KAPITEL 5

Stormaktstiden

(1600-TALET)

 

Inflyttade finska arbetare har varit sysselsatta i de svenska gruvorna under hela den svenska malmbrytningens historiska tid. Det indikeras inte minst av de vandringssägner som berättar hur naturrikedomar i Bergslagen upptäckts av finnar. En uppteckning från 1640-talet förtäljer hur malmen i Stora Kopparberget en gång hittats sedan en bock "vältrat sig i skogen, där röd mull var" och därefter återvänt med rödfärgad päls till sin finska husbonde. Nordmarks gruvor utanför Filipstad sägs ha upptäckts av svedjefinnar, och Sala silvergruva av finnen Pää-Pelle.

Vid sidan av dessa osäkra, och vad gäller Kopparberget helt felaktiga, traditioner finns däremot mera trovärdiga uppgifter om finnar som på 1500- och 1600-talen stött på rika malmådror. Det gäller fyndigheterna vid Nya Kopparberget i Ljusnarsberg, som hittades av Mårten Finne 1628 och Hällefors silvergruva i Västmanland som upptäcktes elva år senare.

Det är belagt att ett mindre antal finska bergsmän och gruvarbetare funnits vid Kopparberget under 1400- och 1500-talen. Men eftersom finnarna i regel användes till grovarbete och andra mera onämnda sysslor har det säkert funnits fler finnar än vad källorna visar. Under vasatiden fanns många vittnesbörder att gruvmyndigheterna velat ha finländsk arbetskraft, som då Gustav Vasa 1552 efterlyste "30 eller 40 starcke finner" till gruvan i Lindesberg. I Sala silvergruva var det finska inslaget extra markant. Här omtalas redan år 1515 ett finskt arbetslag - en "finnrote som själv håller sig med kost".

Kanongjuteriet i FinspångI Sala silvergruvas räkenskaper från 1500-talet, finns hundratals finska namnformer bland arbetarna, och därtill finska släktnamn som Honkanen, Hämeläinen, Kyrolainen, Liitinen, med flera. Inte utan skäl sökte Erik XIV få finska präster till Salberget och i Sala och Norrby omnämns också "finnkyrkor". Under 1600-talet drogs många av de in-vandrade svedjefinnarna till gruvorna och utgjorde därmed en utfyllnad av arbetskraft-en under bergsbrukets storhetstid.1 På Finspångs bruk i Östergötland fanns år 1613 en mästare vid namn Jacob Finne.2

Kanongjuteriet i Finspång. Motiv av J.F. Martin,

omkring 1800.

En annan finne kom också till bruket i Finspång under 1600-talet, som brukspatronen införskaffade för att lära bönderna bättre kolningsmetoder. Finnens ättlingar finns ännu idag i norra Östergötland. De har varit banbrytande för sin hembygd. En av dessa, bonden Johan Andersson i Gerdtorp berättas ha väsentligt bidragit till jordbrukets utveckling i Hällestad socken i Östergötland. Han var född på Bokhyttan i Tjällmo och inflyttade till Gerdtorp vid mitten av 1800-talet. På fädernet härstammade han från den finländska släkten. Morfadern var snickare och fadern bland annat smed. En broder var den mångkunnige riksdagsmannen och storodlaren A. P. Andersson på Bokhyttan, som bland annat utförde sjösänkningen i Tjällmo och där torrlade 5 000 tunnland odlingsbar mark.

Redan från tidig barndom hade alltså Johan Andersson fått vara med om olika arbeten, som utvecklat hans rika, praktiska anlag, och han blev här en föregångsman i mycket. När han kom till Gerdtorp blev det fart på avdikning och nyodling. Han införde nya arbetsmetoder vid jordbruket och tillverkade på gården praktiska, lätta och arbetsbesparande handredskap. Drängar, som varit i tjänst hos "Jan i Gerdtorp", hade lätt att få plats. De var kunniga i litet av varje. Och genom dem spreds nyheterna till ovärderlig gagn för hela bygden.3

Runosångare, enligt Giuseppe Acerbi, år 1802

År 1893 kom i Linköping ut en bok som hette "Minnen och hågkomster". Den var författad av A. P. Andersson på Bokhyttan, broder till den förut presenterade Johan Andersson. Han var kanske den mest omtalade Tjällmosonen under 1800-talet. Vid 80 års ålder satte riksdagsmannen sina levnadsminnen på pränt. I dem lämnade han en levande skildring av en driftig man, sig själv, vars förmåga att ta i bruk nya metoder och tekniska hjälpmedel i jord- och skogsbruket, som blev till gagn både för den egna gården och för Tjällmo. I memoarerna berättar han om sin bakgrund:

Runosångare, enligt Giuseppe Acerbi, år 1802.

"Jag är född den 18 september 1813 på gården Bokhyttan i Tjällmo församling. På fädernet härstammar jag från en finnsläkt som på femton- eller sextonhundratalet av ägarna till Finspång blivit införskriven för att undervisa traktens befolkning i bättre kolningsmetoder än dem, man förut användt."4

I vidskepelsens tid, inte så långt före A. P. Andersson födelse trodde man att en hastigt påkommen sjukdom hos kreatur, ett så kallat finnskott var vållade av någon trollkunnig finne. Något liknande fick Andersson höra av sin far som barn:

"Det hände stundom att mina jämnåriga läto mig förstå, att det rann finnblod i mina ådror. Följaktligen borde jag kunna kalla sjukdom över och från människor och djur med fler dylika hokus-pokus. En dag kom jag med mina rädda funderingar angående slika dolda krafter till min far och frågade honom, huruvida sådana föreställningar voro sanna, och om hans och mina förfäder verkligen hade ägt någon undergörande förmåga.

Svaret blev rakt på sak:

-Våra förfäder voro slugt och insiktsfullt folk. Troligtvis var deras nedärvda kännedom av naturens krafter och företeelser mera omfattande än andra svenska bönders i äldre, vidskepliga tider. De förstodo att bota en hel del bland människor och djur gängse sjukdomar. Slikt bjöd respekt.

Då nu deras levnadssätt och seder voro ganska olika deras grannars, förekom de dem såsom ett underligt släkte och blev föremål för både nyfikenhet och en med hat blandad fruktan. Denna fruktan förstod våra förfäder vända sig till godo. I tider, då lagens skyddande arm var mindre stark, än den i vår, var det gott att få sin egendom betraktad som pestsmittad, så ingen utan den största risk vågade ens vidröra densamma."5

I ett dokument från 1600-talets första hälft får man bekräftelse på denna vidskepelse bland den östgötska allmogen. En mångkunnig signerska från Ekebyborna socken omförmäles i konsistoriums protokoll den 21 juli 1642. Mot "flen" eller kolik med kräkningar begagnade hon läsning. Trollskott (bölder) ansåg hon sig kunna bota med följande ramsa:

"Vår Herre stod vid stene, skodde sine bene, så kom själv jungfru Maria gångandes. Vi står du så och lutar min välsignade son, sade jungfru Maria. Jag skall å dig mana trollskott, finneskott och lappskott samt alla de skott kunna vara, i nio nätter, innan sol sättes, och tolv Guds änglar; i namn Faders" etc. Hon kunde även ramsor mot kräfta, feber och så vidare.6

Svedjebruk enligt Olaus Magnus "Historia om de nordiska folken" år 1555

Svedjefinnarna var talrika i norra Östergötlands skogs-bygd, det behövdes äkt-finsk sisu för att bryta bygd. En av dessa var en finne på gården Melby i Risinge socken som i 1620 års boskapslängd hette Johann Finne.7 Dessa språköar i svenskbygden bredde ut sig som ett skärgårdslandskap över landskapsgränserna i norr, mot platser som Vannala i Västra Vingåker.

Svedjebruk enligt Olaus Magnus "Historia om de nordiska folken",

år 1555.

Svedjefinnarnas traditioner och språk skilde sig från majoritetsbefolkningen. De var ett stugfolk med sin eld i ödemarken. Skogen var hemmet, där man från de ensligt belägna stugorna på höga höjder hade utsikt över trätopparna. Svarta av sot och rödögda vid brasan berättades legender och sagor från hembygden i Savolax. Svedjefinnarnas kristna tro var uppblandad med finsk trolldom och läkekonst.

Under denna tid när svedjefinnarna var som talrikast skedde en förändring i synen på allmänningstorpare. Nybyggen på allmänningar sågs inte längre som en tillgång från kronan utan som ett hot. Skogarnas bevarande blev den nya ledstjärnan. I första hand skulle bergsbrukets behov av skogsförsörjning tillgodoses. All annan skogskonsumtion måste underordna sig detta övergripande mål. Inskränkningarna i fråga om skogarnas utnyttjande begränsades sig emellertid inte enbart till bergslagsområdena. Skogexploateringen skulle minskas i hela södra Sverige. Här styrdes regleringen av den allt oftare under 1600- och 1700-talen påtalade oron för en allmän skogsbrist. Detta påverkade framför allt häradsallmänningarnas begagnande. De nya principerna reglerades i de två skogsordningarna 1647 och 1664.

För torpens vidkommande fastslogs att alla torp på allmänningar antingen skulle skattläggas eller rivas. De torp som var bärkraftiga nog att skatta för minst ett 1/4 dels hemman fick vara kvar. Övriga torp skulle bort. Inga nya torp fick heller anläggas utan noggrann undersökning. Denne skulle företas av vederbörlig häradsrätt. Det slutliga beslutet fattades sedan av landshövdingen i respektive län. Lagstiftningen var ej effektiv, men hade nog sina konsekvenser för svedjefinnarna.8

I 1697 års rannsakningsprotokoll för torp- och kvarnrannsakningskommissionen i Östergötlands bergslag hittas många finntorp. Kommissionen, var en följd av det kungliga brev från den 25 maj 1696 och skulle rannsaka över onödiga oskattlagda torp och sågkvarnar. Kommissionen arbetade i maj 1697 i Östergötlands bergslag och angränsande skogsområden.

Om markerna ödelades så ville statsmakterna inte skattelägga nyupptagna gårdar, utan de revs. Det drabbade svedjefinnar som svenskar.9

Protokollen berättar att Finnetorp eller Sarvesjön i Risinge socken förmenas ligga på allmänningen, men senare befinns ligga på Grostorps ägor.10 I Skedevi socken finns Fintorp på skattehemmanet Torps ägor som är under säteri och blir stående.11 I Regna socken finns Finnetorp och Roligheten på Stammetorps skatteägor och ska utrivas, eftersom de för skogen skadliga är, och då de icke kan skatteläggas.12 På allmänningens marker ska Åttorpet bibehållas och Varganäset tillsvidare bibehållas, medan Finbråten och Roligheten ska rivas.13 I Skedevi socken finns Finnetorpet som ska konserveras. I Sund ska Sundskogen, Finnestugan, Engestugan och Kärrtorpet utgå (Ordet utgå är överstruket i protokollet).14

Nybyggarnas önskan att få ta upp nya marker motarbetades av bönderna i centralbygden samt av bruken. Stridigheterna hade börjat tidigt. År 166515 klagade Hans Andersson i Erikstorp över Mickel Finne, som olovandes skulle ha flyttat till ett torp på Erikstorps ägor. Han begärde att torpet på Erstorpaängen måste avskaffas, emedan åbon på samma ägor åverkade mycket genom svedjehuggande. Mickel Finne hävdade, att torpet stod på häradsmark och att det kunde skatteläggas till 1/4. Därmed skulle med det snaraste rannsakas, medan sveden skulle ligga i kvarstad.

Denne Mickel Finne torde vara densamme som Mickel Henriksson i Sarfwetorpet.16 Hans försök att få ny mark motarbetades och år 1697 bestämdes det att två backstugor på Erstorps ägor icke kunde skatteläggas, samtidigt som de ödade skogen, dessa revs.17

I Risinge socken tillät landshövdingen år 1671 att Mickel Henriksson Finne fick behålla rågsädet, som då växte vid Sarfwetorpet på härads-marken. Därefter skulle han alldeles avträda torpet. På samma gång beslöts, att de tre torpen, som låg vid Sarfwetorpet på Korphytteskogen vid härads-allmänningen skulle i anledning av Kungliga skogsordningens lydelse utrivas och ödeläggas, enär de ej för 1/4 kunde skatte-läggas. Torpen torde ha legat i Vånga eller på gränsen mot denna socken.18

Under juni 1699 arbetade en liknande kommission i andra delar av Östergötland.19

Ett stort antal finnar bodde i Östergötlands centralbygder. I Kullerstad kyrkby bodde år 1614 på västra mellangården Markus Finne med piga. Det var ett halvt frälsehemman, som tidigare hade ägts av riksrådet och amiralen Sten Banér i sitt stora godsinnehav. Banér avrättades under Linköpings blodbad 1600 för förräderi av hertig Karl, samtidigt som hans gods drogs in till kronan. När Markus Finne bebodde gården var detta halva hemman återställt till släkten Banér, då Per Banér av Ekenäs erhöll det den sjunde augusti 1613.

År 1606 brukades frälsehemmanet av en viss Sven och tio år senare var det Erik Bengtsson, däremellan hittar vi Markus Finne med sin piga.

Inte långt från Kullerstad kyrkby, vid Motala ström hittar vi en annan Finne med förnamnet Henrik. Han var bonde år 1614 vid Skärblacka (Skeneblacka) och hade som granne en Per Mölnare, för vilken det blev uppbränt allt vad han ägde.

Rågens utbredning i Östergötland, cirka 1640

Åt andra hållet, sett från Kullerstad kyrkby hittar vi en tredje Finne från samma tid.

I 1638 års boskapslängd omnämns en Markus Finne i Runkebacken. Det är sista torpet på höger sida innan man kommer till socken-gränsen mot Borg, vid färd på bergslagsvägen österut. Ålebäcken som utgör sockengräns, går alldeles där förbi.

Redan den 3:e februari 1618 nämns Markus i Ålebäcken med 1 häst, 4 kor, 1 oxe, 6 får och _ sp. åker och heter 1628 Markus vid kvarnen i samma bygd och det är med stor sannolikhet samme Finne som hittas tio år senare.

Rågens utbredning i Östergötland, cirka 1640. I svarta områden dominerar den som mest. En del av rågen utgjordes av svedjeråg. Den infördes till Sverige på 1500-talet av svedjefinnar. I de svarta områdena bodde ett stort antal finnar på 1600-talet.

Han var torpare och daglig tjänare under Skattna. Ännu i 1642 års mantalslängd finner man Markus hustru i Runketorp, men från och med år 1646 är Anders Svensson med hustru torparfolk i Runkbacken.

Skattna var tillhörigt ryttmästaren vid Östgöta ryttare Anders Ericksson. Under 1500-talets slut hade Skattna under sig ett trettiotal hemman, de flesta som strögods i skilda svenska landskap. Då han dog i Skattna år 1602, togs gården över av sonen Erick Andersson som där bodde hela sitt liv, där han dog den 15 september 1643. Under hans tid tillkom de äldsta av Skattnas många dagsverkstorp; de blev nog fler än vad som för en så liten gård kunde vara ekonomiskt lönsamt. Han var gift med Anna Ribbing (1579-1661). Över makarnas grav i Kullerstad kyrka lades en praktfull gravsten som ännu är bevarad.20

I 1686 års bänklängd för Borgs och Löts socken finner man Anders Finnes hustru i Stora Rudmossen. Enligt 1731 års karta var det ett soldattorp.21

Under åren 1641-1642 brukas Ståthöga Sörgård i Östra Eneby socken av en Henrik Finne.22 Mantalslängden uppger honom vara gift och bonde. En legopiga var dessutom i tjänst på gården, men uppges vara fru Elisabeth Ruppertsdotters.

Redan år 1643, vid mantalsskrivning för roteringen befanns Henrik i Ståthöga lämplig att hänföra under rubriken: Inhysesmän uppå frälse, "fattige och eländige". Trots att sannolikheten därför synes rätt liten, är det väl icke helt uteslutet, att en viss Henrik Finne som tidigare varit bosatt i Norrköping hamnat på Ståthöga Sörgård. I så fall är det tänkbart, att gårdens ägare Gisle Jonsson eller dennes maka av någon anledning ansett sig böra hjälpa honom, den tydligen gamle mannen. De kan då ha låtit honom sköta gårdsbruket i avvaktan på att Gisle fick klart med den efterkommande brukaren Jon Olofssons anställning. Sedan brukare tillsatts, kan antingen häradsskrivaren eller också fru Elisabeth ha haft honom inneboende, om ock på mycket torftiga villkor.

Jon Olofsson var Henrik Finnes efterträdare och som bonde gav gården honom som medelskörd under åren 1643-1653, 45 tunnor mot Östra Eneby sockens medeltal á 32 1/4 tunnor med säd. Under Gisle Jonssons och Elisabeth Ruppertsdotters husbondeskap höll sig Jon varken med dräng eller piga. Däremot försörjde han eller hans herrskap åtminstone en inhyseman, sannolikt Henrik Finne. Dessa figurerar emellertid inte i mantalslängderna, emedan deras matmor "försvarade" dem.23

Ståthöga gård, ej att förväxlas med Ståthöga Sörgård, som på 1990-talet utnyttjas som huvudbyggnad av antroposoferna till sin skola som går under benämningen Waldorffsskolan, ägdes åren 1640-1647 av Seved Svensson Ribbing. Han hade fått det i arv i 25-års åldern. Seved var Sven Ribbings äldste son och löjtnant vid Östgöta ryttare. Han hade deltagit i det trettioåriga kriget på kontinenten, men åren före och efter faderns död vilade hans förband i sitt hemlän. Arvsskiftet blev klart först 1644.24

Norrköpings rådhusrätt höll till vid Gamla torget under åren 1363 till 1655, då rådstugan brann upp. Därefter flyttade man till Sessmanska bryggeriet vid Saltängsbrons södra landfäste som då tjänade som provisoriskt rådhus. År 1692 revs denna byggnad och man åter flyttade till Gamla torget och Handelsgillets hus. År 1719 sattes allt i ruiner efter ryssarnas besök i staden under det stora nordiska kriget. Inte förrän år 1734 stod ett nytt rådhus färdigt vid Tyska torget och användes ända fram till 1906, då man på samma plats byggde ett nytt och större.25

I Norrköpings tänkböcker hittar man rådhusrättens protokoll för 19-20 november 1617. Den berättar att flera kloka kvinnor fördes till rätta i Norrköping, bland annat rannsakades Ragnill Glasmästares hustru, som uppgavs ha lärt sig sin konst av Klemet Finnes dotter.26

Den 19 november 1617 hölls rättegången på Norrköpings rådhus uti närvaro av befallnings-mannen W.Johan Björnson. Man tog en piga till förhör som hette Brita Jöransdotter och frågade henne vad hon hade haft att göra med Anders Glasmästarens hustru Ragnill. Pigan sa sig inget annat haft att beställa med henne, förutom en söndagsmorgon när Ragnill var kommen ifrån kyrkan. Denna söndag gick hon till Ragnill och läste evangeliet för henne och då pigan skulle gå hem, lånade hustru Ragnill henne en hästsöm, och bad att pigan dagen därefter skulle ta med sig samma hästsöm igen. Vad hustru Ragnill ville därmed, sade pigan sig inte veta.

Sedan ställdes hustru Ragnill inför rätta, och då rätten frågade henne var hon hade lärt sig trollkonsterna med hästsömet, bekände hon att Klemet Finnes dotter hade lärt henne att med detta bota tandvärk. Samma piga hade sagt henne hur hon skulle utplåna och utfå ett söm i Fans namn och taga sömmen igen i samma namn och peta sina tänder där med i Fans namn och slå det sedan i norr uppå en vägg i samma namn.

Därefter sändes bud efter Klemet Finnes dotter och rätten frågade henne om hon hade lärt Ragnill dessa trollkonster. Klemet Finnes dotter svarade ja och gav till känna, att en piga som var hos hustru Kirstin Arfves hade lärt henne sådant. Denne piga hade enligt Klemet Finnes dotter avrest till Västergötland. Då blev hustru Ragnill av rätten tillfrågad, ifall hon var sjuk på något sätt, sade hon sig av ingen annan sjukdom veta, än Gud allsmäktig henne tillfoga plägar.

Dagen därpå kallades Ragnill, Anders Glasmästares hustru, på nytt inför rätten och tillfrågades om hon kunde något mera sattyg, och att hon därmed det frivilligen ville tillstå. I sin bekännelse sade hon sig inget mera veta. För det hon dagen innan bekänt dömdes hon av rätten att genomgå vattenprovet, då hon var trollpacka.27

Denna razzia bland stadens misstänkta fruntimmer, som detta år vidtogs, var igångsatt av betänksamma män. I rådstugan frågade man sig för, om inte till exempel en hastig sjukdom, som brukade påkomma en av de anklagade, hade något att betyda som förklaring till hennes abnormitet. Men i några fall, där vittnesbörden syntes dem alltför graverande, vågade de väl förståndige männen ej lita på sitt bräckliga förnuft utan tog sin tillflykt till tidens vanliga gudsdom med trollkonor: man kastade dem bakbundna i vattnet, sjönk de, var de oskyldiga, flöt de, fick fan ta vad hans var. I ett fall, där man ej fann "djävulsmärket" på den anklagades kropp frikändes hon.

Om den tidigare omnämnda hustru Ragnill hette det, att hon lärt sin konst av Klemet Finnes dotter, och det är påfallande ofta som Finland, Lappland och Västerbotten, varifrån den tiggande "sedelskrivaren" härstammade, uppges vara trolldomens hemort.

Den 21 november 1642 förhördes, t ex "en gammal landsknekt och finne". Genom tolk, eftersom han "ingen svenska förstå kunna", uppger sig finnen att emellertid endast ha försålt några "brukliga och lovliga plåster och medicinska salvor", hade han till äventyrs sagt något annat, så hade det skett i fyllan.28

Domkapitlet handlade flera frågor. Under 1600-talet behandlades i konsistorium ett stort antal ärenden om kyrkotukt. I flera konsistorieprotokoll 1643 redogjordes för de rannsakningar som rörde en jägare från Nykils socken, Per Håkansson, vilken sagt sig haft med skogsfrun att göra.

När Per under ett av dessa förhör anklagades av "gudfruktig hustru Kristina, vällärde herr Larses (kyrkoherdens) hustru" vittnade, att han tre veckor före pingst en söndagsafton kommit till prästgården och där under träta med en skräddare fällt misstänkliga yttranden. Då han drucken hade ledsagats upp i en nattstuga och en pojke ställt hans bössa i sopvrån, hade han utbrustit:

-Magga i Finneberg haver icke lärt mig så sätta min bössa.

Då hade hustru Kristina fallit in och sagt:

-Vad är det för en djävul?

Per hade då bland annat fällt det yttrandet:

-Gud nåde den, som giver sig i djävulens våld, som jag gjort haver.

När han nu ville neka till att han låtit undslippa sig dessa ord, blev han erinrad om att även klockaren hört hans tal och sagt till honom:

-Haver du tjänt satan härtill, så tjäna vår Herre härefter.

Per blev häktad, målet drogs inför världslig rätt och processen vilade ännu ett par år därefter i Göta hovrätt.29

År 1619 kom av det folk som från inhemska orter var 10 husbönder med familjer eller närapå en tredjedel av dessa mantalsskrivna i Norrköping. Andelen finnar var som tidigare år den största. Tillnamnet Finne bars av tre personer, en laggare, en handsågare åt kungliga majestät och en husfattig.

Skepparen Jakob finne hade nyligen gått bort, efterlämnande en änka. Dessa var inte på långt när ensamma inflyttade från finska orter, de övriga avslöjas inte genom särbeteckningar i taxeringslängderna.30

Kronans uppbörd och inköp av varor från landet samlades fram till 1620 i varuhusen. Det var kronans handelsdepåer i städerna.31

Söderköping från väster, 1840-tal. Motiv av Chr. Berger. Söderköping från väster, 1840-tal. Motiv av Chr. Berger.

De båda östgötska städerna, Norr- och Linköping förekommer knappast alls i Stockholms slotts tullängder, vilket visar att de inte mer än undantagsvis bedrev någon handel eller något fiske mellan det finskbottniska området och Stockholm. Ett undantag är dock 1620, då de förekom i längden vid ett tillfälle vardera. Spannmålen från den bördiga slätten var den viktigaste exportvaran för de östgötska städerna, samt senare industriprodukter från bruken.32

Några år tidigare, år 1615 hade 11 laster med skutor, hemmahörande i Söderköping, varit destinerade till norrländska och finska hamnar.33

Tre "norrlänningar"

År 1646 finns en Jacob Norrlänning i Norrköping.34 Han kan likväl ha kommit från den svenska eller finska sidan av Bottenviken. Den vacklande terminologin visar, hur obefintlig skillnaden var mellan folket på den östra och västra sidan - skattebönderna gick klädda i näbbstövlar i de snörika norra delarna av riket oberoende om det var Sverige eller Finland.

Tre "norrlänningar", med stor sannolikhet

från den finländska sidan. Enligt baksidans

anteckning i Lorenzo Magalottis arbete från

år 1674 föreställer bilden tre finnar.

Likaså tyskarna klarade sig finnarna bra i samhället, men assimileringsprocessen gick relativt fort om de inte bodde avskilda från svenskarna. Finnarna har haft samma statsreligion som svenskarna efter hednatiden. Under medeltiden tillhörde vi och tyskarna samma trosuppfattning, så även efter reformationen. Annat var det med vallonerna som var kalvinister.

Ortsbefolkningen var ingalunda välvilligt inställd till vallonerna. De betraktades som "gynnade utlänningar" och accepterades inte. Det inträffade, att föräldrarna förbjöd sina barn att ingå äktenskap med vallonernas avkomlingar. Först ett stycke fram på 1700-talet ändrades förhållandena i detta avseende. Men ännu värre var kyrkan. Louis de Geer hade tack vare bistånd från kungamakten kunnat bemästra läget, men efter hans bortgång blev det annorlunda. Vallonerna var kalvinister och ett villkor för deras engagemang i Sverige var frihet att utöva sin religion, men 1655 bestämdes att vallonerna fick hålla gudstjänst endast inom låsta dörrar. Deras döda fick inte bevisas någon ära vid jordafärden.

I Risinge socken igångsatte prästerskapet en veritabel religionsförföljelse. Värst var kyrkoherden Bruzaeus, som stämplade vallonerna som irrläriga och inte införde deras barn i kyrkböckerna. Han klagade över hemliga nattvarder för bruksfolket och anmälde de Geer för brott mot religionsstadgan. I syfte att bilägga stridigheterna erbjöd sig de Geer att bygga en ny församlingskyrka, vilket emellertid avvisades av Bruzaeus. Men de Geer var fast beslutsam att möjliggöra för vallonerna att hålla gudstjänster efter sin ritual. Detta kunde ske i slottets kyrka, där de enligt ett citat från ett domkapitelsprotokoll inom slutna dörrar fick "öva sig i den calvinistiska religionens vederstyggligheter".

Vid en tvist om tyskarna vid Himmelstalunds läderbruks kyrkotill-hörighet till Östra Eneby församling eller till den tyska församlingen i Norrköping framkommer det att vid det samma bruk även arbetar finnar. Läderbruket startade i slutet av 1660-talet.

Den tyska Norrköpingspastorn Johannes Andrae Colerus (Köler), tidigare verksam i Lübeck och Stockholm, skriver den 19 oktober 1673 ett brev på latin till biskop och domkapitel i Linköping för att försvara sina Himmelstalundstyskars rätt att tillhöra den tyska församlingen. Brevet visar att under stormakttidens tidevarv bodde där folk med olika tungomål, bland annat finnar. Köler skriver:

"... Då häradsrågången mellan Eneby socken och Norrköpings stad vid en kulle Byebäck, blivit förstörd, vore det varken rätt eller försvarligt, att de tyska hantverkare som idkar sin verksamhet vid Himmelstalund till ett antal av två personer, tillsammans med hustrurna fyra personer, om det danska huset medräknas, tillåts lämna min ´hjord´. De omkring 20 personer av svensk eller finsk däremot har aldrig tillhört min församling."35

En tidigare verksam pastor i församlingen hette Andreas Adam Hammerhelff, född i Norrköping 1625 och tillhörande en bruksarbetarsläkt vid Holmen, hade studerat teologi och latin vid Åbo Akademi, samt lärt sig finska. Svenska och tyska kunde han sedan tidigare. I gemen behärskade inte svenska tjänstemän finska. Från år 1657 till sitt dödsår 1670 verkade Hammerhelff som predikant för tyskarna i Norrköping. Om han såsom prästvigd person även någon gång förkunnade det andliga för stadens talrika finska menighet torde bli en öppen fråga.36

Norrköping 1600-talet

Östergötlands största stad på 1600-talet var Norrköping. Ovan en detalj ur verket "Sverige, förr och nu", med slottet Johannisborg i förgrunden och de tre kyrkorna inom stadens tullar i bakgrunden vid sidan av andra större byggnader som Holmentornet och rådhuset med mera.

År 1652 övergick Ållonö på Vikbolandet genom arv i friherre Gustaf Kurcks ägo, och därmed inleddes en av de mest betydelsefulla perioderna i gårdens historia. Gustaf Kurck tillhörde en gammal finlandssvensk adelssläkt som år 1651, hade upphöjts till friherrlig genom hans fader, riksrådet Jöns Knutsson Kurck.

Han var född 1624 på Klackeborgs säteri i Östergötland men torde främst ha uppfostrats i Finland, där fadern efter att ha varit ståthållare först i Åbo och därefter på Viborgs slott, från år 1631 var president vid Åbo hovrätt. Fadern, som var gift med en syster till Axel Oxenstierna, var en av Finlands rikaste män och förde i Åbo ett lysande hus.

1634 förekommer Gustaf Kurck som student i Uppsala och 1642-43 vid universitet i Leiden. Efter att ha tjänstgjort som officer i slutskedet av trettioåriga kriget befordrades han till överste för Åbo och Björneborgs kavalleriregemente år 1651 och deltog i Karl X Gustafs vinterfälttåg 1656.

Kavalleristen var ogift så Ållonö sköttes under hans långa frånvaroperioder av en landbofogde.37 1658 blev han landshövding i Östergötlands län och torde därmed definitivt ha slagit sig ned i Sverige. År 1664 kallades han till riksråd, liksom tidigare hans broder Knut Kurck. I denna egenskap utsågs han 1667 till krigsråd och ledamot av krigskollegium.

1667 ledde han försvaret mot den danska flottans härjningar längs smålandskusten. I rådet stödde han brodern i dennes opposition mot Magnus Gabriel de la Gardie, som 1660 genom Karl X:s testamentariska förordnande hade utsetts till rikskansler, en post som tidigare i mer än 40 år hade innehafts av bröderna Kurcks morbroder och efter denne deras kusin Erik Oxenstierna. 1668, då Knut Kurck var rådsminoritetens kandidat till posten som riksskattmästare, gav Gustaf Kurck emellertid sin röst åt de la Gardies kandidat Seved Bååt mot löfte att få efterträda denne som guvernör över drottning Kristinas underhållsländer. Detta ämbete innehade han sedan under åren 1669-1674. Det sistnämnda året blev han lagman för Kalmar län.

Karl IX:s maktövertagande 1672 kom emellertid för bröderna Kurck liksom för de la Gardie så småningom att leda till en ekonomisk och personlig katastrof genom den år 1675 igångsatta förmyndarräfsten, som kulminerade 1682, då Knut och Gustaf Kurck tvingades begära avsked ur riksrådet och lämna sina övriga befattningar. Gustaf Kurck synes därefter ha varit hänvisad att leva på sina gods, av vilka dock flera hade blivit beslagtagna av Kronan. Ållonö hade han emellertid fått behålla, och sina sista år tycks han huvudsakligen ha framlevt på denna gård, där han också avled år 1689.38

Det var emellertid först under 1600-talets andra hälft, under Gustaf Kurcks tid, som Ållonö blev ett storgods. Kurck utvidgade egendomen betydligt, och lade bland annat den stora skogsegendomen Timmergata i Krokeks socken på motsatta sidan av Bråviken som ladugård till Ållonö. Förbindelserna mellan Vikbolandet och Kolmården har alltid varit livliga,

Sedan han i slutet av 1650-talet och början av 1660-talet genom byten hade förvärvat de båda andra herrgårdarna i Östra Stenby, Näs och Rotenberg, stod han som ägare till nästan hela socknen. Genom sitt innehav av gårdar också på andra håll i Östergötland samt i Västergötland och Uppland tillhörde han Sveriges förmögnare jordägare. 39 Slottet uppfördes vid 1670-talets början och stod färdig senast 1675.40

I egenskap av arvegods drabbades Ållonö aldrig av reduktionen. Genom andra mellanhavanden med kronan krympte emellertid det stora godskomplexet vid Ållonö snart samman, och Gustaf Kurcks dotter Kristine och hennes make Gustaf Oxenstierna råkade i stora ekonomiska svårigheter, i synnerhet sedan gården blivit utsatt för den ryska flottans härjningar år 1719. Egendomen var dock fortfarande av ansenlig storlek.

Redan år 1653 gav Gustaf Kurck en fin gåva till Östra Stenby kyrka. Den välbärgade översten som nyss hade blivit sockenbo, skänkte sin sockenkyrka en förgylld nattvardskalk och paté. Dessa hade han kommit över mot slutet av 30-åriga kriget, då han var i tjänst som kavalleriofficer vid svenska armén i Tyskland. Pjäserna utfördes på 1500-talet av en tysk silversmed och väger tillsammans 591 gram.41

En släkting till Gustaf Kurck fanns i Skedevi socken. I inventeringsprotokollet av den 14 oktober 1829 var de i Skedevi tillhörande vapensköldarna omnämnda i § 10 och bland dem kunde man läsa följande namn:

"Svante Ugglas, 16181202-16760523."

Fadern till denne var herr Claes Hansson Uggla till Sjögård och Påarp, landshövding över Jönköping och dess län. På mödernet härstammade han från de finländska släkterna Kurck och Grabbe.40 Claes var en av de alla Ugglaättlingar vilkas familjer släktled efter släktled besuttit Skedevis förnämsta gårdar.43

Fler vapensköldar på finländska adelsmän kan ännu idag hittas i de östgötska kyrkorna. I Vadstena klosterkyrka finns på kyrkorummets södra vägg en vapensköld över Måns Larsson Giöthe. Det liknar det som fördes av adliga ätten Ekenberg, vilka introducerades i Riddarhuset år 1649 med nummer 476. Ekbladet ska i så fall stå mellan två bergkullar, vilket möjligen varit fallet. Ätten Ekenberg lär inte ha någon anknytning till Östergötland, utan förekommer främst i Finland.44

I Söderköpings medeltida S:t Laurentii kyrka finns ett epitafium (minnestavla) över överstelöjtnanten vid finska kavalleriet Adolf Axel Wellink. Det har placerats till höger om väntrumsdörren.45

Flera finländska tjänstemän ägde gårdar i Östergötland. Karaktären av underhåll hade biskop Peder Bjuggs i Viborg som gavs räntefrihet på en gård i vardera Bjällbrunna och Dömestads byar, båda i Styrestads socken. Bjugg har varit hovpredikant hos hertig Johan på Bråborg under 1610-talet. En son till biskopen, Jonas, är på 1650-talet conrektor vid trivialskolan i Söderköping.46

I Sverige kallas 1600-talet för stormaktstiden. Rikets expansion berodde på militarism. Sveriges soldater blev förråade av alla våldshandlingar ute på slagfälten. Ett bevis på detta är ett sorgligt fall som häradsrätten i Ydre tog upp den 12 juni 1677. Finska soldater på marsch igenom landskapet hade passerat Ydre och en finsk soldat våldtog en ydreflicka. Protokollen berättar:

"Såsom Lars Hansson i Bränna, bevisar sin dotters oskyldighet, förmedelst överstelöjtnant herr Niclas Georg Pillers de Pilchov av den i april 1677 givna attest av en krigsrätt, över den obetänkta finska person, som henne pigan tillbudit våldta, dock förmått igenom Guds hjälp och sin egen geswindheet sådant förtaga, och kan likväl efter krigsartiklarna ska vara justificerat. Alltså förbjudes samtliga häradsbor sådant förvita vid plikt och bot som Sveriges lag var sak om sig, uttryckligen dikterar."47

Den 26 augusti 1680 togs finska soldaternas marsch genom orten upp på nytt. Denna gång handlade det om alla förstörelse de åstadkom:

"Såsom kronans befallningsman välbetrodda Jöns Andersson har hållit en noga rannsakning i häradet, vilka de är, sa av det finska krigsfolket närmast stora vägen belägna, mesta skadan lidit, och somliga alssingen vedergällning därför bekommit. Men de som efter specifikation av herr landshövdingen ganska ringa av kronan bestods, var icke fjärdeparten av deras skada, många andra platt uteslutna. Alltså beviljade Rumskulla, Svinhult, Malexander socknar och flera mest av avlägsna häradsbor, att godvilligen av var hel gård till deras upprättning, 16 öre kopparmynt och i proportion av de mindre, kontribuera, vilka penningar av vissa rotemästare upptas, och å nästa ting de skadelidande emellan skiptas skola."48

 

 

1) Svanberg 1992, sid 96.

2) Helmfrid 1965, sid 318.

3) Fridén 1945, sid 24.

4) Andersson 1977, sid 1.

5) Ibid, sid 18.

6) Westling 1919, sid 403.

7) Eriksson, sid 235.

8) Bäck 1992, sid 40.

9) Wennberg 1947, sid 130.

10) Ibid, sid 132.

11) Ibid, sid 133.

12) Ibid, sid 137.

13) Ibid, sid 138.

14) Ibid, sid 139.

15) Se traktens dombok 1665, sid 896.

16) Wennberg 1947, sid 81. Se även domboken 1665, sid 926; domboken 1665, sid 953 och 972; 1686 dl; 1690 fl; 1694 dl; 1697 Bil II, nr 4.

17) Wennberg 1947, sid 131.

18) Ibid, sid 96. Se även dombok 1671, sid 82-83.

19) Wennberg 1947, sid 130.

20) Zielfelt 1966.

21) Wennberg 1947, sid 21. Stora Rudmossen gick under benämningen Rumåssen. Se även LUB. DIG. Top. Ög. allm. Memmings härad.

22) Helmfrid 1952, sid 467.

23) Ibid, sid 162.

24) Ibid, sid 116.

25) Norrköpings rådhusrätt 1363-1970.

26) Granberg 1965, sid 53. Se även Norrköping kämnärsrättsprotokoll i Göta hovrättsarkiv.

27) Nordén 1922, sid 152.

28) Granberg 1965, sid 54.

29) Westling 1919, sid 387. Se även Konst. prot. för 5, 6 och 12 juni 1643, samt för 19 maj 1645.

30) Helmfrid 1965, sid 50.

31) Sandström 1990, sid 122.

32) Ibid, sid 148.

33) Helmfrid 1993 (I), sid 10.

34) Helmfrid 1965, sid 298.

35) Helmfrid 1993 (II), sid 145.

36) Ibid, sid 13, 31 och 125.

37) Helmfrid 1985, sid 44.

38) Unnerbäck 1970, sid 27.

39) Ibid, sid 15.

40) Ibid, sid 29.

41) Helmfrid 1985, sid 67.

42) Ericsson 1928, sid 121.

43) Ibid, sid 47.

44) Bennett 1985, sid 26.

45) S:t Laurentii kyrka 1995, sid 11.

46) Helmfrid 1985, sid 47.

47) Rääf 1861, sid 219.

48) Ibid, 224.

 


Finnarnas historia i Östergötland - Index
Emigration fron Finland