Ett flertal av leverantörerna visat sig vid våra övriga undersökningar, bära nämndemanstiteln. Så var förhållandet med Jöns Jopson Norrgrann i Tjärlax, Lasse Persson i Tjöck, Per Östensson i Lappfjärd, Nils Larsson i Norrnäs, Herman Eriksson och Olof Andersson i Övermark.
|
Nämndemännen
Märkligt är, att ett flertal av leverantörerna visat sig vid våra övriga undersökningar, bära nämndemanstiteln. Så var förhållandet med Jöns Jopson Norrgrann i Tjärlax, Lasse Persson i Tjöck, Per Östensson i Lappfjärd, Nils Larsson i Norrnäs, Herman Eriksson och Olof Andersson i Övermark. Tidigare har vi talat om Lasse Monsson i Molpe som nämndeman, men även en av de tidigare omtalade skepparna Per Olsson i Gottböle var nämndeman och åtminstone från år 1559 var skepparen Ragvald Olsson Fant i Petalax en av dem som satt i nämnden vid tinget i Närpes.
|
På J. Blaeus kopparstick "Novus Atlas" finns två båtar mitt i Bottenhavet.
Av leveransförsäljningen framgår med all tydlighet, att de här i diagrammet till vänster så jämt fördelade leveranskvoterna byarna emellan varit resultatet av en träffad överenskommelse med slottsförvaltningen på Stockholms slott om en leveransplan och fördelning av produktionen utlagd på de olika skeppsbyggerierna inom socknen. En liknande leverantörsöverenskommelse finns ju också belagd från året 1511, då samtliga närpesskeppare hade gjort upp med Stockholms stad om näverleveranser. Att högsta leverantörskvoten kom att falla på bönderna på Ers stora hemman i Övermark, där Herman Eriksson och Olof Andersson hörde hemma, var ju ganska naturligt. De hade ju största hemmanet i hela Övermarks dåvarande by. Lägger man därtill deras ekonomiska förutsättningar och yrkesskicklighet, som tidigare avspeglats i en levererad 30 lästers skuta, så tror vi oss ha bedömt saken riktigt. |
|
De närmaste åren efter 1550 har ingenting att berätta oss om frekvensen i närpesbornas utförsel till Stockholm. Först år 1554 förekommer en kortfattad upplysning i en inventarieförteckning från slottstullen med beteckningen fol.47, i vilken kort och gott meddelas följande:" Är upburitt uddij tull som tullatt är aff Närpis Båthar - 20".
I en liknande förteckning nr 7A fol 25v och 27 för året 1555 får vi en lika torftig och kortfattad uppgift: "...aff Nerpis Boor Båthar 26" samt med tillägget: "Är op.tt aff Närpis boor udi tull Neffuer - 164 kloff".
Men vad säger inte oss dessa tillsynes torftiga siffror. De talar om en ovanligt hög tillverkningstakt vid de olika varven i den gamla storsocknen. 20 stycken tullbåtar motsvarade inte mindre än 200 levererade båtar för året 1554 och 26 tullbåtar för det följande året motsvarar 260 båtleveranser. Detta eftersom tullsatsen var 10% dvs. tiondetull, av 100 levererade båtar uttogs 10 st. i tull. Härtill kom 164 förtullade klovar näver motsvarande 1.640 levererade klovar. I klartext betydde detta arbetsinsatser av tusentals män i skogar och vid varven. Överallt i kustbygden ekade yxhuggen mot vintriga trädstammar, och svettdrypande män och hästar släpade skeppstimmer ur skogarna. Vid varven dånade flitiga hammarslag - det var liv och rörelse i den gamla kustbygden. Och allt detta fångade den skicklige skriftställaren Olaus Magni i ett enda färgsprakande penseldrag: "Här bygges skepp".
De likvida medel som denna hantering inbringade måste ha varit betydande. Slottsförvaltningen i Stockholm förskotterade som regel medel till skeppstimmeravverkningen, och virkesåtgången vid skeppsbyggena betalades av slottsförvaltningen. Detta förklarar de ovanligt låga priser, som närpesborna fick för sina levererade båtar i Stockholm.
Olof Andersson i Övermark erhöll, som vi i detta föregående sett endast 37 mark för en skuta om 30 läster. Beloppet motsvarade inte mera än arbetskostnaden. Det verkliga priset på en sådan skuta låg omkring 100-150 mark enligt notisen i Stockholms stads tänkeböcker för denna tid. Uppgiften om liknande förskottbetalningar för virke vid skeppsbyggen i Österbotten förmäler notiser i tänkeböckerna.