Två finländska handelsfamiljer i Göteborg

Innehåll

Handelsfamiljen Lilljequist var på 1800-talet en av de viktigaste i Göteborg. Den var endast inte knuten till den merkantila rörelsen, utan även till det lokalpolitiska i Göteborg och på riksplanet i riksdagssammanhang. Skeppsredarna och -furnerarna hade sitt ursprung i den åboländska skärgården. Den förste av släkten som bosatte sig i Göteborg var Isaac Lilljequist, född förvåren 1789 i Nagu socken i Egentliga Finland. Släktnamnet Lilljeqvist är taget av den förste migranten till Göteborg, för i Nagu socken föddes han som sonen Isaac till Hinric Mattsson och Christina Hinricsdotter på gården Westergård i byn Jälist. Isaac föddes den 21 mars 1789 och döptes dagen därpå. (Lagström 1944, s 117; HisKi, Nagu, döpta 1789.) Isaac Lilljequist inledde sin karriär med att föra fartyg åt olika rederier i Göteborg, men kom sedan att bosätta sig därstädes, där han bland annat öppnade en skeppsfurnering med rederiverksamhet som bisyssla i Gamla varvet. Goda kontakter och vitsord sedan fick han sin handelsrörelse att blomstra och kom sedan med att åren med namnet "I. Lilljequist & Son" att flytta från Majorna till stadens centrum med adressen Skeppsbron 1. Sonen var Isaac Wilhelm Lilljequist (1817-1877) och denne blev kompanjon i familjeföretaget år 1839 och dess arvtagare efter faderns frånfälle år 1852. En bror vid namn Axel Lilljeqvist (1836-1907) inträdde i firman 1858 och blev en av Göteborgs riksdagsmän mellan åren 1887-1896. (Fredberg 1919, s 368.)

Bröderna Elias och Petter (Pehr) Backman från Lovisa i Nyland hade kring 1785 etablerat sig som grosshandlare i Göteborg, vilken blev hemmahamn för lukrativa handelsresor till kontinenten. Deras far Elias Backman var köpman i Lovisa och dog 1791 i spetälska, deras moder var en borgardotter från Borgå och hette Hedvig Schröder. Hon dog av gikt 49 år gammal i Lovisa den 1 oktober 1787, efter nästan ett trettioårigt (29 år 10_ månader) äktenskap med sin make. Det var en välbeställd familj barnen växte upp i och hushållet var stort med sex söner, tre döttrar och upp till fjorton tjänstefolk, där den finaste titulerades som informator. För att återgå till sönerna som flyttade till Göteborg, så skaffade sig bägge sina hustrur från Frankrike.

Petter (Pehr) Backman, som föddes den 5 augusti 1763 i Lovisa, hade en hustru med namnet Julie El. A. Campaigne de Boissimène och hon var född den 9 april 1779 i Paris, dotter till officeren Elie MA. Cde Boissimène och Elizabeth Gouppy därstädes. Hon förblev katolsk hela sitt liv och hade på samma sätt som den nye franskfödde kungen i Sverige Karl XIV Johan svårt att lära sig prata svenska. Hennes sondotter Inez Wigerts anteckningar har bevarats åt eftervärlden och beskriver bland annat farmoderns liv i Göteborg under första hälften av 1800-talet:

"Farmor var lång och smärt och smal. Hon trippade omkring på gatorna med den lätta behagliga gång, som är typisk för fransyskorna och trots det dåtida bland svenskorna rådande bruket, att även vid det smutsigaste väglag aldrig vidröra klänningskjorteln lyfte hon upp sin med en fransyskas hela grace och elegans. (Det var på den tiden) så ytterst opassande att visa ens några tum ovan skobanden… Under farmors promenader tycks det varit den smäckra formen på hennes fortskaffningsmedel som mest väckt uppmärksamhet hos det yngre släktet. Hon beklagade sig över gatpojkarnas näsvishet:

- Den gamin vara oförskämd, följa efter mig på den gata. Den gata icke vara ren. Jag lifta den kjol. Den gamin se den lift, säga jag ava typpaben. Ja omvända mig och säga till den goss… do gamin där, do icke säga jag ava typpaben, jag icke veta det som typpaben vara, men när en gamin ropa typpaben, det vara något micke folt."

Dock kom hon att fungera som fransk språklärarinna i sitt nya hemland, mest privata lektioner fast troligen även i någon skola. Maken Petter (Pehr) Anton Backman, grosshandlaren i Göteborg, kom att byggde upp en stor förmögenhet genom handel i London och Paris men kom slutligen invecklas i besvärliga processer som ledde till att han förlorade sin förmögenhet. Vid hans död befann sig familjen i en prekär situation, men den äldste sonen Charles (död 1860 i Göteborg) drog försorg om familjen. Denne kom förövrigt att gifta sig med konsul de Serre i Göteborgs dotter Mathilde de Serre. Petter (Pehr) Anton Backman dog den 20 februari 1829 i Göteborg, hustrun dog den 18 februari 1858 i Otterstad. De fick ett stort antal barn.

Även den äldre brodern Elias Backman, född den 31 januari 1760 i Lovisa, gifte sig med en fransyska. Sin hustru hade han hittat i Nantes, då han inte bara bedrev en handelsrörelse i Göteborg utan även i Nantes i Frankrike. Hon hette Julie El. L. Bonamy och föddes den 8 augusti 1749 i Nantes. Föräldrarna var Mathurin Bonamy och Cathérine Mary. Hon var sällskapsdam åt friherrinnorna Bonde med fransk konversation som uppgift. Elias Backman dog den 6 augusti 1829 i Bälinge, Södermanland och dennes hustru den 28 januari 1834 i Stockholm. (Backman 1994 s 31-39, 48; Godenhielm 1990, s. 73 f.)

 

Landhövding Carpelan och övriga finländska tjänstemän

Under 1800-talets första årtionde styrs Göteborgs- och Bohus län av finländaren Johan Fredrik Carpelan (1745-1808), han var inte den förste finländske landshövdingen (hette guvernör fram till 1719 års regeringsform) i länet dittills utan den fjärde. Tidigare landshövdingar var ingermanlänningen Erik Kruse af Kaibala (1617-1665) som innehade tjänsten under ett halvårstid år 1664, även om han aldrig i praktiken tillträdde tjänsten på grund av sjukdom. (Nyström 1984, s 48.) Nästkommande finländare var den i Åbo 1664 eller 1665 födda Axel Gyllenkrok, före adlandet hette han Krok, som var landshövding mellan åren 1723-1730, tillika överkommendant över länets fästningar. Han kom att begravas i Borås, då han avled den 17 september 1730 på sin egendom Svenstorp i Västergötland. Eftermälet var gott, Gyllenkrok betraktades som en rättvis, dugande och ansvarsfull landshövding. (Nyström 1984, s 52; Öhnander 1989, s 38 ff.) Carpelans företrädare i tjänsten under åren 1796-1800 var Samuel af Forselles, som föddes 1757 i Lovisa i Nyland, och bytte tjänst med Carpelan, men återkom från residensstaden Uleåborg i Österbotten redan år 1802 då han bosatte sig på nytt i Göteborg, fast nu som privatperson, avled 1814. (Nyström 1984, s 55; Öhnander 1989, s 65 ff.)

Landshövdingen Johan Fredrik Carpelans gravsten på Mariebergs kyrkogård i Göteborg.

På Majberget i Göteborg finns en griftegård — Mariebergs kyrkogård invigdes 1787. Där under en mossbelupen stenhäll i kyrkogårdens västra del vilar landshövdingen över Göteborgs och Bohus län, generallöjtnanten och överkommendanten, friherre Johan Fredrik Carpelan. (Fredberg 1919, s 94, Heyman 1999; Öhnander 1992, s 25.) Carpelan kom att bli en av de mest betydelsefulla landshövdingarna i Göteborgs och Bohus län under 1800-talet, för göteborgarna är han nog mest känd för att vara den som rev stadens gamla vallar, stadsmurar och bastioner så att staden skulle kunna växa. I ett brev till Gustav IV Adolf skrev han "att det var bättre att en fästning upphörde att finnas till, än att den skull vara oduglig och endast till hinders". Genom Carpelans initiativ räddades vallgraven till eftervärlden och en promenadallé anlades, den som senare kom att kallas för Avenyn. För övrigt var han en handelskraftig landshövding, mycket kunnig i:

militär strategi och disciplin (vilket kunde behövas i en garnisonsstad såsom Göteborg med Kungliga Göta Artilleri regemente stationerad)

jordbruk (nyttigt för länet, bl a författade och utgav han år 1804 skriften "Några Grunder för Jordbrukets och Hushållningens förbättrande uti Göteborgs och Bohus län till allmogens underrättelse")

ekonomiska frågor (åren 1776-1785 var han direktör vid Nasa silververk, erfarenheter härifrån och från tiden som landshövding i Uleåborgs och Kajana län var till gagn för det västsvenska länet och handelsstaden Göteborg) (Nyström 1984, s 56; Wacklin 1919, s 99 ff, 148-153, 183 ff; Öhnander 1989, s 70 ff.)

Carpelan var född 1745 i Halikko socken i Egentliga Finland och avled i Göteborg den 27 december 1808. Sin begravning fick han den 5 januari 1809 på Mariebergs kyrkogård i Majorna i Göteborg. Hustrun Magdalena Maria Norin med vilken han fick tio barn, avled 1842. Kl 05.00 den 27 december 1808 dog landshövdingen Carpelan, begravningen ägde rum den 5 januari 1809. På hans grav å Mariebergs begravningsplats i Majorna restes en minnesvård med följande inskription:

Här

Förvaras det förgängliga

Af General-Lieutn., Landshöfd. Öfver

Götheborgs och Bohus län

Öfverkommendanten, Commendeuren med

Stora Korset af Kongl. Svärdsorden

Högvälborne Friherre

Herr JOHAN FREDRIK CARPELAN

född i Halica i Åbo län d. 14 Dec. 1745

död i Götheborg d. 27 Dec. 1808.

-

Men döden var för honom ingen död

För hans efterlefvande en känbar förlust

För honom en sann vinning

Ty ha var en Jesu vän

Frid vare med hans stoft.

Samma urkund, som meddelar borgerskapets stora gåva för hans insats av vallarnas rasering förmäler, att de av honom för penningmedlen beställda ljusstakarna först kom till användning vid hans begravning. (Tiselius 1935, s 111.)

Porträtt av Johan Fredrik Carpelan.

När Johan Fredrik Carpelan utsågs till landshövding i Göteborgs och Bohus län, var han inte glad. Han ville hellre stanna kvar i Uleåborgs och Kajana län där han hade gjort en värdefull insats och där han kom att saknas djupt. Men "han behövdes i Göteborg för att hålla en bullersam pöbel till ordning och skick" och utsågs därjämte till generalbefälhavare över arméns så kallade västra förläning. Han kom likväl som i Finland göra stora insatser för länets bästa. Han fick ekonomin på fötter, byggde lasarett och samlade in pengar till kurhus i Strömstad och Uddevalla. (Gratistidningen Metro 20040826, sidnummer saknas.)

Den till den framstående finländska militärsläkten tillhörande Carl Gustaf von Qvanten, född 25 november 1788, död 21 november 1859, var kommendant på Nya Älvsborg i Göteborg, det vill säga överstelöjtnant för fästningsregementet i femton års tid (1843-1858). Han föddes på fideikommissen Qvantensburg (förut Kambol) i Bolstads socken i Melleruds kommun i Dalsland, men fadern överste Carl Jacob von Qvanten föddes i Finland 1734. Omnämnandet om sonen i Göteborg var att han var "en hedersman i många hänseenden, men het och häftig och ytterst mån om sin värdighet". Han hade tänkt tillbringa sin ålderdom i Stockholm, men dog där redan året efter sin ankomst. En släkting vid namn Emil von Qvanten, född 1827 i Björneborg i Finland, död 1903 i San Remo kom att göra karriär som publicist i Sverige, kom hit 1853 och blev medborgare härstädes 1857, bland annat anställd som Karl XV: s bibliotekarie och författare till "Suomis sång". Intressant på så sätt att han i sitt författarskap förespråkade ett statsförbund mellan Sverige och Finland. (Nyström 1960, s 16; Feiff 1988, s 16, 20; Anrep 1860, s 279.)

Efter Finska krigets slut 1809 kvarstod nära 300 finländska officerare i Sverige. Några av dem nådde höga befattningar inom den fredstida, andra valde så småningom civila yrken. Till de senare räknas den en finsk officer — löjtnanten Carl Gustaf Wallgren, född i Jorois, till slut blev arbetschef vid Göta kanalbygget 1811-1819 och majoren Georg Fredrik Brunow, född i Perno, befordrades till slut till överste och blev överinspektor för inrikes tullbevakning i Göteborg 1825. Till de förra räknas Carl Magnus von Fieandt som dog som major på Varbergs fästning och Gregori Aminoff som blev överste 1837 och kommendant på Carlstens fästning i Marstrand 1839. (Tarkiainen 1993, s 76f.) Det intressanta är dock att efter denna stora grupp av finländska officerare, så börjar de bli få inom den svenska militären, men de sista av gruppen kom dock att kvarstå i militärstaten in till 1850-talet. En av de sista Finlandsfödda officerarna i svensk tjänst var Johan Petter Lefrén, född i Åbo 1784. Han avled 1862, då han var bosatt i Stockholmstrakten. I fortsättningen skulle officerarna vara landets undersåtar, vilket utestängde finländarna från en militär karriär i före detta moderlandet. (Tarkiainen 1993, s 89.)

Bror Gustaf Reinhold Munck af Fulkila

Det bör väl noteras att bland de finländska officerarna som verkade vid Kungliga Göta artilleriregemente i Göteborg, så gick överste Bror Gustaf Reinhold Munck af Fulkila längst i karriärsammanhang vid regementet. Åren 1849-1858 var han regementschef och förrättade bland annat mönstringen med Göteborgs och Bohus läns beväringsmanskap år 1850. Munck af Fulkila, föddes den 11 december 1799 i Somero socken i Egentliga Finland och var son till överstelöjtnant Karl Johan Munck af Fulkila och Lovisa De Pont. Efter studier i Åbo kom han via Kungliga Svea artilleriregemente i Stockholm till Göteborg, från Sveriges huvudstad hade han också med sig sin hustru justitierådsdottern Henrica (stavas även Henriette) Peterson som han hade gift sig med den 27 april 1832. Båda två kom att dö i Jönköpings Östra församling. Han dog den 12 november 1881 och hon nästan 13 år senare. Munck af Fulkila var också ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien. (Holmstedt 1962, s 75.)

Finländaren Berndt Lindholm var föreståndare för Valands föregångare såsom ritskola vid namn "Göteborgs musei ritskola", också den som i realiteten kom att se att den blivande rit- och målarskolan flyttades från Ostindiska kompaniets hus vid hamnkanalen i Göteborg till den klassiska platsen i hörnet av Kungsportsavenyn och Vasagatan i samma stad. Det finns ett fotografi på honom från september 1884, där han står på den obebyggda tomt där Valands pompösa och imposanta nyrenässanspalats skulle uppföras. Lindholm som var föreståndare under åren 1879-1886 hade cirka 170 elever per år, men han kom aldrig att verka i den nya skolbyggnaden, vars nye föreståndare i stället kom att bli konstnären Carl Larsson. Därefter hittar man fram till år 1891 Lindholm som intendent för "Göteborgs musei konstavdelning". (Bergström 1991, sidan 7, 38 ff, 48, 57, 58, 64; Sehlin 1997, s 7.).

Ostindiska kompaniets hus vid hamnkanalen i Göteborg, Kristine kyrkas torn reser sig i bakgrunden.

Landskapsmålaren Berndt Lindholm, vilken ej i mindre än 38 år var bosatt i Göteborg, föddes 1841 i den östnyländska staden Lovisa i Finland, där fadern var magistratssekreterare, genomgick gymnasiet i Åbo och inskrevs som student i Helsingfors 1862 och var jämväl någon tid elev vid polytekniska skolan därstädes. Samtidigt idkade han måleristudier och erhöll 1863 ett resestipendium av finska konstföreningen. Under två år var han elev vid konstakademien i Düsseldorf och studerade därefter för den berömde Gude vid akademien i Karlsruhe. År 1867 besökte Lindholm världsutställningen i Paris och här tog han så livligt intryck av den franska målarkonsten, att den blev bestämmande för hans utveckling. Lindholms konstnärskap gick sedan i denna riktning och utmärktes för sin ypperliga teknik. Efter att ha varit bosatt i Paris, flyttade han år 1876 till Göteborg och blev år 1878 intendent vid Göteborgs musei konstavdelning, Musei ritskola bevarade under Lindholms ledning i stort sett samma karaktär som tidigare, fast undervisning i målning fick ökat utrymme.

Lindholm intog ett av de främsta rummen bland Nordens landskapsmålare och erhöll flera höga utmärkelser, däribland finska statens stora pris. (Fredborg 1921, sidnummer saknas). Han avled i Göteborg 1914. Lindholm representerade en nykter friluftsrealism: skogsvyer, skördefolk, skildringar av bohusländskt kustlandskap var hans främsta temata under senare år. (Tarkiainen 1993, s 346.) Inte så konstigt kanske att bygden lockade om man tänker på att han härstammade på mödernet från en göteborgsk släkt och hade redan länge haft förbindelser med Konstföreningen då han 1878 bosatte sig i staden. De pedagogiska och organisatoriska sysslor som han nu åtog sig, hindrade honom sannolikt i det arbete, som för honom var det väsentliga - han anhåller i en skrivelse till Musei styrelse att få komma något senare på dagen till ritskolan, då han som målare är beroende av de få ljusa timmarna under vintern — men hans konstnärliga produktion är det oaktat omfattande. I Bohuslän fann han ett landskap, som väckte hans målarglädje och Anders Hedwall betecknar honom med skäl som den bohusländska skärgårdens "dittills störste epiker". Göteborgsmotiven är få i jämförelse, om han också målat en hel del landskap från områden, som numera tillhör staden, men den gången var orörd natur eller trädgårdsanläggningar kring sommarnöjen. Till dessa Göteborgsmotiv räknas:

Älvsborgs fästning 1885; En blyertsteckning från Otterhällan och några oljemålningar där Vasagatan numera går fram vid Valand (skildrar den tomt, där 1886 byggnaden Valand skulle resas, i fonden ses de nya patriciervillorna på Avenyn) och vid Flygarns Haga (två stycken kåkbebyggelse). Alla motiv är från 1880-talet. (Hjern 1961, s 103.)

En annan känd finländsk konstnär vid namn Wilhelm von Wright bodde alltsedan 1840-talet norr om Göteborg, på gården Marieberg på ön Orust, där han dog 1887. Dit kom även konstnärsbröderna Ferdinand och Magnus på kortare eller längre visit. Wilhelm von Wright var även anställd som fiskeriinspektor i Bohuslän under åren 1855-1856. Tjänsten skulle nog ha blivit längre om han inte hade blivit sjuk. (Tarkiainen 1993, s 117.)

En annan kuriositet är att den finska flaggan vajade för första gången, ej i Finland utan i Marstrand år 1862, då författaren Zacharias Topelius deltog i en seglingstävling. (Tarkiainen 1993, s 205 ff.)

Sammanfattningsvis kan man säga att inom konstnärsskapandet var Sverige en viktig arbetsmarknad och fristad för finländska konstnärer, även om det inte främst var till Göteborg man sökte sig efter riksdelningen 1809, utan huvudstadsregionen. Kulturpolitisk karriär på alla plan var möjlig de närmaste åren efter skilsmässan, se till exempel Nordenskiöld, Arwidsson och von Qvanten, men det försämrades för var årtionde som fortskred på 1800-talet och denna negativa utveckling beror nationaliseringens paradox. Trots att industrialiseringen ökade möjligheter att knyta kontakter genom förbättrandet av resandet och annan kommunikation, slöts murarna i nationalstatens intresse.

Utbildningen vid universitet och andra högre läroverk ibland annat Sverige skedde i allt högre grad för professionaliserade och specialiserade arbetsmarknader i de enskilda länderna. Rörligheten på den intellektuella arbetsmarknaden som i den tidigare elitens Europa varit betydande, avtog nu märkbart. Den halvofficiella universitetsideologin i Sverige, boströmianismen — efter filosofiprofessorn i Uppsala Christopher Jacob Boström (1797-1866) legitimerade och förhärligade detta förhållande. För karriärvägarna blev det betydelsefullt att universiteten och de alltfler specialhögskolorna i Sverige förvandlades till myndigheter, vars uppgifter formulerades i ett uttalat nationellt sammanhang. Den bredaste karriärvägen var ämbetsmannens, och denne hade sitt ämbete knutet till den svenska staten, knappast till ett företag och aldrig någonsin till en annan stat. Omvänt gjorde sig utrikes personer inte besvär med att söka positioner som ämbetsmän i Sverige. (Karlsson 1997, s 101.) Det är intressant att notera att många finländare enligt denna nationella logik började hitta nya och bättre karriärmöjligheter i den ryska huvudstaden Sankt Petersburg under tiden 1809-1917, vilken man hörde samman med såsom storfurstendöme och år 1840 bodde lika många finländare där som i Helsingfors eller Åbo, därtill kom över 300 finländare att nå generalsrang i den ryska armén under den imperiella tiden (Engman 2000, s 15, 51.) och inte först efter andra världskriget började man åter finna finländare i toppositioner i Sverige, även om det hittills mestadels har handlat om kultursektorn.