Innehållsförteckning

Litteratur

[Tillbaka]

Kampen om seglationsfriheten under 1700-talet

Att upprätta denna anbefallda specifikation var icke lätt i de österbottniska kustsocknarna, däribland Närpes. Här hade vid denna tid jordens fördelning och skattläggning efter en bestämd metod och plan ännu icke skett, utan allt gick efter gammal hävd. Följden var, att alla hemman, åtminstone i Närpes, även om de lågo ganska långt från kusten, dock ansågo sig vara och voro i besittning av nägon strand eller något "skäriskifte", varhos alla byalag såsom sådana hade tillskansat sig fiskerätt i havet. Även skatterna erlades samfält av hela byalaget. Landshövdingen, som då hette Johan Ehrenskiöld, och hans tjänstemän dröjde därför länge, innan då försökte sig på denna "specification". Under tiden seglade bönderna gladeligen såsom förut. Vid 1697 års riksdag klagade städerna över böndernas "Sielfswåld", och en ny konglig påminnelse gavs om den förut påbjudna specificationen. Men år 1700 bröt det stora nordiska kriget ut, och hela saken "låg under gröna klädet", såsom man plär säga, i många år.

Men så kom en ny landshövding till detta län, nämligen friherre Lorenz Clerk, som efterträdde den år 1706 avlidne Ehrenskiöld. Hösten 1707 inkallade han till landskansliet ombud för alla såväl städer som socknar vid kusten. Men en stor del ombud uteblevo, varför saken ytterligare uppsköts till hösten 1708. Meningen var, att nu äntligen få den förut omnämnda specifikationen uppgjord. Vid sammanträdet skall hava gått mycket hett och stormigt till. Resultatet beträffande Närpes blev, att icke mindre än 12 byar förklarades äga seglationsrätt. Beslutet stadfästes sedan av Kongl Kammarkollegium. Men gagnet av allt bråket blev också nu ganska minimalt. Böndernas smak för självständig handelsrätt och fri sjöfart kunde icke stävjas. T. o. m. under det då pågående kriget och intill dess "den stora ofredens" fasor gingo löst över landet, seglade fullastade skutor alltjämt ut ur bondehamnarna till ständig förargelse för städerna. Desse sökte betjäna sig av varje tillfälle,som blott erbjöds, att trakassera allmogeseglarene och klaga över dem. När under krigets första skede städerna fingo befallning, att till truppernas i Estland behov anskaffa salt strömming, kött, smör och fläsk, förklarade de, att "eftersom bönderne sielfve hafwa fritt på Stockholm medh stora quantiteter af nämnda perzedlar at afsegla hwarföre the och all sin tillwerckade afwel noga öfwerfördt; eljest skulle de nog kunna förskiuta K. M:t, om böndernas handel blifwit inskränkt". Någon förändring av förhållandet var dock icke nu möjlig. - När ryssarna sedan skövlade Österbotten, inträdde en stagnation i sjöfarten.

Efter fredsslutet år 1721 började kampen på nytt. Vid riksdagen år 1723 framställde allmogen sina anspråk, och ville hava seglationsfriheten utstäckt till alla bönder i gemen, alltså icke blott till se s. k. skäribönderna. Det blev fortfarande avslag och 1696 års stadga skulle förbliva i kraft. Likväl beslöts, att en ny undersökning skulle "i orten" anställas, och ytterligare alltså granskas, vilka som rätteligen vore skäribönder. Undersökningen verkställdes av landshövdingen Rob. Wilh. von Essen 17/8 1726, och närvar därvid såsom ombud för Närpes "ärlige och beskiedelige danemannen Hans Hansson", förmodligen Michels från Finnby. Denne yrkade, att samma 12 byalag, vilka förut tillerkänts rättighet att idka sjöfart, måtte därvid bibehållas. Vasa stads representanter framhöllo däremot, att, så framt så många byar i Närpes skulle få segla, vore det till Vasa stads "märkeliga prejudice och största skada ländande, besynnerligen de byar, som nära staden ligga, nemligen Harfström, Korsnäs och Moikipä; för den skull protesterande att inga flere byar skulle efterlåtas att segla, än de som ligga i skären, emedan mestadelen af de byar, som 1707 och 1708 vid den då skedda inqvisitionen och undersökningen antecknade finnas, skall seglationen tillsvidare H. Kongl. Maj:s nådiga approbation vara förunnad, så att ändock de ligga vid sjön, så går ändock landsvägen genom dessa byar och äro från skären och hafsbandet något långt aflägsna, byarna icke måtte denna seglationsfrihet åtnjuta". Resultatet av överläggningen blev, att de nyssnämnda tre byarna fingo rätt att segla, "såsom de redan 1708 förunnade varit", men på samma gång förtogs denna rättighet av de flesta övriga nio byarna i Närpes. Dessutom stipulerades i landshövdingen resolution en betydande inskränkning av tiden för böndernas seglation. Kronobetjän-ingen ålades nämligen, att "noga handhafva hvad såväl skärbonden i varor af salt fisk efterlåtet är att handla med, som ock hvad tid han denna seglation begynna och lykta skall, nämligen ifrån den 1 augusti till den sista October inclusive".

Av okänd orsak blev emellertid detta landshövdingebeslut icke av Kongl. Kammarkollegiet fastställt. Landshövdingen äskade då, att häradsrätten skulle upptaga till behandling de angivelser för seglationsbrott, vilka mot allmogen gjordes. Häradshövdingen i domsagan, Jonas Mollin, torde till en början varit av annan mening, men gav sedan efter. Och Vasa stad tillsatte en särskild "utridare", vars uppgift var, att resa till tingen och vara aktor i dessa mål.

Trots allt florerade bondeseglationen och handeln såsom förut, ja tilltog, varefter man repade sig efter stora ofredens härjningar och kunde bygga nya skutor. Städerna försökte då ännu en gång, att motarbeta detta "onda". De avtalade med borgareståndets sekreterare vid 1730 års riksdag, Elias Torpadius, att han skulle inlämna deras besvär, och ville de för denna sak särskilt belöna honom, varje stad, däribland Kristinestad, efter envars "löpande kontingent". Om resultatet av Torpadii aktion är ingenting känt.

Även vid följande riksdag år 1734 inlämnades besvärsskrifter i denna segslitna fråga. Städerna beskyllde nu landshövdingarna för efterlåtenhet och vacklande hållning. De hade "ömsom förbjudit, ömsom tvärtemot städernas privilegier och Kongl. förordningar efterlåtit de såväl vid sjökanten, som 2 à 3 mil uppe i landet liggande bönderna att icke allenast bygga stora fartyg, af 30-40 svåra lästers drägtighet, utan ock att tvenne resor om året segla hit till Stockholm med ansenlig egen föregifven laddning". Allmogen yrkade, såsom förr, på full frihet, och icke blott yrkade, utan handlade i full frihet, åsidosättande alla inskränkande bestämningar. Kristinestads borgare sågo sig föranlåtna, att år 1735 hos landshövdingen klaga, bl. a. över att i Närpes även sådana byar, vilka enligt uppgjorda specifikationer icke voro erkända såsom seglationsberättigade, såsom Bäckby, Kalax, Näsby, Finnby och Norrnäs, på eget bevåg idkat sjöfart, och att även Yttermarkbor, "som äga god skog och mark, åker och äng med andra härliga förmåner", ämna göra på samma sätt.

Saken fick ligga till år 1737, då landshövding Carl Frölich på regeringens befallning i sin tur gjorde ett nytt försök, att upprätta en "specifikation" i likhet med de av åren 1708 och 1726. Men också denna specifikation grundades endast på "allmogens berättelser" och hade ingen påföljd.

De i varje stad anställda "utridarna", vilka voro ett slags ridande poliser, kunde icke uträtta stort, ty handelsområdena voro för stora att hålla öga på, skärgården för vidlyftig. Allmogen höll också enigt ihop, för att försvara sin frihet och den stackars utridanren var mycket illa sedd och hållen. Ett och annat beslag kunde han väl göra, men det betydde icke mycket. Omöjligt var också, att alltid med säkerhet avgöra, vad som var bondens "egen afvel", vad icke.

Huru pass omfattande böndernas seglation och export vid denna tid var, får man en föreställning om av en berättelse, som borgarena i Vasa år 1739 framlade. Däri omtalas, att i en socken söderom Vasa, av allt att döma just Närpes, tolv bönder, "änskönt de efter åker, äng och skog och icke för fiske eller sälfångst äro skattlagda, hafva 1739 uti tvenne resor med tre ansenliga fartyg öfverfört och, såsom tullpassen utvisa, försålt 635 tunnor tjära, 474 tolfter enkla och 241 tolfter dubbla bräder, 1,400 stycken hjullötar, 99 lisp. 8 skålp. smör, 51 1/2 famnar ved, 14 lisp. 13 skålp. talg, 27 stycken handspakar, 1 tunna rågmjöl, 3 lisp. 10 skålp. torrt kött, 12 lisp. 1/10 skålp. humle, 19 lisp. ost, 2 lisp. 10 skålp. torrfisk, 1 lisp. fläsk, 1 stycke räfskinn och 2 kohudar". "Det är otroligt", säger borgarena, "att så mycket gods varit deras egen afvel".

Seglationsfrågan utgjorde ett ständigt återkommande ärende även vid följande riksdagar, men till något praktiskt resultat kom man icke. Tvångssystemet kunde aldrig bringa någon ordning härutinnan. Bönderna höllo tvånget blott såsom ett otillbörligt hinder för sin utkomst, och borgarena, som enligt lagen voro innehavare av monopolet, höllo höga pris på varor, vilka bonden genom sin seglation kunde från annat håll köpa mycket billigare. Så länge fri konkurrens icke tilläts, utan tvång och förbud upprätthölls, kunde de sekellånga stridigheterna mellan stad och land, stapelstäder och uppstäder, icke biläggas. Småningom mognade dock förhållandena till avlyftande av hela merkantilsystemet.

Österbotten och dess frihetsälskande folk gick i spetsen för angreppen mot detta system. Här hade bojorna känts mest tryckande och här hade man tidigast fått ögonen öppna för de stränga förbudslagarnas olämplighet och orättvisa. Den nyss nämnde landshövdningen i Vasa län, Greve Carl Frölich, var en av de första, som vågade tala om ett friare handels- och sjöfartssystem. Han framlade vid 1738 års riks-dag sina åsikter i frågan inför den s. k. defensionsdeputationen, d. v. s. det utskott, som främst hade att överlägga, huru Finland lämpligast kunde tryggas för krigsfara. I sitt betänkande yrkar greven först i anslutning till deputationens egentliga uppgift, att den första stapelstaden i Österbotten skulle anläggas vid Kaskö hamn i Närpes socken. Den nya staden skulle bliva en örlogshamn och huvudstation för en till Bottniska viken förlagd krigsflotta. Krigsfartyg skulle de österbottniska städerna med egna medel bygga för kronans räkning, och, tillägger greven, "detta nyttiga förslags fullföljande dependerar enkannerligen uti Österbotten endast däraf, att städerna lämnas friare seglation". Ty det hittillsvarande tvångssystemet "förorsakar icke allenast ledsnad, tröghet och olust hos innevånarne i landet och afhåller dem att vara sorgfälliga om det, som kunde vara landet till uppkomst, utan ock afskräcker andra från att begiva sig dit. Men utaf hvad grund och skäl denne landsort tillika med de öfriga omkring "sinu Bothnico" allt från Åbo till Gefle, som gör ett distrikt af 170 mil, en behörig handelsfrihet är betagen, det hafva deras kontraparter ännu aldrig, å daga gifvit". Stockholm skulle och "hellre vinna än förlora på Österbottens växande välstånd".

Med Frölich förenade sig alla de österbottniska städernas ombud och Finlands representanter i gemen. Men efter heta debatter förkastades dock ännu denna gång det gjorda initiativet

Så kom åter ett krig, den s. k. "lilla ofreden" åren 1741-1743, och under tiden var det tyst om frågan. Men vid 1743 års riksdag tillsattes en särskild "deputation öfver finska ärendenas reglerande" och denna sysselsatte sig bl. a. med Österbottens ekonomiska förhållanden. Till deputationen hörde bl. a. kyrkoherden i Vasa, prosten Claudius Hedman och bonden Jacob Påhlsson Heikus från Kaitsor by i Vörå. Desse tillkallade såsom expert greve Frölich, som år 1743 avancerad till president i Svea hovrätt, och han upprepade nu sitt förslag om Kaskö såsom en ny stapelstad, framhållande framför allt dess sällsynt goda hamn. De österbottniska riksdagsmännen understödde förslaget, bland dem handlanden David Cneiff i Vasa, vilken t. o. m. tillkännagav, att Vasaborgarena voro villige, att flytta till den nya stapelstaden, i synnerhet emedan inloppet till den egna hamnen var svårt och gjorde sjöfarten obekväm. Även ombuden från Savolax och Karelen, vilka landskap genom det illa förda kriget till största delen kommit under ryskt välde och måste anlita österbottniska hamnar, voro med om förlsaget. Men t. ex. Åbo arbetade egergiskt emot. Likaså Stockholm. Och förslaget föll.

Vid riksdagen åren 1746-1747, i vilken bl. a. deltog kyrkoherden i Närpes, prosten H. J. Carlborg, gjordes åter nya angrepp mot de inskränkande bestämmelserna beträffande handel och sjöfart. Vice borgmästaren i Vasa Henrik Pipping var härvid den ledande själen. Närmast gällde det, att erhålla stapelfrihet för så många städer i Österbotten som möjligt, med dock nu närmast för en stad på Kaskö. Kommerskollegium hade i sitt utlåtande invänt, att "all stapelrörelse bör grundas på situation coh tillgång på produkter", vartill Pipping replikerar, att i sådant fall Kaskö ej borde förvägras staperätt, "ty den orten ägde sannerligen både det ena och det andra". Jämväl hade kollegiet yttrat, att Österbotten ej vore tillräckligt bebott och odlat, för att anläggandet av den förslagna stapelstaden kunde anses påkallat. Härom säger Pipping: "Så sannt och ostridigt det är, att Österbotten är ett till längd och bredd stort samt af Gud och naturen med ganska härliga förmåner begåfvadt land, så sannt är ock det som kollegiet berättar, att detta landet är ännu ej sädeles bebodt och kultiveradt; men däref följer icke, att det ej inom sig själft eger så tillräckliga utskeppningsvaror, som för en stapelstad erfordras, utan däraf följer endast, att Österbottens produkter kunna till 1,000% försökas, när med det landet rätt hushållas". Då kollegiet även föregivit, att genom den ifrågasatta stapelstadens tillkomst Stockholms privilegier kunde kränkas, tillade Pipping satiriskt: "Annars behövde varken kollegiet eller Stockholm frukta för Kaskö, ty om Österbotten ej egde varor att afstå, kunde ju hufvudstaden på dess förvandlande till stapelstad intet förlora". - Det Pippingska betänkandet blev på det bästa understött av finländska riksdagsdeputationen, vartill hörde flere finländare, däribland prosten Carlborg. Men ärendet fördröjdes förmodligen avsiktligt i kommerskollegium så, att det icke kom till något avgörande under denna riksdag.

Under närmast följande riksdagars ständiga partistrider och sysslande med allehanda frågor, vilka bort höra ämbetsverken till, blev saken helt å sido lämnad, Men bort kunde den dock icke dö. Vid de för Österbottens utveckling så viktiga riksdagarna 1760-62 och isynnerhet 1765 förekom den åter. Att stapelfriheten var ett huvudvillkor för Österbottens välstånd, hävdades under den förra riksdagen kraftigt av fullmäktigen för Gamlakarleby, rådman Per Stenhagen, och i bondeståndet fördes böndernas talan av Johan Larsson Hofslagar från Pedersöre. Man framhöll bl. a., att Österbotten har våde virke och skickliga timmermän, varför skepp där kunna byggas billigare än annorstädes, men nu nödgades fartygen ligga liksom infrusna i 8 månader, då de ej fingo gå i fraktfart m. m. Ridderskapet och adeln samt präste- och bondestånden tycktes hålla på förändring av systemet och vara med om en i någon mån utvidgad stapelfrihet, men borgareståndets flertal stod fast vid sin konservatism. Till följd av intriger och mutor (1) (=vad man i våra dagars Finland kallat "kohandel") blev frågan oavgjord och endast hänskjuten till Kongl. M:t och rådet till vidare handläggning.

Det var först vid 1765 års riksdag, som handelns och sjöfartens frihet genomdrevs och det 1 1/2 sekel långa merkantilsystemet avskaffades. Redan år 1763 gjordes förberedelser i avsikt att föra frågan igenom. Ett möte hölls då i Gamla Karleby på kallelse av vice landshövdingen i Vasa län Johan Mathesius, varvid borgare, bönder och präster rådgjorde om, vad som borde göras. Vid samma tid utgav kapellanen i Nedervetil, den ryktbare Anders Chydenius, en "Vederläggning av de skäl, hvarmed man söker bestrida Öster- och Westernorrländska städerna fri seglation", i vilken skrift han klart ådagalägger och bevisar seglationsfrihetens fördelar. Och då Chydenius sedan ock blev invald i prästeståndet vid 1765 års riksdag såsom representant för Österbottens kapellaner, fick han där genom sin ovanliga begåvning så stort inflytande, att segern äntligen vanns. Ett kongl. brev 3/12 1765 fastställde beslutet om städernas stapelfrihet.

Anders ChydeniusAnders Chydenius

 

Men samma riksdag blev avgörande även för bondeseglationen. Också i detta avseende var Anders Chydenius den drivande kraften. Då engång städernas sjöfart blivit fri, borde ock allmogen få med sina skutor besöka alla rikets hamnar. Han yttrade bl. a.: Så ömt och angeläget det är, att befordra städernas uppkomst genom frihandel, så nödigt är äfven att förekomma, det landet icke må råka i tvång under städerna." Och:"därigenom blifver engång ett önskligt slut på de långa och kostsamma processerna i detta ämne, hvarmed undersåtar länge mattat hvarandra." -Allmogens länge närda förhoppning gick så i uppfyllelse. Genom Kongl. kungörelsen 20/11 1766 tillerkändes bönderna "rätt och frihet till seglations idkande på alla orter inom riket, att där få afsätta sina varor och lantbruksafkastningen, på hvad ort och ställe honom lägligast fölle".

När sålunda tvånget och förbudet fallit, blevo såväl export- som importförhållandena i städerna bättre än förut, och snart kunde stadsköpmannen både börja betala högre pris för lantmannens varor och även tillhandahålla honom utländskt gods till lika billigt pris, som t. ex. i Stockholm debiterades. Följden blev, att almogeseglationen småningom begynte avtaga, såsom icke mera av behovet påkallad. Närpes var den ort, varest bondeseglationen djupast slagit rot. Här kände man kanske mest intensivt sin stamsamhörighet med Sverige, fann sig där hemmastadd och fortsatte därför ännu länge färderna dit med de egna, hembyggda skutorna. Till "Finland" - därmed menade man de trakter i eget land, som hade finsk befolkning - for man så sällan som möjligt, om icke för uppköp av smör m. m., som man sedan exporterade till moderlandet, Sverige.

_______________

1 Anders Chydenius skriver i sin självbiografi, "att vid denna riksdag i och för stapelfrågan utdelats flere tunnor guld".

 

Litteratur

[Tillbaka]