KAPITEL 3

Vasasönerna

(Erik XIV, Johan III, Karl IX

och Hertig Magnus.)

Bonde från Ulo i Österbotten

Finländska inflyttare räknades inte till rikets utlänningar. Många finländare, både svensk- och finsktalande sökte sig till Östergötland under 1500-talet. Dels anlände tillfälliga besökare, bland de bondseglare som kom för att sälja, saltad lax, strömming och andra varor under höstmarknaderna. Dels fanns de inflyttade finländska kolonierna, där många arbetade som drängar och pigor eller inom hamn- och sjönäringen.

Finländarna i forna tiders Östergötland har traditionellt uppfattas som ett mindre bemedlat skikt, en bild som är förenklad. Det finns ett flertal exempel på förmögna finländare bland borgarskapet och adeln.1

 

Bonde från Ulo i Österbotten, på väg till marknaden
för att sälja fisk och smör.

 

År 1580 var Söderköping Östergötlands största stad. Öretalslängden för Söderköping ger en viss uppfattning om fördelningen mellan svenskt och utländskt respektive finländskt av 1580-års befolkning.2 Inflyttare från Sveriges östra del förekom. Av nationalitetsbeteckningen att döma var sex tidigare finnar, varav en från Tavastland, skattebetalare i Söderköping. Ålänningarnas antal var fyra. Förmodligen hade dessa sistnämnda yrken, vilka sammanhängde med havet: fiskarens eller sjömannens.3

Dessa tio öretalssatta från rikets östra del var cirka 3,5 procent av stadens 294 öretalssatta invånare.4 Sammanlagt fanns det 30-40 skattebetalande eller 10-13 procent av söderköpings-borna som kom utanför Göta- och Svealandskapet.5 Finländarna med sina familjer gav tillsammans med tyskar och andra nordeuropéer en internationell prägel på Söderköping.

Notfiskare

Fiskvräkaren Mats Kus var ålänning och finns med i 1581 års ämbetslista, tillsammans med två rikssvenskar. Han hade som yrke att kontrollera all saluförd fisk till såväl kvalitet som kvantitet. Vidare åsatte de detaljhandelspriser. Packning, cirkling och förhöjning benämndes de procedurer, genom vilka de fullgjorde sina åligganden. Vad som vid packningen befanns vara skämd och rutten fisk vräktes eller, som man säger i modern svenska, kasserades. Väl godkänd påsattes stadens märke, cirkling, och då gick vräkarna i god för varan, därefter prissatte de den.

Notfiskare, ur verket "Sverige, förr och nu".

Året före hade en annan ålänning varit vräkare. I ett rättegångsprotokoll från Söderköping finner man följande händelse. I mars månad 1580 lagfördes Långe Ragel i Hagakvarteret för att ha förlett Markus Ålännings hustru att lämna ut cirklingsjärnet och cirklade själv i hennes närvaro två halvtunnor fisk. Hennes medverkan tyder på att hennes make varit den andre av 1580 års fiskvräkare vid sidan av Jöns i Vintervadskvarteret.

Saken uppdagades, emedan fisken visades sig vara "så ond, att han icke kunde säljas god". Därtill illa packad. Fiskvräkarna tillkallades av någon missbelåten kund och företog med 5 gode män syn på partiet.

Domen på rådstugan löd på 40 mark i böter samt konfiskation av varan, vilken gavs till de "husfattiga", sådana fattighjon som höll sig för goda för att tigga på gatorna. Åt dem kunde tydligen fisken duga.6

Den statliga varuförsörjningen bistods av det s k varuhuset i Söderköping. Under åren 1567-1570 skötte Borkort Kalme detta. I hans leverantörslista återfinns en enstaka handelsman i Åbo.7 År 1580 var Peder Jacobsson skrivare (kamrer) för varuhuset och inköpte bland annat varor av ett par köpmän från Helsingfors. Samma år avsändes även ett skepp från Söderköping till nyss nämnda nyländska stad - Helsingfors - med 221 tunnor spannmål. Skeppets redare var Håkan Sivertsson i Hospitalskvarteret.8

Under hela seglationssäsongen fanns alltid skepp och skutor i hamnen, ett flertal finländska. Skeppsfolket och andra besökande i staden inkvarterades hos stadsborna. På fritiden var de ofta sedda gäster på stadens många krogar, så typiska för en livlig hamnstad.9

I Söderköping fanns under denna tid ett hospital och det var förlagt till helgeandshusets forna område strax väster om Bossgård samt på franciskanerbrödernas forna domäner. Hospitalet förfogade över 160 tunnland åker som på 1580-talet gav 700-800 tunnor spannmål årligen. Därtill ingick fiskevatten, djurhushållning och sågverk till hospitalet. Det var ett kombinerat sjukhus och åldringshem, hade även hand om stadens fattigvård och skötte de förståndshandikappade. Vården för de 100-talet inskrivna var den allra enklast tänkbara. I löningslistan för åren 1593-1594 för personalen på Söderköpings hospital upptogs 20 män och 13 kvinnor, varav två finskor utan yrkesangivelse.10

Av invandrare till Norrköping från olika delar av det svenska väldet märktes 1571 främst en rad finnar. Icke mindre än sju bar tillnamnet "finne", en var "nylänning". Troligen var också Mats Köken från finskt område. De flesta inom denna grupp var båtsmän eller knektar.

Tillsammans kan kanske ett femtontal hushållsföreståndare år 1571 ha varit finländska invandrare i Norrköping.11

Under 1570-talet idkade köpmannen Melker Gutzloff handel med Åbo. Det var en tid då skutor och småfartyg dominerade trafiken till och från Finland. Mycket strömming hämtades från Finland.

Ett årtionde senare, 1582-1584, hittar vi Jacob Finne som också idkade utrikeshandel. Denne båtlagsbefälhavare, handelsman, skeppare och fiskare blev bötfälld för omärkt gods - troligen salufisk. Han angavs vara husbyggare och fiskare i Norrköping.12 Jacob Finne var den tidigast bötfällda fiskaren, som på sommaren legat vid Häradsskär och försålt ocirklad fisk. Böterna för olaga handel erlades i form av strömming.13

I 1584 års mantalsregister för Norrköping uppgav att 12 personer idkade "fiskeri uti Finland", d v s närmast i skärgården kring landets sydvästra del. Fiskare från finska skären, Bottniska viken och Åland kom till vattnen kring Östergötlands skärgård. Norrköpingsbornas kontakter med områdena i öster var livliga, men försämrades då Stockholm år 1594 fick privilegier om ensamrätt med orterna i norr och öster om huvudstaden. Dessa satte spår i bottnekarlarnas och finnarnas seglation på Norrköping, men helt slutade inte utbytet mellan Östergötland och de finländska landskapen. Många struntade i reglerna och skutor från bland annat storsocken Närpes syntes i Norrköping.

Först senare då det bottniska handelstvånget med 1614 års handelsordning sattes i system, upphörde finländarnas fiskefärder till Norrköping, men istället gav sig norrköpingsborna norrut. De skaffade sig marknadsbodar runt Bottniska viken. Mycket säd från Östergötland såldes norröver, men det är svårt att hitta fakta i skriftliga källor, då handeln var olaglig och verksamheten uppdagades enbart då förövarna åkte fast. De livliga förbindelserna med finnarna och ålänningarna som staden Norrköping hade fanns inte i Söderköping. Norrköping var Östergötlands huvudleverantör av fisk under yngre vasatiden.

Laxfiske och laxens tillvaratagande

I Norrköping finner man under medeltiden och senare oftast fiskenäringen och andelar i den på andliga institutioner eller hos världsliga stormän. Staden ägde dock ett större laxkar, och enskilda borgare hade andelar i andra fisken.

 

Laxfiske och laxens tillvaratagande (torkning, saltning och rökning), enligt Olaus Magnus "Historia om de nordiska folken", år 1555.

Fiskevattnen i Norrköping arrenderades ut, i regel mot del i avkastningen, eller sköttes av folk i tjänst hos ägarna. I båda fallen torde de däri verksamma ha bott i staden och åtminstone i det förra fallet tillhört borgarskapet. Deras antal bör ha varit relativt betydande. Vår äldsta användbara uppgift är först från 1584. Ett mantalsregister på 187 personer, varav 39 ej skattade, anger att ej mindre än 40 "brukar fiskeri", medan 12 sysslade med fraktfart och fiske i Finland. Därtill kommer att åtskilliga av kungliga majestäts och adelns ej skattande 34 tjänare kan ha sysslat med fisket. Registret skiljer dock icke på dem som fiskade i strömmen och havsfiskarna. De senare har nog varit åtskilligt flera än de folk, "som fiskade åt Finland till".

De som i stadens mantalslängder anges som "fiskare som ligger till skärs" försörjde en betydande del av stadens befolkning.14 Fisket i Finland, var väl närmast i skärgårdarna, kring landets sydvästra del.

Under Gustaf Vasas sista år uppfördes en kungsgård15 i Norrköping. Den var avsedd att fungera både som ett kungligt mönsterjordbruk och som replipunkt för hovet vid dess täta färder till södra Sverige. Dessutom kom gården så småningom att härbärgera fögderiförvaltningen i distriktet samt tog emot borglägergäster och kungliga ämbetsmän med deras följen på resor. Hela anläggningen gick upp i lågor vid danskarnas härjningar i staden i december 1567.16

Närapå tio år efter branden, under Johan III:s regeringstid, år 1575 eller 1576 påbörjades nybygget av kungsgården. Senast år 1578 var den iordningställd. Förberedande arbeten för en utbyggnad av kungsgården till ett slott sattes igång år 1581. Samtidigt hade man påbyggnadsarbeten på slotten i Stegeborg och Norsholm.

År 1583 var bland annat bottnekarlar, dvs män från kustbygderna runt Bottniska viken lejda. De grävde året därpå en trädgård och inhägnade den med plank.17 Ett flertal finnar arbetade vid kalkugnen.18 Den låg vid kungsgården, där man även hittade tegelbruk, slakteri, smedja och snickeri.19

Ett skepp införskaffades till kungsgården i början av 1580-talet. I 1583 års norrbottenfärd, då Nils Matsson förde skeppet så slutade hemfärden i en katastrof. Fogderäkenskapen konstaterar kort och gott, att skeppet försvann.20

Gustav Vasas yngsta dotter Elisabeth residerade i tre år med sitt hov på Norrköpingshus, gården som finnar var med att bygga upp hade blivit ett furstehus under åren 1594-1597. Det sista året, den 19:e november avled prinsessan Elisabeth under ett besök i Stockholm. Hon ligger begravd i Uppsala domkyrka.

Karl IX hade hjälpt sin syster till Norrköpingshus i ersättning för den uteblivna hemgiften från deras gemensamma far. Flera gånger besökte han slottet och planerade att hålla 1604 års riksdag där. Slottsbranden ett par dagar före riksdagens öppnande gjorde, att han kom att utropas till kung i någon annan av stadens offentliga byggnader, antingen stadskyrkan eller rådhuset. Gården byggdes aldrig upp, istället uppfördes ett nytt slott - Johannisborg.21

Hertig Karl (Karl IX) år 1596

Östergötland var under de här åren i rikets blickpunkt. Den 26 september 1598 utkämpade Johan III:s son Sigismund, Sveriges men också Polens kung, ett fältslag vid Stångebro i Linköping mot sin farbror, hertigen av Södermanland, senare Sveriges kung - Karl IX. Den senare segrade och ett fredsavtal slöts på Linköpings slott i slutet av september samma år.

År 1600, i februari och mars, hölls i Linköping riksmöte med all Sveriges stånd, på vilket Sigismund jämte sina efterkommande av tungt vägande skäl för alltid förklarades förlustig Sveriges rike och nämnde hertig Karl den 19 mars i hans ställe insattes i kungavärdigheten, vars kröning kom att ske i Norrköping fyra år senare. År 1600 dömdes också fyra högt uppsatta rådsherrar till döden i det som kallas Linköpings blodbad.22

Hertig Karl (Karl IX) år 1596.

Gravyr av Hieronymus Nützel.

Johan III som regerade åren 1569 till 1592 förstod finska, vid sidan av att han talade ytterligare åtta språk.23 År 1521 hade Gustav Vasa förskönat Stegeborgs slott vid Slätbaken. Johan III som föddes på Stegeborg fortsatte med kraft att bygga ut och försköna slottet. Skällviks kyrka byggde han om i renässansstil.24

De olika slottsräkenskaperna i landskapshandlingarna skulle nog sannolikt avslöja finnar, som dock i regel är svårupptäckta, om deras nationalitetsnamn "finne" är utelämnat, vilket är fallet om många finnar tjänstgjorde på ett och samma ställe.

Att finskt arbetsfolk fanns på en del håll framkommer t ex i räkenskaperna för Stegeborgs slott i Östergötland 1585, där det bland arbetarna upptas bottnekarlar, ålänningar och finnar. De hade bl a huggit och täljt bjälkar och satt karsor (fiskeredskap) m m.25

Stegeborgs slott är på 1990-talet i ruiner

Under Johan III:s tid som byggherre på Stegeborgs slott vid Slätbaken i Östergötland färdigställdes den tredje vån-ingen med slottskyrkan i den norra längan.

Byggnadstiden för kyrkan inleddes år 1584 och torde ha avslutats strax efter 1587, då murmästaren Hans von Mol-husen eller Mölnhusen på Vadstena slott, fick kungens uppdrag att välva den, enligt vad som framgår av ett brev den 24 maj 1587.

Stegeborgs slott är på 1990-talet i ruiner. Motiv av C. F. Fahlcrantz.

Vid arbetet medverkade murmästarna Hans Jostsson, Lasse Nylänning (Finne) och Lars Västgöte från Vadstena, Nils Andersson samt Jon Frendesson. Hans Fleming fungerade sannolikt som arbetsledare och arkitekt, vilken i varje fall enligt Johan III:s registratur den 5 juni 1582 omnämns som byggmästare på Stegeborg.26 Till välvningen behövdes 72 900 tegelstenar och till valvbågarna, d v s träformarna, 40 tolfter bräder.

Hans von Mölnhusen var annars verksam vid slottsbygget i Vadstena och vid Kungs-Norrby vid Norrbysjön i Östergötland.27

I mantalslängderna för Vadstena stad 1584 och 1586 upptas bland kungliga majestäts tjänare murmästare Måns Brånd och Lasse N, hans namne Lasse Finne och två andra. Lasse Finne kallas åren 1587 och 1611 också Lasse Nylänning, vilket ger en mer preciserad beskrivning av hans härkomst; han hade 1594 sin gård vid Stockmakaregatan nära förborgen till slottet på tomt 255.

Arbetsuppgifterna för murmästarna är sällan preciserade, men 1596 och 1597 arbetade Måns Brånd och Lasse Finne på vallen.

Måns Brånd tycks ha varit en ständig bråkmakare, med sin kollega Lasse Nylänning( Finne ) hade han ett bråk 1579, som togs upp i rätten 16 november:

"Lasse och Måns Brånd hade druckit en kanna öl och intet mer på mannen i Skeppsgården, och när det ölet var ute , sade Måns:

-Lasse stallbroder, vilja vi gå hem. Och strax slog Lasse Måns på munnen, och inga fler ord var där på färde, och så bar de strax ihop och blev så åtskilda.

Måns hämtade emellertid sitt spjut och gick till Lasses gård och stötte på porten med spjutet."

 

Den 8 juli 1583 blev Måns Brånd dömd för långvarigt hor och anklagade i sammanhanget utan orsak byggmästaren Arendt de Roy för att alltid "varit på hans argasta" och hotade honom i drucket tillstånd. Han måste ha varit en duktig yrkesman eftersom såväl Arendt som slottets befallningsman Anders Griis lät honom gå med en varning.

Ett arbete som kan avse västra trapptornet omnämns år 1597, då Lasse Finne murmästare betalades för 13 dagar då han "högg hål vid muren där bjälkar skulle insättas", ett arbete som kan ha gällt uppbilning av bjälkhål i västra mellanlängan på platsen för det nya trapptornet.

En trappa som vetter in uppå vallen omnämns 1598 och kan möjligen avse det murade fundamentet för en nu raserad utomhustrappa, som utgått ifrån trappans västra fasad i höjd med det forna vallkrönet där det finns en numera igenmurad rundbågig portal. Fundamentet som omtalas år 1598 ligger med sitt övre plan i underkant av vallkrönet och minst en meter under den rundbågiga portalens tröskel och sin understa del närmare den ursprungliga lägre vallens plan, vilket bör betyda att trapptornets murverk härrör från åren innan västra vallen förhöjdes vid 1590-talets slut.28

Vadstena slotts siluett

För murningsarbetet på de båda norra rondellerna, västra över-våningarna och västra trapptornet valde man 1600-1606 emellertid att sluta entreprenadavtal med den fristående murmästaren Christoffer i Vadstena. Murmästarna skulle nu avlönas av Christoffer medan kronan skulle svara för timmermännens arbete.29 Lasse Finne (Nylänning) murmästare var en av de förra.

Vadstena slotts siluett.

En rad utlänningar under 1500-talets andra hälft och början av 1600-talet ledde uppförandet och dekoreringen av Vadstena slott.30 Hans Finne var snickare.

I ett brev till Arvid Gustafsson i Vadstena den 15 januari 1589 låter Johan III meddela att det på Stockholms slott råder brist på skickliga hantverkare, bl a snickare, och eftersom kungen har erfarit att det i Vadstena ska finnas en "god konstlig snickare benämd Claus" framför han därför önskemålet att denna ska skickas upp till Stockholm före fastlagstiden. I räkenskaperna finns också en uppgift om att Claus Volter samma år reste upp till Stockholm under sammanlagt fyra dagar och att han i Vadstena fungerade som arbetsledare för sex snickare, nämligen Hans Finne, Per i Skänninge, Casten, Per i Jettingsta, Sone och Swenn.31

häst och vagn

 

Människor och varor kunde i bästa fall transporteras med häst och vagn.

Räkenskapernas uppgifter om Karl IX:s våning på Vadstena slott är alltför få och vaga för att man ska kunna avgöra hur de olika rummen har använts och hur de har samverkat inbördes. Hertigens namn förekommer i några fall tillsammans med omnämnandet av en sal och nämns även där tillsammans med "fruntimren", men det framgår inte var denna sal var belägen. År 1596 uppsatte t ex Sven och Raffual murmästare en av Petter Pottemakare nytillverkade kakelugn "vid salen, där hertig Karl vistades". Efter branden 1598 fick Erich Glasmästare år 1600 ersättning "för han har av nya gjort och lappat fönster uti våningarna på Vadstena slott, där var nådige första och fruntimmer var vid", sannolikt rummen 29-32, som torde ha lämnats relativt oskadade efter branden. År 1601 får snickaren Helge Olsson, Anders Biörsson och Hans Finne ersättning för "det paneltak, de gjorde vid vår nådige furstes kammare i mellersta stenhuset", vilket sannolikt avser ett av rummen 29-32.32

Ytterligare ett stort paneltakarbete utfördes 1601, efter branden, I mellersta stenhuset i "vår nådige furstes kammare" genom Helge Olsson Snickare, Anders Biörsson och Hans Finne. Det bör härvid ha varit fråga om något av de rum som ingick i Karl IX:s våning.33

Det för år 1600 igångsatta takarbetet gällde förhöjningen av nordvästra rondellen, där Gumund Nilsson Tornebyggare enligt ett kontrakt med Lindorm Ribbing förband sig att bygga och förbättra tornet för 200 daler utöver en hel del naturaförmåner, som kvitterades den 27 september 1604. I tornbygget deltog bl a också Hans Snickare (Finne) som kvitterade sin del av betalningen den 12 oktober samma år.34 År 1605 antecknas han som arbetande under 52 veckor; när räkenskaperna 1611 åter finns bevarade återfinns han fortfarande i löneregistret under titeln Mäster Hans Snickare.35

Svarvare Per som i räkenskaperna för Vadstena slott under samma tid anges ha kommit från Kolmetorp, en plats någon kilometer norr om Motala, kan vara från ett finskt torp. Ordet Kolme har finsk klang. Per fick år 1594 i uppdrag att svarva 102 pelare till slottskyrkan, vilket säkerligen avsåg en del av inredningen, sannolikt ett skrank.36

Häradshövding Nils Bertilsson till Laxpojo

I Vadstena klosterkyrka finns en gravsten, lagd över häradshövdingen Nils Bertilsson, död 1567.

Nils Bertilsson till Reku i Kimito socken i Finland anslöt sig till Erik XIV under dennes stridigheter med hertig Johan 1563 och belönades vid 1564:s förläning av Laxpojo i Lojo socken, vilken tillhört hertigen.

Under åren 1564-1567 var han häradshövding i Äyräpää härad. Sommaren 1567 blev han skjuten i samband med en skärmytsling vid Akershus nära Oslo. Han var ogift.

Anledningen till att Nils Bertilsson kom att begravas i Vadstena är inte klarlagd.37

Häradshövding Nils Bertilsson till Laxpojo.

Gravstenen är av brun kalksten med utsmyckning i plattrelief. Största delen av stenen upptas av bilden av en man i helfigur och iförd helrustning. Han vilar huvudet på en med tofsar i hörnen försedd kudde samtidigt som han framställs stående på ett stycke mark där en blomma växer. Vid sin vänstra sida bär mannen ett svärd vars spets vilar mot marken; på marken intill svärdet står den avtagna hjälmen med uppfällt visir. Mannen håller händerna knäppta framför bröstet; handskarna är avtagna och ligger, korslagda, intill svärdfästet.

Till vänster om mannen, det vill säga på hans högra sida står, stödd mot marken en flikig vapensköld, som vapenbild, fyra ekollon, utgående från en gren. Skölden är hjälmkrönt. Strax ovanför hjälmen initialerna NB. På sidorna om huvudkudden läses: GUDH HANS SIAELL NÅDE. Utmed stenens högra långsida finns en bård med inskrift i versaler: H WÄLBÖRDIGE NIELS BERTILSON TILL LAXPOYE HVI... Inskrift i kanten har troligen från början funnits också på övriga sidor men bortsågats i samband med att stenen flyttats. (Mått 187 x 135 cm.)

Ombyggnaden av Stegeborg synes i stort ha varit avslutad omkring 1590.38 Nils Grelsson hade varit kunglig fogde för Stegeborgs slottslän, där bland annat hela Hammarkinds härad ingick, sedan midsommaren 1588.

Slottet med sina två ladugårdar hade en betydande personal, cirka 130 personer och tillfällighetsvis upp emot ett fyrtiotal arbetare. På ladugårdens ägor arbetade under året en hel del extra personal, då dagsverkande bönder insattes i höbärgningen. För att släcka deras törst fordrades drygt 12 tunnor öl. Hur många karlar som deltog vet vi icke. Talrika arbetsinsatser gjordes, icke minst med tröskning och vedhuggning av en skara "bottnekarlar" från båda sidor av Bottniska viken. De och dalkarlarna spelade vid denna tid rollen av vandrande säsongsarbetare.

Alltefter arbetets art utbetalades dagsersättningar med 1-3 öre, dessutom tillkom förplägnad - ganska riklig, ehuru föga omväxlande. Av sovel kunde ingå _ kilo strömming, 1_ hekto torr mört, 3 hekto fläsk samt 1 kilo kött - allt räknat per man och vecka. Dagsförbrukningen av öl uppgick till 4-5 liter per man. Till två tredjedelar ingick det enklare spiseölet. Återstoden utgjordes av svenneöl. Här tillkom mjöl, bröd och gryn.39

Antalet båtsmän, tre stycken, var snarast förvånade litet i förhållande till den vid slottet stationerade "flottans" storlek: 9 båtar och 3 pråmar. Dessutom minskade styrkan därigenom att en man rymde. Av de båda andra var den ene nylänning. Förklaringen till den ringa personalstyrkan är att huvudparten av besättningarna icke räknades till den ständiga slottspersonalen.40

Åtskilliga fiskare, varav två med titeln slottsfiskare tillhörde denna skara. De sistnämnda, Anders och Ragvald hade under 5 månader fiskat vid Häradsskär. Per Nyländare - vi har redan lärt känna honom som båtsman - vistades en vecka i samma vatten och för samma ändamål.41

Den 26 juni 1593 tillföll Vånga och Risinge socknar, dit Orga räknades, Finspångs bruk. Orga kvarn låg vid den lilla ån som leder till sjön Mårns vatten intill Motala Ström och var en gång Gustav Vasas hammarsmedja.

I enlighet med hertig Karls brev den 1 november 1594 upprättade kungens fogde Sven Tidicksson ett utförligt inventarium på vad som fanns vid Orga. Man får veta hur mycket Jören stålsmed, Oluf kolare, gamle Anders kolare och kolaren Jacob Finne uppburit och tillverkat.

Någon tillblåsning tycks ej ha ägt rum det året, men där hade man tillsmitt följande mängd; 21 skeppund, 14_ lispund stål, 2 skeppund, 14 lispund stångjärn, 14 lispund redskapsjärn och 2_ lispund tunnsmide.

Sommarhalvåret 1596 var ärkebiskopen Abraham Angermannus på en visitationsresa i Kullerstad vid sidan av andra församlingar. Den genomfördes året efter att han hade valts till sin tjänst som rikets högsta andlige ledare. I protokollen kan man läsa att:

"... därnäst rannsakades två fall av lönskaläge, Paul Finne var anklagad för denna förseelse, vigdes strax."42

Paul Finne tvingades in i ett giftermål av en fantastisk ärkebiskop. Denna visitation blev genom ärkebiskopens ovisa nit den sorgligaste karikatyr på allt vad en visitation bör vara. Hertig Karl ansåg att han for fram som skarprättare och ej som biskop.

Berättelsen om visitationen ger en fullständig bild av en generalprofoss som, ej minst i Östergötland, med spöslitningar, fängelse med vatten och bröd och andra hårda straff drog fram genom landet. Denna besinningslösa stränghet i förening med den hänsynslöshet, varmed en del gamla kyrkobruk borttogs, väckte hos folket ett allmänt missnöje, och hertigen fann sig föranlåten att avbryta visitationen. Detta missnöje fick bl a ett uttryck i satiriska poem, varav en löd:

"BENE VALETE ARCHIEPISCOP!

Jag kungör eder, vänner försann,

hur vår ärkebiskop ställer sig i Sveriges land:

hudflänga och skölja med ämbar och spann

både ung och gammal, kvinna och man.

Han gifter folk tillhopa, som stutar pläga tämjas,

rätt aldrig något äkta folk så kan sämjas.

Han bekymmer sig ock om våra kyrkoseder,

bortbyter några mark vax och ett kvintin salt

och tager av prästen oxe, sölvstop och göddan galt.

Sakramentet vill han icke upphöja,

det må för mycket på hans armar töja.

Jag tänker, att Calvin och Zwingel bode

akta taga våra kyrkoherder bort."

Angermannus hade lätt för att döma andra, men snart satt han själv på de skyldigas bänk, såsom statsfånge anklagad för förräderi och fängslades år 1599 på Stegeborgs slott. Ärkebiskop Abraham Angermannus fick namnet efter sin födelsebygd i landskapet Ångermanland. Såsom ivrig fiende till papismen och liturgien blev han ett ständigt föremål för Johan III:s ovilja. Efter några års frihet fängslades han på nytt, fördes till Gripsholm där han dog i fängelse 1607.43

Oxdrift, motiv av Nils Andersson

Under åren 1599-1600 grupperade sig en Finne i Sörby som en av de fem största skattehemmanen i Ringarums socken. Men av brukarna innehade, enligt 1571 års skatt, med 16-öresland alla utom Finne i Sörby över 20 nötkreaturs-enheter. Finne höll 10.44

Om denne Finne var finne efter namn eller folkslag förtäljer inte uppgifterna, men under denna period på 1500- och 1600-talen slog sig många finnar ned i skogsbygden i Ringarum. De gamla torpställena Finntorpet under Fillingerum och Finnfallet under Gusum grundades på denna tid.45

Oxdrift, motiv av Nils Andersson.

 

 

 

1) Svanberg 1992, sid 55.

2) Helmfrid 1980, sid 18.

3) Ibid, sid 19.

4) Ibid, sid 15.

5) Ibid, sid 19.

6) Ibid, sid 42

7) Helmfrid 1994, sid 42.

8) Helmfrid 1980, sid 31.

9) Ibid, sid 33.

10) Helmfrid 1991, sid 29.

11) Helmfrid 1965, sid 49.

12) Ibid, sid 97. Se även ÖH 1584:7 TOA, vol. 461.

13) Helmfrid 1965, sid 109. Se även ÖH 1583:2, 1584:7.

14) Ljung 1965, sid 59.

15) På 1600-talet uppfördes Tyska kyrkan på samma plats och står där än idag, ombyggd efter 1719 års brand.

16) Helmfrid 1960, sid 7.

17) Ibid, sid 13.

18) Ibid, sid 20.

19) Ibid, sid 22.

20) Ibid, sid 30.

21) Ibid.

22) Ryding 1958, sid 33.

23) Asplund 1997, sid 23.

24) Lundberg 1964, sid 21.

25) Berg 1944, sid 19. Se även Tarkiainen 1990, sid 56.

26) Unnerbäck 1996, sid 277.

27) Lundberg 1964, sid 161.

28) Unnerbäck 1996, sid 113.

29) Ibid, sid 254.

30) Svanberg 1992, sid 62.

31) Unnerbäck 1996, sid 249.

32) Ibid, sid 163.

33) Unnerbäck 1996, sid 250.

34) Ibid, sid 141.

35) Ibid, sid 251.

36) Ibid.

37) Bennett 1985, sid 97.

38) Lundberg 1964, sid 173.

39) Helmfrid 1954, sid 33.

40) Ibid, sid 26.

41) Ibid, sid 27.

42) Zielfelt 1966, se även Sven Tidickssons räkenskaper i ÖH 1594:18.

43) Norelius 1924, sid 20.

44) Hellman 1970, sid 462.

45) Ibid, sid 125.

 


Finnarnas historia i Östergötland - Index
Emigration fron Finland