Finska kriget 1808-1809

Drabbningen vid Ömossa den 6 september 1808

Av

Harri Blomberg

Den svenska försvarstaktiken i öster misslyckades, då den nästintill ointagliga fästningen Sveaborg utanför Helsingfors kapitulerade i maj 1808, långt innan någon svensk armé hunnit överskeppas. Med eller utan Sveaborg, försommaren igenom landsattes stora truppstyrkor i Finland. En del av transportskeppen råkade ut för svåra stormar och drev långt upp i Kvarken, andra nådde stränderna utanför Kristinestad och Kaskö. Tusentals nya soldater kastades in vid striderna i Österbotten, där fronten låg sensommaren 1808.

Den förföljde svenska armén lyckades under några sommarveckor förfölja ryska armén istället. Många österbottniska orter var krigsskådeplatser, där svenskarna kämpade tappert och flera gånger lyckades slå fienden på flykten. Kapten Anders Gyllenbögel, som var befälhavare över den så kallade vargeringsbataljonen på Åland och den sammanslagna finska bataljonen, hade landstigit med sina frikårer i Kaskö den 30 juli - 1 augusti. I Finby förstärktes hans styrkor av ett allmogeuppbåd, vars manskap även i fortsättningen ville tillhöra den svenska kronan och ej hamna i rysk livegenskap. Vilken tsar Alexander I inledningsvis hade tänkt sig införa innan krigslyckan vände för Ryssland.

Överste Georg Carl von Döbeln slog ryssarna i Kauhajoki den 10 augusti och Gyllenbögel skärmytslade sig söderut och erövrade Tjöck, Kristinestad och Lappfjärd, som hade varit ockuperade av ryssarna sedan i början av april månad, när trycket från öster och norr blev för stort retirerade ryssarna mot Björneborg. Lappfjärds kyrkby, dit även von Döbeln med 2:a brigaden anlände, blev ett fältläger i en månads tid. Förposten, 2:a Björneborgsbataljonen, stationerades två mil söderut, i Ömossa by.

Endast ett årtionde tidigare, i slutet av 1700-talet, hade riksvägen från Åbo till Torneå följt kustlinjen via Sideby och Skaftung (Strandvägen), men under 1800-talets första år fick den en ny sträckning 15 kilometer inåt land. Stora landsvägen blev färdig hösten 1801. Ett gästgiveri ordnades i Ömossa redan år 1800 för att till början ta emot resande till och från Björneborg, men sedan även resenärer till och från mer norrut belägna orter. Denna riksväg öppnade världen för byborna, men blev också orsaken till att man flydde till skogs och gömde sig vid de två sjöarna öster om byn under den tid byns marker dränktes i blod. Från denna tid lever ännu en och annan hörsägnen ute i bygden. De förtäljer om fiendens plundringar och omänskliga framfart, om de egna soldaternas bedrifter på slagfältet samt även om enskilda sydösterbottningars nappatag med fienden. Ryssarna återvände dock snart efter reträtten mot Björneborgshållet, under första hälften av augusti.

Den 20 augusti mötte major Johan Adolf Grönhagen med sina svenska mannar dem i Ömossa, 200 meter söder om nuvarande vägskälet till Sideby, och strid uppstod. Efter tvenne timmars raskt försvar, nödgades svenskarna dra sig tillbaka till Träskvik, halvvägs till Lappfjärd, där de fick förstärkning och ånyo fattade stånd. Ryssarnas huvudstyrka med Bibikov som befälhavare förlades nu i Ömossa.

Ömossa 20 aug 1808, militärkarta. Källa: Historialliset kartat

Vid Lappfjärd stod överstelöjtnant Furuhjelm som befälhavare över de militära enheterna där, efter att von Döbeln avrest norrut. Vilka bestod av två Björneborgsbataljoner, Gyllenbögels frikårer á tre bataljoner och några kanoner, i allt närmare 2500 man. Denna styrka hade tagit ställning omkring 1500 meter söder om Lappfjärds dåvarande kyrka - fronten bestod av 1800 meter lång kedja, delvis nergrävd i nyuppförda befästningar bestyckade med de fåtal kanonerna som fanns till hands.

En vecka efter den första drabbningen i Ömossa fick svenskarna förstärkning. Den 27 augusti landsteg generalmajor Eberhard Ernst Gotthard von Vegesack på aftonen med omkring 2500 man vid Kristinestad och framryckte under natten till Lappfjärd, lite mer än halv mil inåt land, varest han tog befälet jämväl över de därstädes förutvarande trupperna. Västmanlänningar landsattes under denna tid vid Kaskö.

Ryssarna som inte kände till hjälptruppernas ankomst uppbröt med sina trupper tidigt på morgonen den 28 augusti från Ömossa, och ryckte klockan åtta utför sluttningen av den dalgång vars norra kant svenskarna höll besatt i Lappfjärd, till anfall mot dem. På tre kolonner skedde ryssarnas framryckning, och föregicks de alla av en lång skyttekedja.

Lappfjärd 28 aug 1808, militärkarta. Källa: Historialliset kartat

De nödgades snart inställa framryckningen, och under en timmes tid inskränkte striden till skottlossning. Ryssarna vände, de drog sig tillbaka mot Ömossa. Svenskarna framryckte med sådan beslutsamhet att varje gång ryssarna sökte fatta stånd blev de undandrivna. Vid Öströms bygrupp (nuvarande Back), fyra kilometer norr om Ömossa ärnade fienden göra ett starkare motstånd, där de lyckades få fäste på några höjder, men det företaget var lika förgäves. Mörkret hade emellertid inbrutit, varför svenskarna stannade och lät göra bivackeldar invid landsvägen.

Krigsskådeplatser 1808-1809

Finska kriget 1808-1809. Finska arméns reträtt och framryckning Interactive map

Bakgrund 10 augusti 1808 20 augusti 1808 27 augusti 1808 29 augusti 1808 6 september 1808 v. Schwerin monumentet Källor World Wide Web

Karta över nejden med ortsnamnen ©2000 Harri Blomberg

Följande dag fortsatte förföljandet på nytt ända till Ömossa, där ryssarna upphanns då de stod i beråd att antända byn och riva en där befintlig bro över ån. En mindre styrka av Nylands dragoner under befäl av major Johan Fredrik Thede, samt Hälsinge jägare gjorde ett raskt anfall och förjagade dem, sålunda hindrade förstörelsen av bybornas egendom. Nu först fick ryssarna fortsätta återtåget i fred.

Förlusterna var jämförelsevis små, sårade var kaptenen och kompanichefen för Björneborgs regemente, Carl Constantin von Schantz som träffades i Ömossa under intagandet av byn och ytterligare 43 man, två officerare och 15 man av det svenska manskapet fick sätta livet till, samt en fången. Ryssarnas förlust var större, två officerare och fyra underofficerare, tillika 71 övriga man, infångades, samt mera än 200 personer i dödskjutna och illa sårade, varav flera officerare.

I sin rapport om denna träffning berömde von Vegesack trupperna och alla närvarande officerare, men nämnde särskilt fänrik Vilhelm Maximilian Carpelan, som senare fick guldmedalj för tapperhet i fält, kapten Fredrik Uggla och adjutanten Frans Henrik von Knorring. Segern var fullständig, men tillfredsställelsen däröver förtogs betydligt av den sorgligt nedslående anblick trakten erbjöd, von Vegesack skrev att "landet ifrån Lappfjärd till Kumo älv och ifrån sjöstranden hade av fienden blivit förvandlat i en ödemark. På Björneborgsvägen påträffades förutom ryssarna ingen levande varelse, ögat mötte blott nakna skorstenar efter avbrända hus, förstörda byar och härjade åkerfält." Svenskarna trodde att snart skulle man rycka in i Björneborg. Ett stort antal soldater vid detta frontavsnitt hade sin hemort där borta, sju mil söder om Ömossa. De visade en gränslös glädje att snart få gästa sin egen stad, men övriga fronters motgångar tillintetgjorde alla frukter av de vunna segrarna i Sydösterbotten. Redan samma dag som segerns sötma avsmakades anlände en befallning att de tvenne bataljonerna av Björneborgare skulle tåga tillbaka för att förstärka huvudarmén vid Kuortane.

Ryssarna fick också förstärkningar. De båda ryska kustdetachementen Uschakovs och Bibikovs förstärktes med var sitt infanteriregemente och den förra även med en skvadron, varefter de anbefalldes att rycka framåt. Den 6 september 1808 anföll Bibikov Vegesacks vid Ömossa stående förpostbataljon och drev den efter häftigt motstånd till den svenska huvudställningen i Lappfjärd. Vilken ryssarna avstod att anfalla.

Det hade hunnit bli tidig höst då den sista träffningen uppstod. Här fanns avdelade cirka 500 man ur Upplands regemente, vars befälhavare var överstelöjtnant Peter Thure Gerhard Drufva, och två kanoner, under befäl av den blott 15-årige underlöjtnanten Wilhelm von Schwerin, som arriärgarde. Ryssarna försökte hela tiden kringgå de svenska ställningarna, så att svenskarna var tvungna att konstant dra sig tillbaka, men de stannade här och där och hejdade fienden med välriktade kanonsalvor. Den uppehållande striden tyckes ha fortgått ända till närheten av Lappfjärds by.

Där har ett ögonvittne skrivit i sin anteckningsbok:

"Underligt går det till här i världen. Somliga håller på att slåss, andra väntar på att deltaga i leken, flyktingar med hela hushåll och kreatur synes bland blesserade och sjuka. Adjutanter rider yra i huvudet, då en del går i fred och ro och bärgar sin säd en 50 alnar från stora landsvägen. Lappfjärd den 6 sept. 1808."

 

Wilhelm von Schwerin vid Ömossa den 6 september 1808

Det var den här dagen den unge greve von Schwerin första gången var med i elden och med sina två kanoner så modigt höll de påträngande kosackerna på tillbörligt avstånd. Han kom att med sina mannar få erkänsla för rådighet och kyla i den officiella rapporten om träffningen.

 

Efter drabbningen i Ömossa drogs Vegesacks trupper till huvudstyrkan den 13 september. Det avgörande slaget skedde i Oravais dagen efter och vilket svenskarna förlorade. Svenska armén var åter på reträtt; runt Bottniska viken hösten 1808 och vintern och våren 1809. I september 1809 fick Sverige fred med Ryssland. Hela Finland med Åland och Västerbotten till Torneå avträddes till Ryssland. Med Danmark skrevs freden under i december 1809. Fyra år senare var Sverige åter i krig med 30 000 välutrustade soldater, men med en fransk tronarvinge eftersträvade man istället för Finland få Norge av Danmark. Vilken lyckades och Finland förblev ett storfurstendöme under den ryske tsaren fram till den sjätte december 1917, då landet blev självständigt.

Det kan vara intressant i denna korta redogörelse om händelseutvecklingen om krigsfronten vid Ömossa under Finska kriget nämna att svenska trupper även var förlagda vid kusten. Enligt en officiell bulletin av den 16 september 1808 hade två kanonslupar avgått från Sideby till Nykarleby, då de svenska trupperna retirerade norrut. Troligtvis hade dessa ingått i den förstärkning av svenskt manskap under von Vegesacks som kom till Kristinestad i slutet av augusti. Enstaka landburna militära soldater bör också ha varit stationerade vid den gamla kustvägen, den var ju farbar trots dess otjänliga beskaffenhet.

Wilhelm von Schwerin - monumentet

Resenären som sveper förbi den under 1960-talet nydragna riksväg åtta i västra Finland missar numera oftast bykärnan i Ömossa och därmed tillfället att se monumentet rest till minnet av underlöjtnanten vid Kungliga Svea Artilleriregemente - Wilhelm von Schwerin. Det är en av traktens mest intressanta sevärdheter. Där stora landsvägen mellan Lappfjärd och Ömossa drar fram genom skog och bygd böljade striden under Finska kriget i början av 1800-talet. I Ömossa stred i september 1808 den unge von Schwerin med stor tapperhet, med sitt manskap och två sexpundskanoner, sin första strid. Monumentet restes år 1936. Det hade ritats av stadsarkitekten i Vasa, Ingmar Serenius, och placerades mitt i byn, på Uxberget. Omkring 1500 personer deltog i festligheterna. Ätten von Schwerin och Kungliga Svea Artilleri regementes officerskår bekostade uppförandet av minnesmärket, men utan pådrivande Ömossabor som författarna Gustaf Wideskog och Hilma Stockhammar skulle projektets genomförande aldrig blivit av.

Förutom minnesmonumentet i Ömossa, finns i Finland Wilhelm von Schwerins bro, jämte en vägstump som klassas som officiell museiväg, i Oravais och gravvården i Kalajoki. I Sverige hittar man vid Tärna folkhögskola en fyra meter hög minnesstod och på Djäkneberget i Västerås lät parkens skapare, kapten Sam Lidman, uppresa en minnessten med inskription. I Sala landsförsamlingskyrka hänger von Schwerins sabel. Redan hösten 1808 påbörjade Fredrik Westin en oljemålning av Vilhelm von Schwerin, som har influerat senare konstnärers avbildningar.

Litterärt har den unge krigarens korta liv inspirerat bland annat författarna Erik Gustaf Geijer (1783-1847) och Lorenzo Hammarskiöld (1785-1827) samt Per Daniel Amadeus Atterbom (1790-1855) som skrivit en dikt om von Schwerin. Mest känd är dock Johan Ludvig Runebergs (1804-1877) dikt Wilhelm von Schwerin i Fänrik Ståls sägner, som besjunger bragderna i Finska kriget. I modern tid har romanförfattaren Lars Widding berättat om von Schwerins öde i boken På ryttmästarens tid, vilken ingår i Sorundasviten vars övriga tre delar heter Majors avsked, 1812 och Svanesång. I den första delen spelas den dramatiska finalen upp med kampanjen i Finska kriget, alltifrån elddopet i Ömossa den sjätte september 1808 fram till den blodiga dagen i Oravais den fjortonde i samma månad. Där Wilhelm von Schwerin sårades och de efterkommande komplikationerna ledde till döden den 27 september 1808. Han begrovs i Kalajoki.

Wilhelm von Schwerins brev till föräldrarna från Högkvarteret Kronoby 17 september 1808

Folksägner från Finska krigets dagar i Ömossa

Krigets lokala efterverkningar

På bevakningsuppdrag vid fronten i Sideby

Källhänvisning:

• Holmberg Karl Axel: "Mål och bygd i Sideby." - Uppsala 1986.
• Nybond Gunnar: "Soldater, torpare och bönder. Släkt- och bygdekrönika från Sydösterbotten 1." - Vasa 1987.
• Nybond Gunnar: "Gränsmark. Släkt- och bygdekrönika från Sydösterbotten 2." - Vasa 1984.
• Nybond Gunnar: "Skaftung by i Kristinestad. Släkterna Sundnäs och Teirfolk." - Vasa 1998.
• Nybond Gunnar: "Bottnisk bygd. Ömossa by i Kristinestad under 400 år (1590-1990)." - Vasa 1988.
• Persson Anders: "1808 - Gerillakriget i Finland." - Stockholm 1986.
• Stockhammar Hilma: "Flydda tider i Sydösterbotten." - Helsingfors 1946.
• Widding Lars: "På ryttmästarns tid." - Stockholm 1968.
• Åkerblom Bror: "Sideby sockens historia." - Vasa 1975.
• Åkerblom K.V.: "Lappfjärds historia, del 2." - Vasa 1952.

I ovan nämnda litteraturförteckning har jag valt att ta med enbart litteratur som berättar om de lokala förhållandena i det sydligaste Österbotten under Finska krigets dagar. Samlingsverken kräver ett så stort utrymme och dessa brukar oftast bara kortfattat berätta om förhållandena i min fädernebygd. Personhistoriska uppgifter kan bland annat hittas i svenska adelns ättartavlor, biografiska lexikon, regementskrönikor och militärhistoriska band. Dags- och veckotidningar från samtiden hade mycket att berätta om krigets utveckling, om ofta felaktiga. Det är naturligt om man ser på den kaotiska verkligheten som rådde dessa år i början av 1800-talet. Mycket av det här materialet kan hittas på referensavdelningarna i biblioteken. En stor del av de tryckta skrifterna kan trots bibliotekens mångfald vara svår att få tag på, då den kom ut i bokhandeln redan på 1800-talet. Ett sätt att finna titlarna är att söka sig till antikvariatens utbud av böcker. En bra sökmotor finns hos "Antikvariska böcker i Skandinavien", som erbjuder över 300 000 titlar på olika antikvariat i Norden, ständigt uppdaterade. Sökordet är i så fall Finska kriget eller dylikt och kan nås på internetadressen: www.antikvariat.net. Deras tjänster erbjuds även på finska.

Min ovanstående framställning bygger på redan tidigare gjord forskning. Eventuella faktafel kan ha smugit sig in i texten, men det beror i så fall på att olika forskare har kommit fram till skilda resultat. Det gäller datum, truppernas storlek och vilka personer som deltagit i striderna. Jag har försökt att dubbelkontrollera alla historiska händelser, men vet av erfarenhet att jag ju närmare vi kommer 200års-jubiléet av Finska krigets utbrott, ha hittat nya rön som omkullkastar tidigare kunskaper. Ifall ni läsare har något att invända eller fråga om det skrivna är ni välkomna att skriva till mig på svenska, finska eller engelska. Min e-postadress är karijoki@yahoo.com.

Avslutningsvis ett boktips, till de läsare som vill ta ytterligare del i ämnet, är en nyutkommen bok av Oravais historiska förening r.f. Den heter "Krig kring Kvarken. Finska kriget 1808-1809 och slaget vid Oravais i ny belysning." och är under redaktion av Martin Hårdstedt och Göran Backman, utgiven i Vasa 1999. Boken tar upp flera aspekter, inte bara de krigiska och har även en god källförteckning. - H.B.

WWW

The Swedish-Russian War of 1808-09 by Göran Frilund

A Bibliography of the Russo-Swedish War of 1808-09

Oravais Historiska förening r.f.

Anders Petter Bengtsson Wahlström Bäckman: Defender of Närpes in 1808 - berör händelserna i Närpes i juli 1808

Suomen sota 1808-1809

"Viistoistias vain, jo kun joutui yö -" (på finska) bl.a. W. v. Schwerins brev till föräldrarna skrivet i högkvarteret i Kronoby den 17 sept 1808

Projekt Runeberg on-line bibliotek innehåller bl.a.

• Fänrik Ståls sägner med A. Malmströms teckningar
• Eberhard Gotth. Ernst von Vegesack

Johan Ludvig Runeberg 1804-1877

sydaby.eget.net

Ingångssida Region Sydbottnisk Natur