OM HAVSBOTTNEN UTANFÖR SIDEBY
En vanlig skolkarta visar oss att linjen för 62° nordlig bredd går genom Sideby udde och träffar svenska kusten någonstans mellan Hudiksvall och Sundsvall efter att ha passerat tvärs över Bottenhavet. Men kartan säger oss inte mycket om vattendjupet, om terrängen på havsbottnen eller vad slags material bottnen består av.

För att få klarhet i dessa frågor har Havsforskningsinstitutet sedan år 1955 bedrivit maringeologiska undersökningar i Östersjön och dess vikar. Arbetet har skett huvudsakligen sommartid ombord på det statsägda menföresfartyget M/S Aranda, som vintertid under svåra isförhållanden uppehåller förbindelsen mellan Åbo och bosättningscentra i Åbo och Åbolands skärgård.

För specialundersökningar av havsbottnen är Aranda utrustad med ett Atlas ekolodningsaggregat, som samtidigt kan rikta två skilda impulser med frekvenser om 16 kHz resp. 80 kHz mot bottnen. Härigenom framträder de yngre och lösare slam- och lerlagren i motsats till de underliggande äIdre och hårdare bottenlagren och det blir möjligt att avläsa bottenbetäckningens kvalitet och tjocklek direkt ur ekolodningsprofilerna.

En ekolodningsprofil som utgående från Sideby udde följer den sextioandra breddgraden västerut mot svenska kusten visar till en början en relativt långsam och regelbunden ökning av vattendjupet så att 50 meters djupkurvan kommer att ligga ca 22 km från kusten, och 48 km från kusten är vattendjupet 120 m. Detta ger en lutningsgradient hos den ganska jämna havsbottnen på 1:400, vilket visar att det sydösterbottniska slättlandet har sin fortsättning långt ut till havs. Största djupet, ca 155 m, visar ekoprofilen på ett avstånd av 75-85 km från Sideby udde.

Men härefter begynner bottnen gradvis stiga västerut fram emot en undervattensrygg, som från Finngrunden NW om Åland med en längd av ca 100 km och en genomsnittlig bredd av 25 km sträcker sig fram till 62° nordlig bredd. Vattendjupet över undervattensryggen varierar här mellan 50 och 70 m. Väster om ryggen sänker sig bottnen brant ner till 90-100 meters djup och visar till en början en jämn profil, men fram emot den svenska kusten blir bottenterrängen mycket orolig med branta ryggar och stora djupvariationer.

Till utrustningen på Aranda hör också en bottenskopa av van Veen typ, med vilken bottenprover från olika djup kan tas då båten ligger stilla. På ställen där de yngre slam- och lerlagren är tunna eller saknas kan bottenskopan hämta upp grövre material som stenar och grus, vilka skvallrar om berggrundens natur. BottenprofilSålunda har Veltheim (1) konstaterat att bottenstenarna utanför Sideby är sammansatta av samma arkeiska graniter, gnejser och skiffrar som man kan påträffa på land i stora delar av det sydösterbottniska kustlandet. Men när bottenskopan begynte hämta upp stenar och grus från Bottenhavets undervattensrygg norr om Finngrunden

Bottenprofil tvärs över Bottenhavet längs latitud 62° N. Profilen som ritats enligt ekolodningar utförda ombord på M/S Aranda 1959 begynner i öster ca 13 km utanför Sidebv udde. De numrerade vertikala linjerna utmärker platserna för upptagna bottenprover. Efter Veltheim (1962). Visa profilen i större skala i nytt fönster.

ändrades också bergartssammansättningen rätt plötsligt. Förutom den röda jotniska sandstenen uppträdde här även fossilförande Östersjökalksten jämte något kambrisk sandsten bland bottenstenarna. Med stöd av dessa sistnämnda fynd och andra liknande fynd längre söderut håller Veltheim för troligt att undervattensryggen i Bottenhavet till stora delar är uppbyggd av paleozoiska sedimentbergarter, som helt skiljer sig från urbergsbottnen fram emot finska kusten.

Ekokurvorna visar att Bottenhavets flacka bottenpartier liksom också djupare belägna fickor mellan brant uppstående ryggar är täckta av flere meter tjocka lager lera och slam. Då den ovan beskrivna bottenskopan endast kan ta ytprover till ett djup av ca 15-20 cm i bottenmaterialet använder man sig av det s.k. kolvlodet för undersökning av mjuka bottensediment. Kolvlodet har konstruerats av Börje Kullenberg vid Göteborgs Oceanografiska Institut och med hjälp av det kan man få upp till 15 m mäktiga lagerserier av lera, slam och sand i så gott som ostört skick från havsbottnen. Kolvlodet sänks ner till bottnen medels en vajer och tränger genom sin tyngd ner i de mjuka sedimenten i hela sin längd om sedimentlagret är tillräckligt tjockt. Bottensedimentet sugs därpå in i kolvlodets öppna rör med tillhjälp av en rörlig kolv, som är fäst vid en vajer. Efter det kolvlodets öppna rör fyllts med de lösa bottenlagren lyftes det upp. Det erhållna bottenprovet representerar en obruten lagerserie innehållande bl.a. subfossil av kiselalger och pollen. Med tillhjälp av dessa bottenprover kan man på ett alldeles annat sätt än tidigare få klarhet om de olika skedena i Östersjöns utveckling och även om de nutida avlagringsförhållandena i Bottenhavet.
________________________________________

(1) Veltheim, Valto, 1962: On the Pre-Quaternary geology of the Bothnian Sea. Bull. Comm. Géol. Finlande 200.

Birger Ohlson (Sydbottnisk Natur 1966, 15-16)


Östersjön

 

Sydbottniska fönster
Kristinestadsregionen Region Sydbottnisk Natur Sydbottnisk Natur