Innehåll (ram): Skeppsbyggnad i Sideby av Erik Appel

Ålänningarnas favoriter

"Bara gott finns det att säga om skeppsbyggarna i Sideby, som snart har byggt flera fartyg åt oss än vi har gjort själva. Vi ålänningar har varit å utrikes ort och lärt oss hur man svänger det till egen fördel, och nu får vi skämmas, när vi ser hur ordhålliga österbottningarna är och hur sällan de försöker fuska. Carl Gustaf, som satt i Sideby en halv vinter medan de byggde Leo, är särskilt förtjust i österbottningarna för den sakens skull, och för att de super så måttligt." Ulla Lena Lundberg i "Leo". (1)

Skonertskeppet LEOJa, Leo byggdes faktiskt i Sideby på Kilens varv år 1869. Hon var en skonert på 288,51 nettoregisterton, 35,5 meter lång, 8,5 meter bred och 4,2 meter hög, byggd på kravell i furu. Byggmästaren var sidebybo och hette Josef Jansson. Bland beställarna hittar vi bonden Erik August Lundberg med aderton tvåhundraåttioåttondedelar och torparen Leander Lundberg med 9/288, två av författarinnans förfäder i Granboda Lemland. De största delägarna (36/288) var häradsdomaren Karl Gustaf Mattsson, storredaren Erik Petter Eriksson, som kom att lägga flera andra beställningar på Kilen, just hos Josef Jansson (bl.a. skonertarna Ceres 1873 och Cedia 1874). Beställarna var hela 16 stycken, bönder, skeppare, änkor efter sjökaptener, torpare, bönder etc.

Det hörde till, att beställaren hade en kontaktman/övervakare på platsen. Denne bodde antagligen hos byggmästaren eller någon (annan) bonde, och efter sjösättningen på våren kom ålänningarna uppseglande med rigg och besättning till det nya fartyget.

På den vägen försvann även en del sidebyflickor. De följde med för att ta anställning som pigor, ibland kanske en och annan åländsk sjöman fann sin livskamrat här uppe. Inte var det heller ovanligt att flickorna fann sin livskamrat på Åland och stannade där. Någon gång kanske också Åland blev en etapp på vägen till "utvärlden".

Ålänningarna hade i mitten på 1800-talet fått upp ögonen för de kravellbyggda österbottniska segelfartygen under sina virkesresor upp längs västkusten. De hade också lagt märke till att här fanns betydligt större skogar än på Åland med fint fartygsvirke, fingerfärdiga träkarlar, som man dessutom kunde kommunicera på svenska med. Ålänningarna själva var väl inte heller bortkomna, när det gällde fartygsbyggen, men de friare handelsförbindelserna efler krimkriget gjorde, att de hade fullt upp med att bedriva handel och "segla allt vad dukarna och holkarna deras" höll. Det låg mera ekonomi i att låta österbottningarna bygga och själva segla hem de förtjänster som låg i den stora efterfrågan på trävaror och tjära, som fanns i England, Tyskland (Lübeck bl.a.) och ner längs Engelska kanalen. När jag var "liitin i vääden", som det heter på min hemorts språk hörde jag berättas om en sideby- eller skaftungskeppare/skeppsbyggare som när han uppnått ett visst stadium av upprymdhet brukade ställa sig på torget i Kristinestad och låta småmynten rulla nedför torget. Detdär trodde man förstås att var en skröna utan större verklighetsunderlag, men när jag "å ämbetets vägnar" studerat saken närmare finner jag historien inte alls otänkbar. 1800-talets andra hälft måtte såvitt jag kan bedöma ha varit något av en glanstid i ekonomiskt hänseende för bygden.

Att bygga båtar låg sen gammalt österbottningarna "i fingrarna". Redan Olaus Magnus, ärkebiskop, historiker och kartritare noterar, i sin Carta Marina från 1539 Närpes som en båtbyggarsocken. Där byggdes båtar bl.a. för redare i Stockholm och till och med för Kungliga slottet. Knappast var man så mycket sämre träkarlar i Sideby och Skaftung (dessa tillhörde då skilda gemenskaper, Ulfsby resp. Närpes/Lappfjärd) än i Närpes, fast än det inte finns "papper" på det.

Christer Norrvik, barnfödd kristinestadsbo, numera verksam i Stockholm, noterar i en liten skrift "Under sydbottniska segel" (2), att Sydösterbotten under 1400- och 1500-talen var den överlägset största båtleverantören (till Mälardalen) i hela Finland (Jfr. Bondeseglare från Närpes på Stockholm/red). Båtbyggeriet var ett slags tidig industri i området. Så flitiga var de sydösterbottniska båtbyggarna, att skogen tillochmed hotade att ta slut, och det sammanhängde med tekniken, när plankorna skulle tas ur stockarna. Man använde kilar och yxa. Med kilarna klövs stocken, och så bilades eller täljdes plankan ut, ibland bara en enda ur en stock, vanligen två. Mycket virke gick till spillo, innan man började såga virket.

Bonde- eller allmogeseglationen krävde kölar att transportera varorna på. Fartygen var av typ mindre, och gick under 1700-talet under benämningen "haxar". Ordet kommer troligen från finskans "haaksi", som betyder båt, skriver Norrvik. Småningom blev skutorna större, som t.ex. Joseph Grankulls Victoria, 72 fot lång och med en dräktighet om 46 läster. Under 1700-talet är det omöjligt att avgöra, om dessa bondefartyg hörde hemma i Lappfjärd, Härkmeri, Skaftung eller Sideby. Skutorna var ännu klinkbyggda, kravellen kom in först på 1800-talet.

Med det nya seklet, 1800-talet, steg Kristinestad fram som en av landskapets ledande sjöfartsstäder. Det återverkade på den omgivande landsbygden både i fråga om handel med trävaror, tjära etc, men också när det gällde efterfrågan på skepp. Staden hade förvisso sina egna varv, men deras kapacitet räckte inte till. Skeppsbyggen förlades i Närpes, Lappfjärd, Härkmeri, Skaftung, Sideby.

Det första sidebybyggda skepp för Kristinestads räkning, en skonert på kravell, som Norrvik noterar är Amerans, byggd på 1820-talet. Redan in på följande decennium antecknar han att briggar och barkskepp byggdes i Sideby för redare i Nystad, Åbo och Helsingfors, t.ex. två skonertar till Kristinestad 1834, barkskeppet Nordstjernan till Nystad 1835, två briggar till Nystad och en till Helsingfors 1837. Två år senare barken Rosina till Nystad och under 1840-talet 4 barkskepp till Nystad och Björneborg, 6 briggar och skonertar osv. (Jfr. Skepp byggda på varven i Sideby socken 1828-1859/red). Under andra hälften av 1800-talet når skeppsbyggeriet sin höjdpunkt i socknen. Det intressanta är, att det ute i "stora världen" är en tid, då ångmaskinen slår igenom och järnet alltmer ersätter träet som byggnadsmaterial. Men detta anar man sig ännu inte till i lilla Sideby, lika litet som längs den sydösterbottniska kusten överhuvudtaget.

Lillbäck

Det är svårt och tidsödande att dokumentera skeppsbyggeriet i Sideby. Uppgifterna är spridda på skilda håll. I alla fall har Gunnar Nybond i sin släktkrönika Gränsmark (3) uppgifter om skeppsbyggeri i Lillbäck redan i slutet av 1700-talet. Det är bonden Joseph Lillbäck (född Bodman 1757), som etablerar sig som både trävaruhandlare och skeppsbyggare. Han var son till skattebonden på Bodman hemman Henric Henricsson (f. 1724) och Christina Gregori- eller Grelsdotter (f. 1731). Han anlade ett nytt hemman, som fick namnet Lillbäck efter den bäck, som rann genom hemmanets marker. Han var en duktig och driftig man, som vid sidan av nyodling och fiske hann med både det ena och det andra. Han etablerade sig som affärsman i trävarubranschen, köpte upp trävaror av andra bönder och torpare för leverans till handlanden Jacob Wadén i Björneborg, närmare bestämt till hans lastplats i Risby. Det var inte fråga om någon knapphandel, konstaterar Nybond, som bl.a. redogör för ett tvistemål mellan de två inför Lappfjärds tingslag, av vilket det framgår, att Lillbäck levererat 11 400 läkter (slanor, som var avbilade på två motsatta sidor). Han berättar också, att ett år hade skräddaren Henrik Strömberg huggit och kört till Risby 1350 läkter, bonden Matts Teir 1200, bonden Erik Kars 1000, klockaren Gustaf Forstén 400 och torparen Johan Laxgrund 200 läkter.

Men Joseph kom snart underfund med, att man kunde få ut ännu mer av skogarna om man byggde fartyg. Hänvisande till en ättling till Joseph Lillbäck, Per Lillbäck i Täby, Sverige, berättar Nybond, att skeppsvarv anlades på "Appleplassin" vid Flada fjärden och på "Löutskatan" vid "Löutfjäälin" (i Bodan) [karta]. Joseph uppges ha tillbragt det mesta av sin tid på "Löutskatan". Han använde de långa furorna i skogen inte bara till master vid egna skeppsbyggen, utan sålde även till andra skeppsbyggare ända till trakten runt Björneborg.

Yngre sonen Joseph Reinholdt, född 1816, fortsatte faderns verksamhet som skeppsbyggare. Han var döv, så skötseln av företaget föll på hustruns lott. Hon hette Cajsa Sofia Eriksdotter Pellfolk och var tydligen ett rekorderligt fruntimmer. Hon körde i spetsen för brädfororna från Lappfärd under mången vinterstorm, hon hade hand om avlöningen av arbetarna, hon förde processer vid domstolarna och under en sämre period i affärerna skall hon ha sagt: "Om e sku vaar et krii (krig), så e sku vaar na betää tiidär". Berättar Per Lillbäck för Gunnar Nybond, som tillägger, att några segelfartyg enligt gamla brev såldes till åländska skeppsredare (vi ska längre fram stöta på ett sådant fartyg med en Joseph Lillbäck som byggare/säljare).

Som tidigare nämnts blev ålänningarna under mitten av 1800-talet intresserade av de kravellbyggda österbottniska segelfartygen. Sideby synes ha varit särskilt omhuldat, i synnerhet av skeppsredarna/bönderna i Lemland/Lumparland. De hade en stor andel i den "boom", som inträffade i skeppsbyggeriet under 1800-talets andra hälft i Sideby. Då byggdes det fartyg - galeaser, skonare, skonertar ett och annat barkskepp eller brigg - i snart sagt varje vik, där det gick att sträcka en köl och få bygget ut på fritt vatten.

Genom att kombinera uppgifter i det åländska fartygsregistret på Sjöfartsmuseet i Mariehamn med en förteckning, som tillhandahållits av kapten Jouni Harju i Kristinestad har jag kommit till, att av minst ett femtiotal fartyg, som under 1800-talets senare hälft byggdes i Sydösterbotten för åländsk räkning åtminstone 33 byggdes på varv i Sideby mot bara 18 i Närpes.

 

Framsida     •    Föregående   •  Ålänningarnas favoriter •  Nästa

Tillbaka