Koti - Hem - Home

Allekirjoita adressi
www.adressit.com/kilgrund

Underteckna vår adress
www.adressit.com/kilgrund

Sign the protest list at
www.adressit.com/kilgrund

Den 21 januari 1977 startades Lovisa I:an. Då tog laken slut. Den försvann efter två veckors drift på Hästholmen och sedan från hela Kabbölefjärden och området ända till Pellinge. Sedan långa tider tillbaka kom det massor med lake i Lovisavattnen. Över sin vik kunde Andersson i lektid få 70-80 lakar per dygn på fyra nät. Gösen började sky områden där den tidigare regelbundet förekom. Ju längre atomreaktorerna har varit i drift, desto längre västerut har miljöpåverkan spritt sig. Fångstbortfallet var alldeles påtagligt för lake, gös och gädda. Med tanke på vildfiskets lönsamhet var bortfallet direkt avgörande. Då fisket hela tiden bedrevs med liknande redskap på i stort sett samma platser är det uppenbart att atomkraftverket var den huvudsakliga förorsakaren av fångstbortfallet. Ålen försvann i början av 1980-talet. Samma sak hände med ålen runt atomkraftverken i Sverige. En sommar före atomkraftverkets tid fångade Andersson 500 ålar. Om inte vattnet är kallt går inte ålen i vinteride och den skall ha ro i september.

Strömmingens rom kunde förr förekomma i metertjocka lager på havsbottnen. Det fanns tusentals lekplatser. På faderns tid kunde de fånga 25000 kilogram strömming på en natt. Rommen förslog till mat också för andra fiskar, såsom siken.
Snäckorna har också försvunnit. Börje Andersson har i olika repriser kolla upp dem på olika stränder från det att de började försvinna omkring 1984. Den vanligaste snäckan är utdöd men finns kvar i vikbottnar som är helt skyddade för Hästholmens vatten. Snäckorna är fiskens mat och fåglarnas. Om vi tar bort ett litet djur från näringskedjan ändrar det på allt annat i denna då vi går högre upp.

Om bottenfaunan dör borde det visa sig först på snäckan. Den kryper och om det finns gifter i vattnet tar snäckan det. Det är det första djuret. Om bottnen dör klarar sig inte snäckan heller. Sanden vid sandstränderna kunde se ut som sandkorn, men visade sig vara snäckor som sjögången hämtat upp som klarat kläckningen från ägg men sedan dött. Då finns det något fel i vattnet, konstaterade Börje Andersson i början på 1990-talet. Nittonmetersgropen i Hudöfjärden var då heldöd.
På grund av fångstresultatet och lång erfarenhet av fiske i skärgården har Börje Andersson entydigt kunnat dra slutsatsen att atomkraftverkens utsläpp har en ytterst negativ inverkan på fiskbestånden.

Hur har myndigheter, politiker och kommuner reagerat på sådana uppgifter?
Sina iakttagelser framhöll Andersson för ett konsultbolag (Vesi-Hydro) vid olika förrättningar redan 1983 - 1984. Vesi-Hydro undvek Anderssons rön och sökte i stället de mest märkliga förklaringar till förändringarna i fiskbeståndet i avsikt att frita Imatran Voima. Anderssons uppgifter och erfarenheter tillmättes inget värde.
Politiker har reagerat nonchalant. En borgåpolitiker reagerade på de rapporter som undertecknad författat och som politikern fick del av med orden att ”jag kan inte göra något åt saken, eftersom rapporten inte är vetenskaplig”. Fiskeriföreningarna har också tigit och nöjt sig med de ersättande fiskodlingarna. De har inte heller alarmerat några myndigheter.

Gerd Söderholm

Allekirjoita adressi
www.adressit.com/kilgrund

Underteckna vår adress
www.adressit.com/kilgrund

Sign the protest list at
www.adressit.com/kilgrund