De indiska rötterna

av Gunni Nordström*
 

Ett folk behöver kunskap om sitt förflutna för att kunna utvecklas, brukar man säga. Det zigenska folket har i det avseendet varit sällsynt vanlottat: trots mängden av litteratur om zigenare i olika länder finns det nästan inga säkra kunskaper om dem. Myterna har frodats desto mer.

Finska zigenare med Indira GandhiI mars 1976 for en grupp finska zigenare till Indien för att söka sina rötter. Deras första fråga var som man kunde vänta: var finns de indiska zigenarna? Trots att det är ganska litet man säkert vet om zigenarnas historia, är det i alla fall klarlagt att det är från nordvästra Indien och delar av nuvarande Pakistan som deras förfäder utvandrade för cirka tusen år sedan.

Zigenska konferensdeltagare togs emot av Indira Gandhi i New Delhi 1976.
Foto Gunni Nordström 1976

Frågan var naturlig; var annars om inte här kunde man vänta sig att finna zigenare? Det var med stor förväntan de finländska resenärerna såg fram emot att träffa ett alldeles speciellt folk att känna historisk släktskap med.

Men de kom att återvända från den här resan med nya och förvirrande uppgifter om sin historia och utan att ha träffat några indiska zigenare De hade rest till Indien för att delta i en zigensk världskonferens i Chandigarh, en stad i delstaten Punjab, femflodslandet, som brukar utpekas som zigenarnas urhem. I det zigenska språket, romanes, används fortfarande räkneordet "panj", fem.

Det hade kommit zigenare från flera länder i Europa till Chandigarh, men de finländska delegaterna var i majoritet. Vid den här tiden var de finskzigenska föreningarna starka både i Helsingfors och Stockholm och de hade effektivt organiserat det nordiska deltagandet.

Vi var en handfull icke-zigenare med på denna historiska resa då indienättlingarna efter tusen år i förskingring besökte sina förfäders land.

Häpet noterade vi hur snabbt zigenarna anpassade sig till det indiska umgängesmönstret. Få av dem kunde engelska, men de gjorde sig förstådda ändå, ofta på det egna språket, romanes, som via sanskrit har släktskap med dagens nordindiska språk som punjabi och rajasthani.

På något mystiskt vis tycktes zigenarna från Norden känna till hur man uppträdde bland indierna: att hälsa på indiskt vis med hopslagna handflator i stället för att sträcka fram handen var, för att ta ett exempel, naturligt och välkommet för finska zigenare som aldrig räcker varandra handen.

Språkforskaren Vania de Gila Kochanowski (1) säger att benämningen athsinganos för zigenare på 1300-talet i Grekland kom från orden "rör mig inte". De nordiska zigenarna väckte stor entusiasm hos indierna. Det var, kunde man föreställa sig, som om svenskbyborna från Ukraina plötsligt hade kommit till Sverige med sin medeltidssvenska och sina ålderdomliga seder och bruk från vårt förflutna.

Zigenarna däremot blev allt otåligare när de märkte att det inte fanns några indier kallade zigenare på konferensen.

Initiativtagaren till det hela, Weer Rajendra Rishi (2), språkman och före detta diplomat i London , förklarade emellertid att det var precis som det skulle: det fanns helt enkelt inga zigenare i Indien.

- Om ni vill kan ni förstås betrakta alla oss nordindier som zigenare. Era förfäder utgjorde ingen speciell grupp i det forntida Indien utan snarare ett tvärsnitt av det dåtida samhället.

Men alla dessa miljoner indier som går under namnet gypsies, zigenare - vad är det för folk, undrade vi.

Weer Rajendra Rishi förklarade att ordet "gipsy" egentligen har sitt ursprung i medeltidens England. När de första indierna, dvs zigenarnas förfäder, invandrade dit under 1500-talet, kallade de sig själva för egyptier, egyptians, vilket förvanskades till "gipsies" och kom att användas för kringströvande och nomader av alla slag, från indienättlingar till blåögda och ljushåriga tinkers, dvs irländska förtennare som på grund av sitt arbete förde ett ambulerande liv.

Sedan tog engelsmännen med sig ordet "gipsy" till Indien och applicerade det på alla som av olika skäl nomadiserade där. Språkforskare har emellertid slagit fast att det inte finns någon språklig eller etnisk gemenskap mellan dessa grupper sinsemellan - sociala grupperingar från många olika håll har bara fått en gemensam benämning.

Weer Rajendra Rishi påminde om att zigenarna i väst själva kallar sig rom, vilket betyder man, människa. De som kallar sig rom - de finska zigenarna säger romanit - kan språkligt och historiskt placeras in i ett nordindiskt sammanhang.

Sedan 1700-talet vet man att romernas språk har sitt ursprung i sanskrit och det anses också säkerställt att deras förfäder lämnade de nordvästra delarna av Indien för omkring tusen år sedan.

Men vilka de var och varför de lämnade sitt land har forskarna inte kunnat enas om.

Att deras förfäder i sin tur måste ha varit indoeuropeiska arier som ungefär 1500 - 1000 f.Kr trängde in i nordvästra Indien är emellertid de flesta överens om. De underkuvade bl a dravidafolken som bodde här tidigare. Till urbefolkningen hörde, förutom de dravidiska folken, austroasiatiska och mongoliska stammar.När man i dag talar om Indiens stamfolk är det närmast dem man åsyftar. De är cirka 50 miljoner och lever under svåra förhållanden. I och med indoeuropeernas ankomst utvecklades hinduismen och kastsystemet och det var nu Vedalitteraturen kom till. Vår förvirring inför dessa svindlande perspektiv illustrerade i ett nötskal den zigenska historielösheten. Ingen har naturligtvis trott att zigenarna saknar historia, men den är inte utforskad och nedskriven, trots mängden av litteratur som skrivits om detta folk. Språkforskare och etnologer som intresserat sig för zigenarna har det funnits gott om, däremot inte historiker.

I böckerna om zigenare brukar det stå att deras förfäder tillhörde kringvandrande musikanter och underhållare som kallades dom. Kastlösa nomadiserande grupper i Indien kallas så ännu idag.

Men dessa dom har ingenting med zigenarna i väst att göra, förklarade Weer Rajendra Rishi. Denne brahmin som inbjudit världens zigenare till Chandigarh, där han grundat ett institut för zigenska studier, ville få oss att förstå att allt vi hittills läst var fel. Indiens glömda barn, rom, the Roma people som han kallade dem, hade en helt annan historia än vi trott. Impulsen att studera deras historia hade han fått då han som diplomat i London under sextiotalet kom i kontakt med europeiska zigenare. Han fann till sin förvåning att de talade ett språk som påminde om hans egen punjabidialekt. Ännu mer förvånad blev han då han upptäckte att deras seder och bruk starkt påminde om dem han kände till från sitt hemland.

Han började läsa vad västerländska zigenarexperter, så kallade ciganologer, skrivit och blev upprörd. Enligt hans mening var dessa experter förblindade av förutfattade meningar om vad zigenare var för ett folk. Att de under århundraden förblivit utanför det europeiska samhället hade tagits som intäkt för uppfattningen att de alltid varit parias, utstötta, även i sitt hemland.

Han blev dessutom upprörd över det sätt på vilket zigenarna behandlades ännu på sextiotalet i de flesta europeiska länder. Det klagades på att de var smutsiga, men man hänvisade dem till primitiva lägerplatser utan tillgång till vatten - vad väntar ni er, frågade Rishi i en engelsk TV-intervju.

När han kom tillbaka till Indien grundade han Indian institute of Romani studies, förmodligen det första forskningsinstitutet kring zigenarnas historia. Senare har han kompletterat det med ett museum där han samlar smycken, kläder och dokument från hela världen.

Han fick kontakt med språkforskaren Vania de Gila Kochanowski (1), själv av litauisk-zigensk börd, som i Frankrike doktorerat på jämförelser mellan det zigenska språket och olika dialekter i den indiska delstaten Rajasthan.

Kochanowski som vistats i Indien under flera år tror att zigenarnas förfäder kom från det legendomspunna rajputfolket. Rajputern var ett krigarfolk och zigenarnas förfäder skulle därmed ha tillhört krigarkasten, en gång den högsta i rang.

Men forskarkollegerna i väst har varit skeptiska till Kochanowski, som vänder upp och ner på alla gängse begrepp. Zigenare, har man ansett, kommer från kringströvande, föraktade grupper, inte från samhällsbyggande befolkningsskikt i det forntida Indien. Västerländska forskare talar om naturfolk, Kochanowski om ett gammalt kulturfolk.

Rishi och Kochanowski skrev tillsammans en ordbok där de jämförde hindi, punjabi, rajasthani och romanes. Rishi menade i motsats till Kochanowski, att zigenarnas förfäder utgjorde ett tvärsnitt av det dåtida nordindiska samhället och kom från ett mer vidsträckt område än bara Punjab och Rajasthan.

Även Rishi har fått mothugg bland västerländska forskare för att han talar om zigenarnas förfäder som högkastiga. Kastsystemet var till sina grunddrag utvecklat redan vid den tid då utvandringen skedde, mellan 700-talet och slutet av 1100-talet.

Det var en orolig tid med många muslimska erövringståg. Det är lätt att föreställa sig att folk ville ge sig iväg när främmande härskare tog makten. Det kan ha varit brahminer, handelsmän, hantverkare, boskapsskötare, spåmän, dansare, över huvud taget vilka yrkesgrupper som helst i det dåtida samhället, folk som vantrivdes med de oroliga tiderna och emigrerade.

Det finns experter som menar att grupper med särskilt orena yrken skulle ha lämnat landet eller helt enkelt tvingats att göra det. Den finske socialantropologen Martti Grönfors nämner dansarna som ett exempel på detta. Men dansen var inte oren vid den här tiden, tvärtom fick bara de förnämsta familjernas döttrar dansa i templen. Först långt senare, under medeltiden, råkade dansen i vanrykte, men då befann sig zigenarnas förfäder sedan länge i Europa. Den indiska Kathakdansens äldsta variant, den av Benaresskolan, hörde till den hinduiska tempelritualen. Den svenske danshistorikern Bengt Häger har följt den indiska dansens väg genom Europa via zigenarnas vandringsleder. Linjen mellan uråldrig Kathakdans och t ex de spanska zigenarnas flamenco är tydlig, menar han. En hatad muslimsk härskare under den här perioden var Mahmut Ghazni som anföll Indien sjutton gånger mellan åren 1001 och 1026. Den finlandssvenske författaren Willy Kyrklund skriver att han var känd för att döda, bränna och ödelägga allt där han drog fram. Det sades att ugglorna önskade honom ett långt liv då han lämnade efter sig så många ruiner.

Rishi har spekulerat i att det kanske är denne Ghaznis namn som ar ursprunget till beteckningen "gajé" för icke-zigenare. Det vore inte märkligt, menar han, om zigenarna hade förknippat tyrannens namn med alla mer eller mindre illasinnade främlingar de senare kom att möta.

En händelse under den här tiden som Rishi och Kochanowski fäster stort avseende vid är slaget vid Terain 1192, då en rajputhärskare vid namn Raj Pithora led ett svårt nederlag mot den muslimske erövraren Mohammad Ghori. Pithoras arme splittrades i tre delar. En grupp flydde västerut och blev zigenare i Europa, menar Kochanowski.

De övriga i Pithoras armé skingrades i Indien. Det sägs att Banjarafolket, ett bergsfolk från Himalaya som skötte det indiska transportväsendet före engelsmännens tid, delvis skulle härstamma från rajputfolket. Banjaragrupper finns i dag över hela Indien och de talar fortfarande ett nordindiskt språk.

Men de står utanför kastsystemet och kämpar hårt för sina villkor. De vill också gärna ha kontakt med de europeiska zigenarna då de anar släktskap med dem, men deras ledare Ranjit Naik var inte särskilt välkommen vid den av Rishi anordnade konferensen i Chandigarh 1976. Deltagarna från väst hade svårt att förstå varför: det gick inte riktigt ihop att indierna kring forskningsinstitutet i Chandigarh klandrade västländerna för diskriminering av zigenarna och själva samtidigt förtryckte underprivilegierade grupper i Indien.

Anneli Sari, Yrjö Tähtelä, Indira Gandhi och W R Rishi, New Delhi

 

 

 

 

Anneli Sari, Yrjö Tähtelä, Indira Gandhi och W R Rishi, New Delhi 1976.
Foto Gunni Nordström 1976

 

 

 

 

Många av de finska zigenarna blev trötta på hårklyverierna. De var vana att dela in sina medmänniskor i zigenare och gajé och envisades även nu med att fråga var de egentliga zigenarna fanns. Människor de såg på gator och torg var "gajé" för dem, liksom de ärevördiga männen i skägg och turbaner, som på seminarierna i Chandigarh med stor iver diskuterade de långväga gästernas rötter. En gång trodde de sig möta släktingar under Indienresan. Det var i Jaipur i Rajasthan där en grupp nomader slagit upp ett primitivt läger. Det var människor som även för indiska förhållanden levde i ett ofattbart armod. De betraktade med häpnad de högresta, välnärda finska zigenarna som närmade sig dem och gav dem pengar. Smutsen och stanken jagade emellertid iväg zigenarna, som inte värdesätter något högre än renlighet. De skjutsades till ett gammalt maharadjapalats där de efter en halvtimmes tvättningsprocedurer satte sig till bords och blev uppassade av tjänare i turbaner.

Kvinnorna från Helsingfors och Stockholm handlade sarityger till sina blusar och förkläden och dividerade med stor förtjusning om priserna - i förbigående noterade de att det fungerade ganska bra med räkneorden ur det egna språket. Folk i Indien förstod vad de sade. Historiens vingslag kunde förnimmas i de mest oväntade sammanhang.

Weer Rajendra Rishi hade mobiliserat ett stort intresse för konferensen. Massmedia rapporterade flitigt om händelsen. De förmögna bland Chandigarhborna, som lever i Corbusier-ritade villor, bjöd gästerna att bo hos sig. Hinduer och sikher fyllde Tagoreteatern för att höra den finskzigenska sångerskan Anneli Sari och den rysknorska Raya, två lysande primadonnor som den nordiska delegationen haft med sig.

Premiärminister Indira Gandhi, själv brahmin från Kashmir, lät hälsa att hon ville träffa zigenarna innan de åkte hem. Vid mötet i Delhi berättade hon att det var hennes far, Pandit Nehru, som väckt intresset för Europas zigenare hos henne.Indira Gandhi,  Anneli Sari

Åtta år senare ordnade Rishi en ny zigensk konferens i Chandigarh. Då reste Indira Gandhi tillsammans med sonen Rajiv upp till det oroliga Punjab för att vara med: hon stannade nästan en hel dag bland zigenarna och fick gåvor av dem, bland annat tunga finska guldörhängen.

Vid Indira Gandhis sida sångerskan Anneli Sari.
Foto Gunni Nordström 1976

När hon sköts till döds i november 1984 sände de finska zigenarna som besökt Indien ett telegram till sonen Rajiv: "Hon var den enda ledaren och politikern i världen som inte tvekade att betrakta Romafolket som sina vänner. Hon erkände oss som en del av Indiens historia." Indira Gandhis porträtt finns i dag i många zigenska hem. En finsk zigensk kvinna utbrast spontant när hon betraktade hennes bild: "Det var ett hemskt öde den zigenarkvinnan fick!" Ett yttrande som kanske visar att Rishis budskap till Europas zigenare gått hem. Det är inte särskilt länge sedan zigenarna i Norden trodde att de härstammade från Ungern, för så var den allmänna folktron.

Rishi besökte Kuopio i Finland 1987 för att tala vid en festival med zigensk dans och musik som tema. Det blev inget dansföredrag utan en polemik mot västerländska zigenarexperters historiesyn, denna gång företrädd av socialantropologen Anna Maria Viljanen Saira. Hon inledde festivalens seminarium med att förklara att Rishis och Kochanowskis teorier bara var en "romantisering ägnad att stödja nyvaknad zigensk nationalism'. Och så redogjorde hon för de vanliga uppfattningarna i västerländsk litteratur om zigenarna som utstötta parias även i sitt fädernesland.

- Det är att fortsätta förföljelsen av zigenarna att upprepa allt detta, sade Rishi.

Sammandrabbningen refererades som ett lustigt intermezzo i finländska massmedia som inte uppfattade dramatiken bakom det hela: att en indier ifrågasatte historieskrivningen kring en av Finlands minoriteter sedan 400 år.

- Det väcker mest munterhet i den akademiska världen, alla vet att det är sånt som drabbar minoritetsforskare, förklarade Anna Maria Viljanen Saira efteråt.

Men zigenarna var upprörda. Anneli Sari, sångerskan som framträtt på Tagoreteatern i Chandigarh, kommenterade:

- Västerländska forskare tror inte att det finns någon kultur och några kunskaper att hämta i öst. Ändå är det så att det land varifrån våra förfäder kom hade en högt utvecklad kultur medan man i Norden ännu vandrade omkring i skogarna.

Reaktionerna i Finland var de samma som 1976 i Sverige när zigenarna återkom från sin resa: gör er inte märkvärdiga, ni blir inte bättre av att hänvisa till högkastighet i Indien. En tjänsteman i ett statligt verk uttryckte den gången till och med farhågor att det skulle bli ännu svårare att anpassa zigenarna i samhället om de fick för sig att de varit "något märkvärdigt" i Indien.

Den indiska staten har utlovat stipendier till zigensk ungdom från Europa som vill studera sin historia. Ingen har ännu kunnat utnyttja erbjudandet. Och förvirringen om den egna historien är nästan lika stor som förr.

 

_________________________________________________________________________________________________

Text och foton av Gunni Nordström. Artikeln som ingår i boken "vi kallar dem Zigenare" av Gunni Nordström och Björn Myrman. Alfabeta Bokförlag 1991, ISBN 91 7712 270 4, återpubliceras på www med vänligt tillstånd av förf.

Länkar:

 

webbredigering 2005 Staffan Storteir