Framsida
Grön, Hjort, Last, Nord,
Ståhl, Tjäder & Täck…

Sammanfattning

Syfte

Frågeställning

Forskningsläge

Metod

Finländska militärer väljer att stanna kvar i Sverige efter freden år 1809

Simon Lundwall - finsk präst i svensk tjänst

Finländarnas ankomst till Göteborg, tiden före 1820 års generalmönstring

Finländska artillerister i Göteborg, enligt general-mönsterrullan för år 1820 och deras vidare öden

Slutsatser

Käll- och litteraturredovisning

Innehåll   -   Framsida; sammanfattning   -   Frågeställning; metod; finländska militärer kvar i Sverige efter 1809; Simon Lundwall; tiden före 1820 års generalmönstring   -   Finländska artillerister i Göteborg år 1820   -   Slutsatser; referenser

Syfte

Kontakterna mellan den östra rikshälften i Sverige och den västra var mycket stora under det gemensamma rikets tid, då nuvarande Sverige och Finland var förenade i ett. Även Göteborgstrakten påverkades av denna migrationsrörelse, om inte lika tydligt som Stockholm och Värmland för att nämna ett par exempel. Det finns belägg i tänkeböckerna att folk födda i Finland var verksamma i nuvarande Göteborgstrakten redan under Nya Lödöses tid och har sedan dess kontinuerligt varit bosatta i nejden.

Denna uppsats ska fördjupa sig i den finländska migrationen av artillerister som bosatte sig i Göteborg med omnejd kring det andra decenniet av 1800-talet. En studie av en grupp finländare av det lägre militära manskapet, som var värvade i Kungliga Göta Artilleriregemente år 1820. Följa deras levnadsöden, för att se om de stannade kvar i Sverige eller flyttade tillbaka till Finland? Vilka problem som mötte dem i deras nya hemmiljö i Göteborg? Tidigare forskning har noterat att dessa Finlandsfödda fanns, dock har det i brist på en mer djuplodad fördjupning blivit ganska oklart hur livet tedde sig för dem.

Frågeställning

Att försöka klargöra omfattningen av och orsakerna till att artillerister födda i nuvarande Finland kom till Kungliga Göta Artilleriregemente i Göteborg, samt om möjligt skapa klarhet i deras fortsatta öden och få svar på följande frågor:

a) Hur tedde sig den språkliga uppdelningen, finskspråkiga kontra svenskspråkiga, av de artillerister som kom från den forna östra rikshälften i Sverige, och bosatte i Göteborg med omnejd under tiden kring andra decenniet av 1800-talet?

b) Till vilken grad blev dessa ovanstående artillerister kvar i sin nya hembygd och hur gestaltade sig livet för dessa?

c) Varför stannade de kvar i Göteborg? Hur kommer det sig att de inte valde att återvända till sin forna hembygd?

Forskningsläge

Det forskas allmänt en hel del idag om finnarnas historia i Sverige, men om vi bortser från svedjefinnarnas speciella historia, har den främst inriktat sig på regionen i Mälardalen. Götaland, dit även Skånelandskapen och Bohuslän numera räknas, är mindre utforskad och om vi studerar specifikt Göteborg så är den forskningen undermålig bortsett ifrån den efterkrigstida invandringen. Militärväsendet i Göteborg och specifikt Kungliga Göta Artilleriregemente är ganska grundligt undersökt och bland annat har en förteckning gjorts under Nils Holmstedts redaktion över alla officerare, inklusive de finländska, som varit verksamma i regementets historia i boken "Kungl. Göta Artilleriregemente II". Personligen har jag gått igenom alla dessa finländska officerare och byggt på deras levnadsöden genom ytterligare forskning, tillgängligt via Nättidningen Rötters hemsida (http://www.genealogi.se/), under emigrantforum, en interaktiv databas för emigranter till och från Sverige. Däremot saknas det en grundligare undersökning av det vanliga manskapets historia vid samma regemente, vilket i för sig är förståeligt då det kräver en annan arbetsinsats. Det har gjort att jag nu har tagit del av de otryckta primärkällorna i Landsarkivet i Göteborg för att försöka få mig en bild av hur livet kan ha tett sig för dessa tidiga migranter från Finland.

Metod

Min uppsats bygger på en genomläsning av det tryckta material som har skrivits om artilleristerna i Göteborg. Av detta material har jag valt att koncentrera mig på det som berör finländarna, för att försöka kunna hitta ledtrådar till var jag bör söka information om dem i det otryckta material som finns i Landsarkivet i Göteborg. Dessa källor har undersökts för att jag ska kunna få mig en bild och svar på de frågor jag nyss ställt. Materialet presenteras nedan, med slutsatser som avslutning.

 

Finländska militärer väljer att stanna kvar i Sverige efter freden år 1809

Till den västra rikshälften - Sverige - retirerade resterna av den finska armén under Finska krigets sista dagar. I mars 1809 stod de finska regementena i Kalix under sin långa reträtt, under sommaren utkämpade de strider strax söder om Umeå. Trupperna blev stående där, när freden slöts i Fredrikshamn den 17 september 1809. De finska truppförbanden var då kraftigt decimerade - de omfattade inalles bara 760 man, som avtackades av Georg von Döbeln (1758-1820) den 8 oktober 1809 i Umeå. Tjugo månader hade dessa finnar då stått oavbrutet under gevär, utkämpat hårda bataljer och lidit svårt av fältsjukan. (Tarkiainen 1990, sid 338.)

Georg von Döbelns monument vid Umeå stadskyrka, upprest under andra hälften av 1800-talet. I denna stad höll han sitt berömda tal efter freden med Ryssland den 17 september 1809, där han avtackade de finländska soldaterna. Vilka han även försökte hjälpa att stanna i Sverige.

De finska trupperna upplöstes i Umeå men av kvarlevorna formades två finska fältbataljoner, som till en början gjorde garnisonstjänst i Gävle och Umeå. Den bataljon som legat i Gävle marscherade först till Västerås, där soldaterna och officerarna fattade sina beslut om återvändande till Finland eller kvarstannande i Sverige i februari månad 1810. Av manskapet tog en stor del värvning vid Svea garde medan några gick till Livregementets grenadjärer, Upplands och Västmanlands regementen och några utgjorde ett värvat gränskompani, som under kapten Carl Magnus von Fienandts befäl förlades till Grisslehamn. (Carl Magnus von Fienandt, dog år 1836 som major i Varberg.) Återstoden av den forna I: a finska bataljonen marscherade till Stockholm för att därifrån återvända till Finland.

Den i Umeå kvarblivna II finska bataljonen upplöstes först under sommaren 1810. Genom värvning formerades av dess rester det så kallade norra gränskompaniet, som ingick i Västerbottens regemente.

Av ursprungligen 800 man, som hade utgjort det Kungliga Finska Artilleriregementet, återstod endast 80 i Umeå i oktober 1809. Man ville på ansvarigt håll behålla åtminstone ett finsk truppförband, och det blev just artilleriet. Hösten 1809 överskeppades manskapet och pjäserna från Umeå till Gävle. Där ökades regementets numerär genom rekrytering bland norrlänningar och sådana finska soldater, som återvände från krigsfångenskap. I januari 1810 hade forna Kungliga Finska Artilleriregementet redan omkring 400 man under sin fana, nämligen 227 finnar, 131 svenskar, 25 ryssar, fyra polacker och en perser.

Det finska artilleriet vistades i Gävle under ett drygt år; många av dess soldater ingick äktenskap med stadens flickor. Den lugna tiden varade till början av år 1811, då huvudparten av regementet avmarscherade i stark kyla hela den långa vägen till Kristianstad och Landskrona i Skåne, för att ingå som förstärkning i Wendes och Svea artilleriregementen. Upplösningen skedde formellt den 4 juni 1811 och de fem finska artillerikompaniernas öden i dessa främmande förband försvinner till stora delar i historiens töcken. Det vet man dock, att ännu så sent som 1813 anställdes en finsktalande präst, Simon Lundwall, för finnarnas skull vid Kungliga Wendes Artilleriregemente. (Tarkiainen 1990, sid 339 och 343.)

 

Simon Lundwall — finsk präst i svensk tjänst

Denne finsktalande präst kan även tidvis ha varit behjälplig för Kungliga Göta Artilleriregementes finskspråkiga värvade personal, ty han finns år 1815 stationerad i Marstrand i Bohuslän, en av Göteborgsregementets stationsorter vid sidan Göteborg, Nya Älvsborg och Karlsborg. Sommaren 1815 skriver Lundwall ett prästebetyg till en av sina militärer som synes senare ha flyttat till Göteborgs garnisonsförsamling, för i dess kvarlåtenskap hittas betyget idag. Det lyder:

"Av rustmestaren vid Södra Finska Gräns Compagniet af Kongl. Upplands Regemente Välborne Herr Georg Fredric Fock, har fört en ärbar och stilla vandel, samt under en god Christendoms kunskap med vördnad nyttjat sine Salighets medel, varder härmed på begäran intygadt af Marstrand den 28 Juli 1815. Simeon Lundwall. Tjenstgörande Bat. Pred. vid Södra Finska Gränse Compagniet af Kong Upplands Regement." (GLA, Göteborgs garnisonsförsamling, bilagor till flyttningslängderna 1815-1816, inflyttningsattester (med mera), mikrokort ett av tio, nummer 13 på mikrokortet.)

Carlstens fästning i Marstrand.

Prästen Simon Lundwall levde ett brokigt liv, så det är svårt att hitta information om honom, men dock har uppsatsförfattaren hittat följande så det går att göra en levnadsteckning av honom. Han föddes i Finland den 24 oktober 1774; blev student i Åbo 1797; prästvigdes 1802 till adjunkt (biträdande präst) vid svenska domkyrkoförsamlingen i Åbo; vice pastor vid slottsförsamlingen därstädes; omnämns såsom interimspredikant i samband med dop i Åbo svenska församling år 1804 och som komminister 1805-1807. I Åbo stifts herdaminne finns han ej nedtecknad, men av innanläsningen förstår man att flera prästtjänster under denna tid i staden var vakanta och hade endast tillfälliga ersättare. Under sin tid i Finland gifte han sig med Catharina Helena Bergenvall (1771-1847) och fick även där fyra barn som kom att växa upp i Västergötland, dit Lundwall senare flyttade.

Åbo domkyrka anno 1889.

År 1808 blev Lundwall bataljonspredikant vid Östgöta lantvärnsbrigad, tog sin pastorsexamen 1812 och anställdes 1813 som finsktalande präst vid Kungliga Wendes artilleriregemente i Skåne, omnämnd 1815 som bataljonspredikant vid Södra Finska Gränskompaniet av Kungliga Upplands regemente och då stationerad på västkusten i Marstrand (Carlstens fästning) i nuvarande Kungälvs kommun. Avslutningsvis år 1817 blev han kyrkoherde i Odensåker i Västergötland, nära Mariestad; avsattes från ämbete och tjänst 1834; vilken dom av Kungliga Majestät stadsfästades 1835. Simon Lundwall dog på hemmanet Svartebäcken vid fågelsjön Östen, cirka två kilometer norr om Odensåkers kyrka, den 12 december 1847. Lundwall hade ett gott rykte då han kom till Odensåker, men där förföll han snart och begick många fel. Lynnet var hetsigt och trätgirigt, varigenom han inleddes i många processer. (Tarkiainen 1990, sid 339 och 343; Genealogiska samfundet i Finland, Historieböcker, Åbo svenska församling, döpta 1804-1807; Warholm 1871, sid 117.)

Finländarnas ankomst till Göteborg, tiden före 1820 års generalmönstring

Officerskåren från detta finska artilleriregemente uppdelades år 1811 såväl på Wendes och Svea artilleriregemente som på Kungliga Göta artilleriregemente i Göteborg. (Ljungberg 1924, sid 395.) Kungliga Göta Artilleriregemente i Göteborg hade redan år 1797 manskap med födelseort i den östra rikshälften. Nämnda år var de sex stycken, två år senare hade de minskat till fem. År 1805 var de lika många, men efter riksdelningen ökade antalet markant. År 1811 räknades 12 stycken och år 1816 så många som 81, därefter minskade de åter... 1821 (32 st.), 1826 (23 st.) och 1831 (13 st.). (Lundh 1954, sid 88.) Manskapet var stationerat i "Borgerskapets kasern" som låg vid Hästebacken inom vallgraven i Göteborg. Där televerksbyggnaden vid Kungsgatan numera är belägen. (Modigh 1962, sid 29.)

"Borgerskapets kasern" som låg vid Hästebacken inom vallgraven i Göteborg. Där televerksbyggnaden vid Kungsgatan numera ligger, kunde ta emot både ogifta som gifta artillerister. Genom att bygga denna enorma byggnad slapp stadens borgare på 1800-talet husera artilleristerna i sina hem, såsom på 1700-talet.

Där fanns inte bara finländska artillerister, utan även savolaxiska infanterister. Kungliga Göta Artilleriregemente tillfördes år 1816 två i Sverige kvarstående kompanier från Savolax infanteriregemente. Dessa hade tidigare kommenderades runt till olika delar av riket. Finnarna fördelades i Göteborg på 7: e och 8: e belägringskompanierna. Deras härstamning är svår att följa. Chefen för Kungliga Göta Artilleriregemente framhåller i en skrivelse av den 23 mars 1816, att finnarna i allmänhet inte kan förete några prästbetyg, eftersom manskapet varit förlagt på olika ställen över hela riket och deras prästbetyg därför efter hand blivit spridda över pastorsexpeditionerna runt om i landet.

Kungliga Göta Artilleriregemente i Göteborg hade ställts efter fälttåget i Tyskland 1813 och Norge 1814 inför mycket stora svårigheter då det gällde att nedbringa antalet artillerister per kompani till det i staten fastställda för fredstid. Det var nämligen inte blott fulltaligt, det var övertaligt. Samtidigt som regementet ställdes inför uppgiften att reducera sin personal tillfördes det nämligen genom ett beslut av Kungliga Majestät dessa finländare som för tillfället var stationerade som bevakningsmanskap på Västkusten i Sverige.

Exercisreglemente för danska artillerister 1804.

Ny organisation av regementet hade fastställts år 1815 och medförde en minskning av manskapsstyrkan. Den nya organisationen innebar därutöver i huvudsak att personalen skulle fördelas i fält-, belägrings- och fästningsartilleriförband. Åtta kompanier sammansatta av ungt och raskt folk skulle organiseras som fältartilleri. Det återstående tjänstbara manskapet skulle fördelas på övriga kompanier. Fältartilleriet skulle benämnas det lätta artilleriet.

Då 1815 års organisation även innebar en reducering av personalstyrkan kom tillförandet av de finska kompanierna olägligt och ställde regementet inför svårigheter. En viss minskning av personalstyrkan erhölls genom frivillig kommendering till den svenska ön Sankt Barthélemey i Västindien. Tidigt på morgonen den 13 april 1815 embarkerade 30 artillerister på kutterbriggen Delphin för att avgå till tjänstgöring i den svenska kolonin, förövrigt var en av dem i det så kallade Carl Blomcreutz kompani artilleristen Gustaf Sjöström, född i Nylands län i Finland. Han var 25 _ år gammal och ogift vid avresan och till skillnad mot många andra som sändes iväg inte kunnig i något särskilt hantverk. Regementet var trots allt övertaligt i förhållande till den fastställda staten. Då denna inte kunde överskridas ekonomiskt blev anvisningarna på lön till regementets personal lägre än det belopp, som borde utbetalas till personalen. (Lundh 1954, sid 60. Se även Modigh 1962, sid 19. Om nylänningen Gustaf Sjöström hittar man information i GLA, Rullor 1724-, Göta Artilleriregemente 1815. K.03859. 1 (1).)

Med hänsyn till den påbjudna reduceringen kom som sagt det finsktalande personaltillskottet ytterligt olägligt. En del av finnarna förflyttades nästan omedelbart. I en skrivelse från generalfälttygmästaren den 3 mars 1816 beordrades nämligen chefen för Kungliga Göta Artilleriregemente att överföra 63 man från förutvarande södra gränskompaniet till Wendes ridande artilleri. Generalfälttygmästaren, som tillika var chef för Kungliga Wendes Artilleriregemente och mån om kvaliteten på det folk som överfördes dit, framhöll, att det folk som skulle kunna komma ifråga vid ridande artilleriet måste vara särskilt utvalt. Regementschefen vid Kungliga Göta Artilleriregemente försäkrade i en skrivelse till chefsämbetet för Kungliga Wendes Artilleriregemente, att kompanicheferna utvalt sitt yngsta och bästa folk. Om någon av finnarna skulle befinnas undermålig, berodde detta på att han varit permitterad vid mönstringstillfället och därigenom undergått granskning. (Lundh 1954, sid 60. Se även Modigh 1962, sid 19.)

Ovannämnda tillskott till och omflyttning från regementet i Göteborg har sitt ursprung i en föregående underdåniga framställning till konungen och en något utförligare omslagsskrivelse till generalfälttygmästaren. Där den tillförordnade regementschefen Gillis Edenhjelm, vilken den 16 februari 1816 övertagit regementet efter generalmajoren C. U. Silfverskjöld som i sin tur den 23 januari 1816 utnämnts till överkommendant på rikets västra kust, den 20 mars 1816 skildrar situationen.

Savolaxjägare; soldat och officer.

De finska gränskompaniernas chef hade i januari blivit förständigad att permittera sitt folk, så att i enlighet med staten endast 45 man och 1 spel återstod. Denna order hade emellertid inte kunnat verkställas, "emedan den årstiden alltid arbete är svårt att erhålla och i synnerhet för dem, som vore främmande och okände på orten; varföre manskapet ingalunda ville permitteras. Vid de äldre kompanierna (d v s de kompanier, som fanns vid regementet före gränskompaniernas införlivning) har jag icke kunnat utröna, att någon permittering existerat utöver de 15 man, som äro permitterade för kronans räkning, vilken heller icke kunnat ske av samma skäl, som jag ovanföre anfört, nämligen svårigheten att med arbete förtjäna sitt upphälle under vintermånaderna. Tvärtom hava de utfärdade orderna om permittering, för att icke genom övertjänstgörande överskrida staten, måst återkallas, emedan manskapet besvärade stadens innevånare med tiggeri, varföre de åter måste intagas till njutande av gage. Någon behållning finnes således icke av överpermittering". (Lundh 1954, sid 62. Se även Modigh 1962, sid 19.)

I 1815 års generalmönsterrulla var det ännu inte så många Finlandsfödda upptagna, såsom värvade soldater i Kungliga Göta Artilleriregemente. Följande hittades, kompanier ej nämnda:

1) Jacob Berg, 49 _ år gammal och född i Finland. (GLA, GMR 1815: 3 (10).)

2) Fredric Canon, 39 år gammal och född i Finland. (GLA, GMR 1815: 6 (10).)

3) Otto Federley, 23 år gammal och född i Finland. (GLA, GMR 1815: 1 (10).)

4) Otto Johan Forssell, 19 7/12 år gammal och född i Finland. (GLA, GMR 1815: 6 (10).)

5) Gustaf Gröndahl, 31 3/12 år gammal och född i Åbo. (GLA, GMR 1815: 7 (10).)

6) Hendric Hellström, 23 år gammal och född i Finland. (GLA, GMR 1815: 3 (10).)

7) Gustaf Holmstén, 31 _ år gammal och född i Finland. (GLA, GMR 1815: 5 (10).)

8) Eric Lethén, 49 8/12 år gammal och född i Jakobstad. (GLA, GMR 1815: 8 (10).)

9) Michael Norrman, 32 _ år gammal och född på Åland. (GLA, GMR 1815: 4 (10).)

10) Johan Parras, 23 _ år gammal och född i Vasa. (GLA, GMR 1815: 7 (10).)

11) Carl Gustaf Schmitt, 37 år gammal och född i Helsingfors. (GLA, GMR 1815: 6 (10).)

12) Abraham "Wexell", 53 1/6 år gammal och född i Ingermanland. (GLA, GMR 1815: 5 (10).)

Alltså ett tiotal värvade soldater med finländsk bakgrund. Jag är lite osäker om Jacob Bergs födelseplats, kan ha varit Ryssland, och frågan är om Abraham "Wexell" kan räknas till gruppen finländare, dock så var större delen av hans födelseort vid namn Ingermanland under denna tid ett "finskspråkigt" område och han räknades som lutheran, som för övrigt de elva andra personerna (osäkert om Jacob Berg, han kan ha varit ryskortodox), i generalmönsterrullan för år 1815. Jag har bara tagit med några av de nedskrivna uppgifterna. Kända födelseorter var annars Jakobstad, Helsingfors, Vasa, Åbo och Åland. Alla fem i det som kallas för det svenska Finland, det vill säga åtminstone med en svenskspråkig minoritet. I de här fallen var alla platser utom Åbo med en svenskspråkig majoritet. Varifrån de andra kom framgår inte, bara Finland.

Det synes som endast Michael Norrman från Åland var gift, men är inte till fullo säker på grund av slarvigt skrivande av mönsterskrivarna. Gustaf Holmstén var den ende som var hantverkskunnig av dessa tolv, han var snickare. En del av dessa ovanstående var inte i Göteborg under själva mönstringstillfället, på grund av att Sverige föregående år erövrat Norge var artilleristerna Gustaf Gröndahl och Carl Gustaf Schmitt stationerade därstädes. 1813-1814 års krig i Tyskland och Norge, där Sverige medverkade, skördade en hel del offer, men inte alls i samma grad som hos andra krigförande parter.

 

Stormningen av Leipzig den 19 oktober 1813 var ett av de blodiga slagen under Napoleonkrigen, finländaren Hans Seieller mötte där sin baneman. Artilleristen Seieller tillhörde Kungliga Göta Artilleriregemente.

I ovanstående generalmönsterrulla för Kungliga Göta Artilleriregemente framkommer det dock att en Finlandsfödd artillerist stupade vid det blodiga slaget om Leipzig i Tyskland, där regementet var inblandat på den segrande sidan. En gift artillerist vid namn Hans Seieller, född i Finland blev "dödsskjuten vid Leipzig den 19 okt 1813". Han blev 36 år gammal. (GLA, GMR 1815: 5 (10).)

Jag vet inte vad som hände med alla dessa Finlandsfödda artillerister, för jag har inte följt deras vidare öden, för nästa generalmönsterrulla som jag har gått igenom i Göteborgs Landsarkiv är från år 1820 och vid detta tillfälle kvarstår endast de värvade artilleristerna Fredric Canon, Hendric Hellström och Gustaf Holmstén, det vill säga tre stycken. Mer om dem senare, men det här visar att genomströmningen var stor i regementet. En del kan ha dött, andra förflyttats till andra regementen i Sverige, fått avsked och då kanske valt att stanna kvar i staden eller flyttat hem igen till Finland. Oavsett vad så är det mycket svårt att följa dessa artilleristers öden så här gruppvis, då alla soldater mer eller mindre bar så kallade soldatnamn.

Innehåll   -   Framsida; sammanfattning   -   Frågeställning; metod; finländska militärer kvar i Sverige efter 1809; Simon Lundwall; tiden före 1820 års generalmönstring   -   Finländska artillerister i Göteborg år 1820   -   Slutsatser; referenser

sydaby.eget.net