KAPITEL 6 c

SVERIGE I KRIS c

(1700-TALET)

år överlåta honom till den han själv önskade och intill dess "lära honom det han hade lust och var fallen till."42

Grebo kyrka betecknas som en av Östergötlands enhetligaste och stilrenaste 1700-tals kyrkor. Den byggdes och invigdes år 1772, på initiativ av kyrkoherden Christer Lindholm, som ivrade för att förnya kyrkobeståndet i sitt pastorat. Den nuvarande kyrkan i Grebo uppfördes bara ett stenkast från gamla kyrkan, den ligger vid Ärlångens södra strand.43 År 1745 tillträdde Christer Lindholm Grebo-Värna pastorat. Han var då endast 30 år gammal och levde sedan i Grebo under återstoden av seklet och av sitt liv. Han dog år 1800.44

Till den gamla kyrkan hade så sent som 1744 köpts ett medeltida altarskåp av nordtyskt ursprung från Ekeby kyrka i Östergötland. Den som genomfört detta var Lindbloms företrädare Samuel Follin (1677-1745), som var kyrkoherde i Grebo 1715-1745. Att man handlade med medeltida altarskåp församlingarna emellan var väl knappast vanligt. Altarskåpet kom inte heller i bruk i befintligt skick utan byggdes om och försågs med ett ramverk i allmogebarock.

Då den nya kyrkan stod färdig 1773 ville församlingen inte återanvända sitt altarskåp, utan beställde en stor altaruppsats med marmorerad klassicistisk aedikula och en målning av Johan Stålbom, som bodde i Orräng i samma socken. Stålbom skänkte en ny altartavla till Grebo kyrka 1773 mot det att han fick stolrum för sig och sitt folk.

Altartavlan föreställer Kristus på korset med Maria och Johannes och en grupp sörjande kvinnor. Denne torde vara en efter ett stick eller dylik gjord kopia efter en målning av Jakob Jordeus, Teirnickstiftelsen, Antwerpen (1593-1678). .Målningen är utförd i en tyglad barockstil där rumsdjupet framhävs med försiktiga diagonaler. Att den är gjord efter ett stick kan vara förklaringen till att Maria och Johannes har bytt plats vid Jesu kors jämfört med traditionella framställningar, där Jungfru Maria står på Jesu högra sida och Johannes på den vänstra. Altarbilden tycks ha uppskattats av församlingen och behållits till modern tid. En mindre replik till Grebos altartavla finns i Bankekind.

Den äldre altaruppsatsen tillföll som dellikvid åt målaren Wickman som förfärdigade predikstolen och som sålde den till Värna år 1779. Allmogeramen fick stanna i Grebo och det som kom till användning i Värna var figurerna från det medeltida altarskåpets mittparti: Kristus på korset, Maria och Johannes. Ramen nygjordes av Wickman i gustaviansk stil och bilden kom att krönas av Guds öga i triangel och strålglans. Det är värt att notera att även här har Maria och Johannes felplacerats, kanske emedan Wickman sneglat på Stålboms målning.45

Av Johan Stålbom finns ytterligare tre oljemålningar i Grebo kyrka: den gråtande Petrus, samt i sakristian Martin Luther och kyrkoherde Christer Lindholm.46

Johan Stålbom föddes år 1712 i Karis socken i finländska landskapet Nyland och dog 17 november 1777 på Orräng i Grebo socken. Han gifte sig omkring 1757 med Susanna Beata Hammardahl. Stålbom, vars fader uppges ha varit barberare och husägare i Stockholm, kom till Stockholm från Finland, inskrevs i målarämbetet genom Danckwardt Pasch, lärde en tid hos den unge dekorationsmålaren Johan Pasch den äldre, som framgår av 1729 års mantalslängd, och senare hos dennes nyligen från England hemkomne broder porträttmålaren Lorentz Pasch den äldre. Sistnämnda lärperiod uppges ha börjat 1733, det vill säga året efter det Johan Pasch den äldre begett sig utomlands för studier. I oktober 1733 åtvarnades Stålbom för att han flyttat till Lorentz Pasch den äldre och tillhölls att "utlära hos den mästare, där han inskrivits", men i varje fall ännu 1735 stod han "utj Information" hos Lorentz Pasch den äldre för "att lära Konterfeijere Konsten", som framgår av ett nämnda år utfärdat intyg i samband med att Stålbom önskade resa till Finland för att besöka sina föräldrar.

självporträtt av Johan Stålbom

På 1740-talet slog han sig ner i Östergötland, bodde en tid i Norrköping men förvärvade senare egendomen Orräng i Grebo socken. Han gjorde sig främst känd som en skicklig leverantör av beställningsporträtt av präster, borgare och godsadel i Östergötland och angränsande trakter, företrädesvis i olja men någon gång också i miniatyr. De bättre av hans verk "utmärkas genom rätt god teckning och kraftig, men ej fin färg, som äger starka köttoner med grön- eller gråaktiga skuggor", skriver C. Eichhorn. Flera av hans porträtt är graverade Fritzsch och Gillberg.47

 

 

Ett självporträtt av Johan Stålbom. Ur en privatsamling i

Askersund.

De inemot ett par hundra porträtt av honom som nu är kända (åtskilliga av dem endast med större eller mindre sannolikhet tillskrivna honom) ger knappast någon enhetlig bild av hans konst. I stort sett synes han ha varit trogen den begynnande rokokostil, som han lärt känna i Lorentz Pasch den äldres verkstad, men man har också ansett sig kunna finna påverkan av Gustaf Lundbergs och J.H. Scheffels porträttkonst i vissa av hans arbeten. Till hans bästa verk hör porträttet av prostinnan Brita Elisabeth Broms (1772), "mjukt målat i en behaglig silverton, ej i färg men i penselföring påminnande om Lorens Pasch den äldre". (K. K. Meinander) Nära detta står porträttet av en okänd dam, som tillhör Rehbinderska samlingen i Stockholm.48

I Linköpings stiftsbibliotek är han representerad bl a genom porträtt av lektor M. Lidén och H. Sparschusck samt i Linköpings stifts konsistorium genom porträtt av biskoparna A. O. Rhyzelius och P. Filenius. Därutöver finns hans bilder spridda i familjesamlingar i Östergötland.

I Stenmuseet i Linköping finns en gravsten med måtten 120 x 52 centimeter. Det är en defekt gravsten (nummer 200) av grå kalksten, som möjligen har varit rest ute på kyrkogården. Dess inskrift lyder:" - - - GABRIEL LUNDERBERG OCH DESS KIÄRA HUSTRU MARIANA WEFWER BÄGGE FÖDDE 1726. HAN I FINLAND HON I ÖSTERGEYLLEN ÄR DENNE GRIFT PLATS UTSEDD SAMT ÅT DERAS KÄRA BARN. WÅR FRÄLSARE JESUS SOM HELGAT WÅRA GREFTER TILL HUILOKAMRAR FÖRLÄNE KROPPARNE HWILA TILL DESS DE GENOM UPSTÅNDELSEN BLIFWA MED SIÄLARNE ÅTER FÖRENTE. ÅR 1773 RISTADES DENNA STEN."49

Det finns även en gravhäll (nummer 190) med måtten 188 x 92 centimeter av grå kalksten över samma par. Dess inskrift lyder:

"RÅD OCH HANDELSMANNEN GABRIEL LUNDERBERG OCH DES KIÄRA HUSTRU MARIANA WEFVER TILHÖRIG GRAF. RISTAD ÅHR 1788."50

Gravstenen var lagd över Gabriel Lunderberg, som var född i Finland år 1726 och dog i Norrköping den 11 mars 1801, men begrovs på Linköpings domkyrkogård. Han bodde i hushållningssällskapets tidigare fastighet vid Stora torget (nummer 41 i S:t Pers kvarter nummer 1) i Linköping.

Huset i hörnet vid Stora torget hade byggts upp efter den stora branden i Linköping år 1700. I mitten av 1700-talet hade gården köpts upp av handelsmannen Nils Rignér, som var född omkring 1715 och gifte sig 1744 med Mariana Wefwer, född den 25:e mars 1726, dotter till Kristina Nilsdotter och Valentin Johansson Wefver, tillhörande den kända guldsmedssläkten med detta namn. Marianas far bröt släkttraditionen och ägnade sig åt jordbruk på den fäderneärvda gården Gällstad i Sjögestads socken. Rignér avled den 16:e juli 1758 efterlämnande Mariana som helt ung änka.

Det dröjde inte länge förrän hon ånyo knöt hymnens band i det hon 1760 äktade handelsbetjänten Gabriel Lunderberg, vilken sannolikt varit anställd i Rignérs affär och skött den efter hans död. Genom sitt gifte blev han nu ägare av gården och affären, vilken han med framgång drev under den ansenliga tidrymden av 40 år.51

I äldre tider var de förnämsta borgarna, ur vars krets stadens styresmän - borgmästare och rådmän - utgick, i regel bosatta vid Stora torget eller Storgatan. Därför var det inte konstigt att Lunderberg avlade borgared den 25:e augusti 1760 (som handelsbetjänt) när han blev delägare till fastigheten, efter giftermålet med änkan Wefwer. Några år senare, såsom kryddkrämare var han rådman i Linköping under åren 1776-1777. Han hade blivit vald till extra ordinarie rådman den 17 december 1776, valet upphävdes av K. B. 16:e april 1777.

Huvudbyggnaden på den tomt Lunderberg bebodde låg i hörnet av Storgatan och Stora torget med långsidan utmed torget. Nedre våningen var av sten och övre våningen samt frontespisen av trä. Huset var fristående och helt och hållet reveterat med kalkbruk.

Vid Storgatan låg ett mindre rödfärgat boningshus av trä i två våningar. Inne på gården fanns ytterligare ett rödfärgat hus av trä i två våningar, som sträckte sig utmed tomtens norra gräns. Detta var det största av gårdens byggnader. Det innehöll några mindre bostadslägenheter men användes huvudsakligen som magasin. Dessutom fanns inne på gården stall, som användes såväl av lantborna vid deras stadsbesök, som för eget bruk.52

Gården ödelades ånyo av eld 1864. Man lyckades endast rädda huset vid Storgatan, magasinet brann ned till grunden och av hörnhuset återstod endast nedre våningen. Ett nytt hus stod färdigt år 1878 på hörntomten.53

Mariana Wefwer och Gabriel Lunderberg fick fyra barn. Dessa var:

1) Anna Lisa, född 28:e september 1761, död 27:e maj 1831;

gift 20:e september 1779 med kommissionslantmätaren Johan Gustaf Leffler (1746-1796).

2) Abraham, född 21:e november 1763, död 15:e april 1764.

3) Hedvig Sofia, född femte juni 1766, död sjunde augusti 1833; gift första gången 1791 med apotekaren i Norrköping Johan Möller (1756-1799); andra gången 1803 med apotekaren därstädes Kristian Luth (1766-1836).

4) Gustaf Adolf, född tolfte augusti 1768.54

Efter Lunderbergs död 1801 sörjdes han av döttrarna Anna Lisa, änka efter kommissions-lantmätare Johan Gustaf Leffler och Hedvig Sofia, änka efter apotekaren Johan Möller. Änkefru Lunderberg sålde gården helt kort före sin död andre (22:e?) augusti 1801 för 4500 riksdaler till handlanden Erik Salander, född den åttonde oktober 1772, son till lantbrukaren Johan Salander i Normlösa socken

Gabriel Lunderberg drogs in i en märklig härva på 1770-talet, strax efter att han hade gift sig med Wefver. Frimureriets tidigaste framträdande i Linköping gav upphov till de mest fantastiska rykten. Det går att finna i magistratens protokoll från år 1771. På sommaren detta år anmälde landsfiskalen Johan Schenling för magistraten, att ett rykte vunnit spridning om att "folk på vissa ställen här i staden blir slaktade", och anhöll, att en undersökning måste företagas. Så skedde också. Under den följande tiden lät magistraten inkalla ett flertal personer till förhör. Vittnesmålen bekräftade till fullo, att det hemska ryktet hade vunnit stor spridning i trakten. Det kom fram, att många bönder drog sig för att resa in till staden av fruktan för att råka ut för "folkslaktarna" som uppgavs hålla till i handelsman Lunderbergs hus vid Stora torget och på några andra platser i staden. Fetlagda personer ansågs löpa särskilt stor risk. Man visste att berätta att två korpulenta pigor försvunnit, och att endast deras kläder påträffats. Ett vittne uppgav, att illgärningsmännen var "klädda i sida kläder med flor för ögonen, och att de s k frimurarna var delaktiga uti föranstaltandet om folkets slaktande".

Enligt en tydligen mycket spridd version skulle människoköttet nedsaltas och sändas till hundturken; man hade fått för sig, att kronpris Gustav och prins Fredrik under sin utländska resa råkat i turkisk fångenskap och måste erlägga en så makaber lösen för sin frihet. Galenskapen hade sin allvarliga sida. Det var inte lätt att veta, vad de uppskrämda och ursinniga bönderna kunde ta sig till. Att de uteblev från marknader och torgdagar, var i och för sig betänkligt. Och det gick tal om att allmogen hyste planer på att bränna ned hela staden till hämnd. Myndigheterna gjorde naturligtvis vad de kunde för att lugna sinnena.55

S:t Olai kyrka påbörjades byggas år 1766 och invigdes 1767. Den tidigare kyrkan hade rivits i samband med uppförandet av den nya.56 Denna kyrka utmärker tidens smak och upplysningens urskiljning. Ögat och sinnet besväras ej av många epitafier, gravstenar eller minnesvårdar; blott ett enda vid sidan av några gravstenar lagda i den stora gången, har vänskapen och uppskattande släktingar, uti brun marmor på nordväggen över ingången till sakristian uppsatt, för minnet av den forne stadsläkaren (stadsphysicus som det då hette) i Norrköping under åren 1761-1769, Jakob Hidén. Hans kunskaper, människokärlek och mödor, berättigade honom detta minne.57

Dess text lyder:

"Jacob Hideen.

Med: doct:

Född i Finland d: 1731

Stads Physic. i Norrköping 1761.

Död därstädes d. 23 Nov. 1769.

Ädel menniska,

uplyst medborgare,

förträffelig läkare,

upriktig christen,

allmänt

aktad, älskad saknad.

------------------------

Några dess wänner

reste minneswården.

------------------------

Man mycket lefwa kan, fast

man ej lefwer länge."

Norrköpings historieskrivare har inte mycket att säga om stadsläkaren Hidén. Sundelius berättar i slutet av 1700-talet att:

"Stadsläkaren Jacob Hidén säger sålunda i sin rapport till Collegium Medicum för år 1765, att man ibland blir varse veneriska smittan, "dock mest på gemene man". Vid denna tid är sjukdomen inte något problem i jämförelse med koppor och kolera. Hidén hade skickat den läkarrapport som skulle insändas vart femte år till Collegium Medicum.58

Syfilis var vid den här tiden mycket ovanlig i Norrköping. De fall som rapporterades härrörde alltid från utomstående. Det var först efter riksdagen 1769-1770, som hölls i Norrköping, som sjukdomen fick sitt genombrott i staden.59

Jacob Hidén dog senhösten 1769, kanske drabbades han av någon smitta som riksdagsmännen kunde ha tagit med sig till den östgötska riksdagsstaden. Norrköping hade haft två tidigare riksdagar, det vill säga år 1404 och 1604. Den riksdag som öppnades den 19 april 1769 använde den tyska kyrkan som rikssal, vid sidan av den var riddarhus. Under denna tid fick inga lik begravas där.

Det var "mössorna" som hade haft makten i riket. De stöddes av Ryssland och var allmänt illa omtyckta. Deflationen i Sverige gjorde att folk sparade på sina pengar och kontant penningbrist stoppade tillverkningsindustrin, i städer som Norrköping.

Riksdagen i Norrköping dominerades av hovpartiet och hattarna som önskade med Frankrike stödja utvidgad kungamakt. Att fälla den sittande regeringen var inte svårt. Den anklagades för tjänstefel och missgrepp. Anklagelsen var såsom Pechling formulerade det:

"Rådet har velat regera utan konung, det har författat och tryckt rättegångsskrifter mot sin konung och därigenom åstadkommit jäsning bland folket, en så oförståndig styrelse förtjänar icke landets förtroende."

Esbjörn Reuterholm (1710-1773) var det enda riksråd som hade mod att försvara sig, trots att han var svårt giktbruten och därmed tärd av sin sjukdom. Han hade kommit från sitt gods Svidja i Finland, avgav en motskrivelse som imponerade med sin spetsfundighet. Det hjälpte inte mycket, tio riksråd som var mössor byttes ut mot hattar.60

Friherren Reuterholm framträdde vid 1760-1762 års riksdag som en av ledande mössorna och inkallades i riksrådet 1765 efter mössornas seger. Vid Adolf Fredriks tronavsägelse 1768 hävdade han att rådet borde regera med den kungliga namnstämpeln och vägra inkalla riksdagen. Efter regimskiftet 1769 avsattes Reuterholm, men inkallades på nytt i rådet 1771.

Esbjörn Reuterholm med rötter på Åland var ägare till Svidja och Pikkala gårdar i Finland.61 Han var far till Gustaf Adolf Reuterholm.62

Otto Wilhelm De Geer (1710-1769) var en annan finländsk adelsman som avsattes på Norrköpings riksdag år 1769. Han var inte populär, hovpartiet avskydde honom för han

bekämpade kungen in till det sista och hattarna för att de ansåg honom vara en överlöpare.63

De Geer framträdde först som en extrem hatt, men övergick senare till mössorna, blev 1765 riksråd och 1766 friherre, efter att från år 1757 varit landshövding över Savolax och Kymmengårds län.64

Otto De Geers 1855 utdöda släktgren kallades på Riddarhuset De Geer af Tervik efter ett gods i Finland som han gift till sig. Hans son Robert Wilhelm De Geer blev 1809 finländsk greve. Louis De Geer( 1587-1652), bruksherren över Finspång var farfars far till Otto.65

I Ödeshögs kyrka finns en gravsten över kornetten vid Nylands och Tavastehus dragonregemente "vällärde herr" Magnus Bruun, död 1720, med maka Charl. Kat. Schenbäck.

De flesta människor fick inte några minnestavlor uppsatta efter sig, utan levde ett liv långt borta från glamouren. En flyktig hustru från Finland, som höll till i Julita socken och tiggde, frös ihjäl på natten på Sunds äng i Skedevi socken uti ett mycket starkt yrväder, den nionde februari 1728.66

Ute på Vikbolandet finns herrgården Hylinge, som blev säteri vid 1600-talets mitt.67 År 1779 hade konteramiralen Fredric Georg Strömfelt köpt egendomen Hylinge och under det nästföljande årtiondet lät han bygga den nyklassicistiska huvudbyggnaden som stod färdig år 1788. Byggmästaren till detta hus av sten i två våningar var Anders Sundström, möjligen efter Olof Tempelmans ritningar. Strömfelts son Harald fick gården som fideikommiss, vilken gifte sig med den finsk-ryska friherrinnan Brita von Troil.

Ännu efter 200 år bebos gården av ättlingar till Harald Strömfelt och Brita von Troil. Dessa har bevarat herrgårdens ursprungliga inredning, och bortsett från grevinnans sängkammare, som fått ny funktion men med bibehållen fast inredning, och hennes kabinett kan man i paradrummen på första våningen finna ryska möbler från 1800-talets början, som kom till Hylinge med Brita von Troil. Paradrummen har utsikt över trädgården.68

Den stora gård som låg på nummer 27 i S:t Lars kvarter, d v s adresserna S:t Larsgatan 26, och Borgmästaregatan 1, 3 och 5 i Linköping, värderades år 1762 till 5 500 daler kopparmynt. Huvudbyggnaden som synes varit ett envåningshus, innehöll sal, salskammare, barnkammare, förstuvukammare, skolkammare och klädkammare under det att kök, drängkammare och rustkammare var inrymda i en annan byggnad.

I "styckevagnsboden" förvarades bland annat två "järnstycken" med lavetter, som tillhörde borgerskapets militära utrustning. Organisationen omfattade nämligen inte endast infanteri och kavalleri utan även artilleri. Måhända är dessa "järnstycken" de samma som vid sekelskiftet 1900 stod vid slottet och användes som salutkanoner och vilka nu finns på Länsmuseet i Linköping.

Borgmästaren Johan Janckes änka Kristina, född Brandell, sålde gården 1766 för 13 000 daler kopparmynt till kaptenen Karl Mauritz von Gertten. Han var född i Finland år 1731 och kom tidigt över till Sverige, varest han trädde i tjänst vid östgöta infanteri. Vid tiden för gårdsköpet var han kapten vid prins Fredrik Adolfs regemente, från vilket han tog avsked som överstelöjtnant. Detta regemente var garnisonerat i Landskrona, vilket dock ej hindrade att han 1766 bosatte sig i Linköping, där han slutade sina dagar 1798 vid 67 års ålder.

År 1772 sålde han gården i S:t Lars kvarteret för 15 000 daler kopparmynt till assessor Bleckert Göthe.69

Linköping på 1870-talet. Ett motiv av Mankell Linköping på 1870-talet. Ett motiv av Mankell.

Finländaren Hans Henrik Österman uppförde år 1782 en stor mangårds-byggnad vid Storgatan och en mindre flygel vid Hamngatan i Linköping. Dessa låg i anslutning till det färgeri och gaveln av boningshuset på Tanne-fors nummer 24 som syns i förgrunden på bilden till höger. Östermans man-gårdsbyggnad på Tanne-fors nummer 23, är det vänstra av de två bakomliggande husen.

Ingen av gårdens ägare har visat en sådan företagsamhet som finländaren Österman.70

Hans Henrik Österman var rådman i Linköping under åren 1795-1811, föddes i Finland år 1755, hade nyligen dött enligt rådstuprotokollet för Linköping 16:e mars 1835. Han avlade borgared som skönfärgare 20:e januari 1783 och valdes till illitterart rådman 15:e april 1795, fick fullmakten 24:e mars 1796, installerades 15:e april 1796 och rymde till Finland och dödförklarades 16:e februari 1811, enligt Post- och inrikes tidningar.

Österman gifte sig den 23:e oktober 1782 i Linköping med Eleonora Westerling, född omkring 1753 och som sedan dog den 19:e februari 1834 i samma stad. Hon hade tidigare varit gift med färgaren Nils Uddelius. Tillsammans med Österman fick hon sex barn:

1) Hans Henrik, född 28:e december 1782 i Linköping liksom syskonen, komminister i Vimmerby, avsatt 1831, död 18:e april 1849.

2) Hedvig, född tionde december 1784, död 29:e december samma år.

3) Maria Charlotta, född sjätte juli 1786; gift första gången elfte mars 1804 i Linköping med färgaren i Skänninge Anders Gustaf Schenholm, från vilken hon blev skild; andra gången 27:e maj 1813 med klockaren i S:t Lars församling i Linköping Gustaf Erik Bergman, född elfte januari 1790 i S:t Lars socken, död 24:e oktober 1823 därest.

4) Eleonora, född 16:e augusti 1787, död fjärde juni 1789.

5) Eleonora, född 29:e december 1790; gift 21:e februari 1819 i Linköping med hautboisten Karl Henrik Örtegren.

6) Åke Magnus, född tredje september 1792.71

Det kan ytterligare tilläggas om gårdarna vid Stångebro, Storgatan 2 och 4 med nummer 23 och 24 i Tannefors kvarteret, att år 1756 var nummer 24 bebyggd med ett tvåvåningshus, innehållande sal, nattstuga, kök och ytterligare ett rum på nedre botten värderat till 3 000 daler kopparmynt. Den västra gården, nummer 23, värderades till 2 000 daler kopparmynt och sades vara nybyggd. År 1762 var ett färgeri förlagt i den närmast ån belägna gården och ett brännvinsbränneri i den andra. År 1775 köpte färgaren Nils Uddelius för 12 000 daller kopparmynt gårdarna av färgaren Johan Fredrik Schwäger. Uddelius var gift Eleonora Westerling och hade med henne två barn. Efter makens död 1781 gifte sig änkan om sig påföljande år med Fredrik Österman, som därigenom blev delägare i gårdarna. Österman, som tillhörde de mer framträdande borgarna i staden, innehade såväl färgeri som bryggeri. Han valdes till rådman 1795 och var en av dem, som 1801 bildade gästgiveribolaget, vilket för sin rörelse inköpte den norra av de på Stora hotellets tomt liggande gårdarna. Vi återfinna honom även bland arrendatorerna av det bränneribolag, som vid samma tid inköpte tomterna öster om Stångebro och 1802 som ägare av gården på Riksbankshusets tomt.

Vidlyftiga affärer av olika slag förde honom i ekonomiskt trångmål och 1811 fann han tydligen ställningen ohållbar. Han anhöll om sex veckors tjänstledighet från rådmanstjänsten för att vistas i Finland. Då han ej återvände efter denna tids utgång blev han dödförklarad och rådmanstjänsten anslogs ledig efter honom. I hans bouppteckning upptogs hälften av de två gårdarna under det att den andra hälften sades tillhöra hans hustrus två barn i första giftet.72

I Tannefors kvarteret, nummer 26 vid Nygatan 3 i Linköping, uppfördes under 1800-talets första decennium ett gult tvåvåningshus av landssekreterare Vilhelm Pereswetoff-Morath. Gustaf Stenbock, som fick gården i arv sålde den 1822 till mamsell Katarina Laurin för 5 000 riksdaler banco med det förbehållet "att å tomten ej får uppföras någon byggnad varigenom utsikten från vårt hus kan skadas".

Mamsell Laurin var född 1767 i Helsingfors, flyttade i likhet med många av sina landsmän över till Sverige vid fredsslutet 1809 och kom i tjänst hos grevinnan Cederhielm som "hushållsmamsell". Hon bodde i gården till 1858, då hon sålde den för 3 000 riksdaler rmt till mamsell Emilia Pettersson, född i Rök 1824.73

De första årtiondena efter det Finska kriget 1808-1809, då Sverige klövs i två delar fanns förhoppningar att riket åter skulle enas. De ekonomiska förbindelserna var till en början oförändrade. Men in på 1850-talet var tanken mest en utopi. Finlands handel riktades inte mer mot Sverige. Man byggde sig en flotta och knöt nya handelskontakter, både söderut och mot Ryssland och metropolen S:t Petersburg. På 1850-talet försvann Finland nästan ur Norrköpings sjöfartsbild.74

Tidigare hade det varit vanligt att finska gesäller for till svenska landsortsstäder som Norrköping för att få hantverkserfarenhet. Dessa hantverkskontakter på 1700-talet upphörde på 1800-talet.75 Kulturella kontakter mellan folken fortsatte dock att leva kvar. Författare som Runeberg och Topelius, vid sidan av många andra kulturpersonligheter, blev lika mycket Sveriges som Finlands nationella förgrundsgestalter.

Under stormaktstiden och början av 1700-talet var det vanligt att en del av innehavarna av de höga riksämbetena - riksråden, kollegiepresidenterna och ämbetsverkscheferna - var födda i Finland. Representanter från adelssläkter som Fleming, Kurck, Horn och Wrede med härstamning och gods i Finland nådde ledande positioner i moderlandets civila förvaltningsapparat.

Även efter riksdelningen fortsatte Finlandsfödda att påverka svensk ämbetsliv. En av dem var Gustaf af Wetterstedt, född i Vasa 1776 under den en tid, då hans far var chef för det finska lantmäterikontoret. Han var svensk utrikesminister från och med år 1824 fram till sin död 1837, i praktiken långt tidigare under den nye kungen Karl XIV Johan. Denne förmögne man, Gustaf af Wetterstedt, var delägare till Finspångs bruk i Östergötland.76

 

 

42) Persson 1981, sid 151.

43) Joelsson 1993.

44) Hall, sid 3.

45) Brander Jonsson 1996, sid 184.

46) Hall, sid 5.

47) Nordisk familjebok 1918, sid 558. Se även Östgötar från fem sekler 1929, sid 1106 och Svensk uppslagsbok nr 27 - 1953.

48) Svenskt konstnärs lexikon V, 1967. Bland Stålboms övriga porträtt kan nämnas de av den kände polyhistorn kontraktsprosten H. J. Sivers 1743 och läkaren assessor H. Sparschuch 1772 (båda i Nordiska museet i Stockholm), kyrkoherde P. W. Lithzenius 1741 (Vinnerstads kyrka i Östergötland) och 1752 (Östergötlands länsmuseum), livmedikus A. Bäck (1740), professor O. Rabenius (1752, Uppsala universitet), kontraktsprost P. Schenberg, lektor M. Fallerstedt och teol. dr J. Chr. Sparschuch 1767 (alla i Linköpings stiftsbibliotek), presidenten friherre C. G. Wennerstedt (1757, Göta hovrätt, Jönköping), prosten T. Tibertius (1775, Vreta klosters kyrka i Östergötland) samt ett självporträtt som är i privat ägo i Askersund. Tillskrivet honom är bland annat ett porträtt av författarinnan Hedvig Charlotta Nordenflycht (Gripsholm). Som miniatyrist var Stålbom företrädd i den Eichhornska samlingen med ett porträtt av Magdalena Catharina Scheffer och i Nationalmuseum har han tillskrivits ett porträtt av brigadjären och generalmajoren Lars Gripenwaldt. Förutom i ovan nämnda samlingar är Stålbom bland annat representerad med porträtt i museerna i Norrköping och Västerås, samt med en altartavla i Grebo kyrka.

Se även O. Levertin med artikeln "Niclas Lafrensen den yngre och förbindelserna mellan svensk och fransk målarkonst på 1700-talet" i Sveriges allmänna konstförenings publikationer VII anno 1899; E. Lemberger i "Die Bildnis - Miniatur in Skandinavien I", Berlin 1912; "Östgötar från fem sekler. Porträtt och miljö. Utställning i Linköping 18 juni - 1 augusti 1929"; K. K. Meinander med boken "Porträtt i Finland före 1840-talet" - Helsingfors 1931; G. Blomgren med artikeln "Två familjetavlor. Några anteckningar" i Västergötlands fornminnesförenings tidskrift IV:9 anno 1935 och avslutningsvis J. Brunius i Rig 1965 med artikeln "Stockholms målarämbete, intill 1700-talets mitt."

49) Ljungstedt 1987, sid 408. Jämför även sten nummer 190 och Linköpings historia 2:2, sid 657.

50) Ljungstedt 1993, sid 407. Gravhällen har legat över grav nummer 20 inne i domkyrkan. Den är av grå kalksten, fragment i 2 delar från 1300-talet, samt senare inskrift från 1600-talet. Se Ljungstedt 1993, sid 361 och även Gardell 1932.

51) Kugelberg 1943, sid 42.

52) Kugelberg 1943, sid 45.

53) Kugelberg 1943, sid 46.

54) Kraft 1946, sid 657.

55) Kraft 1946, sid 559.

56) Nisbeth 1964, sid 17.

57) Sundelius 1798, sid 259.

58) Söderberg 1968 (II), sid 108.

59) Persson 1981, sid 137.

60) Lindqvist 1996, sid 497.

61) Lindqvist 1996, sid 422.

62) NE 15 1994, se Reuterholm. En Reuterholm hade redan år 1743 gjort sig känd i den svenska revoultion som var nära att lyckas. Bondsonen och landshövdingen, en av de radikala mösspolitikerna, i Örebro, Nils Reuterholm, hade samtidigt förklarat att Sverige aldrig kunde utvecklas så länge riket var uppdelat i fyra stånd. Enligt honom var det bara bergsmännen och bönderna, de som brukade jorden och bergen som borde styra landet. Självklart skulle bönderna vara med i regeringen och i alla andra politiska organ, ansåg han och många med honom. Riksdagen skulle bara bestå av ett enda stånd där alla var jämställda, eller som han skrev:

"Ett stånd vore nog, och thet bleve bondeståndet - alla lika goda och lika utlagor, then ena som then andra, bonde prest, adel lika mycket, alt som han vore jordbrukare till." Han skrev också att "man bör inte fara illa med allmogen, ty dem förutan kunde intet av det förnäma vara till, de hade ingen, som gjorde arbete eller tjänte sig man bör göra dem rätt." Se Lindqvist 1996, sid 257.

63) Lindqvist 1996, sid 494.

64) Lindqvist 1996, sid 431.

65) Nationalencyklopedin 4 1990, se De Geer. Robert Wilhelm De Geer (1750-1820), greve, ämbetsman var landshövding i Kymmenegårds län i Finland (1785-1789). han var lantmarskalk vid lantdagen i Åbo 1809, blev finsk greve samma år och intog 1809-1820 höga poster i Finlands förvaltning.

66) Ericsson 1928, sid 68.

67) Nationalencyklopedin 9, se Hylinge.

68) Groth 1994, sid 68.

69) Kugelberg 1949, sid 152.

70) Kugelberg 1949, sid 186.

71) Kraft 1946, sid 660.

72) Kugelberg 1949, sid 183.

73) Kugelberg 1949, sid 174.

74) Söderberg 1968, sid 265.

75) Tarkiainen 1990, sid 304.

76) Tarkiainen 1993, sid 43.

 


Finnarnas historia i Östergötland - Index
Emigration fron Finland