Fyrvaktarna på Yttergrund av Erik Appel

Så (något patetiskt och pekoralistiskt må erkännas) lovsjöng fyrmästaren sjökapten Karl Olavi (Ole) Melander Yttergrunds fyr utanför Flada udden i Sideby. Det var - och är - ingen fyr vilken som helst. Med sina 41 meter är den Bottenhavets högsta. Den invigdes i september 1892 och ställdes att kasta sitt mäktiga sken "över det höstliga havet från Sastmola i söder till Sälgrund i norr". Dess petroleumaggregat installerades för parisfirman Barbier & Cie av Josef Fretz, som tre år tidigare , hade varit med om att uppföra Eiffeltornet. Själva fyren uppfördes av Brobyggnads Ab i Helsingfors, dvs Maskin & Bro i Sörnäs. Där monterades fyren först och togs därefter isär, varvid plåtarna noggrant numrerades och transporterades till Yttergrund, där fyren monterades på nytt i allt sitt majestät. Nio våningar hade fyren. Trappstegen upp till lanterninen summa 230. Dess ritningar prydde väggarna på storfurstendömets paviljong på världsutställningen i Paris 1900. Kring fyren uppstod ett samhälle för sig. Här fanns från förut en lotsuppassningsplats (som dock indrogs på tjugotalet), fyrmästare och fyrvakter, som förde med sig sina familjer. Fyrmästarna förefaller mest ha hämtats utifrån. Den första sjökaptenen Karl Emil Wahlberg var född i Nykarleby, och sjökapten Leonard Leontius Laurin kom från Vasa. Bernhard Verner Molander kom från Bergö och tidigare nämnda Melander var född i Gamlakarleby. Hans bana blev kort, han avled efter ett fall i tornet 1953, 48 år gammal. Personalen bestod av fyrmästare och tre fyrvakter fram till 1926, då personalen reducerades till fyrmästare och en vakt. Sedan fyren automatiserades 1963 nöjer man sig med bara en fyrvakt, som då och då gör kontroller av gasen.

Bernhard Verner Molander var av de nämnda fyrmästarna den kanske intressantaste. Han hade gått i folkhögskola i Bergö, sjömansskola i Åbo och folkskollärarseminarium i Nykarleby. Han var alltså också folkskollärare och torde vid sidan av fyrmästarskapet också ha utövat folkskollärarens yrke. Han kom till Yttergrund som fyrmästare krigsåret 1918. Han var också som vi sett initiativtagare till den 1926 grundade Finlands lots- och fyrpersonalsförening. [Verner Molander var delägare i fartyget m/aux Gustaf också känt som det tremastade barkskeppet Elissa/red]

Några fyrar fanns inte i äldre tider, skriver Göran Skogman lots i femte led - i en kort utredning om fyrväsendet i vårt land. De första "fyrarna" - från 1600-talet - bestod av stenkolseldar i öppna grytor i torn eller av brinnande ved på någon upphöjd plats, t.ex. ett berg [Namnet Bötom/red](s k vårdkasar. Eldar kunde f.ö. även utnyttjas till att leda fartyg på grund så att de förliste och allt värdefullt ombord kunde bärgas som god pris).

Till de äldre "fyrarna" i våra sydösterbottniska vatten hör de sk "känningsbåkarna". En sådan omtalas i Åkerbloms sockenhistoria. Den stod vid Sideby udde, troligen på Lökgrund och hade uppförts på egen bekostnad av f.d. lotsåldermannen Erik Mattsson på Appelö, född 1760. För denna sin välgärning fick han motta medalj av Kejserliga Hushållningssällskapet i Åbo. Hans hustru Maja Johansdotter "utmärkte" sig däremot på ett något mindre hedervärt sätt; i kyrkböckerna står antecknat, att hon pliktat för lönnbränneri. En annan bekant känningsbåk är Härkmeribåken ("Härkmärin"). Den står kvar alltjämt, medan Mattssons båk har skattat åt förgängelsen. "Härkmärin" står som ett riktmärke vid farleden in till Kristinestad och - under tidigare år - till lasthamnen Nyhamn i Skaftung. I sin fyrutredning nämner Göran Skogman, att han funnit "ett papper på spirkasen som har byggnadsår 1730 och stod antagligen på eller i närheten av där Härkmeri känningsbåk finns i dag".

"För mig är Yttergrund den vackraste fyrbyggnad jag sett, i alla fall på nära håll", skriver G. S. vidare. Det var ursprungligen tänkt att den skulle byggas på en mycket ogästvänligare plats. "Kasa storbådan". Holmen var kanske för liten, där skulle uppstått många problem, bland annat med brygga och vatten, och svårt att ta sig dit ut i dåligt väder, så det blev i stället Yttergrund, där det från förut fanns en lotsstation. Den 10 september 1892 stod fyren klar för invigning. Det måste ha varit en mäktig skapelse, då det är snart 100 år sedan. Skulle besättningen då se hur den sköts i dag, skulle den vända sig i graven. Fyrens bemanning vid invigningen var fyrmästare Karl Wahlberg, fyrvaktarna August Appel, Karl Sjöström och August Ekerman. Den första tiden var fyren petroleumlampförsedd. 1904 installerades tryckoljeljus, motsvarande de petromaxlampor vi hade före elektrifieringen. 1931 blev den gasdriven, vilket den annu är i dag. Också igenkänningsljusen är de samma, 3 blinkar på 30 sek. Vid samma tillfälle indrogs 2 fyrvaktstjänster. l963 automatiserades Yttergrund, och sen dess är holmen tom på folk, utom då sjöfartsstyrelsens tjänstemän är där på semester. Solventilen på räcket uppe i fyren ser till att fyren tänds då det mörknar och släcks då det ljusnar. En gång om året kommer m/s Tutka och fyller på dess 31 gasflaskor. En fyrskötare gör då och då en titt ut till Yttergrund och kollar att allt fungerar. Vår andra havsfyr på Sälgrund är 25 m hög och är byggd av sten, medan Yttergrund är gjord av stålplåt. Sälgrund är elektrifierad och har en ljusstyrka på hela 1 milj. Candela mot Yttergrunds 20 000. I dag har havsfyrarna inte någon större betydelse för handelssjöfarten. De har symbolvärde, och fritidsbåtarna kanske gör någon pejling mot dem ibland.

Däremot är enslinjerna i "våra" i många fall smala farleder ytterst viktiga. Gasfyrarna ersätts med el, och de som är på otillgängliga platser får solpaneler. Utvecklingen är också på detta område ytterst snabb. De viktiga farlederna får nu redan radarfyrar Racon. Vi har nu 2 st. i detta område, den ena på Storremmargrund och den andra Norrstorbåda radarreflektor". Skriver alltså Göran Skogman.

Tillbaka till Yttergrund:

Så läser jag i fyrstationens Snörbok för den 18 september ; 1892, undertecknat Ernst Fr. Andersin, tf. Ingeniör vid Lotsstyrelsen.

I beskrivningen av fyren får vi bl.a. veta, att den har en sockel av granit, 1,5 m hög och att själva tornet har en diameter om 10 m vid basen, är 36 m högt från sockeln till undre kanten av lanterninen och uppfört i järn. Tornet är förankrat i berggrunden med 17 st. 100 millimeters kilbultar, som går minst 1,5 m ned i i berggrunden. Våningarna är inalles nio. Överst två lanterniner, undre och övre med inre och yttre gångbord runtomkring. Upptill också givetvis ett vaktrum med plåtkamin och tuber. Fyrskenet är beräknat att synas på dryga 13 sjömils avstånd. [Ritning. Fotografier här]

Rödmålat och med ljusröda knutbräder och taklister är bostadshuset, uppfört av stock under asfalttak, nästan 20 m långt, dryga 9 meter brett och inemot 7 meter högt från sockeln till takåsen. Här bor fyrmästaren i en lägenhet på 2 rum och kök, medan en och var av de tre fyrvaktarna har ett rum samt gemensamt kök, inalles alltså sju rum. Bad- och tvättstuga, källare, vedlider, latrin med två avdelningar, brunn och landningsbro hör till.

Här skulle alltså det lilla fyrvaktarsamhället framleva sina dagar ända tills effektivering och slutligen automatisering rationaliserade bort det, liksom så mycket annat i denna teknikens värld.

Foto: Olle Haavisto      

"Isens fortfarande beläggning"

Wahlbergs "skrivkonst" är icke alltid av denna världen. Den 30 januari 1893 konstaterar han "Isens fortfarande beläggning öfver allt". Kaminen i vaktrummet ryker in. Röret måste förlängas. Samma dag som "isens fortfarande beläggning" konstateras görs "eldförsökning i kamin och fant rökdragning god". Varje söndag antecknas "Hölls heligt" (något slags gudstjänst kan man förmoda).

Året 1906-1907 finner vi fyrvaktarna Appelö, Sjöström och Karlsson figurera i journalen. Vaktturen inleddes tydligen med rengöring i tornet och lanterninerna. Det ålåg den vakt som tog nattskiftets första törn. Bok fördes också över vad som tilldrog sig under den tid fyren var släckt. Fartyg - seglare och ångare - passerar, begär lots, kommer in i hamnen (Fladan). Där är tullångaren Ekerö, bnggen Bravo, en och annan skonare, någon fisksump, en norsk lastångare osv.

Fyrstationen har sällskap av en lotsstation. I journalen följer fyrvaktarna också med lotsarnas förehavanden. Så antecknar t.ex. fyrvakt Appelö den 13 oktober 1906, att en skonare med lotsgös på toppen hade passerat, men att lotsen inte kunde gå ut. Ännu i maj 1907 är hamnen och havet utanför så fulla av drivis att lotsen inte kan gå ut till en seglare, som begär lots, utan måste hissa "bållen" på signalstången.

Detta är den 5 maj. En vecka senare, söndag 14.5. kl. 03.30 ränner svenska barkskeppet Adele på grund utanpå Harrgrund. Klockan 7 ringer fyrmästaren till Kristinestad och begär assistans. Från "staadin" sändes då telegram till "dykeribåten" i Räfsö, som småningom infinner sig på grundstötningsplatsen . Adeles besättning går i land på Yttergrund, tas väl om hand, bjuds på mat och logi - och bastu kan man förmoda, för den eldas ofta - och förpassar sig vidare till Kristinestad först en knapp vecka senare, lördagen den 20 maj medförande allt det som bärgats från fartyget. Följande vår kommer två jakter med dykare, som fiskar upp barkens ankaren och kättingar. Till vintern släcks fyren. Torsdagen den 3 januari noteras, att "på grund att hamnarna och alla närgränsande hamnar är tillfrusna och sjöfarten här annars avslutad släckte fyren för vintern. aftappat oljan från alla rör, smort med talg alla blanka jerndelar samt föröfrigt gjort allt klart för vintern"

Men man följer alltjämt med naturens gång, rapporterar om isförhållandena, väder och vind för Havsforskningsinstitutets och Meteorologiska centralanstaltens räkning. En sälkut förirrar sig in i fyrmästarns trädgård, där den klubbas av fyrvakt Appelö. Vinterarbetena på fyren inleds. Rutorna i övre och undre lanterninen rengörs och kittas, lös gammal målfärg skrapas och ersätts med ny. Rutor sätts in, mässingen putsas, linser poleras, innertaket målas. Däremellan eldas bastun; skottas snö, sopas och rengörs durkarna. Emellanåt behöver fyrmästarens bostad och fyrvaktarrummen lite make-up med ny målfärg osv.

Den 15 april 1907 rapporteras "klart för lysning", och lördagen den 27 april tänds fyren. En vinter med relativt normala is och snöförhållanden har runnit undan.

När första världskriget bryter ut den 1 augusti 1914 är Klas Kjellberg fyrmästare. Fyrvakterna är sex: A. och J. Appel, A. och E. Karlsson, A. Sjöström (han med tiskarna och bixorna, se längre fram!) samt 0. Sundholm. Någon omedelbar inverkan har krigsutbrottet inte. "Broarbetet börjades efter krigets utbrott", heter det. En och annan galeas syns på nord- och sydgående, ångaren Norden går sina turer med passagerare, ibland norrut, ibland söderut.

Mången amerikaemigrant inleder sin långa resa just på Norden. Likaså observeras ett fartyg som kallas för "Skaftung ångaren" på nordgående.

En "buxerbåt" går på grund och sjunker ett stycke nord på Domarkobben osv. Ryska militärens intresse för fyren vaknar med återkommande inspektioner som följd.

Revolutionsåret 1917 är det oro i luften. Ryssarna byter ut manskapet på Yttergrund. Nya "Marinsåldater" stationeras på ön. Torpedbåtar patrullerar ute till havs. Men den 20 december noterar dagboken, att "Marinmatrosen flyktade från Yttergrund", och den 28 januari 1918 står det skrivet att "Inbördeskriget (!) utbröt öfver hela landet". Observera alltså ordet "inbördeskriget" och icke "frihetskriget", noterat redan i detta skede av fyrmästaren Kjellberg på Yttergrund.

Skyddskåren börjar gå vakt på Yttergrund. Kjellbergs son Emil samt till ön tydligen knutna Erikson, Lundman, Grönmark, E. Pellfolk och E Jakola (Jaakkola) "drog ut i feltet". Skyddskåren rycker ut till "Sasmåla" och den 6 mars läses följande om sorg och oro vittnande anteckning: "min son Emil reste ut till frånten". Det är tydligen fyrmästarens son, som efter tre veckors utbildning nu ansetts mogen för fronttjänst. Han återvände helbrägda. Av de fem övriga nämnda mötte Pellfolk sitt öde vid Tammerfors.

År 1952 fyllde Yttergrunds fyr 60 år. Då lät sig dåvarande fyrmästaren Karl Olavi (Ole) Melander avkonfertejas tillsammans med fyrvakten Alvar Dahlström. Det var Melander som skrev "hymnen" till fyren i tidningen Syd-Österbotten, han omkom i en olycka följande år, föll i tornet.

På den tiden var Yttergrund inte alls så skogbevuxet som nu, vilket man också kan konstatera på gamla foton. Ett foto från invigningsåret 1892 visar, att bergsklippan är nästan kal. Ingmar minns, att man på trettiotalet såg direkt ut mot havet genom kammarfönstret och när det stormade stänkte skummet ända upp på fönsterrutan. In mot land skymdes inte heller utsikten av träd och buskar. I dag är ön bevuxen med en anmärkningsvärt högväxt skog av björk, fura och gran. På sextiotalet automatiserades fyren. Solventiler och AGA-lysapparatur installerades. Den 3 december 1965 antecknar Veijo Koskinen i snörboken: inspekterat fyren och gjort inventarie för fyrplatsen. Därmed avslutas boken, som genomdragen och förseglad och bestående av 176 sidor den 4 augusti 1892 överlämnats till Yttergrunds fyrinrättning av dåvarande lotsstyrelsen. I dag står fyrön alltså tom (Bilder från Yttergrund i februari 2006). Kristinestads skepparklubb har tillerkänts nyttjanderätten till ön och dess anläggningar sånär som på själva fyren och fyrmästarbostaden. Fyren står som en attraktion för sig och gör sin tjänst som sjöfararens "öga", fyrmästarens bostad har överlåtits åt Kilens hembygdsgård. Den kommer att bjuda övernattningsplatser ute i havsbandet för kurs- och lägerdeltagare.

En ny infart har muddrats in till en "lagun", en ypperlig skydds hamn för alla båtfarare (Foto). Tidigare var landtagningen på ön förknippad med stora svårigheter.

Miljönämnden i Kristinestad har inventerat Yttergrund och funnit att ön har fina klippor av rödgranit (Rapakivi granit, s.k. Siipyy granite/red.), ett rikt fågelliv och ett antal rara växter. (Karta)

Den gamla fyrön lever alltså upp igen, ehuru med "nytt vin i gammal lägel".

Till "fyrväsendet" ska väl kanske också räknas de fiskefyrar, som utplacerades för fiskarna att navigera efter, om vädret blev "tjockt" av dimma eller snöglopp eller regn. En sådan fanns t.ex. på Sandskär i Skaftung.

En "fyr" för sig var stormsignalen i Kilen. Den stod på berget, 20 m hög och 30 m över havsytan, berättar Karl-Erik Norrback. Synlig för observation mellan Sastmåla och Sideby, noterar han. Den var i bruk ännu på 1920-talet. Man hade ett system med fyra grundsignaler, som kombinerade på tre olika sätt motsvarade '' Beauforts tolvgradiga skala med en särskild signal för varje vindstyrka.

Detta optiska signalsystem byggde på telegrafförbindelser mellan länderna och ett utbyggt telefonnät längs kusterna. Signalanvisningarna kom per telefon från fyrplatserna.

__________________________________________________________________________
* Texten är tidigare publicerad i boken Kom Blankus kom Skarpus. Fiskare och skeppsbyggare i Sideby av Erik Appel 1994 och återges på sydaby.eget.net med författarens tillstånd.

Webbdesign Staffan Storteir 2005

"Tiska Krygsfartig"

Frihets/inbördeskrigsåret 1918 är Sjöström alltjämt kvar, likaså Karlsson. Appelö är borta. I stället har kommit en Karlsson till, så nu figurerar A. och E. Karlsson i annalerna. Styrkan har utökats med en fjärde fyrvakt, Alvar Dahlström. Fyrmästare är W. Molander, vid sidan om även lärare.

Äldre fyrvakten Karl August Sjöström är kommen från Eckerö på Åland. Han har svårt att skilja mellan i och y och att transskribera finska namn på båtar. Det är antagligen orsaken till att journalen förekommer i två exemplar. Sjöströms anteckningar har i korrigerad form (Molander) införts i den "riktiga" journalen. Ingmar Dahlström, vars far Alvar var anställd som yngre fyrvakt på Yttergrund berättar, att Sjöström just hade denna för vissa ålänningar kännetecknande egenhet. "Bixorna sprack i riggen" på honom, visste pappa Alvar berätta.

Så finner vi i den okorrigerade journalen en anteckning från 11.8.1918, att W. L. (Waltion Laiva) Älläköön kommit in och gått ut, i renskrivningen rättat till Eläköön.

Söndagen den 8 september kommer "En tisk flotta på 13 sticken större och mindre Krygsfartig, tog lots och gick Nord , vart för att upptaga minår". I den renskrivna versionen heter det kort och koncist: "En mintrallarfottilj på 13 större och mindre fartyg tog lots och fortsatte färden i nordlig nktning". Inga "tiskar" här inte, ej heller några "Krygsfartig".

Stationen lever sitt liv, trots krig och örlig. Sjunde november antecknas, att fyrvakten Dahlström har insjuknat i spanska sjukan och lunginflammation. En galeas i vedlast bogseras till Räfsö, en tremastad galeas passerar, en "bukserbåt går Nordvart", det första snöfallet inträffar 21 november och samtidigt konstateras övre fjärden vara isbelagd. Två brännare urblåsta, ersätts med nya, linserna rengörs osv. i

Den 23 december är det dags att släcka fyren för vintern, som förlöper utan något som anses värt att notera. I april 1919 börjar det bli vår i luften, vårarbetena inleds, och den 29 tänds fyren. En ny säsong, den andra i det fria Finland, inleds. Men sol och vind och vatten, moln och regn och storm är desamma som de varit i evighet.

Åren går, vinter växlar med vår. Från och med år 1921 beordras fyrpersonalen att föra ut och hämta in lotsarna till och från fartygen. Sjöfartsstyrelsens första chef Gustaf Wrede kommer på besök, likaså sedermera kommodor Svante Sundman och Eero Rahola. Vintern 1939-1940 sänker sig krigets mörker över landet. Yttergrund blir luft- och sjöbevakningsstation, får direktiv inom hemligstämplade pärmar med anvisningar om hur begå vid eventuellt anfall, planscher över ryska flygplans- och ubåtstyper etc. Krigsdagbok förs. En liten militärförläggning stationeras på ön under krigen. Av vinterkrigets trupp på 1+6 var de flesta sidebybor med Torsten Teir från Skaftung som chef. Under fortsättningskriget kom manskapet från andra orter. När det tidigare omtalade ubåtsintermezzot inträffade på hösten 1944 fanns ingen militär stationerad på Yttergrund mera, så det blev skyddskårens - och kyrkoherdens - sak att rycka ut. Ingmar Dahlström, tandtekniker, kom att bli den sista fyrvaktaren på Yttergrund. Han vikarierade sin far Alvar ett halvt år. Från sina barnaår kommer han väl ihåg hur livet tedde sig på ön. Varje vår flyttade familjen ut med sina två kor och på hösten in igen. Mamman i var nämligen lärarinna i det som då kallades "småskoolan". Det var mycket om och men vid flyttningen. Den ena kon t.ex. tyckte inte om båttransporten, stretade alltid emot, knuffades och hade sig. En gång knuffade hon t.o.m. Ingmar i sjön.

Av fyrvaktarna minns han speciellt Josef Emil Karlsson. En stillsam karl, som alltid satt med hakan lutad mot handen i båten, tuggade pikanell, som han också bjöd åt sin bagge.

Länkar:

En fyr blinkar i fjärran om Yttergrunds fyr på Södra Yttergrund av Sonja Hellman, foto Niklas Tallkvist

 

• Lotsarna på Högklubb
• Vinterbilder från Yttergrund
• Skeppsbyggnad i Sideby under 1800-talets senare del av Erik Appel
• Kilen rediviva av Erik Appel
  • in English Kil revived