Framsida
Grön, Hjort, Last, Nord,
Ståhl, Tjäder & Täck…

Sammanfattning

Syfte

Frågeställning

Forskningsläge

Metod

Finländska militärer väljer att stanna kvar i Sverige efter freden år 1809

Simon Lundwall - finsk präst i svensk tjänst

Finländarnas ankomst till Göteborg, tiden före 1820 års generalmönstring

Finländska artillerister i Göteborg, enligt general-mönsterrullan för år 1820 och deras vidare öden

Slutsatser

Käll- och litteraturredovisning

Innehåll   -   Framsida; sammanfattning   -   Frågeställning; metod; finländska militärer kvar i Sverige efter 1809; Simon Lundwall; tiden före 1820 års generalmönstring   -   Finländska artillerister i Göteborg år 1820   -   Slutsatser; referenser

Slutsatser

Nu ska jag försöka dra slutsatser utifrån mina ställda frågeställningar. Vilka var frågorna? Om vi återgår till uppsatsens början ser vi att jag ville klargöra omfattningen av och orsakerna till att artillerister födda i nuvarande Finland kom till Kungliga Göta artilleriregemente i Göteborg, samt om möjligt få klarhet i deras fortsatta öden.

Vi har i den fortlöpande texten sett att många finländska militärer valde att stanna kvar i Sverige, kanske en tredjedel som var i krigsfot år 1809. De hade valt ett yrke och dess fortsatta bana inom yrket kunde med säkerhet åtminstone en tid framåt säkerhetsställas i Sverige och åtminstone fram till 1810-talets mitt var Sverige krigsrustat, vilket bland annat resulterade i krig mot Frankrike, Danmark och Norge under åren 1813-1814. Därefter skulle armén gå in i fredsfot och många finländare fick avsked, såsom övriga värvade. Endast ett fåtal fick gå för att de ansågs som ryska medborgare, i samband med freden 1809 kunde alla det forna svenska rikets invånare välja om de ville fortsätta sitt medborgarskap i konungadömet Sverige eller storfurstendömet Finland. En stor del av dessa Finlandsfödda i Sverige ansåg sig vara svenskar och ville inte vara den ryska tsarens undersåtar, därför syns det av materialet att många stannade kvar i Sverige (läs Göteborg i dessa fall) även efter de fick avsked. Många kom att begravas inom Göteborgs garnisonsförsamling, som på denna tid hade sin begravningsplats vid nuvarande Polishuset öster om Drottningtorget.

Den vanliga soldaten hade till skillnad mot officerarna inte samma möjligheter till fortsatt försörjning, vi har sett av materialet att de flesta saknade övrig yrkesutbildning. Här i Göteborg kunde de som inskrivna göteborgare söka fattighjälp och min handledare Thomas Magnusson har i sin bok "Traditionalism och ekonomism. Västsvensk särart i fattigvårdsdebatten ca. 1800-1850." (Göteborg 2001) och i ett upplyftande samtal visat att många avdankade militärer sökte hjälp av staden efter avsked. Han rekommenderade mig att ta del av fattighjälpsprotokollen (egentligen heter de examinationslistor, se Magnusson 2001, sidorna 83-98) som finns i stadsarkivet i Göteborg, men då jag kände att omfånget i uppsatsen redan hade nått bristningsgränsen valde jag avstå för denna gång, men kommer för min egen del att senare söka mig dit, för enligt Magnusson är protokollen mycket utförliga om de sökandes levnadsbakgrund. De flesta av de 47 mönstrade finländarna år 1820 förblev ogifta, de kunde helt enkelt inte försörja sig på en knaper lön och Magnussons andra bok jag har tagit del av, vid namn "Proletär i uniform. Studier kring den värvade armén, arbetsmarknadens kommersialisering och urbaniseringen i frihetstiden västsvenska samhälle" (Göteborg 1987), som i för sig berör 1700-talets mitt men ändå samma militärer och stad, bekräftar detsamma (Magnusson 1987, sidan 87, 104, 133 och 188.). Jag vet också enligt tidigare forskning om Göteborg att de goda handelsåren tog slut med Napoleonkrigen vid 1810-talets mitt och Göteborg drabbades av enormt många konkurser och utslagna människor. Det ekonomiska klimatet drabbade även de inflyttade finländarna och det kan tänkas att några av dem som återflyttade valde att göra det på grund av detta? Relativt få av dem som var inskrivna vid mönstringen dog i tjänst, fler måste ha skadats, till exempel den som förlorade armen vid en salut, vilken avsköts då det så kallade Aschebergska monumentet avtäcktes den 29 augusti 1828.

Kungliga Wasa regemente 1808. Ett av

många regementen som deltog i det

Finska kriget 1808-1809.

Övriga funderingar som jag hade, till exempel hur tedde sig den språkliga uppdelningen, finskspråkiga kontra svenskspråkiga, av de artillerister som kom från den forna östra rikshälften i Sverige, och bosatte i Göteborg med omnejd under tiden kring andra decenniet av 1800-talet, blir svårare att besvara. Alla bär svenska namn i rullorna och oftast nämns bara Finland som födelseort, men Tornedalen dit Torneå räknas var ju till större delen finskspråkigt. Flera kom därifrån, kanske benämningen Finland ofta inbegrep det finska Finland och ej den svenska kustbygden, mönsterskrivarna kanske hade svårt med finska ortnamn och valde för enkelhetens skull bara Finland. Och ovan visas exempel på bland annat en skrivelse från regementspastorn i Göteborg till slottspredikanten i Varberg, där det framhålles att dessa finnar ej förstod svenska språket och hade kommit till Göteborg utan prästbetyg, varför han ej kunde yttra sig om deras kristendom eller ledighet till äktenskap. Jag vet inte när det är skrivet, källan berättar inte det, men jag kan tänka mig att det var vid överföringen av Göteborgsartillerister till Varberg runt 1820-talets mitt.

En annan fråga var till vilken grad blev dessa ovanstående artillerister kvar i sin nya hembygd och hur gestaltade sig livet för dessa? Jag ser vid en snabb genomläsning att nog åtminstone hälften blev kvar, ett mindre antal skaffade familj och barn, men de hade det nog knapert på ålderns höst. Här skulle fattighjälpsprotokollen ha varit till hjälp, men det har som sagt fått stå åt sidan. Städer som Göteborg och min födelsestad Norrköping har länge haft en stor fattig befolkning, självupplevelsen att vara fattig blir inte så stor när alla ens grannar också är det, kanske kan jämföras med vardagen i kåkstäderna i Latinamerika idag?

Sista frågorna, om varför stannade de kvar i Göteborg och hur det kommer det sig att de inte valde att återvända till sin forna hembygd, kan besvaras med att åtminstone för en stor del av dem hade Göteborg blivit deras hembygd, efter många år i det nya landet, fanns inget annat de kunde kalla för hem. De sista finländska artilleristerna fick ju avsked först under 1830-talet. I hembygden i Finland bodde nya människor på de platser där de själva en gång bott, men i minnet måste första hemlandet nog ändå lyst med sitt skimmer… såsom hos många finländare numera bosatta i Göteborg i början av 2000-talet.

En stad förändras, vid Kaserntorget reser sig numera denna byggnad.

 

Käll- och litteraturredovisning

1. Primärkällor

a. tryckta

Holmstedt, NilsRED: "Kungl. Göta Artilleriregemente II" - Uppsala 1962. (Förteckning över alla officerare, inklusive de finländska.)

Ljungberg, Valdemar: "Göteborgs befästningar och garnison." - Göteborg 1924.

Lundh, Hans Lennart: "Kungl. Göta Artilleriregemente." - Göteborg 1954.

Modigh, Gunnar: "Kungl. Göta artilleriregemente. En minnesskrift 1644 - 1794 - 1962" - Göteborg 1962.

Tarkiainen, Kari: "Finnarnas historia i Sverige, del 1." -Stockholm 1990.

Tarkiainen, Kari: "Finnarnas historia i Sverige, del 2." - Stockholm 1993.

Warholm, Joh. W.: "Skara stifts herdaminne, sednare delen." — Maristad 1871.

b. otryckta

Landsarkivet i Göteborg (förkortas GLA):

1) Göteborgs Garnisonsförsamlings kyrkböcker, bland husförhörslängder och personalförteckningar över artilleristerna vid Kungliga Göta Artilleriregemente. Även sammanställningar över dessa.

2) Mikrofilmade kort över militära förband i västra Sverige, garnisonsförband, värvade, artilleriet., utställda i forskarsalen i Landsarkivet i Göteborg, som finns i original i Krigsarkivet i Stockholm. Specifikt handlingar rörande Kungliga Göta Artilleriregemente, kallas för generalmönsterrullor (GMR) för Göta Artilleriregemente, 1815 (10 st), 1820 (7 st), 1821 (8 st), 1822 (8 st), 1824 (7 st), 1826 (8 st)

2. Sekundärkällor och bearbetningar

Hedberg, Jonas: "Kungliga Finska Artilleriofficerares dagböcker." — Helsingfors 1969.

Magnusson, Thomas: "Proletär i uniform. Studier kring den värvade armén, arbetsmarknadens kommersialisering och urbaniseringen i frihetstiden västsvenska samhälle." — Göteborg 1987.

Magnusson, Thomas: "Traditionalism och ekonomism. Västsvensk särart i fattigvårdsdebatten ca. 1800-1850." — Göteborg 2001.

3. Illustrationer (i uppsatsen)

Egna bilder, alla klassiska vykort är från uppsatsförfattarens eget bildbibliotek.

… samt övriga motiv:

"Åbo domkyrka anno 1889." (Alin, Oskar: "Sveriges nydaningstid, från 1521 till år 1611." – Stockholm 1889.)

"Savolaxjägare; soldat och officer." (Colliander, Tito: "Duncker, en av de tappras skara." - Stockholm 1943.)

"Exercisreglemente för danska artillerister 1804." (Holm, Terje H.: "Med plotons! Höire-Sving! Marsch! Marsch! Norsk taktikk og stridsteknikk på begynnelsen av 1800-talett, med hovedvekt lagt på fotfolket." – Oslo 1991.)

Övriga Göteborgsmotiv, ej vykort. (Lundh, Hans Lennart: "Kungl. Göta Artilleriregemente." - Göteborg 1954.)

"Kungliga Wasa regemente." (Petander, C-B. J.: "Kungliga Wasa regemente1808-1809. Österbotten, årsbok 1987-1988." – Vasa 1989.)

"Carlstens fästning i Marstrand" och "Stormningen av Leipzig den 19 oktober 1813." (Widding, Lars: "På jakt efter Pistolekors tid. Bilderna och dokumenten." – Stockholm 1972.

 

 

Göteborgs universitet.

Historiska institutionen.

Historia, fortsättningskurs B (21-40 p).

B — uppsats, 5 poäng (vårterminen 2004).

Handledare: Thomas Magnusson.

Elev och examensförfattare: Harri Blomberg.

Innehåll   -   Framsida; sammanfattning   -   Frågeställning; metod; finländska militärer kvar i Sverige efter 1809; Simon Lundwall; tiden före 1820 års generalmönstring   -   Finländska artillerister i Göteborg år 1820   -   Slutsatser; referenser

sydaby.eget.net