Kristinestad har producerat energi i flera årtionden, med början från 70-talet. Då offrade man en av Österbottens vackraste fastlandsstränder, jämnade naturen med marken och byggde kraftverk på Björnön. En relativt sett liten kommun har alltså länge dragit sitt strå till stacken vad gäller energiproduktion, och inte utan uppoffringar. Kanske innebär ny teknik att man så småningom kan ersätta det traditionella kolkraftverket med en renare typ av produktion på samma plats. Hur som helst, valet man gjorde då, var ett val som gäller för all framtid. Nödvändigt ur ekonomisk synvinkel, anser säkert många. Om detta finns det troligen olika åsikter, men en sak är dock säker, naturen som en gång fanns där kommer aldrig att kunna återskapas.

Men låt oss söka det positiva - inom kommungränserna återstår ju några tiotal kilometer icke-industrialiserade kustområden, varav en del mycket vackra. Vid närmare granskning kan man konstatera följande vad gäller skärgården i Kristinestads kommun. Den är liten, kompakt, med kustnära holmar, ofta slående vackra klippstränder, i synnerhet på holmarnas västsida. Den har sin egen särprägel, och skiljer sig sålunda från de skärgårdstyper man finner såväl norrut som söderut, dvs de steniga, låglänta skärgårdarna som man förknippar med många platser i Österbotten (och som också har sin charm!). Vidare kan man konstatera att största delen av denna vackra skärgård ligger i Södra Kristinestad, dvs Skaftung-Sidebyområdet.

Kristinestadsborna kan med fog anse sig lyckligt lottade vad gäller möjligheter till rekreation, turistnäringar och havsnära boende ­ en sagolikt vacker stad så väl placerad mitt i det bästa som naturen kan erbjuda. Båtar som glider genom de vackra sunden i Skaftung, Kilens fiskehamn i solnedgången ­ bara ett plock av sådant som fastnar på näthinnan hos besökaren.

Jag råkade befinna mig på sommarstugan i Skaftung då radio Vegas redaktörer drog förbi under sin paddlingsfärd genom Österbottens skärgård sommaren 2006. Vilken stolthet och glädje man kände då de högljutt uttryckte sin beundran för vår skärgård, man jämförde den t.o.m. med Sveriges Bohuslän. I ett uppföljande radioprogram blev de tillfrågade vad som gjort mest intryck på dem under färden, svaret blev bl.a. att Kristinestads skärgård var en positiv överraskning, och att den speciellt förtjänar att lyftas fram eftersom få vet hur fin den är. Nu har då stadsstyrelsen med El Nemr och Utter i spetsen bestämt sig för att lyfta fram denna lilla pärla. Och hur? Jo genom att dumpa ner Europas (troligen) största kärnkraftverk, en eller två reaktorer, rakt ovanpå idyllen! Raskt och beskäftigt ordnas (av staden betald ?) charmresa till Olkiluoto. Förstummad åhör man stadsstyrelsens ordförande bedyra i en radiointervju att man har daglig kontakt med Fennovoima, man gör allt man kan för att underblåsa energibolagets intresse, försäkrar han. Värsta chocken kommer dock då det efter lång tystnad avslöjas att man ämnar klämma in jätteanläggningen mitt mellan Skaftung och Sideby, och bokstavligt talat rakt ovanpå Granskogs fiskförädlingsföretag! Ett företag som i många avseenden är ett mönsterexempel på ett småskaligt, välskött, lokalt förankrat företag som passar bygdens karaktär, och med en ny generation redo att ta över. Vad återstår att säga? Bra jobbat, stadens ledning. På detta vis lyckas ni med konststycket att ge båda byarna ett ordentligt råsop, samt ta bort framtidstron och skapa vånda och oro bland de direkt berörda för mycket lång tid framöver. Dylika processer tar sin tid, och många människor kommer att plågas av ovissheten. Tänk på det, alla ni som anser er sitta i orubbat bo, på lämpligt avstånd inne i stamstaden och pläderar för kärnkraftverket!

Fennovoimas tyska (äger 1/3) och svenska delägare måste tro att de kommit till himmelriket Hemma i Tyskland och Sverige, dit en del av energin skall gå, får man inte bygga överhuvudtaget. Katternös kraft, också delägare i Fennovoima, vågar troligen inte ens föreställa sig vilka reaktionerna skulle bli om man föreslog en placering på jakobstadsbornas vackra Fäbodastrand. Men här söderöver är man generös så det förslår. Naturen är visserligen inte riktigt väl lämpad för ett jättekärnkraftverk (bla problem med vattendjupet, inga lämpliga förutsättningar för kajplatser). Men här är sådant inget problem, varsågoda och ”gör om” naturen! De aviserade åtgärderna skrämmer inte de djärva ledarna i Kristinestad. Ta både kust och holmar, bygg tunnlar under havet tillräckligt stora för att rymma bussar, gräv upp havsbotten … . Miljökonsekvensutredning skall utföras. Stadsdirektör El Nemr slingrar sig i en radiointervju vid direkt fråga om hon välkomnar kärnkraftverk. Hon är ute efter att skapa arbetsplatser, säger hon. Till vilket pris som helst kunde man tillägga, och med medel som samtidigt innebär att redan befintliga sådana försvinner. Men vad exakt är det stadens ledning behöver veta angående effekterna av Europas största kärnkraftverk i en av Österbottens minsta skärgårdar, mitt bland befolkningen? Den omedelbara effekten torde vara uppenbar för vilken förnuftig ortsbo som helst: total förstörelse av omistliga naturvärden, folks hus och hem, förlust av mödosamt skapade arbetsplatser mm. Och det är bara början. Utan att ta ställning varken för eller mot kärnkraft, så kan man konstatera att kärnkraften är en kontroversiell fråga, i mångas ögon rentav skrämmande. I Kristinestads kommundelar har man specialiserat sig på bl.a. potatisodling (Lappfjärd, Härkmeri), i Skaftung har man länge ägnat sig åt fiskodling samt fiskförädling vid sidan om traditionellt fiske, medan Sideby profilerat sig inom turism med Kilenområdet. Hur skall potatisrikena Lappfjärd och Härkmeri framöver marknadsföra sina grödor, även ett litet tillbud räcker för att skapa en negativ bild. Vilken åtgång kommer den utmärkta fisken från Skaftung att ha, om man överhuvudtaget kan fortsätta produktionen? Vad händer med det lokala näringslivet, om t.ex. EU utfärdar strängare direktiv vad gäller odling i närheten av kärnkraftverk? Skall båtturisterna på väg söderut från Kristinestad runda ett jättekärnkraftverk på jakt efter den utlovade genuina skärgårdsmiljön på Kilenområdet? Det blir minsann en charmig helhet! En och annan turistbroschyr lär nog få skrivas om. Staden kan tänka på detta nu då arbetet pågår med den nya hemsidan.

Den mycket omtalade injektionssprutan som kärnkraften skall erbjuda regionen bör också granskas närmare.Vad händer efter det arbetsintensiva byggnadsskedet? Vem drar nytta av det? Vad blir vi kvar med, förutom en tragiskt felplacerad storindustri och sönderslagen miljö? På tidningen kunde man nyligen läsa att Olkiluotobygget stannat helt, för hela arbetskraften firade jul hemma i Frankrike. Vad är det som säger att den permanenta arbetskraften ens kommer att bosätta sig i Kristinestad? Kanske Björneborg som större ort (inom helt rimligt pendlingsavstånd) ter sig mera lockande? Kristinestad kommer ju givetvis inte längre att kunna marknadsföra sig som idyllen i den rofyllda naturen. Vad blir stadens slogan ”Kom och bo i kraftverksstaden, kolkraft i norr, kärnkraft i söder!”

Till detta kan man förstås invända att ingen lever enbart av vacker natur, vilket är helt sant.

Men valet står väl ändå inte mellan att välkomna storindustri i skärgården eller dö som region!

Många kommuner hittar andra utvägar och överlever. Ej heller kan det anses oetiskt och omoraliskt att tacka nej till kärnkraftverk med hänvisning till naturvärden, då kommunen (med sina knappt 8000 invånare) redan inhyser ett kraftverk inom sina gränser. Dylika anläggningar bör ju byggas på redan befintliga industriområden, där infrastruktur redan finns och orörd natur inte ödeläggs. I Kristinestad kan framtiden erbjuda nya möjligheter till utkomst, och nya politiska ledare kan ha andra visioner. Dessutom tror jag inte att kommande generationer kommer att sörja det missade kärnkraftverket, möjligheten är mycket större att de är tacksamma över den vackra miljö de kan njuta av. Ungdomar idag, morgondagens vuxna, förstår mycket bättre att uppskatta sådana värden än vår generation.

Dennis Rundt konstaterar i sin förträffliga ledare (Vbl 20.12.07) att Kristinestads politiska ledning är blind för Sidebys och Skaftungs miljövärden, och påpekar att dessa värden redan kan mätas i pengar, samt att värdet ständigt ökar om byarna inte läggs under kärnkraftverket. Jag föreslår därför en ny resa för stadsstyrelsen, denna gång inom kommunens gränser, till Skaftung och Sideby sommaren 2008. Vi som värnar om dessa byar kan bjuda på guidning och båtar. Det är ett litet pris för oss att betala, om blott vi lyckas öppna ögonen på beslutsfattarna för den miljö vi kämpar för. Och sist en uppmaning till alla som vill bevara våra byar, vår skärgård och kust, samt hela kommunen som attraktiv boningsort - var solidariska, agera, kräv att få veta beslutsfattarnas åsikter, tolerera inte politikernas rävspel! Framför allt, förlita er inte på tanken att hela idén är orealistisk. Den inställningen gynnar ingen annan än Fennovoima. Om agerandet från stadens lednings sida hittills ger en vink om hur ärendet kommer att skötas framöver, kan man bara utbrista : Gud bevare södra Kristinestad för stadens ledning!

Inga-Lill Till, markägare, född och uppvuxen i Skaftung

foto: ss