Innehåll (ram): Skeppsbyggnad i Sideby av Erik Appel

Bil- och bolfärdigt

De österbottniska fartygen var alltså kravellbyggda, vilket enligt Nordisk familjebok betyder, att "plankgångarna ligger stumt mot varandra, dvs. yttersidorna bildar en jämn yta". Träet var fura, handsågat till fyra tums plankor, vilka vintertid kördes ned till varvsplatserna. Byggnadsarbetet inleddes vanligen i februari, vilket betydde, att virket var färskt. Detta ansågs försvarligt för fartygsdelar under vattenlinjen, eljest ansågs förstås sommartorrt virke vara bättre. Bygget var vanligen klart för sjösättning före midsommar. Enligt kontrakten skulle fartyget ligga i sjön "bil- och bolfärdigt" som det hette. Det innebar, att allt timmermansarbete var avslutat, fartyget skulle ligga där diktat med överbyggnad och försett med allt smide och rundhult. Ulla-Lena Lundberg (1) beskriver processen såhär:

"I kontraktet står, att fartyget skall vara bil- och bolfärdigt, då det levereras, och det prutar österbottningarna inte på. Där ligger skutan, när hon överlåts med skrovet i perfekt skick, kalfatrat (diktat med drev, EA) och försett med nödiga förbindningar, roder, roderjärn och beslag, brått och gångspel, kranbalkar, pollare, förtöjnings- och ankarklys, spygatt, pumpar och tillbehör, pumpsot, röstjärn, nagelbänkar, båtar, stöttor under däck och tvärskott för förvaring av proviant och inventarier, kajuta och skans utan inredning, ävensom till insättning färdiga master, bogspröt och alla till tacklingen hörande rundhult."

Detta gällde alltså Leo. Jag har framför mig ett kontrakt som gäller tidigare nämnda skonerten Hanna, som byggdes på Vedholmen i Fladan med Joseph Lillbäck (Joseph Reinholdt?), J. E. Johansson Högback, A. Mattsson Bodman och Emanuel Silwerberg som byggare/säljare. Det följer i allt väsentligt Ulla-Lena Lundbergs beskrivning, men innehåller en del kompletterande upplysningar.

Bygget av ett skonertskepp på Kilvarv i Sideby kunde vara långt framskridet i slutet av april - som här på Axel Nelsons teckning - då det ännu ligger lite snö på marken. Uppe till vänster vid Kilberget syns smedjan och varvsstugan.

Så ankom det på de åländska köparna att bestå virket till master och bogspröt. Arbetet på dem skulle givetvis utföras av säljarna. Allt järnsmide, all spik, drev, tjära samt smed och smideskol skulle anskaffas av köparna (här kunde praxis variera. Enligt Jouni Harju anställde byggmästaren allt folk, också den viktiga smeden och ordnade med nödiga anläggningar som just smedjan). Det ankom också på köparna att skaffa byggmästare för de arbeten, som skulle utföras efter det skrovet jämte väggar och tak till skans och kajuta var timrade. För stapelavlöpningen behövdes smörja för att fartyget lättare skulle glida nedför stapelbädden, och den skulle köparna skaffa. Ålänningarna, stod också själva för riggen. De kom vanligen uppseglande med en rigg från någon äldre havererad eller upplagd skuta. Hanna betingade ett pris om 11 000 mark, varav 2000 mark betalades när kontraktet gjordes upp och resten i rater till mitten av december 1871. Samma år som Hanna sjösattes gjorde hon en resa till England med en av huvudredarna J. E. Johansson från Vargata, Vårdö som befälhavare. Hon seglar trävaror till England och tar där ombord kol för transport till Stralsund. Behållningen för det året uppges vara noll, men Johansson sänder i alla fall den sista raten av fartygspriset, 2100 mark, till Sideby och 1860 mark till brukspatron A. Ahlström i Norrmark via handlanden P. A. Sviberg i Åbo. Troligen har Ahlström levererat mastvirke och skeppsbyggnadstillbehör.

Hanna fortsätter att segla på England med trävaror och får ibland kollaster i retur. Det ekonomiska resultatet är hyggligt. Hon säljes slutligen 1888. Dehär uppgifterna är tagna ur en licentiatavhandling av John Hackman "Redaren, redargården och fartygen. Bygdeseglation i Vårdö 1868-1918" (5).

Beställaren hade alltid en man stationerad vid bygget så länge arbetena pågick. David Papp konstaterar i "Åländsk allmogeseglation" (Raben & Sjögren 1977) (6), att Sideby och Närpes var de orter där åländska redarombud ofta träffades. I Sideby skall år 1872 fyra ålandsskeppare samtidigt ha vistats medan deras skutor byggdes.

På så sätt blev de åländska redarna ofta familjebekanta med de österbottniska byggmästarna. Dessa i sin tur kunde ofta behålla en andel i det byggda fartyget. Så gjorde bl.a. Viktor Högström alltemellanåt. Jag kan ta som exempel skonerten Adéle, byggd 1878 för storredaren G. A. Enksson från Lemland. De två familjerna blir tydligen goda bekanta att döma av korrespondensen de två emellan. Adéle tycks ha gjort hyggligt ifrån sig i många år, men i början av 90-talet tycker Högström, att det börjar bli dags att göra sig av med henne. Han tillskriver Herr G. A. Eriksson i Hellestorp (22.2.1893) bl.a. såhär:..."Som ej Adéle Kunde förmås att Säljas, Så för Sök Reparera Så Billigt Som möjliigt ... för min andel förskottera mot Ränta helsa din mamma hon Sköter min afär i denna sak och Lyckönskar Eder Lycka till Er påbörjade bana, önskar Venskapsfult din tilgifne faderbroder W Högström". Och så sänder han "monga helsningar till Axel Janson m.fl. ock Syster Amalia Erikson af Ida och mig". Hösten 94 tar han upp temat igen. Adéle har gjort "Så monga vintervesiter i utlandet med Ren förlust, för Sök nu Komma hem, den sista Resan med dessa frackter är ingenting at Önska". Adéle kunde kanske säljas på vintern, menar han: "Kan du Sälja min del efter 10 000 m, 2 500 för min andel (fjärdedelen alltså) är jag tacksam, om du åtog dig Som mäklare, vilket Best vore Som Känner Sakens Klara Sida ... Warder Helsad af Hustru och mig, våra flickor äro alla borta ..." Högström var ingen brevskrivandets mästare, men en betydligt bättre affärsman och skeppsbyggare får man förmoda.

Adéle såldes nu inte, utan fortsatte att segla i Erikssons och Högströms tjänst, tills hon förliste 1898, ett öde som drabbade många av segelfartygen.

Förbindelserna med Åland förefaller ha varit livliga ännu in på detta sekel, trots att skeppsbyggandet tynade av framemot sekelskiftet. Ålänningarna fortsatte med att köpa upp och segla skutved, åländska sumpar köpte upp fisk, som de sen levererade till Stockholm. Maria Nedergård (född Jossfolk, numera avliden) kom ihåg åländska skeppare som Karlsson och Husell, vilka brukade ta in på hemgården Tolpmas (Tolvmans) i Fladan.

Skepparna på fisksumparna brukade bjuda på en eller annan sup "på köpet", och det kunde hända, att det inte blev så mycket mera gjort den dagen, minns Georg Gustavsson.

För "Riket"

Det byggdes naturligtvis också för "Riket" på sidebyvarven. Uppgifterna är givetvis ofullständiga. Jag hämtar dem ur en förteckning uppgjord 1974 av P. O. Berglund. Han skriver i ett brev till Runar Storsjö, att han i tiden var intresserad av "vad nuförtiden kallas hembygdsforskning". Han konstaterar, att hans efterforskningar skedde planlöst och utan handledning och att han väl "saknade den erforderliga auktoriteten" på lokal nivå i Sideby. Detta skedde "före vindsröjningarnas tid", skriver han, men när han ville snoka efter gamla papper, kvittenser o.dyl. var det stående svaret "kva ska du jäär tiit", där finns ingenting. "Detta gällde koja som slott. Kakelugnen och avstjälpningsplatsen ansågs som tacksammare mottagare av klenoderna". Han betonar därefter, att listan över i Sideby byggda träfartyg är ofullständig, att den alltså inte täcker alla fartyg, att någon skuta kan ha bytt namn samtidigt som ägare, men för övngt är förteckningen korrekt, "uppgifterna har jag tagit ur tryckta tillförlitliga källor", skriver han, men uppger inte vilka källorna är. Han påpekar också, att "haxar, jalar och pråmar" inte registrerades så noga förr i världen och avslutar med att det var synd "att allt detta blev bortglömt i Sidebyhistoriken".

Berglunds förteckning omfattar större delen av de tidigare nämnda skutor som byggdes för åländsk räkning, men också fartyg byggda till Korpo, Nystad m.fl. orter. I allmänhet var det dock så, hävdar Jouni Harju, att sidebyvarven koncentrerade sig alldeles speciellt på Åland, medan skeppsbyggarna i Sastmola, Ranua och Luvia byggde för nystads-, björneborgs- och raumoredarnas räkning.

Jag har ytterligare kompletterat Berglunds förteckning med uppgifter, som jag funnit på sjöfartsmuseet i Kristinestad och i bonden och skeppshandlanden Abraham Demasörs dagboksanteckningar.

Briggen Hoppet

Alltså: Briggen Hoppet från Raumo. "Byggd 1831 på Kilwarf i Lappjärd (Sideby var då ännu en kapellförsamling under Lappfjärd efter att fram till 1606 ha tillhört Ulfsby. Sideby blev eget pastorat 1870. Skaftung, Ömossa och Vestervik anslöts till Sideby kapell 1809, under protest). Barkskeppet Minerva, 209 nrt, byggt 1836, hemort Nystad. Förbyggd 1856. Briggen Vänskapen, byggd på Kilen 1840, hemort Åbo, redare J. Mannerström. Förliste 1851 vid Lissabon. Skonerten Fyra Bröder, 333 nrt, byggd 1848, hemort Nystad. 1855 byggs enligt Demasör på Skoängen ett skepp för Töttermans räkning i Knstinestad. Namnet uppges inte, ej heller klassen. Skonaren Kosto, byggd på Skoängen 1856. Redare Dahl & Lindqvist, Kristinestad. 1857 byggs Onni för A. Fontells räkning i Kristinestad. Skonerten Emmy, 205 nrt. Byggd 1863, hemort Nystad, redare K. E Björkroos. Barkskeppet Vesta, byggt 1865, hemort Korpo. Brigantinen Giro, byggd 1868, hemort Korpo. Brigantinen Hilda, 282 nrt. Byggd 1868, hemort Korpo. Kapten M. Jansson år 1887. Galeasen Sofia. Byggd av Wilhelm Hanses på Kilen 1872. Hemort Björneborg/Hvittisbofjärd, redare C. G. Ollonqvist. Detta framgår av ett brev till byggmästaren, i vilket Ollonqvist ber om ett intyg, att galeasens ankare och kättingar importerades från England och installerades i samband med bygget. Tullen i Björneborg har nämligen velat belägga dem med tull. Galeasen Irene, 95 nrt. Byggd 1875, hemort Nagu, redare M.V. Michelsson. Detta år var ett av de livligaste byggnadsåren i trakten. Då var hela femton (15) byggen på gång i Sideby, Lappfjärd och Kristinestad. Briggen Union. Byggd 1875 på Kilen. Redare Bergström, såld till Raumo.Briggen Express Briggen Express. Byggd 1876. Redare Petter Sundström, Kristinestad. Både Union och Express var sk "stora briggar", som gick i atlantfart. Skonaren Axel, 165 nrt. Byggd 1873, hemort Sideby, redare A. Teir. Befälhavare M. Andersson. Skonerten Rauha, 229 nrt. Byggd 1874, hemort Nystad, redare G. N. Söderlund. Brigantinen Sovinto. Byggd 1874, hemort Raumo. Skonerten Alma. Byggd 1874, hemort Korpo. Barkskeppet Unionen, 264 nrt. Byggd 1874, hemort Raumo. Skonerten B.W. Stackelberg, 194 nrt. Byggd 1875, hemort Raumo, redare och befälhavare B. W.

Briggen Express

Stackelberg. Skonaren Ida, 238 nrt. Byggd 1876, hemort Nystad. Skonaren Xenia, 183 nrt. Byggd 1876 (Rågårds varv/red), hemort Raumo. Redare och befälhavare 0. Westling. Skonaren Secundus, 290 nrt. Byggd 1879, hemort Nystad. Skonaren Usko, 238 (?) nrt. Byggd 1889, hemort Raumo. Befälhavare E. Uhrnberg. "Detta är den längst överlevande Sidebyskutan", skriver Berglund. Galeasen Helmi, 99 nrt. Byggd 1893, hemort Hangö, redare A. B. Ekö ångsåg. Skonerten Gallus, 263 nrt. Byggd 1891, hemort Korpo. Tremastgaleasen Anni, 153 nrt. Byggd 1892, inköpt till Åland 1907 från Hvittisbofjärd. Galeasen Ahti, 107 nrt. Byggnadsår okänt, hemort Nystad. Redare och befälhavare A. Grönblom. Galeasen Hilma, 75 nrt. Byggd 1874, hemort Sideby. Redare E Demasör, kapten E. H. Demasör. Skonerten Neptun III. Byggd 1918-1919 , på Bobergs varv i Skaftung. Hemort Kristinestad, redare Motorfartygs Ab Neptun. Galeasen (Mau /x) Neptun IV, 325 nrt. Byggd 1919 på Kilen i Sideby (Utterbergets varv/red). Hemort Kristinestad. Redare Motorfartygs Ab Neptun. (Neptun IV:s motor havererade under en storm på Nordsjön i november 1921. Under inbogseringen till Göteborg brast bogserkabeln varefter hon drev på grund och kondemnerades./red (7))

Skonare (möjligen Axel från Sideby) lastar tjärtunnor vid bryggan nedanför Tjärhovet i Kristinestad. Foto ca 1896

 

Dessutom finns uppgifter om en skonare Axel, i vilken tidigare nämnda Oskar "Hångjärvin" Erkkilä hade andel och som i juli 1877 under E. H. Teirs befäl seglade med last av plankor, bräder, sparrar, läkter och björkved till Lübeck.

Enligt Jouni Harju finns skeppsklockan och en kompass från Axel Kännu på Vanhatalo (Gammelgård) gård i Honkajärvi. Skrovet ligger uppdraget på någon holme mellan Sastmola och Björneborg.

Skeppsbyggeriet gav inkomster och arbete. Under hungeråren 1867-1868 t.ex. drabbades dessa kusttrakter inte så hårt av nöden, som bygderna inåt landet. De hade skeppsbyggeriet och fisket att lita till. Hur många timmermän och andra som hade direkt utkomst av skeppsbyggenet är svårt att avgöra, men t.ex. i Folklivsstudier del V om gamla byggnadsplatser och skeppsvarv (utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland) uppskattas antalet dagsverken som behövdes för byggande av ett tolv famnars (dryga 20 meter) fartyg till c. 3 000, vartill kom ett avsevärt antal dagar för avverkningen av virket. Direkt engagerade i byggandet av de sista fartygen, skonerten Neptun III på Bobergs varv i Skaftung och motorfartyget Neptun IV i Kilen var 24 resp. 40 personer, enligt en lista som ställts till mitt förfogande av kapten Harju.

Det kanske har sitt intresse att se, vilka personer, som var engagerade i dessa två sista byggen. Neptun III byggdes 1918-1919, listan över "varfsarbetare ... upptagna i Dagsverkslistan" är "kvitterad" av Erland Grankull 17 februari 1919 och innehåller följande namn:

Johan & Josef Anes (Härkmeri?), Johan Johansson, Josef Grankull, Konrad Nårgord (Norrgård, "GlasögaKonrad"?), J. Lindelöf, Konrad Kalliomäki, E. Luotomäki, Erland Teir, E. Sundnäs, Otto Söderling, Onni Lehtinen, Axel & Sigurd Boberg, A. Ahtola, Frans Slutbeck, Hemming Skogman, P. Lammi, Frans Luotomäki, Axel Viertola, Alfons Flöijer, Petter Berg, J. Erikson, Josef Walenjus, smed. Motorfartyget Neptun IV byggdes 1919. Dagsverkslistan upptar följande namn: Skeppsbyggmästare K. Sorell, smed Josef Walenjus, J & H Hanses, L & E Erikson, A &V Bärlund, A. Utter, A. Suojoki, H. Blomkvist, O. Sorela, A &V Nummelin, P. Vrang, K. Kärr, P & V Lindqvist, P. Lövström, E. Vesterholm, P. Valin, F. Kivimäki, Aug. Grönmark, E & L Högback, L. Appel, E. Isaksson, L. Sundman, J & Alv. Högback, K. Vikeus, A. Rantanen, L. Bodman. Drevtvinnare: G. Berglund, Lina Sjöblad, M. Valenjus, Manda Sorel, I. Blomqvist, Maria Långvik och Fina Utter. Drevtvinnandet var tydligen anförtrott kvinnor.

Mot slutet av förra seklet mattades skeppsbyggnadsverksamheten av. David Papp (6) skriver, att fartygsbeställningarna i Österbotten upphörde ganska tvärt. Omkring 1880 försämrades seglationens lönsamhet. Den tekniska utvecklingen konkurrerade dessutom ut de gamla segelfartygen. Ångkraften och propellern ersatte vindkraften och seglen, järnet slog ut träet som byggmaterial

Skonarskeppen (skonertarna) Anna och Athen, båda byggda år 1881 (i Sideby, Anna på Vedholmen, Athens varv okänt) blev de sista skutorna som lemlänningarna beställde i Österbotten. Detta stämmer väl för lemlänningarnas del, men åländska beställningar förlades eljest ända in på 90-talet i Sideby.

I Litteratursällskapets Folklivsstudier konstateras, att "varvsrörelsens katastrofala tillbakagång i Österbotten kan jämföras med bruksdöden i Sveriges bergslagsbygder. Liksom denna ledde till stark emigration, så utflyttade många skeppstimmermän och även mycket sjöfolk från Österbotten, dels till industriorterna i södra Finland, dels till Amerika. Också fjärran från hembygden har österbottningarna mestadels arbetat som timmermän och tekniker och sålunda förblivit gamla traditioner trogna".

 

Framsida     •    Föregående   •  Bil- och bolfärdigt •  Källor

Tillbaka