Kapitel 1

Medeltiden

(1050-1520)

Den äldsta namngivne borgaren i Söderköping är en år 1253 omtalad Götulv Ryss, troligen en svensk, som bedrev handelsverksamhet i österled.1

I Sverige finns mycket material utgivet om svenskar som ger sig på handels-, krigs- och kolonisationsfärder österut. Ett sämre utbud är det om motsatta flyttningsrörelser, det vill säga folk bosatta öster om Sverige som kommer hit. Under medeltiden påbörjades en oavbruten kolonisation av svenska marker, och som fortgår även idag på 1990-talet, av finländare. Denna kolonisation berör även Östergötland.

Flyttningsrörelser mellan Finland och Sverige under medeltiden

Grunden för den medeltida emigrationen från Finland till Sverige var, förutom kyrkliga och statliga kontakter, de allt tätare handelsförbindelserna.3

Det finska borgarskapet begränsades inte till de finska städerna Åbo, Viborg, Borgå, Ulvsby (Björneborg) och Raumo, samt köptorget vid klostret i Nådendal. Utan många borgare i bland annat Stockholm härstammade från Finland. Petter Finvidsson Ålänning var år 1375 rådman i Stockholm och Staffan Kanse flyttade med sin hustru från Åbo till helgeandshuset i Stockholm år 1485.4

 

Flyttningsrörelser mellan Finland och Sverige under medeltiden.2

 

Därutöver finns i Östergötlands geografiska närhet bland annat nio finnar kända som borgare i Kalmar åren 1412-1471 och tolv finnar som invånare iJönköping 1456-1505. En viss Magnus Finne bodde 1350 i Linköping.5

 

Utöver dessa stadsfinnar förekom spridda, för det mesta små skaror av personer som kallas för finnar på landsbygden i Östergötland och så långt ned som till Småland.6 Enligt en karta av Richard Broberg från 1980 fanns finnar i städer som Norrköping, Linköping och Skänninge. Broberg anger endast beläggorter, icke antal personer på varje ort.

I Linköpings stifts- och länsbibliotek finns ett dokument från Arboga den tredje mars 1383 och i det kan man läsa att Alvastra kloster "byter bort fem tomter och en kvarnström i Norrköping", jämte ett flertal jordegendomar med Bo Jonsson Grip. En av dessa övriga jordegendomar, brukas av en finne i Motala. Dokumentet berättar om "en tomt som Niklas Finne har".7

Slättbygden i Östergötland var tidigt befolkad, där fanns inget utrymme för finsk bosättning, om de inte var landbor till stormännen eller den rika sverkerska konungaätten alternativt dess motsvarighet som växte fram i Bjälbo.

Under forntiden och den tidiga medeltiden kan en stor del av de östgötska trälarna ha varit av finsk eller baltisk härkomst. Det enda fall där nationaliteten hos en svensk träl nämns, är det fråga om en karelare: en Asmus Lang förordnande i sitt testamente att en träl vid namn Karelus skulle få friheten. Han var sannolikt krigsfånge.8

Krigsillustration ur Olaus Magnus "Historia om de nordiska folken", år 1555

 

Krigsillustration ur Olaus Magnus "Historia om de nordiska folken", år 1555.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I skogsbygden, både norr och söder om slätten, som tog emot sina flesta invandrare på medeltiden finns det flera ortsnamn och sägnersom berättar att finnar koloniserade ödemarken.

En viss invandring kan ha skett efter Digerdöden, då ett stort antal gårdar blev öde efter pestens härjningar i Östergötland. Ett flertal av dessa ödegårdar stod tomma i ett par hundra år, som till exempel gården Falla i Horns socken.

I Linköpings stifts- och länsbibliotek finns ett pergamentsbrev från ett ting i Skärlunda den 14 september 1377. Målet gällde ett jordområde i Hult, också beläget i Horns socken som genom arv tillfallit en man som hette Magnus Niclisson. Brevet lyder:

"Alla dem som detta brev höra och läsa hälsar jag Ingjaldo Gustafson, evärdeliga med Gud säljer jag med detta brev beskedlige mannen Magnus Ingasson halva den jord, allt vad som Magnus Niclisson ärvde i Hult och efter sin fader fått uppbära, för åtta marker penningar, honom och hans arvingar, för vilken jord, som (liksom) av honom fråndömda Finneve nybyggnad i Flöthem, för det han rånade hästarna i tjänst hos Joan Ballinger som hängdes, och så för det han sedan gick med Amund Skyrto, därför kan jag den samma jord honom sälja och fastighetssigillet där uppå fästa som lagligt och rättvist vara bekommen.

Carl Ceppumolis häradshövdinge sigill fine (slut). Sigill.

Befallningsman Peter Magnusson med Anders Dinne Magnusson i Kärra, Inge Abaak Hemmingsson i Sätra.

Skrivet i Skärlunda Anno Domino ettusen trehundra 77 septembris 14. Rätt utdraget intygas med mitt sigill IG."

Av innehållet i detta brev framgår att den namngivne Magnus Niclisson varit ägare till en gård som hette Finneve och tillhörde Flytthems by. Denne Magnus Niclisson hade haft tjänst hos Joan Ballinger och denne hade stulit hästar och för detta blivit hängd. För sin medverkan i detta hade Magnus Niclisson blivit fråndömd äganderätten till gården Finneve. Han hade sedan ärvt efter sin fader en halv gård i Hult, och även blivit fråndömd denna efter någon förseelse. Denna halva gård såldes sedan till Magnus Ingasson för åtta marker penningar.

År 1377 då tinget i Skärlunda hölls var Kinda härad, tillika med häraderna i Tjust och Ydre, ett eget län under den vid Gamlebyvikens mynning belägna borgen Stegeholm. Detta län var denna tid förpantat till den kände jorddrotten Bo Jonsson Grip.

År 1377 var enligt pergamentsbrevet, Finneve ett nybygge i Flytthem, men det kanske ej var den första bosättningen där, ty ett kvarts sekel förut hade Digerdöden gått fram över vårt land, och en tredjedel av befolkningen dog, och många gårdar blev öde.

När Finneve blev en egen gård utan någon anknytning till Flytthem är ännu okänt, men 1571 var det i utdebiteringen till detta års Älvsborgslösen redovisat som en fastighet som beboddes av en självägande bonde.9

Anton Ridderstad skriver i sin beskrivning över Östergötland att byn Finede (före 1825 Finneve eller Finnede) först skulle varit brukad av finnar under medeltiden och att det ursprungliga namnet skulle vara Finnheden.

Enligt Ridderstads ord:

"Det säges, att finnar varit de första som brutit bygd här och skulle gårdsnamnet Finede (Finnhede) tyda härpå."10

Det som belägger uppgiften är att syd och sydväst om byn finns ett stort område där hopplockade stenar vittnar om forntida svedjning.

Andra tolkningar är att platsen har sin grund i ordet Finneved (ved betyder skog).Ett rättegångsprotokoll från år 1686 kallas byn för Finnvede.11 Enligt dessa teorier så har namnet förut ansetts ha ordet hed som grund för de två sista stavelserna, men med stavelsen ve eller ved som ändstavelse skulle det säkert vara en hänvisning till skog.

En gammal sägen från trakten berättar att en troligtvis helt oskyldig trollkarl som hette Finn blev ihjälslagen där bykällan nu finns. Efter den händelsen skulle källan ha börjat flöda. Oavsett vad rinner källan ut ur en bergspricka och sinar inte ens under torra somrar. Runt källan har man hittat massor av ben och dessa visar att källan var föremål för avgudadyrkan, kanske av byns första finskspråkiga befolkning.12

När finnarna kom till Sverige på medeltiden bar de med sig mycket små flyttlass. Det de förde med sig var utsäde till den första sådden, kniv och yxa. Desto större var bagaget med folktro, riter och folkmedicin. När finnen bestämde sin boplats var det viktigt att det inte fanns några underjordiska väsen som kunde störa. Han kunde därför besiktiga platsen genom att lägga örat till marken för att försäkra sig om att det var tyst och stilla i underjorden. Det ansågs vara förnuftigt att först "provsova" på platsen för att se om man fick en ostörd nattvila.

Finnarna var också trollkunniga. Ett senare dokument från ett ting i Ljusnarberg 1669 berättar om en finne vid namn Pål i Wintermossen som var kunnig i trollkonsten. Pål kunde genom sin trollkonst utpeka tjuvar och återskaffa stöldgods. Pål bekräftade själv sina trollkonster i en skrivelse som lades för tinget sagda år. Det var "en skrift och bomärke utgivet av Pål i Wintermossen, till den ändan att han kunde utvisa tjuvar". Pål berättade också att han förut "gjort därefter och hjälpt folk i detta mål" varefter bödeln vittnade att hans far en gång betalat finnen med tio daler för att han uppdagat en stöld och återskaffat såväl tjuv som penningar.13

Vilka var det då som ansågs trollkunniga? Vissa yttre egenskaper väckte lätt misstankar, likaså hade människor av främmande ursprung, som lappar och finnar, grundmurat rykte för trolldom.14

Enligt en västgötsk uppteckning - från Karby socken - var det oftast finnar och deras käringar som åkte omkring i virvelvindar. Vägen från Finland till Sverige tillryggalade de på en natt. Det var svenska bönder som hade behov av finländare, för att de med hjälp av sin trollkunnighet skulle läsa bort vargar och ohyra från gårdarna.15

I skänningebon Olaus Magnus´ "Historia om de nordiska folken" från år 1555 kan man läsa om de trollkunniga finnarna:

"Ej sällan plägade finnarna, bland andra hedniska förvillelser, hålla vind till salu åt köpmän. Som av ogynnsamma vindförhållanden tvingades att uppehålla sig vid deras kuster, i det att de mot betalning gav dem tre förhäxade knutar, slagna i rad på en rem, med därtill fogad underrättelse att, om de upplöste den första knuten, skulle de få milda vindar, om den andra, finge de häftigare, men om de löste den tredje knuten, skulle de få känna på så våldsamma stormbyar, att de varken skulle kunna speja från fören för att klara sig för skär, eller inombords hålla sig på benen för att bärga segel, eller råda över tillräcklig kraft för att sköta rodret i aktern. Och illa råkade de ut som tvivlade på att sådan kraft kunde finnas i knutarna."16

Östergötland är uppdelat i två bergslagsområden, den större i norr och den mindre i sydost. Landskapets mest kända bruksort heter Finspång och ligger i det största området.

Finspång, som förekommer på flera andra håll i den etymologiskt riktigare formen Finnspång och betyder helt enkelt "finnspången" kan jämföras med det vanliga Finnbro.17

Under medeltiden fick Finspång sitt namn, då det stavades Finspong och var namnet på den spång eller bro som ledde över ån som sammanför sjöarna Bönnarn och Dovern med varandra.18 Finspång - vad själva namnet beträffar, har tydligen sitt samband med inflyttade finnar. Åtminstone förmäler en sägen, att det varit folk av finsk härstamning, som först "brutit bygd" i denna trakt och att deras spång över forsen givit upphov till namnet Finspång eller Finspong som det gamla skrivsättet.19

Men som i många andra fall med ortsnamn som har förstavelsen Finn är uppgifterna om det gamla Finspång vaga. År 1390 fanns i Finspångs by två frälsebönder och en kyrkolandbonde.

År 1390 lämnade häradshövdingen i Bråbo fasta på halvannan spanns avgäld i "östra Finspånga", som Vibjörn i Thoristorp för 5 mark köpt av Niklis i Wigestorp. I 1535 års hjälpskattelängd uppräknas tre skattebönder i Finspång, nämligen Olof, Måns och Nanalf, samt två landbönder, Lodjin och Bengt.20

Om den masugn och hammarsmedja som av ålder legat på platsen, saknar man närmare underrättelser. Gruvdrift lär emellertid ha förekommit i dessa trakter redan på 1300-talet och kanske ännu tidigare.21

Gruvdrift enligt Olaus Magnus i "Historia om de nordiska folken", år 1555 I det sydöstra bergslagsområdet med centrum i Åtvidaberg finns det historiska belägg att finnar har jobbat inom gruvdriften. Första privilegiet för Åtvidaberg är utfärdat av Erik av Pommern 1413, då bergsmännen tilldelades samma frihet och förmåner som kopparbergs-männen i Dalarna. Sannolikt har dock brytningen kommit igång på 1100- och 1200-talen, då det finns en sägen från Bersbo som berättar att getvakterskan Katarina hittade kopparmalm på den plats som senare kom att kallas Katarina- eller Storgruvan.

Gruvdrift enligt Olaus Magnus i "Historia om de nordiska folken", år 1555.

Genom Karl Knutssons privilegieförordning från 1468 frikallades Åtvidaberg från förbudet mot landsköp. Handel mellan bergsmän och borgare samt köpmän från alla håll stimulerades.22Kopparådrorna fanns huvudsakligen i två olika områden, dels i Bersbo (9 km2), dels i Mormorsgruvan (6 km2).23 I Stora kopparberget i Dalarna var brytningen koncentrerad till en stor fyndighet medan Åtvidabergs fyndigheter var spridda över ett större område. Brytningsställen fanns i Värna, Grebo, Björsäter, Vårdnäs, Vist och Kättilstad socknar. Produktionen var dock tämligen blygsam, högst 7 ton per år, jämfört med Stora koppparberget som gav 275 ton.24

Bruksgata i Bersbo.

Av alla de små gruvhål som togs upp i trakten av Åtvidaberg var Bersbo den mest lönande. Där fanns förhållandevis stora kopparfyndigheter. Ett brukssamhälle växte upp och samlade ett stort antal arbetare med familjer. Gruvan hade en blomstringstid under 1400-talet.25

Bruksgata i Bersbo.

De senmedeltida räkenskaperna från kopparbergsbruken i Åtvidaberg omtalarminst 39 manspersoner, några med geografiska binamn: varav en Finne vid sidan av tre Smålänning, en Jute och en Garp.26 Bland masmästare, hyttdrängar, slaggskjutare, uppsättare, bokare, malmslagare, brännare, krossare, limdragare, kolfatare ochforkarlar i de svenska bruken fanns det många finnar.

Finnar hittades inte bara bland jordbundna människor, utan även i Östergötlands skärgård, en livligt trafikerad sträcka på medeltiden. Valdemar Atterdags farledmellan Danmark och Estland, via Finland gick genom Gryts och S:t Annas skärgård i Östergötland.

En del finska och åländska fiskare besökte och bosatte sig i den svenska skärgården. Det finns en uppfattning i bygderna om ett starkt utländskt inslag i kustsocknarnas befolkning, att folk från andra sidan Östersjön i stor utsträckning skulle befolkat skärgården.27

Harstena är en ö belägen i skärgården som tillhör Gryts socken av Hammarkinds härad. Ön sägs ursprungligen blivit befolkad på så vis att en natt i en töckenhöjd forntid, då en orkanlik storm rasade, kom en vinddriven skuta. Med svårighet kunde skutan klara sig mellan bränningarna. De eldar som vid dylika tillfällen brukades tändas på stränderna (ibland falskeligen upplagda för att locka sjöförare att gå på grund), hade slocknat för de lössläppta vindarna.

Vid Harstena var det mörkt. Där vågade man sig in. Ingen människa bodde på ön, det ordnade fyrväsendet kom i långt senare tid.

Till slut stötte skutan på grund och fick en svår läcka. Man trodde nu, att allt var slut, men på ett underbart sätt lyckades man komma i land på den obebodda ön. På morgonen, då dagsljuset började skönjas, lugnade sig stormen. Skutan hade då gått till botten, och föga eller intet hade kunnat bärgas.

De räddade, som var finnar eller ålänningar, ordnade sig nu på bästa sätt. Någon möjlighet för dem att komma från ön fanns icke, så småningom fann de trevnad vid den plats, som upptagit dem i sitt sköte. Vid havet var de från sitt hemland vana, och de tusentals skärgårdsöarna påminde dem om hembygden. Sälfångst blev deras näring, sjöfågel och fisk deras föda. De människor som ännu i början av 1900-talet bebodde det lilla samhället sägs härstamma från de finska eller åländska sjömännen och levde där förnöjda med sin lott.28

Harstena fiskeläge. Motiv av Waldemar Bernhard

Visserligen har man där på senare tid funnit stensättningar från järnåldern, men det hindrar inte att traditionen med den finländska bosätt-ningen har verklighetsbak-grund.29

Harstena nämndes för första gången 1535 och var ett kronhemman på 1540-talet. Öborna arrenderade marken av staten.30

Harstena fiskeläge. Motiv av Waldemar Bernhard

Under åren 1932 och 1933 var Sven Barthel på Harstena. Sina minnesbilder samlade han i boken "Harstena", med illustrationer av Rolf Mellström. Barthel träffade många harstenabor som mindes hörsägner från gången tid, bland annat sägnen om de första kolonisatörerna som kom österifrån, men även annat som att, enligt den då sextiosjuåriga Jonas Olsson, det där i inte alltför avlägsna tider talades en tydlig, från östgötskan skild, roslags- eller ålandsdialekt med stumma, respektive överflödiga h:n o s v.31

Ortsnamnet på ön Harstena (Haresten 1543) är omdiskuterat. Äldre skrivningar visar att den nuvarande ändelsen -a är ett senare tillägg. Enligt en mening är den ursprungliga formen Harghsten (ö) där det elementet är harg - stenröse. Från början kan namnet ha åsyftat ett röse på det så kallade Vårdkasberget med en stor stenvisare, som kan ha tjänat som seglingsmärke.32

På finska är ordet hara en vanlig benämning på lågsträckta kala utskär. Ordet harja( harju ) i sin tur betyder kam, ås och krön. Kanske gav finnarna ett namn på sin ö, som senare har blivit Harstena.

I Finland är det ej ovanligt med tvåspråkiga ortsnamn som Sandjärv och Nohljärv i Ömossa by, belägna i den sydligaste delen av Österbotten. I dessa fall är förledet svenska och ändelsen järv finska i betydelse sjö.33

Det är inte endast på Harstena finnarna bosatte sig, utan även på andra platser i skärgården. I Gryts socken finns det medeltida gårdsnamnet Finndrakö på ett mantal, som år 1493 skrevs Finnaracke och betyder Finnes raka fura.34

År 1543 upptar det ett helt frälsehemman. Finn-leden är säkerligen folknamet finne. Den påfallande frekvensen av Finnamn i Östergötlands och norra Smålands kustbygder hänger samman med att finska fiskare besökte de rikt givande fångstplatserna i dessa trakter och i vissa fall ledde till permanent bosättning.35

Nationalitetsordet finne har föranlett namnen på de två stora Finnöarna i S:t Anna och Gryt socknar.36 Norra Finnön och Södra Finnön delas upp av Finnfjärden. De är skogbevuxna och klippiga.

Norra Finnö har byarna och gårdarna Tyrislöt, Gäddvik och Emtevik, samt sammanhänger i norr med Ekö, Gränsö, Lagnö och Yxnö med flera.

Södra Finnö har byarna och gårdarna Finnö (by), Slättö, Sundö och Getterö. Endast Getterö tillhör Gryts socken, allt det övriga S:t Anna.

Dessa öar och fjärden har i sin tur gett namn åt ett fiskeläge - Finnkroken (Finnkrogen eller ibland kallat för Finntarmskrogen), belägen vid sundet Finntarmen vid Södra Finnö. Denna mycket smala led har stundom påmint om en tarm, därav namnet.37

Innanför Turmelfjärden finns Ålänningsskär.38 Östgötarna kallade inte alla österifrån för finnar, utan dagens finländare var uppdelade i finnar, ålänningar och bottnekarlar med mera. Bottnekarlarna var de som bodde på båda sidor av Bottenhavet. Kanske har byn Bottna i S:t Anna fått sitt namn av dess kolonisatörer? Det finns ett stort antal sådana namn i Östergötland, bland annat Botentorp med tre gårdar i Skällviks socken, nära S:t Anna.39

Linköpings stift var det rikaste stiftet i riket Sverige-Finland under medeltiden. Till rang det viktigaste efter ärkestiftet i Uppsala. Ett stort antal färgstarka biskopar styrde i stiftet. En av dem var Biskop Henrik Tidemansson (1465-1500) som kom från en borgerlig släktkrets - bergsmän i Vånga och borgare i Söderköping. Han skrev lärodikter för det borgerliga samhället och en gudstjänstordning, den i Nürnberg utgivna Breviarium Lincopense (1493), att nyttjas över hela stiftet, som omfattade hela Östergötland, norra Småland, Öland och Gotland.

Birgittinerklostret i Vadstena förväntades att följa domkyrkans gudstjänstritual. Överhuvud taget intog det birgittinska komplexet ett stort rum i Linköpingskyrkans verksamhet. Ett energiskt arbete bedrevs nu för att även Katarina Ulfsdotter, Heliga Birgittas dotter, skulle erkännas som helgon. Riktigt så långt nådde man inte, men hennes helighet kröntes av skrinläggningen av de heliga benen, förrättad år 1489 i Vadstena av ärkebiskopen med Linköpingsbiskopens biträde.40

Skrinläggningen hade föregåtts av ett stort antal intervjuer av personer som hade tillfrisknat då de hade åkallat Katarinas namn eller vallfärdat till hennes grav i Vadstena.

I ett sammanhang har en finsk undersåte varit närvarande för att intyga att ett under hade skett i biskopens hushåll:

"Den aktade biskopen Henrik Tidemani hade en tjänare vid namn Sven Bondesson, vilken blivit sårad i huvudet och det så illa, att man mycket väl kunnat lägga en hand mellan huvudet och örat, och femtioen benflisor blevo bortryckta ur skuldrorna till en längd av en hand. Han råkade härigenom i den svåraste sjukdom. Alla, som sågo honom, ansåg därför, att han oundvikligen måste dö. Några som strävade med att bota honom, fattade då genom gudomlig insikt ett klokare beslut och bådo fru Katarina att i sin välvilja gå i förbön för honom. De gjorde ett löfte till henne, att om han undginge döden, så skulle han personligen vallfärda till hennes grav i Vadstena med sina offergåvor. Knappt hade löftet avlagts , förrän han genast kände lättnad, och hans tillfrisknande framskred från timma till timma, tills han var fullständigt botad. Med stor fromhet fullgjorde han det, som man lovat, förhärligande Gud." Biskopens husfolk, Björn Långe och Anders Finne hade stått som vittnen till händelsen.41

I huvudstaden Stockholm fanns bland prästerna och i klostren individer av finsk härkomst.42 I Östergötland var det främst i klostren man kunde finna finnar. Dominikanerna i Åbo (1249) och Viborg (1392), franciskanerna i Viborg (1403), Raumo (1449) och Kökar (1472) samt birgittinerna i Nådendal (c a 1440) hade utbyte med sina respektive ordnar i Östergötland.

Det fanns under medeltiden två dominikanska konvent i Skänninge, ett franciskanskt konvent i Linköping, respektive ett i Söderköping och ett i Krokek, samt ett birgittinerkloster i Vadstena, vid sidan av andra klosterordnar i Östergötland.

Av de 72 nunnorna i Nådendal som man känner till namnet under åren 1470-1497 var 14 från Vadstena, ett flertal av de finska nunnorna har troligen bosatt sig i Vadstena.43

Nådendal hade goda sjöförbindelser direkt till Sverige. Stockholm och Vadstena var välkända städer. Den förra som huvudstad och den senare som det största och mest betydelsefulla klostret i det medeltida Norden och som var dess andliga centrum.

På 1400-talet hittar man genom att studera ingiftesbreven två kvinnor av bondestånd som var bördiga från det som under medeltiden hette Österlandet, det vill säga Margareta Olofsdotter från Finland och Anna Petersdotter från Åland.44

De måste ha varit fler i Vadstena, liksom i de andra konventen i Östergötland, som hade kontakt med Finland, ty bara under en elva års period kommer fyra nunnor tillbaka från en längre vistelse i Nådendal.

Katarina Bengtsdotter återvänder den fjärde augusti 1445 från Nådendal, som hon förestått i fem år. Fem år senare återvänder Katarina Eriksdotter från Finland. Hon intogs i Vadstena 1428, reste till Finland 1444 och avled 1481.

I diariet för klostret omtalas den 5 september 1456 att Margareta Arvidsdotter och Helena Hinzesdotter har kommit tillbaka från Finland.45 Där hade de vistats i flera år, och de hade i sitt följe prästen herr Karl. Deras hemkomst inträffade söndagen före jungfru Marie födelsedag.46

Redan på 1300-talet fanns finskor i klostret. I Vadstena klosters minnesbok berättas det att på konung Ludvigs dag, det vill säga den 25 augusti, år 1387 ingick i Vadstena kloster två systrar, nämligen fru Katarina Vämundsdotter och Margareta från Finland.47

På 1400-talet kan det finnas ytterligare flera dokumenterade finnar i Vadstena kloster. För år 1461 berättas det i klostrets minnesbok att tisdagen efter Quasimodogeniti, som inföll på Sankt Tiburtius´ och Sankt Valerianus´dag, det vill säga den 14 april, vigde för första gången herr biskop Kätil i Linköping tvenne systrar, varav en var Birgitta Hanusdotter från Norrbotten, en släkting till broder Mikael.48

Norrbottens omfattning på medeltiden betecknade ett betydligt större område än idag på 1990-talet. Norrbotten var landet norr om Bottniska vikens innersta del, den så kallade Bottenviken. Den nordliga delen av Finland, som senare kom att kallas för Österbotten, var tidigare så intimt förbunden med svenska Västerbotten, att de båda landsändarna inte kunde särskiljas i en ekonomisk-geografisk studie rörande medeltiden. Tillsammans bildade de ett stort enhetligt landområde, Bottnen eller Norrbotten, runt hela Bottenviken.

Den äldsta och sammanfattande benämningen på denna geografiska och ekonomiska enhet var Bottnen, vars namn från början avsåg själva havsviken, därpå utsträcktes till kusten runt Bottenviken och senare även till inlandet och lappmarkerna.

Snart kom namnet Norrabotn (Norrabotten) att användas jämsides med Bottnen. Så småningom blev namnet Norrbotten på 1300-talet den helt dominerande benämningen, men trots detta levde det gamla namnet Bottnen kvar under hela medeltiden och användes långt in på 1500-talet, bland annat av Gustav Vasa.

Det är först under 1400-talets senare del som Väster- och Österbotten namnges separat.49

Under de följande åren på 1460-talet och ända fram till år 1494 omnämns norrbottningar i Vadstena klosters minnesbok. Från den sjunde mars 1462 berättas att biskop Laurentius i Växjö vigde en broder till diakon herr Laurentius Mikaelsson från Norrbotten. Denne broder hjälpte Vadstena kloster med sina av Guds beskärda ägodelar.50

Tre år senare, den 12 oktober 1465 upplyser minnesboken att:

"På lördagen i veckan efter vår moder Sankta Birgittas dag avled syster Birgitta Hannisdotter (sic!), född i Norrbotten, släkting till broder Mikael."51

Avslutningsvis, den 31 december 1494, får man reda på att:

"Sankt Sylvesters dag, det vill säga den sista dagen i december månad avled broder Laurentius Mikaelsson från Norrbotten, en from och enkel man och ivrare för den heliga klosterregeln, en av de fyra prästerna, i det 32:a året efter sitt klosterlöfte."52

Från 1416 finns dokument att pilgrimer från Åbo stift fullgjort mödosamma pilgrimsfärder till Vadstena. I Tavastland har man hittat ett pilgrimsmärke från Vadstena, tillverkad under tidsperioden 1450-1515.53 Skriftliga källor, som tänkeböckerna berättar att en från Åbo stift besökt Vadstena i detta avseende och mirakelsamlingarna nämner fyra dito.54

Finlandsfödda fanns även bland samhällets världsliga elit. Ivan Fleming, född i Finland av tysk börd anförtroddes fogdeskapet för Stegeborg (Stäkeborg) år 1435.55

Gravsten över riddaren Tor Bonde Röriksson.

I Vadstena klosterkyrka begrovs en finländsk herreman under medeltiden, ty man hittar en gravsten av brun kalksten som har kantskrift med majuskler och är skadad på några ställen. Dess text på latin, lyder på svenska:

"Herrens år 1413 dog riddaren herr Tord Röriksson och fru Margareta, hustru till riddaren herr Kristiern. Deras själar vila i evig frid."

På mittfältet syns tre snedställda sköldar, placerade bredvid varandra; till vänster finns Vasavapnet, i mitten ett vapen med tre fåglar (Moltke) och till höger Bondevapnet. Hällen är spräckt och lagad tvärs över, något ovanför mitten. Måtten räknar 240 gånger 152 centimeter.

 

Gravsten över riddaren Tor Bonde Röriksson.

 

Stenen är lagd över riddaren och hövitsmannen i Viborg Tord Bonde Röriksson och över riksdrotsen Kristiern Nilssons (Vasas) hustru Margareta Johansdotter (Moltke). Tord Bonde avled enligt Vadstena diariet 21 mars 1417 och begrovs den 2 augusti. Sambandet mellan de båda personerna förklaras av att Tord Bonde var gift med Kristiern Nilssons syster, Ramborg, som levde ännu 1431.56

Redan på medeltiden studerade finnar vid lärosäten i Sverige.57 Den äldsta akademin fanns i Skänninge redan på 1200-talet och var knuten till det dominikanska brödrakonventet - S:t Olof. Dess vitterhet var omtalad. August Strindberg har studerat dess betydelse i sina "Svensk-romanska studier":

"... Den mest berömda bildningsanstalten var kanske den så kallade akademien i Skänninge, om vilken man icke äger några vidlyftigare underrättelser, än dem Echard lämnar i sina mera citerade Scriptores ord. Pred. Där han omnämner att: ´I denna stad fanns en skola som innehade en framstående plats i provinsen Dacia. I denna skola blev Petrus förste lektor såsom brukligt var för dem som återvände från studier i Paris. Han började undervisa i teologi och med denna lärargärning var han sysselsatt till år 1275."58

Det har med stor sannolikhet funnits flera finlandsfödda personer i Skänninge och andra andliga läroanstalter i Östergötland.

Fram till Gustav Vasas regeringstid under första hälften av 1500-talet företogs östgötafärder främst från Finlands sydvästra och västra kust och från skärgården, i någon mån även från Finska vikens nordkust.59

Sedan 1300-talets mitt strävade man att genom lag dirigera Finlands handel i huvudsak till Stockholm. I konung Magnus Erikssons stadslag från 1353-1356 finns följande stadgande:

"Alla män från Finland, utom Åboborgare, från Nyland, Roden, Hälsingland eller Gästrikland, skola ingenstädes driva sin handel med skepp utom i Stockholm, vid bot av fyrtio marker till konungen och staden såsom deras ensak."60

Direktiven följdes inte av handelsmännen i Östergötland eller av finländarna, som trotsade förbudet.

 

1) Kraft 1976, sid 166.

2) Tarkiainen 1990, sid 14.

3) Koivukangas 1981, sid 20.

4) Törnblom 1993, sid 273.

5) Tarkiainen 1990, sid 33.

6) Ibid, sid 33.

7) Nordén 1918, sid 61.

8) Tarkiainen 1990, sid 32. Se även Lindroth 1916, sid 199.

9) Carlsson 1983, sid 42.

10) Ridderstad 1918, sid 651.

11) Carlsson, sid 42.

12) Ibid, sid 42.

13) Hellström-Håkansson 1988, sid 36. Se även Tarkiainen 1990, sid 204.

14) Schön 1991, sid 140.

15) Ibid, sid 158.

16) Ibid, sid 159.

17) Franzén 1982 (I), sid 74.

18)Topelius 1980, sid 197.

19) Widelius, sid 75. Se även Torand (Vallonättlingen 9) 1951, sid 5.

20) Månsson, sid 117.

21) Tagesson, sid 2.

22) Torand (Vallonättlingen 9) 1951, sid 2.

23) Ibid, sid 14.

24) Ibid, sid 2.

25) Ericson 1986, sid 2.

26) Söderberg 1932, sid 213.

27) Reimhagen 1981, sid 25.

28) Ridderstad 1920, sid 149.

29) Kempe 1983, sid 19.

30) Vammarskolan 1991, sid 5.

31) Barthel 1972, sid 15.

32) Franzén 1982 (II), sid 88.

33) Nybond 1988, sid 26.

34) Reimhagen 1981, sid 25.

35) Franzén 1982 (II), sid 40.

36) Ibid, sid 85 och 87.

37) Ibid, sid 84.

38) Kempe 1983, sid 19.

39) Ridderstad 1918, sid 563 och 569.

40) Schück 1987, sid 292-293.

41) Wennerholm 1996, sid 149

42) Tarkiainen 1990, sid 27.

43) Törnblom 1993, sid 273.

44) Nyberg 1991 (I), sid 291.

45) Nyberg 1991 (II), sid 212.

46) Lundberg 1918, sid 181.

47) Ibid, sid 7.

48) Ibid, sid 191.

49) Friberg 1983, sid 43.

50) Lundberg 1918, sid 194.

51) Ibid, sid 215.

52) Ibid, sid 251.

53) Nyberg 1991 (I), sid 385.

54) Ibid, sid 377.

55) Ljung 1948, sid 53.

56) Bennett 1985 sid 35,.

56) Koivukangas 1981, sid 24.

57) Strindberg 1992, sid 60.

58) Nyberg 1991 (I), sid 20.

59) Ibid, sid 20.

60) Ibid, sid 27.

 


Finnarnas historia i Östergötland - Index
Emigration fron Finland