Innehållsförteckning

Litteratur

[Tillbaka]

Varor och seglation

 

Ehuru det i det föregående redan angivits, vilka varor vanligen voro föremål för bondeseglationen (1), må ännu nämnas följande. Utom "ätande wahror", såsom saltad och torkad fisk, dito kött, smör, spannmål, malt och humle till ölbrygd, utgjorde ved, tran tjära mycket viktiga och betydande exportartiklar för allmogen. Vad särskilt tjäran beträffar, var tillverkning av denna vara och beck mycket allmän i Närpes under 1500- och 1600-talen och ännu senare, så länge det fanns skog att härtill använda. Tidigare fanns icke heller något egentligt hinder för allmogens tjärhandel och export. Men det redan rerörda merkantilsystemet verkade från 1600-talets början inskränkande även härpå. All handel med tjära monopoliserades nämligen till stapelstäderna och överlämnades åt det s. k. tjärkompaniet, som erhöll allehanda privilegier, vilka voro högst besvärliga för bönderna.(2) Bl. a. bestämdes, att bönderna skulle nödgas sälja all sin tjära till uppstäderna, och priset, som ej skulle få överskridas, fastställdes av staten och var alldeles för lågt. År 1661 utfärdades ock en förordning, varigenom man avsåg, att inskränka tjärbränningen, på det att "landet och skogen icke må efter hvars och ens girighet otidigt utödas och en sådan rikets importante vara antingen råka i orsak eller alldeles med tiden göras till intet". Tillverkningen skulle alltså "modereras", att den "må ske med måtta efter landtmannens nödiga tarf och såsom skogarne och konsumptionen kunna tåla och fordra". År 1665 fixerades priset till 56 1/4 daler kopp. mynt för tjäran och 135 dito för becket, allt per läst (=288 lisp.), och tjärkompaniet var icke skyldigt, att mottaga mer än ett kvantum av inalles 5,000 läster, av vilket belopp t. ex. Kristinestad fick leverera blott 30 läster. År 1668 fastställdes tjärpriset till 3 daler kopp. mynt per tunna. Men borgarena ville icke betala ens detta. Närpesbönderna klagade häröver år 1670 med den verkan, att borgarena ålades betala det bestämda priset och det "i rea penningar". "Men", hette det vidare i det kongl. brevet, "där bonden är ense med borgaren, att taga varor, så har ock Kongl. M:t den förordning låtit göra, att borgaren då intet skall emot skäl och billighet förhöja sina varor, särdeles saltet, utan det billigt till bonden på afräkning emot tjäran uplåta; men skulle borgerskapet häremot göra och icke emottaga och efter satta priset betala tjäran, då skall bonden hafva makt, att sjelf med sina farkoster öfverföra tjäran till Stockholm, och den på det bästa sättet, de kunna, till kompaniet sälja och föryttra". År 1672 höjdes priset till 3 1/2 daler och 1682 till 4 1/2 daler per tunna. Kvantumet höjdes ock så, att på Kristinestad belöpte sig 50 läster. Mera köpte dock borgarena nog, men betalade alltid lägre pris för utom kvantumet levererad vara. - Ej under att alla dessa förhållanden stegrade icke blott oenigheten emellan borgare och bönder, utan även de senares missnöje. Tjärmonopolet blev en viktig drivfjäder till bondeseglationen. Tjärbrännarena förde, så ofta det blott var möjligt, med egna skutor sin vara till Stockholm.

Under stora ofreden förföllo alla tjär- och beckbrännerier även i Närpes, och all tjära, som av gammalt fanns i förråd hos bönderna, togs av ryssarna i beslag och fördes till Åbo. Också skogarna blevo "genom af ryssarna lösgjorda eldar märkeligen förbrända", varför tjärtillverkningen efter 1721 ansenligt minskades på denna ort.(3) Den fortfor dock här och där i avtagande skala och upphörde h. o. h. först på 1860-70-talen.

Huru många Närpesskutorna under olika tidsperioder voro, torde icke kunna fullständigt utredas, ej heller mängden och arten av det gods de medförde. Särdeles stora voro väl de flesta skutor icke heller. Någon föreställning om dessa förhållanden kan man dock göra sig av några till hands liggande uppgifter. År 1627 omnämnes bl. a., att på en skuta 23 tunnor råg och 33 tunnor malt "blev bortskämpt genom olaglig skutobyggning". Men det är troligt, att skutan förde annan last dessutom. Dess skeppare var Åke Persson från Vörå, styrman Hans Nilsson från Yttermark samt båtsmän Henrich Henrichsson i Pjelax och Staffan Andersson i Korsnäs.

Under tiden maj-juli 1694 utklarerades från Kristinestad 16 bondefartyg, vilka till allra största delen vor hemmahörande i Närpes. De medförde:

2 lisp. 14 skålp. fläsk, 239 1/2 lisp. smör, 18 lisp. ost, 4 4/5 lisp. talg, 1 lisp. ister, 61 st. hudar, 1 decker kalvskinn, 11 st. kor, 41 st. får, 43 lisp. torrt kött, 241 1/2 lisp. torr fisk, 1 tunna salt fisk, 11 st. laxöringar, 420 st. hönsägg, 15 skålp. fjäder, 24 st. sälskinn, 1 st. sälskinnsfjäll, 94 1/4 tunna bränd tran, 2 1/2 tunna råg, 16 tunnor rågmjöl, 1 1/2 tunna malt, 1 lisp. humle, 13 kannor hjortron, 14 tunnor tjära, 2 3/4 tunnor 40 1/2 lisp. grankåda, 1 tolft sågbräder, 70 knippor näver, 12 famnar ved.

- Anföras må ock ett utdrag ur accisrättens i Kristinestad protokoll år 173, enär därav framgår, vad en Närpesskuta på en enda resa hade med sig till Stockholm. Skutan fördes av Anders Tomasson från Näsby och hade han för sin del bidragit till lasten med 1 stut, något smör och 50 kannor tjära. Vidare medfördes följande: Michel Hanson i Näsby: 1 stut, 3 à 4 lisp. smör, något tran; Anders Michelsson i Kalax: 1 ko, något tran, 1 lisp. smör, 1 lisp. gäddor;Matts Mattson i Näsby: 1 ko, något tran, 1 lisp. smör, 1 lisp. fläsk; Anders Frans i Norrnäs: 1 stut, 2 lisp. smör, 2 tunnor tjära, 1 1/2 lisp. torrfisk; Johan Bengtsson i dito: 1 ko, 2 lisp. smör, 1/4 fat tran, 2 lisp. torrfisk; Johan Andersson i dito: 8 lisp. smör, 1 ko, 1 1/2 lisp. torrfisk; Matts Mattson i Kalax: 1 rya, 6 à 7 lisp. smör, 2 lisp. torrfisk, 1 tunna tjära, 15 tolfter bräder, 9 famnar ved; Michel Mattsson i Kalax: 2 små stutar, 1 lisp. smör, 2 får, något tran; Simon Johansson i Kalax: 1 ko, 1 stut, 2 lisp. smör, o. s. v.(fotnot 4)

-I Kristinestads dombok för den 20 nov. 1754 omtalas, att borgerskapet klagade, att staden icke ägde mer än sju fartyg, "medan Närpesbyarna äga ett vackert antal sådana och med dem ehuru olofligen konkurrera i export af trävaror". Visserligen utfärdades 5/10 1786 en Kongl. förordning, som förbjöd allmogen, att begagna större däckade fartyg än 50 lästers. Men med det stora antal farkoster de hade - Närpes t. ex. hade år 1793 ensamt 18 à 20 fartyg - och genom de många resor ett vart av dem årligen gjorde till Stockholm, var det oändligt mycket gods de sålunda utförde, isynnerhet då bönderna dessutom befraktade en mängd åländska fartyg för ved- och trävaruexporten. Ej under, att just sistsagda år bl. a. i en korrespondens från Kristinestad till "Åbo tidningar" klagas över "det otroliga men", som staden led i sin handel "af den öfverhövan utvidgade bondeseglationen på Stockholm", och att denna seglation av städerna i allmänhet betraktades såsom ett plågoris. (Kristinestads historia, 1915, p.123-133.)

 

 

Att böndernas seglation var ganska betydande, kan man sluta till även därav, att man ansåg dessa böra deltaga i kostnaderna såväl för en del remmare och andra sjömärken, som i underhållet av Eckerö båk i farleden till Stockholm. Det förra hände år 1768, då Vasa borgerskap hos landshövdingen gjorde ansökning, att Närpes socknemän, inbegripet Korsnäsboerne, borde åläggas, att taga del "i fem remmares och tunnors utsättande årligen i Wargöö skiäregård"(Bergö), varest staden utsett åt sig "den Nya Stapelleden innom den så kallade Måikipä hällan. Socknemännen ansågo sig icke skyldiga till dessa omkostnader, enär de trakter, varest dessa sjömärken komma att utsättas, icke höra till Närpes, utan ligga "i Hafsbandet utom Sochnens Häfde". Från Närpes till Stockholm gående farkoster färdas icke heller denna stapelled. - Vad åter båken vid Eckerö beträffar, hade Kristinestads och Vasa städers borgare uppfört och gemensamt underhållit den. Men vid tiden 1806 hade den enligt anmälan av handlandena Eric Holmström och Salomon Hannelius i förstnämnda stad, "såväl af ålder som ock genom åska blifvit skadd samt tarfvande betydelig Reparation". Nu äskade man, att också Närpesborna, isynnerhet de som ägde fartyg, borde deltaga i båkens "framgena underhållande". Vid en socknestämma i Närpes 15/3 1806 infunno sig för detta ändamål redannämnde Eric Holmström samt rådman Parman från Kristinestad och handlanden Roundell från Vasa. Socknemännen vägrade taga någon befattning med båken, men ansågo det likväl "icke obilligt, att de af dem som äga fahrtyg, skulle erlägga någon wiss afgift för hwarje resa". Befallningsman Fontell, som då innehade Skrattnäs i Pjelax och var ägare av en fartygslott, förklarade sig villig att betala i båkavgift för varje resa 1/2 skill. per läst, och nämndeman Simons i Böle 3 run-stycken för lästen. Städerna vände sig därefter till högvederbörlig ort, för att få socknen förpliktad till detta underhåll sålunda, att alla där hemmahörande fartyg skulle åläggas, att erlägga "8 runstycken Banco för hvarje läst af dess drägtighet för hvarje resa de göra till Stockholm". I den förklaring i saken, som av Närpesborna infordrades och som å deras vägnar år 1807 avgavs av häradsdomaren Markus Nygård i Kåtnäs och bonden Sigfrid Mattans i Harrström, invändes: "wid siöresorna til Stockholm se wi oss icke hafwa någon nytta af ifrågavarande båk, emedan wij förut och innan båken blifwer synlig söker känning af Eckerö Land, såsom ock att de esomoftast färdas en annan led och således icke passera ifrågawarande båk". Något utslag synes icke hunnit avgivas, innan kriget 1808-09 utbröt och sedan länkade förhållanden i andra fåror.

_____________

1 En aning om bondeseglationens omfattning i Närpes år 1602 kan man få av uppgiften, att socknen då utförde så mycket varor, att i tull, som utgick med 1/30 del av varan, erlades: "Tråån 11 lisp. 7 skålp., Smör 16 skålp., Tiera 1/2 T:na, Hudar 8 p., Kalfskinn 2 dakar, Näffuer 30 klofwar."

2 Även andra handelskompanier funnos samtidigt t. ex. sådana för import:  saltkompaniet  och  tobakskompaniet. Desse tilldelades förmåner, vilka förhöjde priserna på dessa konsumtionsvaror och lockade allmogen till smuggling och seglation.

3 I den härförinnan i kapitlet om jordbruket nämnda Riksdagsrelationen för åren 1769 och 1770 uppgives mängden den tiden tillverkad tjära på följande sätt:

 

År 1769

Tunnor

År 1770

Tunnor

Pjelax
3
3
Gottböle
18
18
Rangsby
10
10
Harrström
-
50
Korsnäs
10
10
Moikipää
-
40
Petalax
30
30
Övermark
100
100
Östermark
400
400
Yttermark
50
50
Summa
621
711

 

Härav synes, att skogarna i ett flertal byar vid denna tid voro så uthuggna, att tjärbränning icke mer kunde ske. Östermark dåvarande kapell var den största tjärleverantören. Där fortgick ock tjärtillverkningen längst, ja ända mot 19:e seklets slut.

4 I den tidigare omtalade Riksdags Relationen för åren 1769 och 1770 uppgives om de åren "till Stockholm öfwerskeppade eller uti närmaste städer föryttrade producter":

 

 
Tran
Smör
Kött
Fläsk
Torrfisk
Talg
Creatur
Får
Hästar
Björkved
Fat
Lisp.
L:p.
Lisp
Lisp.
Lisp.
st.
st.
st.
Famn
Pjelax by
-
23
-
-
-
-
18
35
-
235
Ståbacka, Kaldnäs, Kaskö, Knåpnäs, Granskog och Hartsböle
31
41
-
-
-
1
45
7
-
295
Böhle by
6
20
-
-
-
1
9
7
-
64
Gåtböhle by
10
26
-
-
2 1/2
-
22
27
-
-
Finnby
2
20
6
2
-
2
6
10
1
10
Nääs by
2
10
3
1
-
2
4
5
1
-
Kåtnäs by
1
4
2
1
-
1
2
6
-
-
Bäckby
1
3
1
1
-
2
4
2
-
-
Kalax
6
4
-
-
6
-
27
27
2
546
Tierlax
4
35
-
-
4
1
27
13
-
-
Nämpnäs
-
7
-
-
-
-
21
8
1
454
Norrnäs by
23
42
-
-
8
-
4
-
-
256
Rangsby
3
25
-
-
21
-
2
-
-
148
Töjby
1
10
-
-
8
2
8
-
-
100
Harrström by
1
20
-
-
20
4
10
6
2
200
Kårsnäs by
2
24
6
1
8
6
4
2
-
-
Måikipä
3
15
8
4
15
6
10
6
3
-
Petalax
1
20
10
2
3
5
-
-
-
-
Öfvermark by
-
40
-
4
7
3
30
-
4
-
Yttermark by
-
30
-
5
-
6
30
-
5
-
Östermark by
-
60
-
-
-
10
40
-
4
-
Summa
97
479
36
21
1021/2
52
323
161
23
2,208

 

 

 

Litteratur

[Tillbaka]