Innehållsförteckning

Litteratur

[Tillbaka]

Allmogeseglationen och kampen om seglationsfriheten

I samband med marknaderna må vi nu kasta en blick på sjöfarten, och därvid särskilt skildra den s.k. bondeseglationen, såsom i eminent grad berörande Närpes.

Vi hava i det föregående omnämnt, huruledes den österbottniska kustbefolkningens sjöfart hade gamla traditioner och huru Närpesborna redan tidigt idkade sjöfart och icke läto förhindra sig därifrån genom de kongl. påbud och restriktioner, som ofta emanerade. Mest var det tjära och tran, som fördes ut, och den viktigaste importvaran var salt. Långt innan i Österbotten några städer anlades, uppfyllde bondeseglationen ett verkligt behov.

När sedan konung Karl IX grundlade bl. a. Vasa stad, och efter det småningom det redan omnämnda merkantilsystemet infördes, avseende att monopolisera all utrikessjöfart i stapelstäderna, var det meningen, att bondens sjöfart skulle måsta upphöra. Med det gick alldeles icke. Bonden fortsatte ihärdigt och aktade icke de ofta upprepade förbuden. I synnerhet synas Närpesbönderna envist hållit fast vid fäderneärvd sed, vilken gav dem fördelar och ekonomisk vinning. Städerna voro i början obetydliga och icke i stånd, att ensam tillgodose landsdelens behov. Borgarena voro ock utan penningeresurser, att kunna uppköpa allt, vad bonden producerade och ville föryttra. Varorna betalades högre på utländska orter. Det nämnes t. ex. år 1614, att Österbottens södra prosteri, dit ock Närpes hörde, klagat över, att Vasa stads borgare icke förmådde köpa all den fisk, som allmogen hade att föryttra. Man önskade förty, att få "löpa med sina skutor till Stockholm eller i Sädesbygden, där att föryttra sin fisk uti spannmål". Och man "löpte" så, oaktat vederbörande t. o. m. försökte med våld hämma sådan sjöfart. Skärgården var då, såsom nu, vidsträckt, och förbudsförordningarnas övervakare för få och maktlösa mot en fast folkopinion.

Sistnämnda år 1614 utkom en ny seglationsordning, som till en viss grad ville tillstädja bondeseglationen. Enligt denna lag fingo alla "rätte skärkarlar" tillåtelse att segla till Stockholm. Härmed avsågs då alla de bönder, vilka verkligt bodde i skären och invid havsbandet. Men allmogen tolkade ordet "skärkarlar" mycket vidsträcktare och inbegrepo däri alla kustsocknebor i allmänhet, ja även om de bodde ganska långt in i landet, flere mil från kusten. En ganska häftig strid pågick sedan under nära på ett och ett halft sekel mellan städerna och allmogen rörande seglationsrätten.

De sydösterbottniska socknar, vilka under 1600-talet och ännu in i 19:e seklet i större omfång idkade sjöfart, voro Närpes samt Lappfjärd, som ända till år 1617 var kapell under Närpes. Före Kristinestads tillkomst inkräktade denna sjöfart mest på Vasa stads rättigheter och väckte där stort missnöje. Vid tinget i Närpes år 1626 framträdde t. ex. Vasa stads borgmästare jämte rådmannen Hans Hansson m. fl. stadens invånare,

"besvärade, att Nerpis och Lapfierdz Sochne bönder emoth H.K.M:ts förbudh och Kiöpmans Ordinantier såsom och emoth wälb. Ståthållarens Johan Monsons förbudh och emoth Sveriges Lagh haffua understådt sigh at bruka segladz med deras Godz til Sverige som ähr smör, T. fisk, tran, tiero, Booskap, Näfuer och annat sådant, och emedan de hafua hemkommit hafua de inthz presenterat deres godz och ingen Tull derföres vthgiordt. Derföre blef bewilliadt och samptyckt at deras godz skall stånda i Cuarstadh til wälb. Ståthållarens ankompst wed deras godzes förbrytelse til dess de bewissa, at k. M:t nådigst hafuer vndt och efterlåthith dem frijt Seglast; huar och icke de sådant beuisa kunna och de i förbudet seglat hafua, så hafue de förwäckat deras godz och böthe sin Peningar som Lagh förmår". - Också år 1636 angav stadens handlande dessa socknar för lagöverträdelse, och angivelsen resulterade i ett kongl. brev 19/7 1636, vari Närpes och Lappfjärds befolkning förbjöds, att "giöra intrångh medh sin seglatz". Detta hjälpte dock ytterst litet. Nytt försök gjordes därför igen vid hösttinget i Närpes år 1639, där en Ingvald Hansson, som uppgavs vara "inspektor öfwer Wasa Stadhs Privilegierade Sochnar", å Vasabornas vägnar "beswärade sigh öfwer then Seglation som Närpis och Lapfierdz Sochnars män bruka till Stockholms frijmarknadh, hwilckit skiedde handelln j Wasa för när".

Häradsrätten ansåg sig dock ej vara rätt forum, att i saken döma, varför den då förföll. Men följande år förnyades attacken, och landshövdingen anbefalldes, att angiva de felande och befordra dem till straff.

Troligtvis lyckades myndigheterna hindra en eller annan bonde i hans handelsvärv och få honom börfälld. Detta verkade, att bönderna år 1643 ingingo till regeringen med en petition om fri seglation. Den avslogs, och på samma sätt även en förnyad sådan år 1644. I det kongl. svaret hette det bl. a.: "Till at förekomma Städhernas ändtliga vndergångh och skadha, kan Hans Kongl. Maij:t thenna allmogens begiäran icke förståå och förklara, vthan wil att dee medh sin afwel och godz sökia till the städher, som hos them j landet byggde ähro." Också anföres, att konungen anser, att allmogen "i gemeen icke förmår och mächtar någon seglation at bruka, efftersom bem:te seglation till sitt fortsättiande icke ringa medell och förmogenheet fordrar". Också detta svar hade föga verkan.

År 1672 funno därför städerna skäl vara, att åter göra ett "allmänt besvär" i saken. Men denna gång blåste en något friare vind i konungens rådskammare, så att resolutionen lydde: "Att förbiuda någon till at föra sin egen afwel medh sine egne fahrkoster hwar en bäst och nyttigast finner innom Rijket, thet håller K. M:t icke wara billigt." Denna frihet räckte dock ej längre än till år 1680, då ett stadgande emanerade av innehåll, att endast de bönder, som "bo wedh siökanten j Österbothn", voro oförhindrade, att föra sina varor till Stockholm. Men till följd av böndernas några år senare gjorda klagan över dyrhet på spannmål, hampa, lin och andra nödvändiga artiklar, förklarades år 1686 igen, att allmogen överhuvud ägde rätt, att segla till Stockholm, dock med det förbehåll, att de ej drevo handel med köpmannavaror, samt att de ordentligt anmälde sig i tullarna både på bort- och återresan. Men detta påbud aktades lika litet, som alla tidigare inskränkningar. Tull for man stolt förbi (1) och förde handel med vilka varor, som blott konvenererade bäst.

En ny undersökning i saken resulterade år 1689 i en stadga, som hade något längre varaktighet. Det hette däri, att allenast de socknar, som stöta till sjökanten, skola hava frihet att segla. Men det dröjde ej länge, förrän bönderna förstodo att giva detta i själva verket obestämda stadgande en mycket fri tolkning, och socknar vilka knappats med en flik av sitt område nådde sjökanten, ansågo sig ogenerat till städernas förfång kunna betjäna sig av detsamma. (2) På borgerskapets besvär häröver, emanerade 14/1 1696 en ny, förklarande resolution i denna tvistefråga: "allenast skärbönder, hwilka hafwa ringa egor af åker och äng, sampt äro skattlagde för saltsjöfiske och sjähle Skjuteri, skola medh egna skutor och egen afwel få bruka seglationen, men ingen uppe i landet liggiande bonde får der vnder inbegrijpas." En "specification öfwer by och bonde" skulle upprättas, utvisande vem, som hade seglationsrätt, vem icke.

_______________

1 T. o. m. kyrkoherden i Närpes, prosten Elias Petri Holmius, beskylldes år 1661 genom en "passquill" av länsman Samuel Persson i Finnby, för det han jämte häradsskrivaren Niells Carllsson och sockneskrivaren Johan Bylow "draghit Cronans Tull förbij och beswijkit Cronan sin tillböhrliga Accis". Saken kunde dock icke bevisas, och rätten dömde Persson att böta 20 daler, men prosten förklarades oskyldig. - Annars klagade stadsborgarene ofta även över prästernas byteshandel - "then olaga handel presterskapet ther j negden skall föröfva stadhen till praejudtz". Bl. a. må nämnas, att Kristinestads borgare vid biskopsvisitationen i Närpes 22/2 1694 "insinuerade", att kapellanen Johannes Brennerus bedrev olaga handel och förköp. Biskop Joh. Gezelius utfärdade då en skrivelse till prästerksapet, vari han visserligen erkände det riktiga i att pträsterna enligt kongl. resolutionen 2/10 1675 hade rätt att segla med sin egen avel till Stockholm och genom dess försäljande förskaffa sig nödtorftiga varor med mindre kostnad, och att häri även inbegripes vad prästerna på sin rättighet av århörarene undfå. "Men att prästerna af bönderna eller af andra präster tilhandala sig något godz, under wad tittel thet vara må, til at öfverföra och föryttra åt andra, thet kan intet der under begrijpas, all then stundh en Christi tjenare effter Gudz ord och Kirkioordningen fast svårare och angelägnare förrättningar hafuer, än at han medh någon köpenskap hinner eller bör sigh befatta".

2 Ett ytterligare exempel på huru städerna sökte få allmogeseglationen förhindrad, må ännu anföras. Vasa stads borgare hade år 1691 förskaffat sig en landshövdinge-resolution, vilken stadskassören Peter Hällström vid tinget 1692 uppläste för nämnd och tingsmenighet. I resolutionen förbjöds 1:o) "at ingen bonde af sine grannar eller andra skall opkiöpa något godz, uthan allenast medh som egem afweö reesa toöö öpföoga orther; 2:o) at dhe inga Skuthor skohle byggia til sin egen seglation; 3:o) effter det at bränna Tråån är ingen bonde handtering, eij heller förståå de sigh deroppå, så skola dhe föra sitt Tråån til Stadh." Rätten förmanadeockså denna gång allmogen att rätta sig härefter, "så mycket mehra som Borgerskapet i Städerna, hwilcka igenom Contracter i Stockholm hålla godzet okladdet i een handh, hafwa således gifwit åter boonden för sin Tråån mehra denna tijden, är dhe eller deras Fäder något sin förr detta bekommit". Att detta icke behagade seglationslystna sälfångare, var naturligt. "Mattz Olufszon ifrån Nämpnäs protesterade ock här emot och swor obetänkt, at så framt det skulle gå för sigh, så skulle ingen bonde kunna effter 3 åhr utgiöra sina uthlagor." Rätten fann "det dock wara orätt sworit" och dömde Matts, att för denna obetänksamhet betala till kyrkan 2 riksdaler.

 

Litteratur

[Tillbaka]