NATURINVENTERING AV HÄRKMERI LANDSKAPSOMRÅDE

av Patrik Byholm

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

INLEDNING

Härkmeri by i Kristinestads stads mellersta delar bildar med sina fält, skogsholmar och byggnader en unik landskapshelhet mätt även på nationell nivå. Vid beaktande av att Härkmerifjärden dessutom är ytterst viktig för fågelskyddet är Härkmeri by med närmaste omgivning Kristinestads klart viktigaste landskapshelhet. Eftersom den del av byn på sammanlagt ca. 800 ha som är upptaget som ett nationellt värdefullt landskapsområde (Miljöministeriets betänkande 66/1992) nu i sommar 1996, är underlagd en delgeneralplan utförde jag en naturinventering på detta område. Dessutom inventerade jag också naturen utanför områdets gräns i nordväst vid Dalbacken. På karta 1 framgår de inventerade områdena och lanskapsområdets gräns syns som en streckad linje.

 

INVENTERINGENS MÅL OCH UPPLÄGGNING

Inventeringens viktigaste mål är att plocka ut de naturskyddsmässigt mest värdefulla områdena och för deras del göra upp förslag till användning och skötsel.

Under två dagar i slutet av juni (27-28.6 1996) gick jag igenom området, varvid observationer av växter, fåglar och landskapstyper antecknades. På detta sätt bildade jag mig en uppfattning om området och kunde plocka ut de viktigaste delområdena. Växter inventerades endast på områden som kunde vara av intresse, tex. olika ängstyper, medan ointressanta områden ss. åkerrenar och fält lämnadaes oinventerade. Skogen inventerades också den i mindre mån, medan stränderna runt Härkmerifjärden igen studerades mera ingående. Fågelobservationer antecknades från hela området. Tidpunkten för inventeringen ger emellertid lätt felaktiga resultat angående fågelfaunans artsammansättning och individrikedom, eftersom många arter är mindre aktiva redan i slutet av juni jämfört med förhållandena på våren. Därför har jag också använt mig av tidigare års observationer som gjorts på området, dels gjorda av mig själv, men också av andra naturintresserade. Som ytterligare hjälp vid växtkarteringen har jag använt mig av noggranna inventeringar utförda över två delområden (Dalbacken med omgivning samt Hartskatan) som gjorts i samband med kulturlandskapsinventeringar. Utöver detta har jag också haft tillgång till observationer rapporterade till floraregistert vid Botaniska muséet i Helsingfors.

 

LANDSKAPSOMRÅDETS AVGRÄNSNING OCH BESKRIVNING

Härkmeri bys landskapshelhet är i miljöministeriets betänkande (66/1992) det enda område i de österbottniska svenskbygderna söder med Malax kommun som är upptaget i listan över nationellt värdefulla landskap. I denna publikations andra del (II Arvokkaat maisema-alueet) finns en karta publicerad, och i stort sett är det samma område som nu inventerats. Områdets gräns följer i syd i skogskanten söder om Innerfjärden och viker norrut i öst strax nordöst om Härkmeriå, varvid gränsdragningen fortsätter norrut genom skogen, så att även de mindre åkerplättarna öster med Innerfjärdens stora sammanhängande fältplatå kommer inom gränserna. I norr svänger sedan gränsen söderut vid Brändöfjärden, och följer sedan Härkmerifjärdens strand ända till Dalbacken och ytterligare en bit västerut, innan gränsen dragits söderut mot landsvägen gående till Skaftung. Under inventeringen togs emellertid även ett område strax norr om Dalbacken med, eftersom byhelheten där annars bryts på ett onaturligt sätt (karta 1).

Härkmeri landskapsområde karakteriseras naturmässigt sett till stor del av den intill liggande Härkmerifjärden. Stränderna längs Härkmerifjärden som faller inom områdets gränser är alla mycket grunda, och igenväxningen av dem har framskridit långt med vass (Phragmites australis), säv (Scoenoplectrus lacustris) och olika starrarter (Carex spp.) som typväxter. Byggnation längs stränderna är mycket sparsam.

I övrigt är det den stora fältplatån (Innerfjärden) söder med Härkmerifjärden som dominerar landskapet. Innerfjärden var ännu in på början av 1900-talet endast i liten mån utnyttjad som åker, och först i och med en sänkning av vattenytan i Härkmerifjärden och en där på följande utdikning av Innerfjärden kring 1930, kunde området börja uppodlas i större utsträckning. Intill Härkmeriå finns ännu idag områden som inte odlats upp. Förutom Innerfjärden finns det inom landskapsområdet även andra fält av varierande storlek, främst då i områdets östra del (Hartor). På de uppodlade arealerna är potatisodling dominerande.

Det inventerade områdets skogar är alla, liksom även den övriga marken, i privat eller samfälld ägo, och är för trakten ovanligt splittrad, med flera skogsholmar spridda i odlingslandskapet. Dessutom finns skogsområden längs Härkmerifjärdens stränder och mera sammanhängande i områdets östra och norra delar. Skogsnaturen är bortsett från uppsplittringen inte avvikande från den i andra delar av kommunen. Till sin natur är skogsbruket på området småskaligt med gallringsavverkningar och i viss mån även kalavverkningar som typ-skötselåtgärder. Den ur naturskyddssynpunkt mest värdefulla skogstypen är de strandallundar som sparsamt finns runt Härkmerifjärdens stränder. Dessa är viktiga både floristiskt och faunistiskt sett.

Förutom stränder, fält och skog finner man ytterligare en naturtyp på området, om än i mycket mindre utsträckning. Denna naturtyp är ängar. Ängar finns på området av två olika huvudtyper: naturängar och av människan skapade sekundära ängar. Av naturängarna hittas det två typer, nämligen strandängar och torrängar. De av människan skapade sekundära ängarna är mera ospecifika, men hittas speciellt i form av slåtterängar. Med sekundära ängar avses områden där ängsväxtlighet skulle saknas i större utsträckning om den inte ändrats via yttre faktorers inverkan ss. bete eller skogshuggning. Ängarna är på området numera i de flesta fall obetade och används inte heller just för höproduktion, men några betade ängar finns ännu kvar. Trots att denna naturtyp på området alltså endast förekommer fragmentariskt, är det just dennna tillsammans med Härkmerifjärden som är den överlägset mest värdefulla naturskyddssmässigt sett.

Jordmånen på området är för Syd-Österbotten typisk med förekomst av sura alunjordar och morän. Moränen är på största delen av området finfördelad (ler, mjäla) och lämpar sig bra för odling. På områden med skog eller bebyggelse är moränen grövre (sand, grus). Speciellt kring det inventerade områdets kanter och i viss mån även skogsholmarna i åkerlandskapet finns det även öppna berghällar. Längs Härkmerifjärdens stränder är dy dominerande som bildats vid nedbrytning av den frodiga vattenvegetationen. Inslaget av endast delvis nedbrutna växtdelar är stort längs hela strandlinjen.

På grund av jordmånens surhet är risken för försurning stor, speciellt då det inventerde området och markerna runt omkring är kraftigt dikade. Surt vatten rann våren 1996 ut i Härkmerifjärden och uppskattningsvis 10-15 ton fisk dog. Surheten avspeglar sig också i växtligheten, och inslaget av kalkälskande växter är mycket litet. Åtgärder för att lindra försurningen av Härkmerifjärden är beskrivna i kapitlet "Åtgärder för att förbättra Härkmerifjärdens vattenkvalitet".

 

INVENTERADE OMRÅDEN

Områden bedöms i första hand ur naturskydds-synpunkt sett och användningsförslagen och skötselåtgärdena är upplagda efter detta.

I de fall att hotade arter förekommer på områdena följer hotklassificeringen UHEKS (kommittébetänkande 1991:30). Om arten är hotad på nationell nivå anges hotkategorin med stora bokstäver (tex. HD), och om arten är hotad på länsnivå med små (tex. hd). De i texten förekommande förkortningarna HD eller hd betyder att arten är hänsynskrävande, och att stamen kraftigt decimerats under senaste tid, medan hs avser att arten är hänsynskrävande och sällsynt. Övriga listade arter är i åtminstone Vasa län ovanliga eller fåtaliga, men har dock inte klassificerats hotade i UHEKS betänkandet. Bokstaven D efterföljande artnamnet betyder att arten är listad i EU:s fågeldirektiv.

Varje område har getts ett värde på basen av dess ekologiska betydelse. Den högsta klassen (V), avser att området är av nationell betydelse, medan (P) betyder att området är värdefullt på kommunal nivå. Där emellan ligger klassen (M), som i sin tur betyder att området är värdefullt på länsnivå. Klasserna (M) och (P) kan förses med plus- eller minustecken, vilket i sin tur beskriver om området är extra (+) eller aningen mindre (-) värdefullt på respektive nivå. Områdena har försetts med en löpande nummerserie, som hänvisar till samma nummer på kartbladen.

Nationellt värdefulla

1. Härkmerifjärden (V)

Allmänt: Härkmerifjärden är en grund (max. 2,5 m, i medeltal 1,2 m) före detta havsvik som via landhöjning och av människan orsakade vattensänknigar tappat egentlig kontakt med havet, och kan därför närmast beskrivas som en insjö. Bottnen består av sand och dy. Härkmerifjärden är ytterst viktig som lekplats för ett flertal fiskarter, bla. abborre, gädda och braxen (Wistbacka 1986). Den del av Härkmerifjärden som faller inom landskapsområdets gränser är ornitologiskt sett av riksintresse och floristiskt sett av intresse på landskapsnivå. Igenväxning av stränderna och av de grunda bottnarna har framskridit långt och förekomsten av både levande och död växtbiomassa är stor.

Fågellivet på området är synnerligen mångfaldigt med en nationellt hotad fågelart och ett flertal andra ovanliga fågel- och växtarter, främst förekommande på figur 1, men även på figur 2b (karta 2). Typarter på området är skäggdopping (Podiceps cristatus), sothöna (Fulica atra) och sävsångare (Acrocephalus schoenobaenus). För utförligare beskrivningar angående områdets fågelliv se Byholm & Byholm 1996. Växtligheten på figur 1 domineras av sjöfräken (Equisetum fluviatile), säv och vass, samt i skogskanten av videsnår (Salix spp.). Själva landstranden är på de områden där marken är torrare (berghällar etc., figur 2a) bevuxen med barr- och blandskog: tall (Pinus sylvestris), gran (Picea abies), björkar (Betula spp.) och alar (Alnus spp.) dominerar. På områden där det är fuktigare (figur 2b) dominerar alar. Undervegetationen i standallundarna är ställvis frodig. Inslaget av annan vegetation är sporadisk.

Spår av mänsklig verksamhet syns på området i form av bla. en småbåtshamn och en vägbank. Fritidsfiske bedrivs också på området. Muddringsverksamhet har bedrivits vid Härkmeri ås utlopp och är synligt i form av igenväxande lerbankar. Sävbekämpning bedrivs under vissa år. Härkmerifjärden är upptaget som ett objekt i riksprogramet till skydd för fågelsjöar och fågelrika hasvikar (kommitébetänkande 1981:32), samt föreslaget som Ramsar objekt.

Hotade och ovanliga arter: Mindre hackspett - Pikkutikka HD, hd, D

Blomvass - Sarjarimpi hs

Ävjepilört - Lietetatar hs

Brun kärrhök - Ruskosuohaukka D

Busksångare - Viitakerttunen

Flodsångare - Viitasirkkalintu *

Gråhakedopping - Härkälintu

Gräshoppsångare - Pensassirkkalintu

Kärrsångare - Luhtakerttunen

Rördrom - Kaulushaikara * D

Småfläckig sumphöna - Luhtahuitti D

Trana - Kurki D

Vattenrall - Luhtakana

Dyblad - Kilpukka

Gul svärdslilja - Kurjenmiekka

Kärrvial - Rantanätkelmä

Pilblad - Pystykeiholehti

Strandklo - Rantayrtti

* = arten är regelbunden, men nödvändigtvis inte sedd årligen

Speciella naturvärden: Det avgränsade området (se karta 2) bildar totalt sett en ytterst värdefull helhet. De ekologiskt mest känsliga områdena är på figur 1 och figur 2b. De flesta arterna förekommer på figur 1, men tex. den nationellt hotade mindre hackspetten (Dendrocopos minor) endast på figur 2b. På figur 1 är vassområdet av största betydelse, men även sävbältet ytterom detta är av stor betydelse. Den i Vasa län hotade blomvassen (Butomus umbellatus) växer sparsamt i vattenbrynet på figur 1. Ävjepilörten (Polygonum foliosum) påträffas bla. intill båthamnen norr med Byholmen. Gråhakedoppingen (Podiceps grisegena) förekommer med ett ovanligt tätt bestånd, mätt även på nationell nivå. Förekomsten av andra våtmarksfåglar är även den mycket riklig, och Härkmerifjärden utgör Syd-Österbottens kanske förnämnsta nattsångarställe.

Användnings- och skötselförslag: Det avgränsade området är ekologiskt ytterst känsligt och bör, liksom resten av fjärden, så snabbt som möjligt införlivas i programmet för skydd av fågelsjöar och fågelrika havsvikar. Ingen vidare utbyggning av stränderna bör planeras, inte heller borde nya båthamnar planeras, och i mån av möjlighet bör nuvarande båthamnar inte heller förstoras. Vidare bör muddringsarbeten undvikas. Vassområdet på figur 1 bör under inga omständigheter förändras, och sävbekämpningen ytterom detta bör utföras så att hänsyn visas åt djurlivet. De ekologiskt känsliga strandallundarna, speciellt på figur 2b, bör totalt lämnas orörda av skogsbruket, medan skogen på figur 2a tål mildare skogsvårdsingrepp (dock ej kalhuggning). Strandallundarna är av central betydelse för mindre hackspettens fortlevnad. Eftersom Härkmerifjärden är omtyckt av naturintresserade kunde ett fågeltorn byggas vid Byviken nedan om Dalbacken eller alternativt vid Härholmen.

Värdefulla på länsnivå

2. Dalbacken (M+)

Allmänt: Dalbacken i västra delen av landskapsområdet karakteriseras av kala klipphällar och torrängsväxtlighet. Inslaget av träd är litet, medan förekomsten av enbuskar är påfallande stor jämfört med övriga ställen i Härkmeri by. Bland övriga dominerande växter kan nämnas rönn (Sorbus aucuparia) och kruståtel (Deschampsia flexuosa). Torrängar förekommer i stor omfattning insprängda bland klipporna. Då Dalbacken hör till de områden som varit längst bebodda i byn, torde avsaknaden av träd till en stor del bero på direkt (tex. vedhuggning) eller indirekt (träden har betats av husdjur) utglesning av trädbeståndet, och tack vare detta har mindre fragment av sekundära ängstyper bildats mellan de naturliga torrängarna.

Även i dag är inslaget av byggnader på Dalbacken stort, då främst längst sluttningarna (se karta 3). I dagens läge är Dalbacken med dess torrängar och enbuskage (figur 1) inte längre i användning som betesmark och området håller delvis på att växa igen. Tack vare det tunna och näringsfattiga jordtäcket uppe på själva backen tillsammans med kala klipphällar är torrängs-växtligheten dock ännu mycket representativt. Trots att bete inte bedrivs på figur 1, hålls ännu kor betande strax norr om själva Dalbacken (figur 2) och ur ekologisk synvinkel är det detta område som är det mest värdefulla. Landskapsmässigt sett bildar Dalbacken med närmaste omgivning Härkmeri bys kanske vackraste delområde.

Trots att det på området finns ett flertal hus och även några gamal husgrunder, betyder detta inte att områdets ekologiska värde skulle försämras. Landskapsmässigt passar de flesta hus bra in i landskapet, och nedskräpningen på området är relativt liten, tots att enstaka brädhopar och annat bråte påträffas. Härkmeri bys danspaviljong finns även den på området, till vilket det leder en liten sandväg, som också fortsätter mot ett egnahemshus beläget i figur 2:s norra kant. På området (figur 1) påträffas enstaka gamla kulturväxter, tex. midsommarros (Rosa pimpinella) och lönn (Acer platanoides).

Hotade och ovanliga arter: Getrams - Kalliokielo hd

Tornört - Pölkkyruoho hs

Vårfingerört - Keväthanhikki hd

Törnskata - Pikkulepinkäinen D

Backtrav - Lituruoho

Gulmåra - Keltamatara

Kummin - Kumina

Nyponros - Orjanruusu

Ormrot - Nurmitatar

Stagg - Jäkki

Stenbräken - Haurasloikko

Styvmorsvoiol - Keto-orvokki

Vresros - Kurttulehtiruusu

Speciella naturvärden: På området hittades tre regionalt hotade växtarter. Vårfingerörten (Potentilla crantzii) sällsynt på figur 2, tornörten (Arabis glabra) spridd på flera ställen inom figur 1, och getramsen (Polygonatum odoratum) sparsamt i figur 1 sydligaste delar. Av fåglarna kan nämnas törnskatan (Lanius collurio) som förekommer på området med ett par. Bland de övriga för trakten ovanligare växterna förekommer kummin (Carum carvi) och gulmåra (Galium verum) med stora bestånd på den betade ängen på figur 2. Bland buskarna kan nämnas nyponrosen (Rosa dumalis), som i Södra Österbotten är ytterst ovanlig trots att den inte anses hotad.

Förutom de direkta ekologiska värdena bildar Dalbacken med sina enar, torrängar och berghällar som redan tidigare nämnts den vackraste enskillda landskapshelheten i Härkmeri by.

Användnings- och skötselförslag: För att Dalbackens rika växtlighet också i framtiden skall bevaras är det viktigt att betet på figur 2 också fortsätter i framtiden. Trots att området till en del består av gamla åkrar som åtminstone någon gång gödslats, har den naturliga ängsväxtligheten bibehållits bra på de äldre ängsmarkerna. Eftersom det stora flertalet av de ovanligare växterna, samt den hotade vårfingerörten inte överlever på gödslad mark, borde de gamla åkrarna i mån av möjlighet via stängsel hållas avskiljda från de naturliga ängspartierna. Detta för att näring inte skall överföras från åkern i form av gödsel till ängsfiguren. Betestrycket är lämpligt som det är nu.

På resten av Dalbacken (figur 1) torde det vara på sin plats att i någon mån hålla efter träden som är på väg att invadera området i allt större utsträckning. Gallringsavfallet bör transporteras bort från området. Vidare kunde även några djur åtminstone tidvis hållas betande på området, dock så att det tunna växttäcket inte tar skada. Antalet djur bör alltså hållas lågt.

Dalbacken bör inte vara mål för stora byggnadsprojekt, typ vägar, husbyggnation och andra liknande ingrepp som förändrar den känsliga naturen.

3. Hartors torräng (M)

Allmänt: Trots att detta område till sin areal är mindre än Dalbacken är det en viktig förekomstplats för ett antal i Vasa län hotade och ovanligare växter. Området karakteriseras av kala berghällar och torrängar med inslag av träd. På sina ställen förekommer även enbuskar. Vanliga växter på omådet är tall och kruståtel.

Både i norr och söder om området finns bebyggelse, medan det i väster avgränsas av skog växande intill Härkmerifjärden. I öster skär en väg genom området, och ytterligare öster om denna fortsätter området endast en liten bit (se karta 3).

Genom områdets närhet till mänsklig bebyggelse förekommer det spår av mänsklig verksamhet på området bla. i form av vedhopar och taktorhjulsspår. Även växtligheten har påverkats av bosättningen, och på området påträffas vit fetknopp (Sedum album), som med all sannolikhet är inkomen med mänsklig hjälp.

Hotade och ovanliga arter: Tornört - Pölkkyruoho hs

Backtrav - Lituruoho

Gulmåra - Keltamatara

Klofibbla - Ketokeltto

Stenbräken - Haurasloikko

Styvmorsviol - Keto-orvokki

Vit fetknopp - Valkomaksaruoho

Speciella naturvärden: Hartors torräng uppvisar bortsett från Dalbacken Härkmeri bys förnämsta torrängsväxtlighet, och är till sin sammansättning ovanligt mångfaldig, även jämfört med övriga torrängar i Vasa län. Den mest iögonfallande växten är den högväxta och hotade tornörten. Vit fetknopp hör knappast till den naturliga floran i Södra Österbotten och är sannolikt införd. Denna förekomst som från tidigare varit okänd är enligt Suomen putkilokasvien levenneisyyskartasto (Lahti mfl. 1995) den andra i Vasa län. Även den övriga ängsväxtligheten är representativ.

Användnings- och skötselförslag: Eftersom området börjat slyats igen bör träd och buskar avlägsnas. Slyavfallet bör tas till vara eller transporteras bort för att inte landskapsbilden skall bli lidande. Enarna bör dock sparas, liksom en del av de större träden. Vidare bör området skötas via försiktigt kobete (1-2 djur) eller sensommarslåtter, för att ängsväxtligheten skall bli som bäst. För att undvika övergödning av växtligheten är det viktigt att åkermark lämnas utanför det möjliga staketet.

Området tål inte vidare byggnation eller annan form av hårdhänt markanvändning.

4. Orre syd (M-)

Allmänt: Detta område avviker i fråga om ängsväxtligheten kraftigt från både Dalbacken och Hartors torräng. Här är ängsväxtligheten frodigare (frisk högörtsäng) och inslaget av skogsarter är stort. Av träden dominerar yngre aspar (Populus tremula) och björkar samt någon enstaka gran. På området syns tydliga spår som visar att området tidigare varit betat. Bland buskarna förekommer en, samt den för trakten ovanliga nyponrosen. Även kanelros (Rosa majalis) påträffas. Eftersom området redan under lång tid varit obetat är skogsarterna de som numera dominerar.

I väster avgränsas området av en väg samt åker. I norr finns även åker, medan det området i öster och söder avgränsas av skogsväxtlighet (karta 4).

Bortsett från rishopar uppkomna vid gallring av trädbståndet, samt gammal taggtråd uppvisar området inte andra spår av mänsklig aktivitet.

Ovanliga arter: Flenört - Syyläjuuri

Läkevänderot - Rohtovirmajuuri

Nyponros - Orjanruusu

Vårärt - Kevätlinnunherne

Speciella naturvärden: Området uppvisar egentligen inga hotade arter, men tack vare frodig jordmån och det för Vasa län sydliga läget finns det på området några i Vasa län ovanliga växter. Både nyponrosen och vårärten har i Vasa län en sydlig utbredning, och är ovanliga i största delen av länet. Den största ovanligheten torde dock vara läkevänderoten, som i Vasa län torde påträffas på mindre än tio andra ställen.

Användnings- och skötselförslag: Området hålles lämpligast öppet via sensommarslåtter och regelbunden gallring av trädbeståndet. Området bör dock ej betas för att bibehålla skogsarterna.

Inga grövre markanvändningsplaner passar på området.

5. Dalbacken sydöst (M-)

Allmänt: Denna lilla åkerholme var ännu i början av 1980-talet betad av kor, men har sedan dess sakta vuxit igen. Enbuskar dominerar tillsammans med kruståtel och andra gräs växtligheten. Hag- och torrängs växtlighet utmärker floran, och på området påträffas den i Vasa län hotade tornörten och även rikligt med gulmåra. Växtligheten uppvisar till stor del liknande drag som den på Dalbacken.

Åkerholmen har via en liten sandväg kontakt med byvägen i norr. På området finns några mindre träbyggnader (förråd, lada). Området omges på alla sidor av åker (se karta 4).

Hotade och ovanliga arter: Tornört - Pölkkyruoho hs

Blågull - Lehtosinlatva

Gulmåra - Keltamatara

Styvmorsviol - Keto-orvokki

Speciella naturvärden: På området påträffades fyra exemplar av den i Vasa län hotade tornörten. Dessutom påträffas längs den lilla sandvägen några exemplar av blågull (Polemonium caeruleum), som för trakten är rätt ovanlig. Blågullen växer i Syd-Österbotten som förvildad, medan den längre österut i Finland anses vara ursprunglig. Gulmåran och styvmorsvoilen förekommer båda med försvarliga bestånd.

Användnings- och skötselförslag: Eftersom ängsväxtligheten på grund av senare års igenväxning blivit lidande skulle det vara viktigt att bete igen inleds på området. På grund av områdets litenhet är det lämpligt endast för ett litet antal djur. Dessutom borde även de små trädplantor (asp, rönn) som vuxit upp avlägsnas.

Området är olämpligt för byggnation eller annan hårdhänt markanvändning.

Lokalt värdefulla

6. Hartskatan (P+)

Allmänt: Hartskatan är förutom Byholmen nord det enda inventerade område som alltjämt betas. Hartskatan (karta 5) är till största delen ett skogsbete, med inslag av hage och strandäng. Växtligheten i skogen och på hagmarken domineras av gräs, tex. rödven (Agrostis capillaris) och kruståtel. Inslaget av örter är mindre, men bla. ängskovall (Melampyrum pratense) och blåbär (Vaccinium myrtillus) förekommer. Strandängsvegetationen längs stranden förekommer på ett relativt smalt bälte och är bevuxen med starrarter och madrör (Calamagrostis stricta). Bland träden dominerar tall, gran och björkar. På området finns små fragment av gammal åker.

Området avgränsas i norr av Härkmerifjärden, i väst och syd av en sandväg samt åker, medan gränsen i nordöst skär genom strandskogen mot det starrbevuxna strandpartiet i norr.

På området är spår av människan synlig i form av bla. traktorspår och en byggnad.

Ovanliga arter: Stagg- Jäkki

Stor blåklocka - Kurjenkello

Ängsvädd - Purtojuuri

Speciella naturvärden: Hartskatans största värde ligger i att det är ett av de få områden som ännu betas. Floran uppvisar inga hotade arter, men den starkt minskande stora blåklockan har här ett av sina numera få fästen i Härkmeri. Även ängsvädden är lokalt ovanlig.

Användnings- och skötselförslag: Betet bör fortsättas, och för att främja ängsväxtligheten borde även några träd fällas. Ris som uppkommer vid skogsgallringen bör transporteras bort. För att undvika onödig övergödning av floran borde djuren inte ha kontakt med den på södra sidan belägna åkern samtidigt som de vistas på det inventerade området.

Hartskatan är inte lämpat för byggnation.

7. Byholmen nord (P)

Allmänt: Området består dels av en betad strandäng och dels av en relativt brant torräng, där inslaget av bara klippor är stort. Eftersom området är betat finns det litet buskvegetation och träd saknnas så gott som helt, bortsett från några alar. Djuren som hålls på området har fått tilläggsfoder och därför uppvisar växtligheten klara spår av övergödning (mycket kväveälskande ogräs). På strandängen dominerar starrarter, i första hand hundstarr (Carex nigra), norrlandsstarr (Carex aquatilis) och vasstarr (Carex acuta), och är i stort sett ganska enformig. Vid klipporna har växtligheten till en del blivit lidande av tramp och övergödning, men ställvis finns vackra bestånd av styvmorsviol (Viola tricolor). Även en del obetad strandäng har tagits med inom avgränsningen (se karta 5).

Området avgränsas i norr av Härkmerifjärden, och i söder av bebyggelse och åker. I öst och väst finns högväxt strandängsvegetation.

Ovanliga arter: Kummin - Kumina

Stenbräken - Haurasloikko

Styvmorsviol - Keto-orvokki

Speciella naturvärden: På området förekommer inga för trakten hotade växt- eller djurarter, men några för trakten annars ovanliga växter påträffas. Eftersom ängsvegetationen ännu betas, och området tack vare detta hålls lågväxt är speciellt standängen viktig som födosöksområde för ett flertal småfåglar, tex. gulärlan (Motacilla flava) ses regelbundet på området.

Användnings- och skötselförslag: Området bör i fortsättningen också eftersträvas att hållas betat, eftersom detta diversifierar floran. Eftersom man varit tvungen att ge tilläggsfoder åt djuren, och området på grund av detta delvis övergötts, skulle det i fortsättningen vara önskvärt att djurens antal på området hålls lägre. Alternativt kunde också djuren delvis hållas betande på något annat område när maten på detta tagit slut. I fall av nya stängseldragningar bör inte djur som betar på detta område samtidigt ha kontakt till åkerbete. Detta för att övergödning skall undvikas.

Området är olämpligt för tunga markanvändningstyper.

8. Innerfjärden syd (P-)

Allmänt: Trots att detta område till sin yta är mycket litet uppvisar det en mångformig ängsvegetation, med bla. mycket smultron (Fragaria vesca) och vårbrodd (Anthoxanthum odoratum). Vegetationen uppvisar endast vid åkerkanten i norr spår av övergödning, men har annars klarat sig bra trots att bete inte bedrivits på området på lång tid. Via tramp och annan mekanisk slitning av floran har den till stor del hållits lågvuxen.

Området avgränsas i norr av åkrar medan gårdsplan gränsar i väst och öst. I söder avgränsas området av skog (se karta 6).

På grund av sin närhet till bebyggelse uppvisar området spår av mänsklig verksamhet tex. i form av en traktorstig.

Ovanliga arter: Kummin - Kumina

Styvmorsviol - Keto-orvokki

Speciella naturvärden: Trots sin lilla areal uppvisar ängen (sekundär äng av frisk lågörtsängs-typ) en mångsidig flora, med många blommande örter. Direkt hotade arter förekommer emellertid inte på området.

Användnings- och skötselförslag: Det är viktigt att växtligheten även i framtiden hålls lågvuxen, tom. i större utsträckning än vad nu är fallet. Nu har speciellt åkerkanten börjat växa igen. Därför borde området slås med lie, eller eventuellt tidvis hållas betat av något enstaka djur.

 

ÖVRIGA OMRÅDEN

Inom landskapsområdets gränser finns det utöver de beskrivna ännu en handfull (4 st., på karta 1 utmärkta som ö1-ö4) småbiotoper som uppvisar drag utöver det normala, och speciellt i landskapshänseende ännu är vackra. Alla fyra områden är kraftigt igenvuxna före detta betade ängsmarker. De uppvisar dock inte en så pass speciell växtlighet att denna kunde påstås vara speciellt värdefull, även om tex. enbuskvegetationen på ö1 och ö2 ännu är ståtlig. Områdena ö3 och ö4 är till sin areal mindre, även de igenväxande och dessutom i större utsträckning påverkade av hårdhäntare markanvändning, typ byggantion och vägdragning.

Speciellt område ö2, men också område ö1 har ännu möjligheter att utveckla vacker ängsvegetation, förutsett att grova restaureringsåtgärder (slåtter, bete, röjning, gallring av trädbestånden) inleds snabbt. Område ö3 har liksom område ö4 redan till största delen gått förlorade, och de torde inom en snar framtid ha mist sin betydelse för bevarandet av ängsvegetation. Ännu finns dock den för trakten något ovanligare ormbunken stenbräken (Cystopteris fragilis) kvar på område ö3.

Sammanfattningsvis kan angående dessa områden konstateras att två (ö3 och ö4) torde vara förlorade, medan områdena ö1 och ö2 ännu, åtminstone till en del, kan restaureras om räddningsåtgärderna påbörjas inom senast 3 år. För områdena ö1 och ö2 är rekommenderad markanvändning tillsvidare således restaurering av den gamla ängsmiljön. Byggnation bör undvikas.

Innerfjärdens åkerplatå hyser en del häckande åkerfåglar, dock i ett ganska litet antal, eftersom fåglarna inte prefererar potatisåkrar. På området häckar några par tofsvipa (Vanellus vanellus) och 1-2 par storspov (Numenius arquata). Bland mindre åkerfåglar kan nämnas ortolansparv (Emberiza hortulana), gulsparv (Emberiza citrinella), sånglärka (Alauda arvensis) och buskskvätta (Saxicola rubetra). På området vistades sommaren 1996 även en tornfalk (Falco tinnunculus) som hör till de nationellt hotade fåglarna (hotkategori HD). Tornfalken har i början av 1990-talet hittats häckande på området. Innerfjärdens största betydelse för fågellivet ses emellertid på våren när flera hundra gäss vilar upp sig på åkrarna före vidare färd norrut. Den talrikaste arten är sädgåsen (Anses fabalis), men även grågås (Anser anser) och kanadagås (Branta canadensis) är relativt rikliga. Även tranor (Grus grus) kan ses sökande föda på Innerfjärdens potatisåkrar. (Foton: Rastande gäss och svanar i mars 2007/red.)

 

ÅTGÄRDER FÖR ATT FÖRBÄTTRA HÄRKMERIFJÄRDENS VATTENKVALITET

Eftersom Härkmerifjärden på våren 1996 drabbades av en försurningschock vilket ledde till att uppskattningsvis 10-15 ton fisk dog, är det i framtiden skäl att vidta krftiga åtgärder för att detta inte skall upprepas. Orsaken till det låga pH-värdet och fiskdöden står enligt uppgifter från Västra Finlands miljöcentral att söka i de ingrepp som gjorts i Härkmerifjärdens avrinningsområde under de tio senaste åren i kombination med de torra somrarna under de senaste åren och den våta våren 1996.

Allt sedan 1929 då vattennivån i Härkmerifjärden sänktes har torrläggningen fortsatt till dags dato. Eftersom den största risken till försurning uppkommer i samband med dikningar och torrläggningsarbeten är det av största betydelse att sådana på området i framtiden helt undvikes, eller åtminstone planeras ytterst noggrant. Då upp till 80% av vattnet som tillförs Härkmerifjärden kommer dit via Härkmeriå är det här som de största förbättringsåtgärderna bör sättas in. På delgeneralplaneområdet är det Innerfjärden med närmaste omgivning som dikats kraftigast. Största delen av Innerfjärden är nu kraftigt dikad (täckdiken och öppna diken) och i intensivt åkerbruk. Skogsdikningar planeras som bäst av skogscentralen och Härkmeriån rensades på 1980-talet av dåvarande Vasa vatten- och miljödistrikt. Dikningsverksamheten på området har varit, och är, alltså minst sagt intensiv.

För att slippa liknade olyckor lik den våren 1996 med lågt pH-värde och fiskdöd som följd, vore det framöver viktigt att på landskapsområdet (samt även ytter om detta) undvika en ytterligare grundvattensänkning tillkommen via dikningar och torrläggningar. Alla strandområden som inte är uppodlade bör ävenledes lämnas i fred. Vid den pumpstation som finns på området bör anordningar som möjliggör neutralisering av pumpvattnet installeras. Även en neutraliseringsdamm skulle vara av betydelse. Ytterligare täckdikningar bör in i det sista undvikas, men i fall dikningar ändå utförs, är det av stor vikt att dessa planeras så att vattnet i dem inte försuras. Vid täckdikning bör dessa vara av kalkfilter-typ. Vidare bör dikningarna utföras i liten skala och under en lång tid för att minimera skadorna. Detta gäller speciellt skogsdikning. Eftersom havsvatten har en neutraliserande verkan får inte något göras som minskar möjligheterna för inflöde av detta via Stora sundet.

Härkmerifjärdens andra gissel är övergödningen. För att minska på utsläppen av närsaltet från jordbruket, borde det vid alla öppna diken och bäckar lämnas en skydds-zon som inte uppodlas. Även avloppssystemet i byn bör planeras så att utsläppena från dessa minimeras. Via liknande åtgärder kan en del av övergödningens effekter lindras, men då Härkmerifjärden är grund och redan nu ganska kraftigt igenväxt, kommer fjärden sannolikt även i framtiden att vara rik på växtlighet. Å andra sidan är denna rika växtlighet också av största vikt för fågellivet.

För att minimera skadorna som lätt uppkommer vid grävning och muddring av stränder (främst försurning, men även förfulande av miljön) bör inga nya småbåthamner planeras. Vid utökat behov av hamnar är det bättre att planera om redan varande småbåtshamnar. Övriga grävning- och muddringsarnbeten är inte heller lämpade för fjärdens stränder.

 

LITTERATURFÖRTECKNING

  1. Byholm, L. och Byholm, P. 1996: Skärgårdsinventering i Kristinestad. Kristinestad. 138 s. + bilagor.
  2. EU:s fågeldirektiv (79/409/EEG)
  3. Finnish Environment Agency 1996: Finnish Wetlands of International Importance - Descriptions of present and proposed Ramsar Convention sites. Concept. 127 s.
  4. Hämeet-Ahti, L., Suominen, J., Ulvinen, T., Uotila, P. och Vuokko, S. 1986: Retkeilykasvio (3. uudistettu painos). Helsinki. 598 s.
  5. Jonsson, L. 1992: Birds of Europe with North Africa and the Middle East. London. 559 s.
  6. Komiteamietintö 1991: 30. Uhanalaisten eläinten ja kasvien seurantatoimikunnan mietintö. UHEKS- toimikunta. Helsinki. 329 s.
  7. Kommittébetänkande 1981: 32. Ett riksprogram till skydd för fågelsjöar och fågelrika havsvikar. Jord- och skogsbruksministeriet. Helsingfors. 197 s.
  8. Lahti, T., Lampinen, R. & Kurtto, A. 1995: Suomen putkilokasvien levinneisyyskartasto. Versio 2.0. Helsingin yliopisto, Luonnontieteellinen keskusmuseo, Kasvimuseo. Helsinki. 23 s. + 1604 karttaa tietokantana.
  9. Maisema-aluetyöryhmä 1993: Mietintö II: Arvokkaat maisema-alueet, Ympäristöministeriö, Mietintö 66/1992.
  10. Västra Finlands miljöcentral 1996: Situationen i Härkmerifjärden (koncept). 4s.
  11. Wistbacka, R. 1986: Fiskens lek- och yngelproduktionsområden. Preliminär utredning. Del 1. Kustfiskens lekplatser i Vasa län. Vasa. 176 s.

 

Bondgård i Härkmeri II

Bondgårdar i Härkmeri april 2004

Bondgård i Härkmeri I