Innehåll

F R A G M E N T av ett Finländskt Göteborg

av Harri Blomberg

Finländaren Johan Fredrik Carpelans gravsten på Mariebergs kyrkogård i stadsdelen Majorna i Göteborg. Han var landshövding över Göteborgs och Bohus län under åren 1800-1808.

En studie av Finländarnas vardagsliv i Göteborg med omnejd under första hälften av 1800-talet enligt examinationslistorna, jämte en vidare undersökning om Göteborgs finländare under tiden 1750-1900.

 

Sammanfattning

Finländarna som kom till Göteborg under efterkrigstiden var inte de första som valde flytta till den västsvenska storstaden. Redan under andra hälften av 1700-talet var migrationen hit från Finland rätt så omfattande inom vissa yrkesgrupper. Indikationer visar att för finländska sjömän och militärer fanns det goda utkomster inom stadens näringsliv och värvade kompanier. Dessa var inte allena, för inom alla samhällsklasser hittades finländare, från de stackare som sökte fattighjälp av staden till stadens styrande såsom landshövdingar och chefer inom det militära. Undertecknade har undersökt finländarnas liv i Göteborg under tidsperioden 1750-1900 och framvisar med denna C-uppsats ett spektrum av olika levnadsöden som berättar om finländarnas arbets- och vardagsliv, såsom fast bosatta, säsongsarbetare, besökare eller förbipasserande med Göteborg som delmål på en längre resa.

Göteborg 2005-01-25
Harri Blomberg

Göteborgs universitet.
Historiska institutionen.
Historia, fortsättningskurs C (41-60 p).
C — uppsats, 12 poäng (höstterminen 2004).
Handledare: Thomas Magnusson.
Elev och examensförfattare: Harri Blomberg.

 

Innehållsförteckning

 

Syfte

När jag vårterminen 2004 skrev min B-uppsats i historia vid Göteborgs universitet valde jag att studera den finländska migrationen av artillerister som bosatte sig i Göteborg med omnejd kring år 1820. Den gav flera intressanta upplysningar om en grupp finländares levnadsöden. Synliggörandet av dessa tidiga finländare i Sveriges historia känns som en allt mer viktig uppgift sedan finska språket, tillsammans med meänkieli (Tornedalsfinska), fick en officiell minoritetsstatus i Sverige den 1 juni 2000. Motiveringen till denna minoritetsförklaring ur ett statligt perspektiv har bland annat varit att finskan är ett inhemskt språk i Sverige som har brukats i sekler. Sverigefinländarna beräknas idag bestå av cirka 450 000 individer, cirka fem procent av Sveriges befolkning. Till skillnad mot den svenska minoriteten i Finland är rättigheterna få och sannolikheten att Sverigefinländarna assimileras och går upp med den rikssvenska majoriteten är stor, på samma sätt som under tidigare århundraden. Ett sätt att stärka denna minoritets ställning är att forska och diskutera om tidigare finländsk migration ibland annat Göteborgsområdet, därför vill jag med min C-uppsats fördjupa mig i finländarnas liv i Göteborg under tiden 1750-1900, söka efter andra finländska yrkesgrupper än artillerister i Göteborg med omnejd. Att synliggöra denna befolkningsgrupp kan även få dagens Sverigefinländare att inse att de inte är främlingar, utan folk från samma nejder som de själva har sina rötter även förut med stor sannolikhet har hittat hit. Det saknas i det stora hela tidigare forskning i ämnet och då Sveriges största nationella minoritet är Sverigefinländare och Göteborg är rikets andra största stad, är det på tiden att man åtminstone undersöker existensen av finländare i Göteborg under förfluten tid. Detta arbete är en av flera undersökningar av uppsatsförfattaren som ska försöka klargöra omfattningen bakom den finländska migrationen till Götaland, fler lär komma de närmaste åren.

Huvudsyftet är försöka få mig en bild av vilken typ av finländare som kom hit till min hemstad, vilka man hade behov av i stadens vardag. Ett behov av arbetskraft som inte täcktes av stadens egen befolkning, utan där man var tvungen att hitta folk utifrån. Att hitta yrkesgrupper där finländarna var relativt sett väl representerade. Följa deras levnadsöden, delvis för att se om de valde att stanna i Göteborg eller flyttade tillbaka till Finland. Endast genom att följa deras levnadsöden kan man se om de valde att bosätta sig i Göteborg eller inte. Det är inte säkert att en sådan undersökning möjliggörs, på grund av brist på källor eller tid.

Forskningsläge

Det har forskats och skrivits mycket om finländsk invandringshistoria till Sverige, men den har nästan begränsats till den svedjefinska migrationen till skogsbältena i mellersta Sverige. Forskningen inleddes redan på 1700-talet och har fortgått sedan dess, bytt skepnad genom tiderna. En av dessa tidiga forskare var Carl Axel Gottlund (1796-1875), verksam för andlig odling bland svedjefinnarna. Hans mycket detaljrika dagböcker från dessa resor i finnbygderna i Dalarna, Hälsingland och främst Värmland under 1810- och 1820-talet har utkommit i bokform de senaste årtiondena, men redan under sin samtid utgav han skrivna alster om denna då levande folkspillra i skogsmarkerna. (Jalamo 1983, s 30.) Tidigare var forskningen mycket inriktad på att beskriva de ännu levande svedjefinnättlingarna, men då den sista finskspråkiga representanten av denna säregna kultur dog på 1960-talet har man idag andra forskningsuppgifter. Även om Tornedalsfinnarna har det skrivits mycket, men dessa kräver en egen redovisning och är egentligen ingen minoritet som har berörts av migration, deras situation uppkom på grund av en gränsdragning genom ett finskt språkområde år 1809. (Jalamo 1983, s 5.)

Migrationsrörelserna mellan Finland och Sverige är inget nytt fenomen. Redan innan den stora utvandringen till Sverige satte igång efter införandet av den fria nordiska arbetsmarknaden och enklare inflyttningsregler mellan de nordiska länderna sommaren 1954 fanns det ett ständigt utflöde av människor västerut från Finland. (Tarkiainen 1993, s 11.) Utvandringen av människor från Finland är en företeelse av avsevärd ålder, omfattning och kontinuitet. Den från Finland utgående befolkningsströmmen har från äldsta tid varit tudelad, östfinnar for ofta i äldsta tider till Baltikums storstäder och i nyare tider till Sankt Petersburg, medan finländare från de västra delarna for till Sverige. Migrationen har i regel berört unga åldersgrupper, med strävan att höja sin levnadsstandard, ibland har det funnits moment av flykt som under Stora ofreden vilket direkt berörde Finland 1712-1721 och Lilla ofreden 1743-1744, samt under Finska kriget 1808-1809 och så vidare. (Tarkiainen 1993, s 393-402.)

Det gör att det finns en hel del skrivet om dessa finländare före den stora invandringen efter andra världskriget, men tidigare har det inte varit någon samlad information, utan har oftast omnämnts än här eller där i de historiska betraktelserna. I litteraturen om Stockholm har den varit talrikast och på 1980-talet började det uppkomma kortare samlade betraktelser över det finländska Sverige, men inte först med ett tredelat standardverk vid namn Finnarnas historia i Sverige 1-3 som utkom på 1990-talet har intresset för den Sverigefinländska historien satt fart på riktigt. Den sentida invandringen efter 1945 har dock fått ett relativt sett stort utrymme sedan tidigare, men problemet är att den många gånger har betraktats som ett unikum, inte den fortgående migrationsrörelse som har mycket gamla rötter. Det finska inslaget i Sverige fortlevde också kvar mycket längre efter riksdelningen 1809 än många svenskar kanske har en aning om. Ännu vid riksdagen 1844 erkände man allmänt finska språket som ett inhemskt språk. Författningar och kungörelser översattes till finska, t ex folkskolestadgan. 1811 års svenska kyrkohandbok utkom på finska 1817. (Tarkiainen 1993, s 13.)

Sedel med valören Tolf Schillingar Banco (1847) — "Kaxitoista Kymmendä Skillingiä".

Från 1748 till 1840-talets slut angavs valörerna på svenska sedlar även på finska.

Standardverket Finnarnas historia i Sverige 1-3 är en guldgruva på många sätt, men tyvärr är det främst Mälardalen som får störst utrymme, Götaland ges inget samlat grepp. Området kring Göteborg som exempel omnämns endast sporadiskt. När det gäller finländarnas historia i Göteborg med omnejd finns egentligen ingen skriven historia vid sidan av lika sporadiska omnämnanden i Göteborgshistoriken som ovan nämnts, om man bortser från Kungliga Göta Artilleriregemente som var förlagd till staden och som är undersökt även när det gäller det finländska inslaget. För övrigt är det ett nästan oskrivet kapitel.

Efterkrigstida invandringen i Göteborg har getts ett rätt så stort utrymme i den skrivna litteraturen, i den tvärvetenskapliga såsom i den skönlitterära. Allra senast i ett projekt som gick under namnet "Svenskt i Finland — finskt i Sverige", där ett av underprojekten hette "Göteborg den största byn i Salla kommun", undersökte man de första åren av 2000-talet den efterkrigstida migrationsrörelsen från Lapplands län i Finland till Göteborg. Det har bland annat utmynnat i den finska boken "Göteborg — Sallas största by", av Hanna Snellman. Därtill lär det komma ytterligare två produkter av samma undersökning, det vill säga Marianne Junilas "Sverige, lockelse eller hembygdens dysterhet?" och Marja Ågrens "Osynliga emigranter".

I alla fall ges indikationer att migrationen av finländare till Göteborg under äldre tider var rätt så betydande, för efter att jag under några års tid har gått igenom den skrivna litteraturen om Göteborg, så märker jag att finländare omnämns här och där, tillräckligt ofta för att en undersökning om omfattningen av denna migration görs berättigad. Det är svårt att få fram kvantitativa mängder och omöjligt att få fram ett skikt, men det går att dra slutsatser av det man ser.

Frågeställning

* Hur omfattande var migrationsrörelsen från Finland till Göteborg med omnejd och inom vilka yrken var dessa finländare verksamma under den undersökta tidsperioden?

Frågeställningen kan te sig enkel, men undersökningen är inte lätt att genomföra. Den kräver oerhört mycket arbetsinsatser och kräver även en del förkunskaper för att bli rätt förstådd. Först måste det förtydligas att det är mycket lättare att forska om finländarnas situation i städer som Stockholm och Sankt Petersburg än i en stad som Göteborg, ty i de två förstnämnda städerna har det funnits egna lutheranska församlingar för den finländska minoritetsgruppen och därmed underlättar det forskningen betydligt, trots om församlingsborna har svenska för- och efternamn, så går det genom deras församlingstillhörighet att härleda dem till minoritetsgruppen. När det gäller en stad som Göteborg går det inte, utan man får gå helt andra vägar för att hitta finländarna om de nu fanns överhuvudtaget i staden i någon större omfattning? Frågan är väl motiverad att ställas för det är inte säkert att Göteborg hade någon större dragningskraft för finländare. Stockholm hade den, främst för folk från sydvästra Finland och Österbotten och många andra delar av det nuvarande Sverige har under seklerna haft migration av finländare, till exempel svedjefinnar till mellersta Sveriges skogsbygder under 1500- och 1600-talet eller sågverksarbetare till Norrlandskusten under andra hälften av 1800-talet. De två sista årtiondena av 1600-talet var 10-13 procent av Blekinges befolkning födda i Finland, orsaken av denna massemigration berodde på att man flyttade flottans centrum från Stockholm till Karlskrona. Den nyligen från Danmark införlivade inhemska befolkningen kunde man inte lita på, så man bestämde att flytta hela svenska och finska familjer dit. Fem finsktalande präster hann verka i Blekinge under en femtioårsperiod. Hur var det med Göteborg som finländsk bosättningsort?

Av min B-uppsats lärde jag mig att det inte är någon idé att ställa frågan i vilken omfattning dessa finländare eventuellt talade finska eller inte, för den frågan besvaras inte av det knapphändiga materialet. Därför använder jag i huvudsak det allomfattande ordet finländare, istället för finne i C-uppsatsen. Finne betecknar entydigt finskspråkiga människor. Finländare står för både svensk- och finskspråkiga finländare. Ibland kan det dock vara fonetiskt befogat att välja det ena uttrycket framför det andra. Skogsfinnar låter bättre än skogsfinländare. (Jalamo 1983, s 7.)

Det undersökta materialet lär endast frambringa endast några enstaka personer som har burit finska namn, men det säger inget om inflyttarnas hemspråk, då många finskspråkiga bar svenska namn i en tid då myndigheterna på båda sidor oftast endast behärskade svenska, i alla fall inte finska… så Antti fick bli Anders och Laurinpoika fick bli Larsson… Anders Larsson hette egentligen Antti Laurinpoika, men i det undersökta materialet hittar jag bara hans svenska namn.

Hur vanskligt det är att tala om den inflyttade finländarens hemspråk efter dennes namn framgår av en skrivelse som Jacob Bergelin lämnade in till beaktande då det på 1830-talet var på tal om att eventuellt lägga ned Finska församlingen i Stockholm, vilket dock inte skedde. Namnet till trots syntes han endast ha dugligt behärskat finska och skrivelsen måste ha inlämnats via en diktamen:

"Nådig begärelse för Finska Gudstjensten; finne är jag född, på Finska är jag döpt och när Finska Gudstjensten tages bort, då mister jag min Gudstjenst. Svenska har jag icke lärt, Svenska kan jag icke. Går jag till en svensk kyrka, förstår jag blodt 2ne ord, nemligen då Jesus Christi namn nämnes. Och när Finska Gudstjensten uphör, så får jag lämna mina Finska Böcker, och efter den dag, då Finska Gudstjensten är slut, söker jag hvarken kyrka eller Gudstjänst, efter jag ej förstår Svenska.

Stockholm den 16 januari 1836

Jacob Bergelin, Copverdie Sjöman"

(Tarkiainen 1993, s 33.)

I begreppet finländare ingår i denna C-uppsats alla människor som är födda i nuvarande Finlands gränser, samt i detta historiska sammanhang även de som var bosatta i det efter andra världskriget från Finland avträdda områdena till Sovjetunionen, det vill säga i huvudsak Karelen på den västra och norra delen av sjön Ladoga, samt Karelska näset som sträckte sig längs Finska viken till Sankt Petersburgs förorter i nordost. Systerbäck var gränså mellan Finland och Ryssland från år 1812 till andra världskrigets slut.

Metod

Ett arbete, som upptar Sverigefinländarnas förflutna, har svårt att framföra någon bärande teori eller mera allmänna problemförklaringar av det slag, som ska förekomma i modern historieforskning. Ämnet är generellt sett inte lämpligt för stora synteser och teoribyggen. (Tarkiainen 1993, s 13.) Däremot kanske det är möjligt att med tiden ställa sådana krav, då tillräckligt med material om finländare i Sverige har frambringats och det kan bearbetas. I alla fall angriper man idag den svedjefinska kulturen utifrån olika teorier. Det möjliggörs av en långvarig forskning, som har gett ett stort grundmaterial. Flera vetenskaper kan tvärvetenskapligt belysa svedjefinnarna. I dags datum får jag nöja mig med att gå igenom arkiv och annat källmaterial för att få mig en bild av omfattningen, samt hitta vidare forskningsspår där jag ta vid efter att denna uppsats är avklarad. Det är inte en termins arbete utan livslångt.

Inledningsvis ska jag gå igenom samtliga av de så kallade examinationslistorna som finns i Stadsarkivet i Göteborg. Dessa fördes under första hälften av 1800-talet i samband med att stadsbor sökte hjälp av fattigförsörjningen i Göteborg. Födelseorten finns omnämnd i ansökningarna och därmed möjliggörs en studie att se inom vilka yrkesgrupper i Göteborg hittas det folk som var födda i Finland. Källorna är fåtaliga i Göteborg där inflyttade personers födelseorter nämns. Detta material ska kompletteras med skriven historik om Göteborg där finländare omnämns, vid sidan av diverse arkivmaterial, eventuella in- och utflyttningslängder, för att få spår av finländarnas liv i staden. Avslutningsvis ska jag föra en diskussion om det funna materialet och ge riktlinjer för eventuell vidare forskning i ämnet.