetsel. De intressantaste fynden är dock en skramasax (eneggat svärd Fig. 5 a, b) och ett svärd med intakt svärdsknapp ( Fig. 6 a, b).

 

Svärdsknappen är dekorerad med silverinläggning, tauschering.
Svärdsknapp ornament
Fig. 6 a
Fig. 6 b Tvåeggat svärd

 

Silverinläggningen bildar ett geometriskt mönster ( Fig. 6 a). Denna typ av svärd (H-typssvärd enligt Petersen) kan dateras till vikingatid. Jaltets utformning på det eneggade svärdet ( Fig. 5 a) är mycket intressant. Någon motsvarighet har jag inte kunnat påträffas i tillgänglig litteratur. En gissning kunde vara att det kan finnas ett östligt samband.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Början     •    Föregående   •  Utgrävningsarbete   •  Nästa   •   Länkar

TillbakaBack