KAPITEL 6 a

SVERIGE I KRIS

(1700-TALET)

Mässingsbruket på Holmen i Norrköping tråddrageriet

Sjuttonhundratalet inleddes med att Sverige fortfarande var en stormakt bland Europas stater. I Östergötland fanns finnar utspridda över hela landskapet, bland annat i Lotorp i Östergötlands norra bergslag. Där anlade Gilles de Floon år 1635 ett järnbruk. Under denna period i brukets historia arbetade en Matis Finne i Lotorp.1 Han hade åtminstone två söner; Mathis som föddes den 29:e juni 1708 och Eric som föddes den 5:e november tre år senare.2

Mässingsbruket på Holmen i Norrköping. Ett motiv från tråddrageriet, av J. F. Martin 1790-tal.

 

 

Mässingsbruket på Holmen i Norrköping gjuteriet

Efter knappt ett sekels drift blåstes masugnen ned, då gruvan sinade och bruks-ägaren fick tillstånd av Bergskollegiet att i stället anlägga ett manufakturverk. En knipphammare med två härdar tillverkade pannor, skyfflar, spadjärn, billar och spik, samt rörplåtar som såldes till Norrköpings gevärsfaktori.3

Mässingsbruket på Holmen i Norrköping. Ett motiv från gjuteriet, av J. F. Martin 1790-tal.

Bruksdriften i Lotorp krävde stora mängder ved och kol. Detta gjorde att det fanns gott om folk som arbetade i skogen.

År 1700 hade Karl XII och hans soldater i Narva segrat över de tsarryska trupperna, men nio år senare förlorade de i Poltava. Det svenska försvaret österut, i Finland och Östersjöprovinsen var försummat och ryssarna ockuperade dessa områden. Tsar Peter kunde under rådande krig, som varade under tre decennier, påbörja bygget av sin huvudstad - S:t Petersburg - på svensk mark, vid floden Nevas utlopp. Där hade den svenskfinska staden Nyen legat i ett sekel.

En stor flyktingström kom till Sverige med anledning av ryssarnas plundringar i de svenska östersjöprovinserna. Alltifrån år 1706 hade kollekter upptagits i kyrkorna, som gick till de utarmades underhåll.4 När Viborg föll i juni 1710 förvärrades flyktingsituationen i Sverige.5

Dessa flyktingar tog med sig den orientaliska pesten till Stockholm, sommaren 1710. Omkring 20 000 människor dog av pesten i huvudstaden under hösten. Det var en tredjedel av stadens hela befolkning.

Från huvudstaden spreds pesten med sjöfarten längs kusten. På så vis nådde den även städerna längs östersjökusten, inkluderande de östgötska.6 Man beräknar, att omkring 100 000 människor blev pestens offer i hela landet.7

Från Bender uppmanade Karl XII sina undersåtar att fly västerut undan rysk ockupation. Ryssarna avancerade genom södra Finland och tusentals finländare ur alla samhällslager lämnade landet och tog sig över Östersjön till den svenska rikshalvan. I slutet av 1714 var i stort sett hela Finland ockuperat av ryssarna och året därpå levde cirka 12 000 flyktingar i Stockholm, vilket motsvarade över en femtedel av huvudstadens befolkning.

Från sitt härläger försökte Karl XII organisera flyktingmottagandet som han menade skulle spridas över hela landet. Men många stannade ändå i Stockholm och drog sig fram under tidvis mycket svåra förhållanden i fattigdom och armod. För att hjälpa exilanterna inrättades en flyktingkommission i Stockholm som bl a svarade för utdelning av livsmedel.

Utanför huvudstaden bosatte sig en stor kontingent flyktingar; bl a i Härnösands stift där de hösten 1714 lär ha uppgått till omkring 8 000 personer. Även på andra håll återfanns finländska flyktingar. En del av dem slog sig ner i Hudiksvall, Söderhamn, Strängnäs, Västerås, Västervik och Kalmar, samt i de östgötska städerna Söder- och Norrköping.8

Minst 30 000, vilket motsvarade cirka 8-9 procent av den finländska rikshalvans befolkning, hade flytt över till moderlandet. Åland tömdes så gott som helt under dessa år. Det stora nordiska krigets flyktingar var svenska undersåtar och betraktades därför inte som främlingar. Bland de mera välbärgade fanns de som hade egendomar i Sverige att bosätta sig på och många av dem som haft stadiga tjänster i provinserna eller i Finland kunde omplaceras i den västra rikshalvan. Ett viktigt syfte med den väldiga flyktingmottagningen var just att dra tillbaka kronans funktionärer och ämbetsmän innan de hamnade under det fientliga Rysslands kontroll.9

Särskilt flyktingar från Nystad10 och Björneborg hamnade i Norrköping. Raumobor fanns förutom i Norrköping, även i Stockholm, Östhammar och på landsbygden i det inre av Sverige. Allt som allt fanns det finska flyktingar i större omfattning på många orter i moderlandet, bl a Söderköping.11

År 1715 sökte kyrkoherde P.J. Asp i Norrköping tillåtelse för en finsk präst (som flykting uppehöll sig i staden), att där hålla gudstjänst för dit flyktade flyktingar, då de ej förstod svenska språket, vilken begäran bifölls av de kyrkliga myndigheterna. Johannes kyrka fick upplåtas åt dem.12 Asp blev sedermera superintendent i Härnösand.13

Få Finlandsfödda präster verkade inom Linköpings stift, dit Östergötland tillhörde vid sidan av norra Småland. Förr var det vanligt, rent av praxis att bland prästkandidaterna valdes de vars börd hade sitt ursprung i respektive stift, likaså i Linköping. Biskopen och konsistorium ställde sig i allmänhet ganska avvisande då folk utom stiftet sökte tjänst, enär en dylik inflyttning kom att skärpa konkurrens om tjänsterna för stiftets barn och därmed göra det dagliga brödet svåråtkomligare för dessa senare. Stiften kom därefter att bli ganska slutna och fristående enheter.

När en prästman år 1644, som kunde åberopa sig av att han var född inom Linköpings stift, men som låtit sig ordineras av biskopen i Viborgs stift i och för tjänstgöring där, begärde att få övergå till sitt födelsestift, emedan han icke såg sig i stånd att inlära sig det finska språket, vägrades bifall till denna hans begäran, dels därför att han under sin skoltid i Linköping visat sig försumlig i sina studier och, när biskop Kylander hade kallat honom till examen, icke hörsammat kallelsen, dels därför att prästerskapet hade "concluderat", att ingen utom stiftet ordinerad skulle där vinna försörjning.14

Sedan Finland gått ur Sveriges händer år 1809, inträffade exempel på att någon präst därifrån längtade till det gamla moderlandet och sökte infödingsrätt i Linköpings stift; vilken begäran då ej avstyrktes av konsistorium.15

Denna period i svensk historia då Finland ockuperades kallas för den Stora ofreden. Norrköping blev då drabbad på mer än ett sätt; bortsett från att man ansattes av pesten och fick ta emot många flyktingar, så kom även de ryska galärerna till staden år 1719 för att bränna ned den. Angriparna lyckades mer än väl och lämnade en stad i ruiner.

Det var stora skaror av utblottade personer som sökte en tillflykt i moderlandet. En "Flyktingsdeputation", bestående av tre flyktingkommissioner i landet som kom att verka under 10 år, blev tillsatt för att taga hand om dessa och de medel, som uppsamlades för deras räkning. Icke blott penningar utan även spannmål upphämtades för deras behov.

När ryska kriget led mot sitt slut och fattigdomen i landet hade hunnit bli rätt tryckande, visade sig här och där tecken till att offervilligheten började avtaga. Prosten i södra Vedbo kontrakt i Linköpings stift anmälde, att vissa socknar där var obenägna att leverera någon säd för flyktingarnas behov. Alltifrån 1720 hade de undandragit sig sina förbindelser. Flisby socken hade dock lovat en skäppa säd från varje helgård och en mindre kvantitet i proportion av gårdarnas storlek. Norra Solberga församling var motvillig till fortsatta bidrag.

Länge behövde då icke givmildheten ansträngas. I juli 1722 konstaterade rådet att kommissionerna inte längre behövdes eftersom Sverige året dessförinnan hade ingått fred med sina fiender och flyktingarna kunde återvända hem. De första hade återvänt redan hösten 1721. För finsk militär och deras familjer anordnades båttransporter. Så småningom återvände flertalet av de andra till sina skövlade hembygder. Däremot upptogs kollekter för att komma folket till hjälp i en mängd nedbrända städer i Sverige och Finland i och för återuppbyggandet av städerna och deras kyrkor. Bland dem, som kom i åtnjutande av denna förmån, var också Norrköping.16

Under konung Fredriks regeringstid utsattes Finland för nya härjningar - Lilla ofreden (1741-1743) - och en mängd finnar flyttade över till Sverige. Åter lämnade stiftets befolkning i form av kollekter bidrag till dessas underhåll.17

.

Ett stort antal finländare blev kvar i Östergötland. En av dem var råd- och handelsmannen Joakim Wittstock, född 1685 i det finskspråkiga Ingermanland, död 1752. Han blev handelsman i Norrköping och fick äran att vara talman för borgerskapet.

I spetsen för borgerskapet stod en talman och en vicetalman, vilka fram till 1734 - då hantverkssocieteten fick egna talmän - tillhörde handelsklassen. Borgerskapets talman år 1728 var Joakim Wittstock.18 Han blev rådman efter Schröder 1730.19

Flyktingarna österifrån hade svårt att försörja sig. Efter år 1710 började dessa, främst de från Finland konkurrera om skärgårdsfisket med norrköpingsborna. Många av dessa hade tagit sig över Östersjön i egna småfarkoster. Dessa kom väl till pass, då man skulle söka sitt uppehälle i förskingringen. En del båtägare anskaffade salt och for med detta omkring i Östergötlands skärgård, uppköpte och insaltade fisk. Därpå begav de sig till Stockholm, där den säkraste avsättningen och bästa betalningen stod att få.

Affärsmän i Stockholm var ej sena att förse dem med pengar och låta dem uppträda som sina kommissionärer. Även smörhandeln bedrevs på motsvarande sätt. Särskilt 1715, då krigsmakten uppköpte stora livsmedelskvantiteter, kändes denna trafik besvärande och påstods vara orsaken till matvarubrist och prisstegringar i Norrköping. Stadsborna riktade landshövdingens uppmärksamhet på problemen. Vad denne närmast kunde göra var att förstärka kontrollen av att gällande handelsregler efterlevdes, icke minst de för fiskhandelns speciella ommätning, packning och cirkling, vilka procedurer skulle försiggå på städernas fiskar- eller packartorg.

Norrköpings hamn, 1790-tal

Fisket var på tillbakagång. Inom fiskbranschen hade Norrköping under den karolinska tiden förvandlats från producent- till konsumentstad. I fiskhandeln spelade norrköpingsborna numera enbart rollen av mellanhänder och trängdes hårt av andra fiskhandlade grupper. Denna utveckling var även ett tecken på försvagad agrar inriktning av industristadens närings-liv.20

Norrköpings hamn, 1790-tal. Motiv av J. Fr. Martin. Finnskutor, även finskeskutor, brukade på 1700-talet komma till svenska hamnar som Norrköping för att sälja ved och matvaror.

Finska vikens småstäder var tvungna att idka handel med Stockholm, men man försökte fuska i de fall det gick. Inte först senare under århundradet upphörde handelstvånget och de östgötska städerna kunde obehindrat ha direktförbindelser med Finlands småstäder, men ännu så sent som år 1746 delgavs Norrköpingmisstankar om olaglig handel med Borgå.21 En populär vara från Borgå var stadens slatfisk. Trots den Stora ofreden aktualiserade Norrköping kravet på dispens från det bottniska handelstvånget. Det var före år 1714 och man fick avslag.

När det bottniska handelstvånget upphörde bedrev även de inre östgötska städerna direkthandel med Finland, varor som de ej kunde avyttra på marknader kunde de i bästa fall byta mot finländsk fisk. Handeln bedrevs över Norrköping som var stapelstad.22 Borgmästaren Henrik Larsson i Norrköping gjorde affärsresor till Finland.

Vid vintertinget 1718 i Hammarkinds härad, som hölls i Fristads gästgivaregård på Vikbolandet, emedan vid ordinarie tingsställe, Mogata för tillfället saknades möjlighet att förse domstolens ledamöter - kronobetjäning, parter och allmänhet med mat och husrum, behandlades ett mål mot en i Söderköping bosatt flykting från Borgå. Han hette Johan Kraftman, var handelsman till yrket och hade flytt undan den ryska ockupationen av Finland 1710.

Rådhustorget i Söderköping 1849 Rådhustorget i Söderköping 1849. Motiv av C. Sjöling.

I väntan på att få återvända hem tillsammans med sin familj ägnade han sig med landshövdingens speciella medgivande åt handelsverksamhet, i första hand åt uppköp av förnödenheter till de militära förrådsmagasinen. Men när han 1718 handlade upp 75 tolfter brädor, tyckte borgerskapet i Söderköping, att han givit sig in på deras specialgebit, helst som han tillhandlat sig virket i Valdemarsvik.

Landsfiskalen Clas Caléens bistånd påkallades. Brädorna belades med kvarstad, likaså Kraftmans övriga köpmansvaror. Men sedan Kraftman med landshövding Leijonhielms tillståndsskrivelse kunnat bevisa sin rätt till upphandlingen, dessutom övertygande bevisa, att bräderna var avsedda till reparation av den skuta, med vilken han kommit till staden och med vilken han jämte sin familj ämnade att återvända till Borgå, så snart detta blev möjligt fanns för tingsrätten intet annat att göra än att frikänna honom från anklagelsen för landsköp samt frige hans gods.23

En annan märklig episod var det som togs upp i konsistoriets protokoll för Linköpings stift år 1714. Där omnämns följande för den 27 april och 7 maj 1714. En finsk kvinna hade under det antagna namnet Johan Göransson med anlagd mansdräkt tjänat i Karl XII:s här och omsider varit nog oblyg att ingå äktenskap med en annan kvinna. Bedrägeriet uppdagades naturligtvis, och målet därom kom att handläggas av Linköpings domkapitel, som betogs av häpnad över hennes tilltag och ansåg henne därmed ha icke allenast bedragit sin så kallade maka, utan ock ha gäckat Gud, som instiftat äktenskapet till en förening mellan man och kvinna.

Dessutom hade hon enligt dess mening genom att anlägga manlig dräkt ytterligare förbrutit sig mot honom, enär Gud i 5 Mos. 22:5 uttryckligen betygat, att han räknar som en styggelse, att kvinna bär sådan dräkt, som blott tillkommer en man.

Domkapitlet fann de bägge brotten, när de lades tillsammans, så svåra, att bedragerskan borde drabbas av det strängaste straff. En och annan av dess bisittare yrkade på att hon måtte ådömas spöslitning, landsförvisning, ja till och med avrättning.24

En krigsflykting som blev kvar i Östergötland var stadssekreteraren i Norrköping 1747, sedermera prosten i Östra Husby Peter Serlachius, född 1709 i Viborg, där fadern då var lektor, sedan prost i Kexholm och sist P.P. i Östra Husby i Östergötland, dit han flyttade för fienden. Peter Serlachius blev student i Uppsala 1726, askult i Göta hovrätt, vice häradshövding, rådstugunotarie i Uppsala 1743, stadssekreterare i Norrköping efter sin svåger Hillerström 1747, erhöll borgmästarekaraktär 1767, efter han för tredje gången stått på förslag till borgmästare, tog avsked genom ackord med efterträdare 1768.25

I Linköping finns det ett flertal tomter som har varit ägda av finländare eller folk bosatta i den rikshalvan. En av dessa var flyktingen Johan Albrecht Relow (Relou) som föddes i Hamburg. Han vistades redan 1689 i Stockholm och var därefter i flera år apotekare i Åbo. Vid ryssarnas infall 1718 nödgades han fly och bosatte sig än en gång i Stockholm. År 1729 erhöll han privilegium på ett apotek i Linköping, vilket dock ej kom till stånd förrän 1735. Detta stadens första apotek inrymdes i Hydénska gården vid Storgatan 4 på nummer 19 i S:t Pers kvarteret.

Vid Relows död 1737 övertog apotekare Mauritz Rachell gården och apoteket, under det att privilegiet övergick till apotekare Rosenthal.26

En annan finländare bodde vid Storgatan 52. S:t kors kvarter, nummer 3. Gården ägdes av Johan Höppener, huruvida han köpte den av Johan Axelsson Bergs (1650-1727) sterbhus har ej kunnat utrönas, men 1734 var Höppener ägare.

Han föddes 24 september 1696 i staden Borgå i landskapet Nyland, och kom som helt ung till Linköping, där han gifte sig 1721 med Hedvig Jancke (1703-1744), samt avled dagen efter sin sextio års dag, det vill säga den 25 september 1756. Makarna hade tolv barn, av vilka flera utförde sin livsgärning och slutade sina dagar i Linköping. Så var fallet med dottern Ulrika (1736-1805), som gifte sig med handelsmannen Samuel Reuser (1722-1770). Några år efter svärfaderns död löste Reuser ut de övriga arvingarna med 12 000 daler kopparmynt.

Han begärde i samband därmed att staden skulle upplåta en tomt åt honom vid Södra Vattengatan (nuvarande Nygatan) för uppförandet av vagns- och fähus, emedan utrymmet på gården var otillräckligt för dessa byggnader. "Då han var av den förmögenhet att han kunde bygga till stadens prydnad" bifölls denna ansökan. Detta tyder på att han lät ersätta den förutvarande huvudbyggnaden som sannolikt uppförts av Berg, vilken var ägare då gården brann ned 1700, med en större och ansenligare, som tog mera utrymme i anspråk.

Han efterträddes av lanträntemästaren Nils Fabritius (1712-1784), men huruvida han var ägare eller endast en hyresgäst har ej kunnat utrönas. År 1774 var emellertid landskamrer Anders Fredrik Iggeström ägare.27

Höppener ägde fler gårdar i staden. När landssekreteraren Sven Maul dog 44 år gammal inköptes gården nummer 20 i S:t Pers kvarter av handelsmannen Johan Höppener. Han ägde då redan och bebodde nummer tre i S:t Kors kvarter och hyrde ut den nyinköpta gården till Mauls efterträdare, landssekreteraren Samuel Torpadius. Helt kort före sin död 1756 sålde Höppener gården till sin måg rektor Anders Askegren för 5 000 daler kopparmynt.28

En gård vid Trädgårdstorget som hade tillhört handelsmannen Zakrias Wadström såldes på auktion i början av 1743, då den inropades för 4 400 daler kopparmynt av handlanden Johan Höppener, som strax därefter överlät köpet på bryggaren och handelsmannen Bengt Olofsson Hallin.29

Några årtionden efter den Stora ofreden kom den Lilla ofreden. Det var ett ställningskrig som utarmade Sverige. Östergötland hade under kriget 1741-1743 levererat bortemot 10 000 tunnor spannmål, som transporterades till Finland för lägre pris än den i landskapet köptes eller försåldes.30

En riksdag öppnades för att få ordning på den krisartade situation riket hade hamnat i. Katastrofen i Finland och de väntade fredsförhandlingarna tvingade hattarnas regering att sammankalla denna extra riksdag sommaren 1742. Finland var tillfälligtvis förlorat. Hela armén var krossad. Tusentals människor hade dött.

Riksdagen varade i 416 dagar, vilket ett protokoll från Ydre härad den 26 januari 1744 berättar. Det handlar om att häradets utsände riksdagsman ännu inte hade fått alla de pengar som han skulle ha som traktamente under riksdagstiden.31 Det var dyrt att leva i Stockholm under denna tid. Huvudstaden var full av finländska flyktingar.

Ett utdrag ur Ydre härads dombok hade ett par år tidigare tagit upp problemet i ärendet med nummer 13 från den 3 september1742:

"Uppläses en ifrån den utvalde och befullmäktige herredagsmannen Jonas Nilsson i Skortebo avlåten skrivelse av den 26 augusti, varutinnan han sig högeligen beklagar över den svåra och dyra tiden uti Stockholm så till härbärge, som underhåll, vilken de ifrån Finland flyktige till några tusen personer förorsaka, så att han omöjligen ser sig komma ut med det beviljade underhåll, vilket de i Stockholm varande medbröder fast rikligare är beviljat, varför han begär, det häradsborna ville tillståndet behjärta, och lämna honom någon tillökning. Nämnden besvarade härpå, att som de finna av föregående omständigheter, att de många flyktingarna gör allt dyrare så till husrum som förtäring, så finna de, att herredagsmannen Jonas Nilsson ej kan bli beståndande med det honom beviljade dagtraktamente 1 daler 8 öre silvermynt (s. m.) om dagen skjutsen, inberäknad.

Varför de å häradsbornas vägnar samtycka det honom bör tilläggas ännu en mark s. m. så att han för en daler 16 öre s. m. om dagen resepenningar inbegripna. Vilket de förmoda, att de andra häraderna ej lära sig undandraga."32

Lilla ofreden följdes av att ryska soldater inkvarterades i Sverige, varav 2 000 i Norrköping. En finländsk artillerisoldat som hette Johan Drusin fick starkt berusad igång ett större slagsmål i Norrköping mellan svenskar och ryssar. Han dömdes till 30 par spö inför inbjudna ryska officerare.

Svenskarna hade försökt ge honom ett mildare straff, men ryssarna krävde hårdare tag och med sina två tusen man tungt beväpnade trupper i och omkring Norrköping hade de ett så kraftfullt övertag i argumentationen att svenskarna tvingades ge efter för påtryckningarna. Johan Drusin piskades blodig och medvetslös.33

 

 

 

1) Lindvall 1988, sid 4.

2) Eriksson, sid 210.

3) Jacobsson 1976, sid 39.

4) Westling 1919, sid 455. Se även Kons. brevbok den 1:e augusti 1722.

5) Svanberg 1992, sid 155.

6) Södergren 1996, sid 74.

7) Svanberg 1992, sid 155.

8) Svanberg 1992, sid 155.

9) Svanberg 1992, sid 155.

10) Tarkiainen 1990, sid 250.

11) Tarkiainen 1990, sid 251.

12) Westling 1919, sid 68.

13) Westling 1919, sid 374.

14) Westling 1919, sid 64.

15) Westling 1919, sid 65.

16) Westling 1919, sid 455. Se även Kons. brevbok den 1:e augusti 1722.

17) Westling 1919, sid 455. Se även Kons. brevbok den 1:e augusti 1722.

18) Lundqvist 1929, sid 76.

19) Sundelius 1798, sid 477.

20) Helmfrid 1971, sid 177. Se även Magistraten till landshövdingen 23:e augusti 1715, J. Ekbom till dito 27:e augusti. Ög lki. Ankommande brev, vol. 461, nr 543 Vadstena landsarkiv.

21) Söderberg 1968, sid 35.

22) Helmfrid 1971, sid 190.

23) Helmfrid 1990, sid 53.

24) Westling 1919, sid 445.

25) Sundelius 1798, sid 485.

26) Kugelberg 1943, sid 192.

27) Kugelberg 1943, sid 128.

28) Kugelberg 1949, sid 69.

29) Kugelberg 1949, sid 132.

30) Persson 1981, sid 62.

31) Rääf 1861, sid 324.

32) Rääf 1861, sid 323.

33) Lindqvist 1996, sid 293.

 


Finnarnas historia i Östergötland - Index
Emigration fron Finland