Början     •    Föregående   •  Forskningsläge •  Nästa   •   Länkar

Umeå universitet

Arkeologiska institutionen vid Umeå universitet under ledning av dåvarande professorn Evert Baudou tackade omedelbart ja och ett femtonårigt fruktbart forskningssamarbete kunde inledas. Forskningsplanen lades upp som en arkeologisk-paleologisk undersökning med medverkan från Institutionen för botanik vid Umeå universitet. Projektet Järnåldersbygd i Österbotten. En ekologisk-arkeologisk studie i bosättningskontinuitet och resursutnyttjande (1) lades från början upp som ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt. Pollen- och makrofossilanalyser beaktades redan under planeringsstadiet på ett likvärdigt sätt vid sidan av boplatsutgrävningarna.

Konkreta resultat

Resultaten av forskningsprojektet kunde publiceras 1991. Umeåforskarna kunde påvisa bebyggelsekontinuitet i Österbotten från förromersk järnålder till medeltid. I diskussionen använde forskarna begrepp som gårdens, bygdens och regionens kontinuitet. Som alternativ till termen gårdens kontinuitet användes också termen lokal kontinuitet.

De tio pollenanalyserna som ingick i projektet gav besked om att odlingen varit kontinuerlig inom regionen Malax-Korsholm-Vörå under hela järnåldern. I sju av projektets tio pollenanalyser förekom sädespollen under vikingatid och korstågstid (Fig. 1). Det vanligaste sädesslaget var korn medan havre och råg spelade en obetydlig roll. Även makrofossilanalyserna tagna på den utgrävda boplatsen i Kalaschabrännan i Malax gav besked om att korn var det helt dominerande sädesslaget under järnåldern. Detsamma gäller för järnåldersboplatserna Gene i Ångermanland och Trogsta i Hälsingland. Pollen diagram

Makrofossil kan vara till exempel frön och frukter som bevarats genom förkolning. Det hände rätt ofta på förhistoriska boplatser att byggnader förstördes genom brand. Då kunde bland annat gräsfrön och sädeskorn förkolna och därigenom bevaras under lång tid. Den ogräsflora som Kalaschabrännans makrofossilanalyser uppvisar, ger besked om att kornet odlats på kraftigt gödslade åkrar. Däremot finns inga belägg för att svedjeodling skulle ha förekommit i Österbotten vid denna tid. Umeåforskarna har vetenskapligt kunna belägga att svedjerågen för Norrlands och Österbottens del är en medeltida företeelse. Arkeologer i Finland har hittills överlag utgått ifrån att svedjebruket är en äldre odlingsform än odling på fasta åkrar trots att de arkeobotaniska resultaten från flera håll i Finland pekar på att det är korn som odlats under järnåldern, inte råg. Här kan utöver Kalaschabrännan och Pörnullbacken nämnas ytterligare tre järnålderslokaler, där kornet dominerar helt: Katajamäki i Salo (300-tal), Ristimäki i Vammala (400-500-tal) och Domargård i Karis (900-1000-tal). Dessa tre makrofossilanalyser är gjorda på 1980-talet.

Fig. 1 Förekomsten av jorbruksindikatorer i projektets tio torvprofiler från Österbotten. Kronologin baseras på av avrundade värden av kalibrerade C-14-dateringar och på aktuell landhöjningshastighet. Markering med brutna streck anger att exakt datering saknas. Efter Segerström U. & Wallin, J.-E., 1991

Forskningsresultaten visar att järnålderns ekonomi i huvudsak var baserad på boskapsskötsel. Strandängarna producerade foder åt kreaturen som stallades under vinterhalvåret. Härigenom kunde man ta tillvara gödseln som var nödvändig för jordbruket. Strandängarna och röjda och svedda områden i anslutning till bebyggelsen gav betesmark åt kor, hästar, får och get.

Tre stolphus

FD Lars Liedgren ledde utgrävningarna av en boplats från folkvandringstid och merovingertid på Kakaschabrännan i Malax. På boplatsen kunde tre stolphus beläggas. Husen markeras av kraftigt stenskodda stolphål. Två av husen har inre takbärande stolpar. Dessa hus har således varit treskeppiga. Väggarna har sannolikt bestått av flätverk eller skiftesverk som isolerats med lerklining. Spår av förkolnad näver förekom. Nävern har troligen använts som takmaterial eventuellt också på väggarnas utsidor. Husen har varit drygt 20 meter långa och knappt sex meter breda. I mitten av husen har funnits en bostadsdel med förråds- och kreatursutrymmen vid båda gavlarna. Enligt Liedgren (8) ansluter sig husen i Kalaschabrännan till en nordisk och nordeuropeisk byggnadstradition. Intill husen grävdes en fornåker ut med tydliga spår av plöjning, årderspår. På gården har förekommit smides- och gjuteriverksamhet.

Regional bosättningskontinuitet

De arkeologiska undersökningarna i Kalaschabrännan tillsammans med pollenanalyserna gav ny kunskap om bebyggelseutvecklingen i Österbotten under järnåldern. Forskningen gav besked om att bebyggelsen omlokaliserats med några hundra års intervaller. På grund av den kraftiga landhöjningen avsnördes "Malaxviken" under senare delen av 700-talet och området försumpades relativt snabbt och omfattande mossmarker bildades. Pollenanalyser från Vitmossen, strax nedanom Kalaschabrännan, visar att odlingen upphörde vid sluter av 700-talet. Då flyttades bosättningen närmare havet. Nya strandängar nyttjades och nya åkrar uppodlades. Jordbruksindikatorer från torvprofiler tagna Solf avspeglar att odling inleddes i början av vikingatiden och fortgick i ca 300 år (Se pollenanalyserna 3-4, Fig. 1). Av detta kan man inte dra den enkla slutsatsen att det var just de människor som bodde i Kalaschabrännan som upptog odling i Solf. Men tendensen är klar; bosättningen omstrukturerades lokalt, men den regionala bosättningskontinuiteten kvarstod.

Nytt forskningsläge

Det ovan relaterade forskningsprojektet gav helt ny information om den sena järnåldern i Österbotten, den period som tidigare forskning betecknat som problematisk. Forskarlaget från Umeå kunde konstatera att det fanns en fast bygd i Österbotten under hela järnåldern in i medeltiden. Boskapsskötsel och odling av i första hand korn på fasta kraftigt gödslade åkrar var de viktigaste näringarna kompletterade med jakt och fiske. Byggnadsskicket följer en nordeuropeisk byggnadstradition. Sammanfattningsvis kan man säga att forskningsläget var helt nytt i början av 1990-talet. Man kan till och med tala om ett paradigmskifte!

Evert Baudou konstaterar i publikationen Järnåldern i Mittnorden (1994) (2) att de arkeologiska fynden från 300- till 1000-talet på fornminnesområdet Pörnullbacken-Kaparkullen i Rejpelt, Vörå talar för att en undersökning av detta fornminnesområde kunde komplettera bilden av bebyggelseutvecklingen under vikingatid och korstågstid. De topografiska förhållandena på Pörnullbacken-Kaparkullen bör ha varit gynnsamma för fast bosättning under en mycket lång period. Baudou nämnde också Koparbacken i Malax, där det framkommit fynd från sen järnålder, som en intressant plats för framtida forskning.

Början     •    Föregående   •  Forskningsläge •  Nästa   •   Länkar

TillbakaBack