Efter varje toppår i Närpesbornas seglationsverksamhet inföll en så kallad down-period under vilken man liksom var tvungen att återhämta sig inför nya kraftansträngningar. Så var även fallet efter rekordåret 1556. Att en sådan återhämtning var av behovet påkallad ur olika synpunkter framgår inte minst av domstolsprotokollen från denna tid. Skeppningsbönderna var så hårt engagerade i sin verksamhet, att man inte ens hade gett sig tid att se till sina gärdesgårdar kring gårdarnas marker. Och i stället för att nu kasta oss in i en ny spännande läsning om vidare skeppningar, skall vi här studera domstolsutslag mot "försumliga" storskeppare.
|
I en uppbörds- och utgiftslängd för båtar med beteckningen 23:1 för år 1559 får man i slottsräkenskaperna en god bild av skeppsresultatet för Närpesbornas vidkommande under nämnda år.
|
Redan på sommartinget i Närpes den 25 juni 1552 hade inte mindre än 5 bönder i Kalax dömts för "ogylda gierdhsgårdhar" bland dem skeppare Olof Jönsson på Erkas hemman och Olof barkare på Barkas, alias Olof Andersson och en närskyld till nämndemannen i byn Arvid Olsson Rusk. Olof Andersson var fader till skepparen Mårthen Olsson och förestod troligen hemmanet ännu vid denna tid. Vid sommartinget den 16 juli 1554 blev följande skeppare bötfällda för ogillda gärdesgårdar, nämligen Jöns Persson i Näsby, Pelle Persson i Övermark, Ragvald Björnsson dito, Hendrik Andersson dito jämte Arvid Olsson Rusk i Kalax. Var och en dömdes till 3 1/2 mark i böter. De följande åren sparar inte saköreslängderna på krutet, när det gäller förseelser av olika slag från skepparskrået i Stornärpes. Den myndige skepparen Olof Andersson i Övermark tillhörde också dem, som inte hade tid att springa på sina ägor för att hålla ordning på sina gärdesgårdar. Han hade som de flesta andra inom skrået, viktigare angelägenheter att sköta. Per Henriksson i Lappfjärd sakfälldes vid vintertinget den 23 januari 1559 till 40 mark, "för det han bröt Hans Nådes förbud och förde till Stockholm ett "louskin"(loskinn) olovandes". Per gjorde för böterna till konungens behov en båt, som bar 2 1/2 läst. Inför "uppladdningen" för det kommande 60-talet, hade dock Närpesborna lämnat spår efter sig i slottstullens räkenskapsböcker under år 1558. då följande skeppare hade erlag, de s.k. strömpenningarna för att få rätt besöka viktiga hamnar som Västerås, Köping och Arboga. Petalax Olof Hindriksson (Fant) Harrström, Jöns Larsson Molpe, Jacob Larsson och Olof Månsson. Av dessa skeppare hade Olof Hindriksson Fant t.o.m. gjort två sådana resor in i Mälaren detta år.
|
|||||||||||||||||||||
|
Eftersom 10% av de totala varumängderna togs i tiondetull, får man multiplicera antalet tullbåtar med 10 för att komma fram till de totala båtleveranserna. Man byggde således 320 båtar enbart för leverans till Stockholmsområdet under år 1559. De olika "Närpesbyarnas leveranskapacitet" för denna marknad var således följande:
Att
ingen behövt gå arbetslös i någon av byarna
i Närpes från Sideby i söder till Petalax i norr
under detta båtbyggarår säger sig självt.
Hur de olika byarna - även de som inte här omnämnas
som båtleverantörer medverkade vid dessa skeppsbyggen
visar en notis ur Nedre Satakuntas domstolsprotokoll från
detta år. På sommartinget i Närpes dömdes
skepparen Per Nilsson i Harrström "samt med sina grannar"
till 40 marks böter för det skeppsvirke de hade undandolt.
Notisen är synnerligen upplysande. Den bevisar vad vi i det
föregående påpekat beträffande kronans engagemang
i skeppsvirkesavverkningarna. Här hade Per Nilsson och hans
grannar sökt smussla undan skeppsvirke, som skulle levereras
till något av varven, där båtbyggnadsverksamheten
detta år pågick. Notisen upplyser oss således om hur man i de olika byarna med skogsavverkning för kronans räkning bidrog till den enormt höga livaktigheten inom båtbyggeriet. Märkligt är också i detta sammanhang att Harrströmborna inte själva ägnade sig åt båtbyggeri. I deras exportverksamhet ingick huvudsakligen fisk och lantmannaprodukter. Och här skall sägas till dessa duktiga bybors förtjänst, att de i sin seglationsverksamhet inte nöjde sig med att endast besöka Stockholm. Harrströmskepparna är kända långt in på 1600-talet, som de Närpesbor som oftast betalde strömpenningar i Stockholm för att få segla in i Mälaren och där besöka mälarstäderna. Troligen sammanhänger denna deras verksamhet med en högt utvecklad smidestillverkning för vilken de i mälarstäderna inköpte järn och koppar. Någon annan förklaring till deras ovanliga aktivitet på mälarvattnen har vi inte funnit. Västerås, Köping och Arboga var ju de stora utskeppningshamnarna för järn- och stålprodukter jämte koppar och mässing. Stockholm och Mälaren på Carta marina av Antonio Lafreri Det är emellertid anmärkningsvärt, att de norra byarna i socknen t.o.m. Petalax har den största inseglingsfrekvensen på just Mälarvattnen. Troligen hade dessa byar specialiserat sig på smidestillverkning även för skeppsbyggeriets räkning eftersom de inte uppträder som direkta båtexportörer på Stockholm under denna tid. Men om vi förmärkt en tid av stiltje i Närpesbornas skeppshantering under åren -57 och -58 så skulle aktiviteten bli så mycket större redan året -59. För detta år och de följande är det emellertid för betungande att ge en totalbild av den mängd skeppningsgods, som utfördes från de olika kustbyarna inom storsocknen. Materialets detaljrikedom är stor. Detta må tjäna som belysning för fyndrikedomen i de material som handskrifter, som en del historieforskare beklagligt nog gått miste om vid belysningen av Närpesbygdens forntida handel och näringsliv. Nästa: Varuutförseln 1560-1569 |
||||||||||||||||||||||
