Folksägner från Finska krigets dagar i Ömossa


 

Inom den muntliga traditionella folkdiktningen i södra Österbotten levde länge kvar historiska sägner om Finska kriget. Dessa lokalsägner var knutna till historiska personer, som befälhavaren von Vegesack i Lappfjärd. En berättar om hur sydösterbottningen Johan Henrik Skogman -Gamla Fårbäcken - var med i Feisacks (von Vegesacks) trupp då man jagade ryssarna mot Björneborg. Svenskarna stod på den nuvarande kyrkbacken i Lappfjärd och ryssen befann sig mot Lillån. En gevärskula kom och smällde Feisack i handen. Han blev då röd i ögonen och sade:

"Inte duger det att stå här och narras med den djävulen. Det skall läggas dubbla skott i kanonen."

 Och sedan de då hade skjutit med druvhaglen vägen ren tre gånger, kom inte ryssen tillbaka utan kilade av söderut, och svenskarna jagade bakefter . Då de kom mot posthemmanen på Back (dåvarande Öströms gårdsgrupp), frågade Feisack Skogman:

"Vad steker den djävulen där, då det stiger upp en sådan rök?"

 Där uppstod åter strid, när de ryska kosackerna frestade  ta emot. Men svenskarna högg av deras pikar, så att bara stumparna blev kvar. Ryssen hade tagit postbondens får och slaktat dem och höll nu på med att koka, men alls intet fick de därav, utan svenskarna åt vad ryssarna kokat.

Enligt samma sägen stupade många av ryssarna i Ömossa och ligger begravda en bit öster om svenska folkskolan i Ömossa.

 

 

 En historisk sägen från byn Ömossa berättar om hur Hans Hansson Skogman bebodde redan den tiden den gård, som numera kallas Hansas, och då byfolket under krigsoroligheterna flydde upp till skogen kring Sandjärvträsken, blev gården kosackstall. En annan minnessägen förtäljer om att under en av striderna i Ömossa blev 25 svenskar av ryssarna avskurna från de övriga. De blev tvungna att söka sig raka vägen genom skogen till Skaftung, efter att ha kastat sina gevär i Ömossa å. Sedan fördes de med båtar norrut till Närpes, där de åter träffade svenskar. Dessa två ovanstående sägner, grundar sig nog på verkliga händelser. Ett kännetecken på sanningshalten är att sådana oftast är ytterst kortfattade.

 

 

 Under senare tid, under slutet av 1800-talet och första hälften av 1900-talet, skapades en del underhållningssägner, i vilka spänningen blev det viktigaste & inte sanningshalten som tidigare. I motsats till folksagorna var denna form av berättande avsedd att bli trodd.

Hilma Stockhammar berättar i boken "Flydda tider i Sydösterbotten"  om en augustikväll 1912, då det berättades i en stuga i svenska Österbotten:

 

Mamma hade ordet och började en vidlyftig historia om hur morfar en månljus vinternatt kommit körande på vägen mellan Lappfjärd och Ömossa. När han kommit nedanför Back by, hade han i månljuset sett en man komma åkande i en ny omålad släde, som lyste i månljuset. Men just som de skulle mötas och morfar kört åt sidan för att ge rum för den mötande, hade såväl häst som släde och den åkande försvunnit mitt för morfars häpna ögon. Men den saken var ej svår att förklara.

Varenda gammal ömossabonde visste, att platsen var ett tillhåll för spöken. Tittade man ut på den närliggande ängen, kunde man i mörka nätter se spökeldar, som lyste på de gamla ryssgravarna. Där, i dessa backar hade hundratals döda soldater begravts i ovigd jord under 1808-09 års krig, och på ett sådant ställe kunde man ju vänta sig ungefär vad som helst.

Farmor var inte så säker. Morfar hade kanske fått en sup och somnat i släden och drömt alltsammans, tyckte hon försmädligt. Men mamma försäkrade, att det var dagsens sanning. Morfar söp aldrig, och till yttermera visso berättade hon, att han kommit körande ett varulass, som han hämtat hos handelsman Olin i Kristinestad. Inte somnade man på ett varulass, när man hade ansvar för andras dyra handelsvaror. Det var gamla fröken Vendla Lönnberg från Kristinestad, som då hade butik i Ömossa vid åbron, och hon rådde om varorna. För resten hade morfar inte varit ängslig alls, när han berättat om sin upplevelse. Sådana saker hände ofta i närheten av de forna slagfälten, det visste alla nattliga vägfarande. Mor Fia nickade och tittade uppfordrande på farmor

 

  Många folksägner verkar vara medvetet diktade som skämtsägner för att pröva, hur mycket som kan gå i okritiska åhörare. De konstfullaste och mest fantasirika är vittnessägnerna, t ex spökhistorier, vilkas händelseinnehåll ofta så fängslar fantasin. Stilen är livligare och saftigare än vid berättandet av historiska sägner, får lätt formen av folksagor. Om "den döda armén " och andra spökhistorier från Back i Ömossa ger författarinnan Stockhammar ett större utrymme på ett annat ställe i sin samling minnesbilder från hembygden i Sydösterbotten. Stockhammar berättar:

Där storlandsvägen  mellan Lappfjärd och Ömossa drar fram genom skog och bygd, böljade striden fram under 1808-09 års krig. Och fem kilometer norr om Ömossa finns en liten by, kallad Back (Öström), som en gång varit lägerplats för en stridande här, som där också begrov en mängd av sina fallna soldater. Så berättar åtminstone folktraditionen, och skildringar från 1808-09 års krig synas bekräfta sägnerna.

En plats, som utpekats som en sådan bortglömd massgrav, ligger vid en äng, som därför kallats "Soldatängen ". Det har också varit en ortstradition, att det spökar på "Back-släton ", och förbifarande ha haft mycket att berätta i forna tider.

En dag beslöto vi att traska i väg till Back för att på ort och ställe ta reda på gamla spökhistorier. Men, som envar vet så rusar man inte gärna in i en främmande gård och ber folk att berätta spökhistorier. Då blir man utkörd. Vi hade andra små ärenden, och så talade vi om väder och vind, kornas kalvningstider, nyheter från byn, vårt eget hälsotillstånd och våra föräldrars eventuella släktskap med gårdens folk. Mycket kaffe blev utdrucket, och vid spinnrockshjulets dämpande surr kommo äntligen spökhistorierna fram.

Vi hade fått anvisning på en kvinna, som själv skulle ha varit med, upplevat den bästa spökhistorien man hört i dessa nejder. Det var en snäll kvinna, och hon bekräftade trovärdigt sanningshalten i sin berättelse.

En kväll hade hon och en bonde från Back kommit hemkörande från Kristinestad, dit de varit för att sälja en slaktko. Bonden satt framme på lasset med benen hängande ned på sidan. Kvinnan satt bakpå lasset. När de kom fram till Svedänge(n) norr om Back, såg kvinnan med förundran, hur körkarlen hastigt drog upp benen och började stirra omkring sig, ehuru de voro ensamma på vägen. Han såg så förskräckt, att även kvinnan blev skrämd, och när han äntligen fick mål i mun, påstod han, att hela släton  var full med soldater. På landsvägen marscherade de också framåt, två och två i en ändlös rad, stadda på marsch söderut, somliga tätt invid lasset.

Bonden ifråga ansågs vara en fritänkare och trodde inte heller på spöken. Men nu började han tro, att något var på tok, ty de marscherande soldaterna voro inte vanliga människor. Deras klädsel var besynnerlig och gammalmodig, och så voro de utan huvuden. När mannen nämnde detta, blev kvinnan utom sig av rädsla. Men själv såg hon ingenting. Ännu när de kommo hem, voro de rädda, och mannen bekräftade för sin hustru, att även han nu trodde på övernaturliga varelser.

Sådan var kvinnans berättelse. Hon hade upplevt den själv, men uppmanade oss att också tala med änkan till den numera döde bonden. Det gjorde vi, och även bondhustrun bekräftade samma berättelse. Mannen hade i livstiden ofta nämnt om saken såsom det sällsammaste och mest skrämmande han upplevat i sitt liv.

Det var historien om den döda armén, som spökar på slätten vid slagfälten, och de forna soldatgravarna i ovigd jord.

Men det underliga i saken är, att även en annan äldre bonde i samma by sett liknande marscherande män. Det är gamle Henrik N., som berättat, hur han en kväll, då han kom hemåkande med kvarnlasset, såg åtta ståtliga, raka män komma marscherande på landsvägen vid Skottliden och Oxjärvbacken.

Han åkte i sakta mak, och männen marscherade jämsides på vägen en lång stund. Men när de moltego och inte gjorde en min av att hälsa, började N. finna sällskapet olustigt och gav hästen ett rapp samt åkte ifrån de åtta männen. Men han kände, att något var på tok, och när han kommit till sin svägerskas grind i Back, beslöt han att stanna där för att invänta de åtta karlarna. Väntan blev lång, ty inga marscherande soldater kommo.

När man brukade fråga gubben, hur karlarna sågo ut, svarade han, att de voro långa och ståtliga, raka i ryggen och med stolt militärisk hållning. De liknande en gammal ömossagubbe förr i världen med soldatnamnet Kula.

Svägerskan till gamle N. är numera 75 år, men även hon erinrar sig en spökhistoria, som hon hört i sin barndom. När hon var cirka 10 år, brukade hon nämligen sova hos en gammal gumma, som bodde ensam i en stuga just vid Soldatängen. Gumman kallades mor Lindfors och hade varit gift med en snickare. Sedan mannen dött, hade hon en natt vaknat vid att ett helt brudfölje hade kommit intågande i stugan. Spelmannen började gnida på fiolen, brudparet dansade, och många ur brudföljet kommo ända fram till sängkanten. Men då började mor Lindfors läsa böner, som beto på den Onde, och så försvann hela brudföljet. Men sedan måste den lilla granngårdsflickan sova hos henne om nätterna.

Numera är Lindfors tomt bara en liten stenig backe, där stugan för länge sedan är nedriven. Ingen vill bo där det var ett spökställe. En tomte visade sig också dagligdags i mor Lindfors stuga. Men det var de andra spökerierna som skrämde gumman.

Sådana historier kan man ännu få höra i Back, om man har turen att komma i kontakt med de rätta personerna. På hemvägen sågo vi inga spöken, ingen vandrande död armé; men lastbilar med trävirke och fullastade bussar på linjen Vasa-Björneborg.

Men jag mindes de gamla människornas trovärdiga huvudskakningar, när de berättade om vad som förr hänt i deras lilla by.

 

  Om Sidebys och Skaftungs folksägner från Finska krigets dagar hänvisar jag till lokalhistorikerna, vars titlar finns presenterade på huvudsidan om detta krig i Ömossa. Dessa ovan presenterade folksägner kan även hittas där. Kilens hembygdsgård saluför de flesta böckerna. I den muntliga traditionen i kristinestadsnejden talas det inte numera om Finska kriget. Det är för avlägset och nya krig har kommit emellan det här och nutiden. -H.B - 2000.

[Tillbaka]