KAPITEL 4

SVEDJEFINNAR

(FRÅN ÅR 1580 OCH FRAMÅT.)

 

Från 1580-talet och ett knappt sekel framåt koloniserades stora delar av Mellansveriges skogsområden av svedjebrukande finnar, främst savolaxare. De kom för att odla nya marker och för att arbeta i gruvnäringen. Ett antal större sammanhängande bosättningsområden där den skogsfinska kulturen givit bestående karaktär på landskap, bebyggelse och ortnamn kan urskiljas ännu idag.

Svedjebruket var en förutsättning för kolonisation av de tidigare obebyggda moränområdena. Olika svedjetekniker har utnyttjas, men det är framför allt brännandet av mogen granskog med odling av råg (på finska "huuhta") i askan som var kännetecknande.

Denna form av röjgödslingsjordbruk har levt kvar länge, in på 1900-talet i delar av landet. Svedjebruket i Östergötland var speciellt utbrett i skogsrika bygder som Ydre och Kinda samt landskapets norra delar.

En del svedjor blev utgångspunkten för mer traditionellt jordbruk. Många blev ängs- och gräsmarker, som gav goda förutsättningar för boskapsskötsel. Den skogsfinska kolonisationen medförde en förändrad domänstruktur, där intrång i de gamla bondbyarnas utmarker och säterskogar ledde till såväl konflikter som samverkan mellan svenskar och finnar.1 I Värmland var det förr brukligt bland svenskarna att ironisk benämna de finska kolonisterna för Finnadel.

Finnplog

Ett viktigt redskap i nyodlingsarbetet var finnplogen. Ett slags primitiv, i Finland samt gamla svenska finnbygder förekommande, på stenig mark använd gaffelplog. Denna har inte använts på svedjorna, vilket tidigare antagits, utan bör i stället sättas i samband med åkerbruket i finnmarken, där dess särskilda egenskaper kom till nytta i den steniga marken. I Tividen finns ännu sådana redskap i behåll.

Finnplog. Motiv av E. Stolpe.

Statsmakternas inställning till svedjebruket har skiftat. Under 1500-talet och början av 1600-talet uppmuntrades svedjandet i syfte att öka spannmålsproduktionen. Nybyggarna lovades sex års skattefrihet. Det på 1600-talet allt viktigare bergsbruket slukade massor av skog och föranledde krav på förbud mot svedjebruket. Ett sådant beslut togs år 1647.

Svedjandet fortsatte trots lagarna. Man motsatte sig starkt försök från statsmakterna att förbjuda detta, men stora svedjor blev mindre vanliga. Boskapsskötsel blev huvudnäring, men i delar av området fick den framväxande järnhanteringen stor betydelse. En del svedjefinnar kom att förflyttas till kolonin Nya Sverige vid Delawarefloden i mitten av 1600-talet.2

Under 1700-talet mildrades bestämmelserna mot svedjning åter. Det var bönderna medgivet att svedja fälten efter kolvedshyggena och tillgodogöra sig den skörd de kunnat inkista på svedjefallen.

Den viktigaste impulsen för spridningen av svedjefinnar under dess tidigaste skede var säkerligen 1580-års transport av savolaxare och västfinnar till hertig Karls domäner i Södermanland. Han lockade dem till furstendömet för att odla svedjeråg.

Det faktum, att svedjebrukarna under de två första decennierna visste, var hertig Karls domäner tog slut, och med undantag av Östergötlands skogsbygder höll sig inom dem, visar att kolonisationen skedde med länsherrens samtycke.3

 

Björnjakt, enligt Giuseppe Acerbi, 1802.Björnjakt, enligt Giuseppe Acerbi, 1802

De finnkolonister som anlände 1580 var specialister på att odla svedjeråg. Huruvida de medverkat redan vid 1570-talets försök att odla svedjeråg vet vi inte. På 1580-talet visar rannsakningarna, att skog fälldes och brändes av rågodlande finnkolonister. Sannolikt kom de flesta från orter utanför själva landskapet Savolax, från Rautalampi eller Ruovesi närbelägna storsocknar. Så är åtminstone fallet med den förste svedjefinnen som bevisligen återvänt från Sverige till sin hemtrakt. 4

Redan år 1584 är den förste kolonisten hemma i Rautalampi för att berätta om de lovande svedjeskogarna, som han hade sett. Han har det första kända passet som vi känner till för en Sverigeresa. Där står det att Hans Henriksson Lintunen lämnade sitt hem i Rautalampi socken i unga år, då fädernetorpet inte kunde livnära honom.5

Utvandraren från Hankavesi by hade måst söka sig till Sverige och ett östgötsk hemman i Vårdnäs socken i Kinda härad, eftersom hemmanet i Hankavesi by beboddes av en farbror med tre söner, vilket var så mycket folk att alla inte kunde klara sig på platsen.6

Passet utfärdades den 10 februari 1584 av kyrkoherden i Rautalampi Laurentius Laurentii. I skyddsbrevet säger kyrkoherden, att bonden Hans Henriksson inte var någon illgärningsman utan en god kristen. Han reste i tillåtna ärenden.

Hans Henrikssons återresa visar, hur nybyggarna sökte kontakt med sina landsmän hemmavid och hur nyheterna om de goda torpställena i moderlandet spred sig. Hemfararnas berättelser får en folkvandring att komma till stånd. En annan orsak var "den långa ofredens tid" (1570-1595), då Sverige var i strid mot Ryssland och i det efterföljande folkupproret i Finland vid namn klubbekriget som startade år 1596 och varade ett par år.

Hans Henrikssons far i Hankavesi var troligen bonden Henrik Lintunen, som levde på orten år 1581.7

Kyrkoherden i Vårdnäs socken under denna tid var Petrus Jonae, som var närvarande vid en riksdag 1582 i samband med den liturgiska striden i landet ("Röda boken" ). Han skrev under Uppsala mötes beslut och dog år 1601.8

Svedjefinnar i Östergötland 1570-1600

Det fanns en tidig förekomst av finnar i Östergötland, dessa var utlöpare av de södermanländska bosättningarna på Kolmården.9 Inom det nämnda bosättningsområdet var finnar bosatta ända ner mot Bråvikens norra strand på nybyggen, som numera ej exakt kan lokaliseras.10

Svedjefinnar i Östergötland 1570-1600. Enligt Broberg 1980.

I östra Närke, vars marker angränsade till finnkolonisationen i Södermanland upptogs under 1580-talet enstaka finntorp i skogsbygderna söder om Hjälmaren, nämligen 1581 i Askers, 1584 i Lännäs och 1585 i Svennerads socken. De egentliga större finnbosättningarna inom landskapet uppstod däremot längre västerut, i Tiveden och längs gränsen mot Västmanland.11

Under detta tidsavsnitt före 1600 träffas även finnar i Östergötland på Vikbolandet söder om Bråviken och inåt landskapets centrum, som det vill synas i anslutning till de södermanländska bosättningarna. Därvid bör dock observeras, att en förekomst av finnar med alldeles lika utbredning kan konstateras tidigare under 1500-talet varför här kan föreligga en direkt fortsättning på denna invandring.

Förbindelser över Bråviken till det nya bosättningsområdet i norr torde emellertid kunna betecknas som ganska rimliga, och vissa uppgifter bekräfta även en savolaxisk invandring, vid sidan av den västfinska. En finne i Konungsunds socken med namnet Mattes Holekan(n)en har ett savolaxiskt släktnamn.

I de flesta fall råder dock stor oklarhet, och då finnar av ovisst ursprung även omnämns under denna tid från Ydre härad och Horns socken nere vid smålandsgränsen bjuder oss försiktigheten att räkna med möjligheten av såväl västfinsk som savolaxisk invandring till dessa bygder.12

Från mitten av 1600-talet har vi det första tillförlitliga kartmaterialet över Östergötland. På de så kallade geometriska kartorna framgår tydligt utbredningen av åkrar och ängar. Dessa kan möjliggöra namnforskning om finsk svedjebruk i landskapet.13

Finsk ria från Hällefors socken i Västmanland

Namn som t ex Finnfall visar oftast svedjefall hugget av finnar. Andra namn som Finnstugan beboddes med stor sannolikhet av finnar. Denna form av stuga (pörte) byggdes bland svedjefallen, där en fjärdedel av rummet upptogs av en ugn. Ett flertal av dessa stugor eller platser som finska familjer koloniserat heter ännu idag Finntorp och ligger ofta så avsides att de boende sällan kunde besöka kyrkan. Men även mer finska ortsnamn kan hittas, som i C. Grills karta från år 1866 finns ett torp nära Degerfors, vid vägen mot Medevi, som heter Kestaka.

Finsk ria från Hällefors socken i Västmanland. Motiv av J. Bohlin.

Den under 1500-talets senare hälft omfattande nyröjningen och brytningen av mark i de stora skogarna, var en process som kom att pågå fram mot 1650-talet. Ett stort antal torp kom då att byggas av den stora skaran av människor som bland annat arbetade på de stora herrgårdarna och bruken.

Från 1570-talet fram till 1600-talets slut kom Östergötlands norra delar att beröras av den omfattande savolaxiska kolonisationen i form av bosättningar långt in i skogsbygderna.14

Ett Finntorp ligger i Finspångs kommun. Åker man från Hävla österut når man efter cirka 4-5 kilometer gården Torp. Därifrån leder en liten väg rakt söderut och efter cirka tre kilometer når man det lilla torpstället Finntorp.

Torpmiljön ligger mycket vackert i en sluttning ner mot Stora Mögsjön. Detta mycket ålderdomliga och unika torp består av två stugor, en loftbod och en bod. Den större stugan består av en våning med vindsvåning medan den mindre är en liten stuga av undantagskaraktär. I vinkel till den större stugan ligger en loftbod, ålderdomlig och av för Östergötland mycket ovanlig karaktär. Hela anläggningen är i friliggande timmer och falurött och mycket välskött.

Som namnet förtäljer har torpet att göra med finnkolonisationen till Sverige i slutet av 1500-talet. Hit hade de savolaxiska bosättningarna från Södermanland begivit sig och då bland annat byggt upp Finntorp.

Den äldsta noteringen om stället är från 1621 då en Olof Finne omnämns som boende här. Det kan mycket väl vara så att den större stugan och loftboden är från den tid då torpet anlades. Båda byggnaderna ger ett mycket ålderdomligt intryck både vad gäller interiören och exteriören.

Inte lång från Finntorp ligger Arvstorp, cirka en kilometer söder om vägen mellan Hävla och Brenäs. Torpet hette tidigare Arvidstorp och finns omnämnt i handlingar redan 1620. Det är mycket troligt att även detta ställe är uppbyggt av de invandrande savolaxarna vid samma tidpunkt som Finntorp.

Stället består idag av en påbyggd enkelstuga och en knuttimrad loftbod. Dessa är förmodligen byggda i slutet av 1700-talet. Här finns också en stuga samt en loge från 1800-talet.

Det kan vara av intresse att påpeka att ytterligare en torpanläggning från den savolaxiska kolonisationen finns i centrala Hävla mellan Sjövägen och Tisnaren. Även denna torpanläggning heter Finntorpet.15

I närheten av Finspångs bruk ligger ett torp, som ännu bär namnet Finntorpet. Och norrut i Regna socken i Hällestads bergslag, finns namn med finskt ursprung, t ex Kattala (omnämns år 1640) och Finnbråten, som tydligt anger, att någon finne brutit bygd där.

Så sent som 1937 gjorde en medlem av hembygdsföreningen i Risinge en cykeltur förbi Kattala och fann i en dikeskant en omkullfallen, av gräs överväxt, flat sten, på vilket stod att läsa: Perkala - ett namn med äkta finsk klang.16

Genom svensk påverkan har de finska namnens ljudskick och betydelse ofta fördunklats. Äldre ortnamn har sitt ursprung i den finska invandring som skedde från 1500-talet och framåt, koncentrerad kring landskapsgränsen i förut obebyggd mark där finnar slagit sig ned.

I Tjällmotrakten finns en offerkälla av säreget slag, vid namn är "Perkels kättil". Den kan likaså ortnamnet Perkala ha finsk ursprung. Det är en jättegryta i Klevberget - Klevera som berget också kallas. Grytan mäter omkring nio meter i djup och fyra meter i diameter. På bergets östra brant har sex meter av grytans vägg vittrat bort av erosion, och vattendjupet kan därför aldrig bli mer än tre meter. Men så högt står alltid vattnet, t o m under de torraste somrar. Egendomligt nog står vattnet aldrig stilla i grytan, utan ytan rör sig ständigt runt. Just detta kan mycket väl ha givit upphov till offren i "Perkils kättil"? Gammalt folk har sagt att man offrade i grytan åt Perkel, inte för att hålla sig väl med honom eller rentav dyrka honom utan helt enkelt för att slippa honom.17

 

 

 

 

1) Bladh 1994, sid 103.

2) Måreby 1991, sid 9.

3) Tarkiainen 1990, sid 155.

4) Ibid 1990, sid 152. Se även Broberg 1980, sid 20, Nordmann 1888, sid 5 och Saloheimo 1959, sid 83.

5) Tarkiainen 1993, sid 394.

6) Ibid, sid 345.

7) Tarkiainen 1990, sid 152. Se även Broberg 1980, sid 20, Nordmann 1888, sid 5 och Saloheimo 1959, sid 83.

8) Aineström 1959, sid 420. År 1576 hade Johan III:e infört en ny gudstjänstordning som innebar en förening av lutherdomen och katolicismen; Liturgia Suecanae Eccclesia catolise och orthoxe; svenska kyrkans liturgi. I dagligt tal "Röda boken", det nya verket hade röda pärmar. Johan III:e önskade bevara mycket från den katolska kyrkan, men gudstjänstordningen infördes under kraftiga protester. En stor del av prästerna var emot förändringarna, som hade accepterat lutherdomen. Det talades om att domprosten i Västerås tre gånger prövade att ändra liturgin men att han drabbades av sådan fasa och avsmak att han kastade boken ifrån sig och lämnade altaret. Se Asplund 1997, sid 19 och 23.

9) Broberg 1980, sid 17.

10) Ibid, sid 19.

11) Ibid, sid 20.

12) Ibid, sid 20.

13) Måreby 1991, sid 12.

14) Öjring 1989, sid 49.

15) Ibid, sid 67.

16) Widelius, sid 75.

17) Åström 1962, sid 85.

 


Finnarnas historia i Östergötland - Index
Emigration fron Finland