KAPITEL 6 b

SVERIGE I KRIS

(1700-TALET)

På begäran av den svenska adeln sände den ryska tsarinnan Elisabeth närapå tio ryska regementen till Sverige år 1743. 12 000 soldater förlades i östra Sveriges centralbygder. Anledningen var rädslan för en allmän bonderesning efter dalupproret på våren samma år och för att ryssarnas närvaro skulle få danskarna att avstå från ett eventuellt anfall mot ett militärt svagt Sverige. Ryssarna hade kommit med 30 galärer och ett 20-tal andra fartyg till den svenska kusten under senhösten.34

Fyra regementen, bland annat det för Sverige symboliska Kexholmska, á 2000 man inkvart-erades i Norrköping. Det Tjerigovska rege-mentet á 1150 man förlades i Söderköping, Västra Husby, Mogata, Skinnberga, Ringarum och Skärkind. Ryska galärskepp låg vid kajer-na i Norrköpings hamn.35

Samordningsman på den svenska sidan var landshövdingen i Kalmar län George Bogislaus Stael von Holstein och som tolkhjälp erhöll von Holstein fem finländska officerare, vilka behärskade ryska: överstelöjtnanten Seulenberg, kaptenerna Lode och Knipercrona samt löjtnanterna Dubbin och Gutovski. Den senare insjuknade och ersattes av överfyrverkaren Lyckovius. Åtminstone Dobbin höll sig i Norrköping.36

Den ryska trupplaceringen var inte uppskattad av norrköpingsborna. Den skapade besvär då plötsligt stadens befolkning på en kort tid utökades med trettio procent. Mat-, bränsle- och inkvarteringsbesvär uppstod. Därtill har det inte gått mer än 24 år sedan de ryska galärerna senast kommit till staden med syfte att bränna den och de hade då lyckats.

En befolkningsgrupp som kanske hade det extra svårt att se de ryska trupperna i staden var de talrika finska flyktingarna som fortfarande fanns kvar i staden efter den Lilla ofreden (1741-1743), som nått sin fredsuppgörelse samma år som de ryska regementena ankom till staden. Det bekräftas av den episod som nyss nämndes där finländaren Johan Drusin var dess tragikomiska hjälte. Artillerikarlen Drusin hade som krigsflykting hamnat i Norrköping och arbetade denna tid med att rusta upp Skenäs skansar vid Bråviken.

Under Pålsmässan fredagen den 25 januari 1744 var det marknad i Norrköping. Drusin var fri från göromål och satt hemma med sin svåger Anders Jonsson och drack öl. På eftermiddagen hade han iklädd uniform och sabel gått till marknadsplatsen på Saltängstorget, nuvarande Karl Johans park. Det var en dag med hög, klar luft och några minusgrader.

Utanför perukmästare Wagners hus såg Drusin en blödande bonde och den ryske vaktposten Ivan Litjaskin. Ursinnig rusade han mot vaktposten, som Drusin trodde i sin berusning, hade misshandlat bonden. Drusin skrek åt denne: "Är du en redlig karl eller du en kanalj?", samtidigt drog han sin värja.

Ryssen begrep ingenting, för denne hade just hjälpt den blödande bonden ur ett slagsmål mellan stadsbor och utsocknes bönder, en vanlig företeelse på svenska marknader. Ivan Litjaskin stod som vaktpost utanför Wagners hus, ty där inkvarterades en rysk officer.

Däremot förstod han att fara var på färde och fäste bajonetten på sitt vapen, samtidigt kom andra ryska soldater till hans hjälp.

Drusin drog sig tillbaka i den folkmassa som hade samlats runt dem. Korpralen Fjodor Petroi sprang efter och tog tag i Drusin. Slaktardrängen Christian tog tillfället i akt och klippte till Petroi över handen med en stav så att Drusin blev fri. Petroi vände sig om och hoppade på slaktardrängen Christian och tog tag i honom. Något han inte skulle ha gjort för folkmassan slängde sig över Petroi. De övriga ryssarna ansatte sin kamrat och med detsamma startade ett mindre upplopp. Grova stenar ven genom luften och marknadsbesökarna misshandlade ryssarna med påkar och käppar.

Samtidigt kom Drusins svåger, Anders Jonsson, till Saltängstorget och förmådde tillsammans med ullkrämaren Anker dra ut Drusin ur folkhopen och leda bort honom från torget innan ordningsmakten kom till platsen och upplöste folksamlingen. En av de ryska soldaterna, Vassili Simonoi, hade fått spräckt läpp, en annan Simonov Ebali, ett slag i huvudet så han svimmat.

Tyska torget i Norrköping. Gamla rådhuset

Rättegången hölls den förste februari inför kämnärsrätten i Norrköping. Ryssarna hade infunnit sig tillsammans med en svensktalande rysk officer, Gustav Wilhelm Banner. Efter att vaktposten Ivan Litjaskin hade berättat sin version ställde rätten Drusin frågan om han kunde intyga ryssens berättelse. Drusin valde då en ganska dåraktig försvarslinje, de facto att påstå att han inte varit på torget den dagen. Ett sådant tilltag var dömt att misslyckas.

Parti av Tyska torget i Norrköping. Gamla rådhuset, ett motiv av G. Åhlander.

En annan finländsk flykting, pigan Greta Andersdotter, som arbetade hos perukmakare Wagner (utanför vilkens hus uppträdet skett) inkallades nu som vittne.

Hon kände igen Drusin, för då hon skulle till att stänga butiken den där fredagen hade Drusin dykt upp och skällt ut den ryske vaktposten: "Du står på post som en kanalj och hundsvått! Skall du stå som en ärlig karl. Hur många steg har du gått över din vakt?" Men vad posten hade svarat hade Greta inte förstått. Därefter hade hon skyndat sig att stänga till fönsterluckorna och gått in igen.

Efter att ha hört en mängd vittnen, bl a svågern Anders Jonsson och ullkrämaren Petter Ankar, måste Drusin medge att han nog varit i ordväxling med ryssarna, men mer minns han inte. Drusin befanns således skyldig till anklagelserna. Dom skulle meddelas senare.

Saken hänsköts dock till slottsrätten i Linköping som den 9:e februari fann att enligt 44:e och 45:e punkterna i krigsartiklarna skulle den "som under besatt vakt blottar sin värja i vredesmod, eller angriper vakter med smädesfulla ord, sitt liv förverka". Men eftersom Drusin "ej torde ha förstått att förbemälte ryska soldat skulle för någon vakthavande post vara att anse, han icke heller synes begått detta brott av upptänkt uppsåt", slapp han ifrån med livet i behåll. Han dömdes att böta 54 daler silvermynt eller vid avsaknad av medel till 18 par spön. Fallet ansågs tydligen så kontroversiellt att landshövding d´Albedyll i Linköping två dagar senare, den 11 februari, sände upp alla handlingar för att ställa det under Kunglig majestäts prövning.

Den 23 februari sammanträdde rådet för att avgöra en mängd juridiska frågor. Efter att bland annat ha givit tillstånd för giftermål mellan 20 årige Johan Eriksson från Åland och 20-åriga Michele från Pyhäjoki i Österbotten, hade man kommit fram till fallet Johan Drusin.

Sedan rådet fått fallet uppläst för sig, hört slottsrättens dom och utlåtande från revisonssekreterare Iserhielm från Andra Revisionen "tog herrar excellenser de därutinnan andragna omständigheter uti övervägande, och efter någon föregången rådplägning, förenade sig i det slut, att i så måtto bifalla Andra Revisionens betänkande, det skall artillerikarlen Drusin... umgälla det samma med sex gånger gatlopp, eller i brist av manskap, med 30 par spö."

I vanlig ordning beslöts att underrätta d´Albedyll och den ryske generalen James Francis Keith om domen, men så skedde inte. Det dröjde över två veckor innan beslutet kungjordes. Ryssarna misstänkte, kanske med rätta, att myndigheterna med tanke på folkstämningen ville låta saken falla i glömska. För att tvinga fram en bestraffning av Drusin tog de till utpressning mot borgarskapet i Norrköping. I ett brev från stadens magistrat, som nådde landshövding d´Albedyll den 1 mars berättades hur chefen för det Apjeronska regementet, överste Lesken "alltsom oftast och nästan dagligen" hade uppsökt rådman Lövgren och otåligt förhört sig om domen ännu inte fallit över "den artillerikarlen, som förolämpat ryska vakter sistlidna Påskmässomarknad". Lövgren hade sagt vad han visste, nämligen att målet gått till kungens råd i Stockholm.

Svaret hade dock inte tillfredsställt överste Lesken. Efter besöket antydde han för tolken, kapten Knipercrona, att ryssarna i fortsättningen som påtryckning inte skulle "låta med corpselt (kroppsligt) straff eller så kallat pådogg" straffa sitt eget manskap då de begick "excesser och andra slika förbrytelser".

Magistraten befarade nu att detta kunde resultera i "varjehanda övervåld emot stadens invånare" från det ryska manskapets sida. Man anhöll därför att utslaget i rätten mot Drusin skulle falla så snart som möjligt och att de ryska befälhavarna skulle få underrättelse omedelbart "på det de icke måtte kunna av denna händelse taga sig någon pretext (förevändning), till att neka den handräckning av aga, som man kan föranlåtnas att påfodra till stadens invånares säkerhet emot insulter (förolämpningar) av det ryska manskapet". Ytterst innebar ryssarnas krav att krigslagarna också skulle tillämpas mot civilbefolkningen, inte bara mot soldaterna. Något utrymme för förhandlingar fanns inte. Med över 1700 man inne i Norrköping och några tusen man runt staden hade man befolkningen som en jättelik gisslan.

Dagen efter inkom ett brev från generalen Soltikov i samma ärende vari han gav ökat eftertryck åt kravet på "båda sidors skyldighet att hålla folk i enighet" och att ryssarna alltid bestraffat sina egna när de förbrutit sig mot civilbefolkningen. Landshövdingen ombads därför utmäta utmäta vederbörligt straff åt Drusin. d´Albedyll lät den 5 mars ett brev avgå till rådet i Stockholm och anhöll om utlåtande i målet så snart som möjligt.

Nu fick man bråttom på det kungliga kansliet. Redan den 11 mars låg domen på d´Albedylls bord. Den 17 mars verkställdes exekutionen intill slottet i Linköping. De ryska officerarna var inbjudna att se att Drusin avstraffades enligt alla konstens regler: bar rygg, uppsträckt mot en påle, tre rapp av varje spö. Efter 20 spön brukade ryggarna vara stora köttiga sår. Drusin fick 30 par spön. Efter några dagars återhämtning i slottsfängelset sändes Drusin tillbaka till arbetet på Skenäs skansar.

Fallet Johan Drusin klargjorde att ryssarna var beredda att använda sig av maktmedel för att genomdriva sin vilja mot de svenska myndigheterna. Bland allmogen och stadsbefolkningen ökade nu trycket på myndigheterna att få ut ryssarna ur landet.37

Alla skrämdes ej av ryssarna, utan många fascinerades av den rysk-ortodoxa kyrkan och konverterade till denna eller blev kära i ryska soldater. Åtskilliga gossar och kvinnofolk blev lockade att följa med det avresande ryska krigsmanskapet tillbaka till Ryssland.38

En av dem var finländska pigan Chatarina Elisabeth Frestare, boendes i Norrköping. Hon var 24 år gammal och av medellängd med vitlätt och trint ansikte samt svart hår. Fadern var en avskedad löjtnant från Åbo. Hon hade arbetat som spinnerska på Norrköpings Vapen och var klädd i röd gammal halvsiden stickad kjortel, röd och vit cottunskofta, svart damastmössa och rött band uti.39 Pigan Frestare var en av de 52 kvinnor och åtta pojkar som gav sig iväg med den ryska eskadern, sommaren 1744.40 Från Stockholms län försvann andra finländskor, som den Finlandsfödda pigan Lena, den 24-åriga pigan Getrud från Åland och den 22-åriga pigan Ebba Maja, född i Nyland.41 Från Sörmland medföljde den finländske gossen Johan Friedrich Falck, född i Fredrikshamn. Nio år gammal blev han överlämnad av fadern artillerikarlen Johan Falck till regementsfältskäraren vid Permanska regementet Heinrich Johan Gerner, som var av luthersk religion och talade både ryska och svenska. Gerner gav ett skriftligt intyg att efter sex

34) Persson 1981, sid 15.

35) Persson 1981, sid 82.

36) Persson 1981, sid 47.

37) Persson 1981, sid 114. Se även Kämnersprotokoll 1/2, Justitie rådsprotokoll (samt justitierevisionens utslagshandlingar 23/2), magistraten i Norrköping till d´Albedyll 29/2, Soltikov till d´Albedyll 1/3. Textmaterialet till berättelsen om Johan drusin bygger helt på Perssons förträffliga bok om den farliga rysshjälpen.

38) Persson 1981, sid 147.

39) Persson 1981, sid 148. Se även Stael von Holstein till Kungl. Maj:t 27/6 1744.

40) Persson 1981, sid 153.

41) Persson 1981, sid 154.’

 


Finnarnas historia i Östergötland - Index
Emigration fron Finland