Innehåll

Göteborgseskadern, åren kring Karl Johan af Wirséns chefskap

Sveaborgsfödde Karl Johan af Wirsén (1777-1825)

vid 40 års ålder och chef för Nya varvet i Göteborg.

Under 1800-talet låg Västkustens marina centrum i Göteborg. Nya varvet hade vid sekelskiftet 1700 ersatt Gamla varvet, som låg längre in i Göta älv. Dagens område har fått mycket av sitt utseende av den i Finland födda konteramiralen Karl Johan af Wirséns utformning av flottans station. Han tillträdde chefskapet för Nya varvet i Göteborg sommaren 1815. (Ribbing 1949, s 276 ff.) Flottstationen hade då funnits i drygt ett sekel då af Wirsén tog vid, den var i dåligt skick delvis på grund av en häftig brand hösten 1812. I Krigsarkivet finns ett brev till kungen där af Wirsén ger en rapport om stationens bedrövliga skick, daterat till den 23 augusti 1815:

"Etablissementet, som, ehuru redan länge anlagt, likaväl i avseende till sitt ofulländade skick kan anses som nyligen börjat och vilket ingen chef med fullkomlig militär ordning skall kunna sköta, förrän E. K. Maj:t i Sin vishet och nåd täckes tillåta och anbefalla att till denna station, viktig i sin anläggning och till sin nytta, må anslås medel tillräckliga till dess fullbordande efter plan." (Ribbing 1949, s 290.)

Det var inte första gången af Wirsén var i Göteborg. Åren kring 1810 var hektiska för svenska örlogsflottan. Den skulle rustas och våren 1811 var överadjutanten hos kronprinsen, majoren vid Arméns flotta Karl Johan Wirsén i Göteborg för att sköta upprustningen av flottan i staden. (Ribbing 1949, s 370.) Han var även chef för den mot Norge opererande skärgårdsflottan vid namn Bohus läns eskader under sensommaren och hösten 1814. Befälet över flottenheterna skötte af Wirsén från jakten Lilla Charlotta. Af Wirsén befordrades till konteramiral den 9 augusti 1814 och överlämnade sin befälsroll den 16 november 1814 till major Georg Henrik af Trolle. (Ribbing 1949, s 394, 404, 485.)

Ritningen till denna kasern på Nya varvet godkändes 1816 av kung Karl den XIII.

Karl Johan af Wirsén, hette före adlandet Wirsén och föddes den 12 september 1777 på Sveaborg i Finland, dog den 20 oktober 1825 i Stockholm. Son till regementsskrivaren Johan Wirsén och Sofia Avén. Karl Johan af Wirsén blev skeppsgosse vid arméns flotta 1783, deltog som furir i sjöslaget vid Svensksund 1789, avlade officersexamen 1795 och blev fänrik vid arméns flotta samma år. Han steg snabbt i graderna och blev 1809 major i flottorna och överadjutant hos Karl XIII, adjutant hos kronprins Karl Johan 1811 och överstelöjtnant vid arméns flotta 1812. Samma år blev han adlad med namnet af Wirsén. Han bevistade som tf generaladjutant för flottorna slaget vid Leipzig i oktober 1813. År 1814 blev han konteramiral och året därpå chef för Göteborgseskadern av arméns flotta, i vilken befattning han kvarstod till 1824, då han blev chef för förvaltningen av sjöärenden. Några månader före sin död utnämndes han till vice amiral. Han blev ledamot av Krigsvetenskapliga akademin 1808. Karl Johan af Wirsén var en duktig sjöofficer och en tapper krigare; han blev flera gånger sårad i fält, bland annat i slaget vid Lappo 1808. Gift 1814 med Helena Gustava Boucht (Dahl 1955, s 408.) Hans yngre bror Gustaf Fredrik Wirsén, greve, ämbetsman och politiker föddes också på Sveaborg, födelsedatum var den 21 oktober 1779 och han kom också att avlida i Stockholm, dödsdatum den 9 december 1827. Denne gifte sig med en syster till sin svägerska vid namn Ulrika Vilhelmina Boucht. Han var en av Karl Johan-tidens mest betydande svenska politiker och blev ledamot av Krigsvetenskapliga akademin 1808, såsom brodern; 1817 ledamot av Vetenskapsakademin; 1823 Serafimerriddare och 1826 greve tillika ledamot av Svenska akademin. 54 år senare, år 1880 blev även Karl Johan af Wirséns sonson Carl David af Wirsén, född den 9 december 1842, invald i Svenska akademin. Denne sentida ättling var för övrigt museibibliotekarie i Göteborg åren 1875-1880, då han sistnämnda år flyttade till Stockholm. (Dahl 1955, s 408 ff.)

Minnessten på Nya varvet över Karl Johan af Wirséns hustru. På den står det: "H. GUSTAFVA AF WIRSÉN FÖDD BUCHT. SORGENS HELGEDOM INVIGD ÅT MINNET AF DEN ÖMMASTE MAKA, OCH WÄN. C.I. AF. W. 1816."

Inte nog med att af Wirsén i sitt brev den 23 augusti 1815 till kungen kom att beskriva dagssituationen, kraftfull och initiativrik som han var föreslog han en massa åtgärder och nybyggnationer för att göra flottstationen i ett dugligt skick. Projekten tog form de närmaste två åren varvid mycket kom att realiseras, inte bara husbyggnationer för eskaderns personal, utan även arsenaler för fartygen och därtill en mur runt området som skulle "tjäna som varvsstängsel och skydd mot anfall från landsidan, tillika utgörande yttervägg till de expeditionslokaler, verkstäder och förråd med mera, som man avsåga att anlägga mot densamma". Flottstationen skulle därtill beskyddas av Nya Älvsborgs fästningsverk samt genom att Rya Nabbe på andra sidan älven och den vid Nya varvet väster om belägna Billingen skulle befästas, även hamnen upprustades. (Ribbing 1949, s 289 ff.) Från Gamla varvet flyttades sjukhuset till Nya varvet under första hälften av 1820-talet. Gamla varvet avyttrades den 13 september 1825 till privata ägare efter att alltsedan 1660 tillhört kronan. (Ribbing 1949, s 295.)

Lilla Billingen med inventariekammaren (1754) och gamla vaktstugan (1799).

Göteborgseskadern bestod vid ingången av år 1816, ett halvår efter af Wirsén hade tillträtt sitt chefskap, av följande marina enheter:

Halvgalärerna Gustaf III och Armfelt (upplagda vid Läckö slott vid Vänern i Västergötland); skonerten Göteborg; 16 däckade kanonslupar (varav sex upplagda i Landskrona); 24 öppna kanonslupar; 2 mörsarslupar; 2 skonertbarkasser; 2 däckade kanonjollar av märket Malmö (kanonjollen Malmö var kuttertacklad och benämndes därför vanligen kutter, längden över stäv var 45_ fot); 4 chefsjakter; 4 förrådsjakter och ytterligare en skonert, förutom diverse kokslupar, transportbåtar och mindre farkoster. Göteborgseskadern bibehöll denna storlek i cirka fyra decennier, även om fartyg byttes ut. (Ribbing 1949, s 300 f.) Den sammanlagda flottstyrkan bestod av cirka 500 man alltsedan år 1812 till och med år 1824, det vill säga under af Wirséns huvudsakliga chefstid. Av dessa 500 man tillhörde 7/10 Sjöartilleriregementet, det så kallade Göteborgs volontärregemente bestående av 2 bataljoner. (Ribbing 1949, s 304 f, 462.)

Wirséns väg på Nya varvet i Göteborg.

Nu kan man ställa sig den frågan om hur många av dessa 500 man kunde ha varit födda i Finland? Den här uppsatsen har inte gett tid att undersöka materialet, men genom ett stickprov har uppsatsförfattaren hittat tillräckligt för att motivera en djupare undersökning av Göteborgseskaderns besättning. I mönsterrulla för den 30 april 1814 över ett kompani i sjöartilleriregementet inom Göteborgseskadern under överstelöjtnant Hans Ankarhjelms befäl hittas bland ett åttiotal värvade en tiondel som var födda i Finland, varav de flesta är volontärer. Ankarhjelm själv som tillhörde sjöartilleriets stab var 71 år gammal vid mönstringstillfället och också född i Finland, det noteras bland annat att han var gift. I kompaniet fanns ett lägre befäl, vid namn Johan Fredrik Kihlström och 32 år gammal, född på Sveaborg i Finland. Av volontärerna var alla nedanstående finländare. Observera att endast Finland som födelseplats omnämns och inte födelseort, därtill hittas även deras yrkeskunskaper som omnämns först. Alla var ogifta:

Nr 3) Sjömannen Alexander Flink, 24 år.

Nr 35) Sjömannen Fredric Friberg, 36 år.

Nr 40) Sjömannen Fredric Blomqvist, 35 år.

Nr 44) Sjömannen Anders Björklund, 23 år.

Nr 51) Slaktaren Ivanoff Nord, 36 år.

Nr 67) Mattias Fredriksson, 32 år. (Yrkesbeteckning saknas.)

Nr 70) Johan Lagerstedt, 29 år. (Yrkesbeteckning saknas.)

(GLA, Göteborgs och Bohus landskansli, Rullor och förteckningar 1777-1904, EIXg:3.)

Chefsbyggnaden på Nya varvet vars ritningar godkändes av Kungliga Majestät år 1805.

Kanske några av dessa migranter kom redan år 1808. I ett brev daterat den 27 juni 1808 upplyser amiral S. M. von Raijalin landshövding Carpelan i Göteborg att det inhyrda krigsfartyget Drottningen, på 215 svåra läster och 117 fot långt, som embarkerar i Göteborg skall få sitt manskap från Finland anlänt sjöfolk, varigenom svårigheterna kommer att lättas. (Tiselius 1935, s 100.) Skeppet kom inte betyda något för krigsutvecklingen, men det finländska manskapet for i alla fall på en resa för Krigsdepartementets räkning genom att frakta varor till den södra fronten, närmare bestämt Ystad, senhösten 1808. Den 2 december 1808 återvänder Drottningen tillbaka till Göteborg för att desarmeras och avrustas, ty det var bara inhyrt såsom många andra krigsskepp under det Finska krigets dagar 1808-1809. (Tiselius 1935, s 109.)

Under tiden från den 14 mars 1815 till den 6 oktober 1823 var konteramiralen af Wirsén Chef för Göteborgs eskader av Arméns flotta, därefter ändrades hans titel till stationsbefälhavare (även stationschef användes) över Kungliga Majestäts flotta från den 7 oktober 1823 till nyårsafton 1824, då han omplacerades till en bättre tjänst. (Ribbing 1949, s 445 f.)

Det fanns andra officerare i Göteborgseskadern som var födda i Finland, ovannämnda Hans Ankarhjelm var en i denna grupp. En annan var Johan Ulrik Tauvon som blev underlöjtnant vid Arméns flotta den 12 februari 1813 och deltog i andra bataljonen öppna kanonslupar i Bohuseskadern såsom sådan, samt som bataljonsadjutant, i slutet av september 1813. Även året därpå från den 20 juli 1814 till mitten av augusti hade han samma befattning. Underlöjtnanten Tauvon fick i juli 1821 order att avsegla till Strömstad med mörsarslupen Tordön och där förena sig med en i Karlskrona rustad och under översten greve Klas August Cronstedt befäl ställd eskader. Denna var destinerad till nuvarande Oslo i samband med ett dit förlagt övningsläger av svenska och norska trupper. Under augusti månad 1821 låg Tordön i Oslo, men avmönstrades dock den 30 i samma månad.

I samband med Karl XIV Johans invigning av Göta kanals västgötadel den 23 september 1822 deltog Tauvon som fartygschef för - den före detta däckade kanonslupen - kanonskonerten Neptunus. Han, som den 28 januari 1822 blivit befordrad till löjtnant, for med en flottilj från Nya Varvet via Sjötorp ända till Karlsborg vid sjön Vättern. År 1824 befordrades Tauvon till premiärlöjtnant. (Ribbing 1949, sidorna 411 ff, 484, 487, 523.)

Tauvons gravsten på Nya varvets kyrkogård. Dess text lyder:

"HÄR HVILAR PREMIER LIEUTNANTEN VID KONGL.

MAJTS FLOTTA JOHAN ULRIC TAUVON, FÖDD Å

SVEABORG D: 1 JANUARI 1793. DÖD Å NYA

WARFVET VID GÖTHEBORG D: 25 JANUARI 1828."

En fjärde finländsk officer hette Carl Edvard Wiens, som föddes den 18 september 1794 i Somero i Egentliga Finland och var son till "hovrätts extra notarie" Karl Gustav Wiens (1772-1839) och Margareta Sofia Kask (1757-1824). Wiens blev student vid Åbo Akademi med betyg i maj 1816, därefter gick han i militärtjänst i Sveriges flotta och kom med tiden till Nya varvet vid Göteborg, där han verkade som marinofficer eller mer officiellt underlöjtnant vid Arméns flotta den 11 mars 1823, premiärlöjtnant den 13 september 1834 och kaptenlöjtnant 1841. Om Wiens tid i Göteborgseskadern berättas bland annat att han år 1831 såsom sekundlöjtnant förde befäl över kuttern (däckade kanonjollen) Malmö som bevakade området norr om Känsö i Göteborgs skärgård. Fienden som man denna gång skulle mota bort var koleran, som sommaren 1831 hade brutit ut i ryska östersjöhamnar och var varvsadjutant från den 1 april 1832 till den 31 december samma år. Den 14 juli 1834 styrde premiärlöjtnanten Wiens kungaslupen i Göta älv, med stopp på Nya varvet. Ombordvarande var dåvarande svenska kronprinsen med familj och hertig Max av Leuchtenberg. Sommarhalvåret 1836 var han chef på bombkanonskonerten Pollux. Kaptenlöjtnanten Wiens var i juni 1842 divisionschef under exercisexpedition med Göteborgseskadern.

Den 14 november 1830 gifte Wiens sig i Göteborg med Amanda Emilia Braune, född 1808. Hon var dotter till kaptenlöjtnant Gustav Adolf Braune och Kristina Antoinette Wefverstedt. Deras gemensamma dotter Hilda Amanda, föddes på Nya varvet den 11 maj 1833 och kom att dö ogift i Anderslöv i Skåne 1890. Carl Edvard Wiens första maka dog på Nya Varvet den 1 augusti 1834. Knappt två år senare gifte Carl Edvard Wiens om sig med sin svägerska Sophie Antoinette Braune, vilken var född 1811 och kom att överleva sin make då hon dog i Malmö den 25 november 1885. De fick åtta barn tillsammans, de fyra första föddes på Nya varvet mellan åren 1836-1842, det femte barnet föddes i Forshälla hösten 1844 och de tre sista i Lurs socken i Göteborgs och Bohus län, där Carl Edvard Wiens sedan cirka 1845 var ägare till gården Apelsäter. Där dog han också den 3 juni 1871. Avsked från det militära hade han fått den 23 november 1855, med gradbeteckningen kaptenlöjtnant i reservstat som han hade fått 2_ år tidigare. Carl Edvard Wiens barn klarade sig bra i livet, några av dem blev framgångsrika affärsmän. (Pousar 1993, s 123-128; Ribbing 1949, s 415-422, 525.)

Övriga finländska sjömän

En del ströfynd kan göras i litteraturen om finländare som har bosatt sig i Göteborg med omnejd.

En åländsk timmerman vid namn Anders Daniel Sundberg (1842-1898) var ombord på en bark som blev infrusen i Bohuslän någon under andra hälften av 1800-talet. Denna vinter träffade han sin blivande hustru. Paret bosatte sig på hennes hemö Klädesholmen utanför Tjörn. Ålänningen Sundberg blev anfader till ägarsläkten Sundbergs (f d Laxen) konservfabrik på Klädesholmen. Konservfabriken drevs till slutet av 1980-talet av Lennart och Eva Sundberg. I början av 1990-talet hade barnen Kenneth och Eva-Lisa i femte generationen tagit över driften. Denna mindre fabrik hade en omsättning för ett tiotal år sedan på cirka tio miljoner kronor. Om Lennart Sundberg berättas att han i sin ungdom kallades för "Finnen":

"Den som lever i en stad eller på en plats med normal omflyttning sluter sig till att Lennart eller hans föräldrar kom från Finland och att Lennart själv talade finlandssvenska. Men då har man fel. Nej, det var Lennarts farfars far som kom som ung timmerman seglande från Åland. Under ett uppehåll på Klädesholmen träffade han en ung mö. Och därmed klev han raskt av sin skuta och bosatte sig på ön." (Nättidningen Rötter, Emigrantforum, nr 1319.)

Jacob Sucksdorf föddes i Helsingfors den 5 juni 1769 och var det nionde barnet till fältskären i artilleriet därstädes Joachim Christopher Sucksdorf och borgardottern Hedwig Boteen (Buteen). Jacob lämnade Finland med skeppet Fortuna och återvände aldrig utan avmönstrade i Göteborg. Han hade alltsedan år 1788 varit på sjön såsom båtmans jungman med skepp från Lovisa, sergeant vid flottan på Sveaborg utanför Helsingfors och konstapel på skeppet Fortuna, också från Lovisa, under dess så kallade saltseglatser till Medelhavet, då under kapten Isaac Unonius befäl. Den 27 april 1799 lystes det i domkyrkoförsamlingen mellan Jacob Sucksdorf och Catharina Kiellerson, vilken kom från Uddevalla cirka 1799. Hon var dotter till Åmålsborgaren Jon Kiellerson. Det nygifta paret kom att skattskriva sig på Elfsborgs Kungs Ladugårds ägor i Göteborg, där även deras son Johan Fredrik föddes den 1 maj 1814, men han dog redan som spädbarn fem månader senare. Därifrån flyttade de samma höst till kvarteret Friheten i Mariebergs församling i Göteborg. Här föddes en pojke och en flicka de två kommande åren, men de dog i späd ålder. I femtio års ålder, någon gång mellan åren 1821-1828, kom Jacob Sucksdorf att lämna sjön och står hädanefter antecknad som arbetskarl. Hustrun Catharina dog av lunginflammation år 1829, medan maken levde ytterligare i cirka sex år som änkling, tills han den 20 januari 1835 dog 66 år gammal i Karl Johans församling i Göteborg. Han delade bostad med sin dotter Sophia Fredrika och dennes make Anders Petter Pettersson. Före sitt giftermål 1833 hade hon tjänat som piga i Lyckansberg, Mariebergs församling och i Borås. Hennes make hade kommit från Tölö församling i Halland, där han hade verkat som dräng. I Göteborg arbetade han som branddräng och nattvakt. Anders Petter Pettersson dog den 7 april 1862 i Kristine församling i Göteborg, medan Sophia flyttade år 1887 till Katarina församling i Stockholm, där hon dog av hjärtsvaghet den 17 januari 1889. Deras tvenne söner har gett talrika ättlingar i Sverige, alla med en gemensam finländsk förfader som mönstrade av i Göteborg. (Gjötterberg 1967, s 42 ff.)