Kristinestads borgare

När kartan över Sideby ritades sommaren 1693 hade befolkningen i dåvarande storsocken Lappfjärd, dit nuvarande Sideby räknades i ytterligare cirka 100 år, uppnått tusentalstrecket eller i andra ord mer än fördubblats på femtio år. Den fortsatta utvecklingen tedde sig inte lika ljus utan Sverige drabbades av den stora hungersnöden 1697 och strax därefter gick vår unge kung Karl XII in i ett långvarigt krig som slutade åren kring 1720 i en katastrof med avträdda områden i öster och söder. Större delen av Finland lyckades behållas inom rikets ram, men det mångkulturella riket hade minskat rejält i omfång. Inte först år 1735 uppnådde man 1690-talets befolkningssiffror i Lappfjärds socken.

Under 1600-talet växte de första städerna upp i Österbotten. Uleåborg och Vasa tillkom i början av seklet och alltmer som nya marknader för den svenska kronan öppnades på den kontinentala sidan av Östersjön, på grund av segrarna i 1600-talskrigen, så kände den ett större behov av fler städer så att marknaden kunde styras och att kronan kunde få mer in mer skatter. Städer som Gamla och Nya Karleby grundades år 1620, Torneå (i dåvarande Västerbotten) 1621 och så slutligen samtidigt år 1649 städerna Brahestad och Kristinestad. Den sista inom Lappfjärds socken ( karta år 1650 ). Endast stadsbildningen Jakobstad tillkom efteråt, år 1652.

För bygdens fortsatta utveckling var det här en innovation samtidigt som det var en varnagel. Tidigare hade bönderna själva seglat till sina marknader i söder, främst Stockholm och sålt och köpt det de hade behövt ( Bondeseglare från Närpes på Stockholm åren 1541-1608 ). Närmaste städer, Vasa i norr och Björneborg i söder, låg 100 kilometer bort. Hur som helst fanns staden där på Koppön, grundad av generalguvernör Per Brahe och döpt 1651 till Kristinestad. En stad som snabbt lockade till sig en massa lycksökare, ty från och med år 1651 och tolv år framåt garanterades stadens nya invånare tolv års skattebefrielse gentemot Kronan. Samma år var 47 borgare inskrivna och Hans Stålbom dess förste borgmästare. I stadsrättigheterna ingick även ett undantag ifrån bottniska handelstvånget som innebar att städerna i norra delen av det svenska riket fick idka handel endast med Åbo och Stockholm. För att få fart på utvecklingen i den stad som hade fått namn efter rikets drottning Kristina fick man igenom rätten att medelst egna fartyg utskeppa trävaror till Sverige, Tyskland och Baltikum. Områden som till stora delar låg inom riket, men samtidigt poängterades det att främmande köpmän fick inte segla till Kristinestad. Ifall det uppkom skulle last och fartyg beslagtas av Kronan.

 

Tavla målad av Reinhold Weckström utgående från lantmätare Johan Bergentins detaljrika karta över Kristinestad från år 1751

 

Våra medeltida städer har alltid kunnat stoltsera med att ha haft en tyskspråkig borgarklass och många städer som Stockholm, Göteborg och Norrköping har även haft en tysk kyrka inom stadens sfär. Städerna kring Bottenhavet och Bottenviken har mestadels saknat borgare av tysk härkomst. Det har enbart handlat om svenskar och finnar, men inte under 1600-talet utan då hade städerna ett stort antal tyskspråkiga, som i Kristinestad med efternamn som Schröder, Bochmöller och Reichenbach.

Släkten Reichenbach

Den första av släkten Reichenbach som kom till Sydösterbotten var prästfrun Anna Eliasdotter Reichenbach, senare kom hennes bror köpmannen Niklas Eliasson Reichenbach. Hon föddes 1.2.1607 och gifte sig 24.6.1626 med Elias Petri Holmius, som var född i Stockholm år 1600 och hade före ankomsten med sin hustru varit fältpredikant i 30-åriga kriget i Tyskland, alltsedan år 1621, innan han i januari 1634 blev kyrkoherde i Närpes (utnämndes 8.10.1633). Maken var respondens vid prästmötet i Österbotten 1657, samt riksdagsfullmäktig 1643 och 1664. Vid den senare var han medlem i hemliga utskottet. Han dog som kontraktsprost våren 1684. Tillsammans fick de 16 barn, av vilka de flesta dog i ungdomen.

Annas fader hette Elias Reichenbach och var "kommendant" på Vaxholms fästning och bördig från Meissen, Sachsen. Hans födelsedatum torde vara 27.6.1574 eller däromkring. (Synes ej ha varit släkt med den introducerade ätten Reichenbach, som först under det sista decenniet av 1600-talet inflyttade till Sverige. Ej heller torde ovanstående Elias Reichenbach tillhöra Nyköpingssläkten Reichenbach.) I Stockholms tänkeböcker 13.6.1618 omnämns Elias som en av "stadsens" sex skrivare och i Stockholms tänkeböcker 28.2.1624 och 8 maj samma år som stämpelmedelsredogörare.

Annas moder hade namnet Agneta (Agnethe) Berchelts som barn och var ogift 5.3.1599, men kallas hustru i Danzig 16.7.1603. Hon levde ännu 9.4.1625 enligt Stockholms tänkeböcker. Hennes far var apotekare Simon Berchelt från Weimar i östra Thüringen (farfadern i Weimar hade också tillnamnet Berchelt) och innan han kom till Stockholm tjänstgjorde han i Åbo hos apotekare Mathias Erbach (död i Stockholm 1565), som ihågkom sin forne arbetstagare i sitt testamente. Från Åbo flyttade Berchelt till Viborg, där han med största sannolikhet ingick äktenskap med änkan Anna. Hon hade tidigare varit gift med en förmögen köpman och borgare vid namn Donatus Deutschman. Till Stockholm kom Berchelt i början av 1560-talet, för i de historiska källorna står det att han har levererat material och kryddor till Kungliga Majestät åren 1564-1566. Sistnämnda år fick han anställning vid Erik XIV: es hov. Beställningsbrev från hovet fortsatte även under nästa regent och utfärdades för Simon Berchelt 1.6.1579 och 16.12.1586. Den 23 juni 1582 inköpte han för 1100 slagna riksdaler av Gustaf Banér ett stenhus i Köpmanbrinken, i vilket han sannolikt inrymde sitt apotek.

Simon Berchelt var väl ansedd hos Johan III, som inte bara gav honom ett flertal förläningar utan också aktivt hjälpte honom i en svår ekonomisk fråga. Den gällde en fordran på 7500 daler gentemot staden Lübeck, som orättmätigt hade lagt beslag på gods tillhörande hans hustrus förre make Donatus Deutschman. Då allt hopp att lybeckarna skulle återge godset var ute, beordrade Johan III sin köpman att till Berchelt utbetala den omstridda summan och sedan avdra densamma på staden Lübecks fordringar på varuhuset i Stockholm. (Kungligt brev 14.8.1579, jämför Stockholms tänkeböcker 1578-1583.)

Under Johan III: es sista levnadsdagar år 1592, då ingen läkare fanns att tillgå, vårdades han av Berchelt. Denne tog själsligen hand om en levnadstrött konung, fylld av bekymmer efter en massa motgångar. Väl kunnig i sitt yrke kunde Simon Berchelt dock inte hindra dödsförloppet efter en häftig hjärtattack. Berchelt balsamerade kungens lik och nedtecknade en skriftlig redogörelse härför.

Närpesprostinnan hade två kända bröder varav den förste redan är omnämnd och kommer att senare få en utförlig levnadsbeskrivning. Den andre, deras gemensamma bror hette Elias Eliasson Reichenbach och var snörmakare vid hovet i Stockholm. Enligt Nikolai (AB) vigselbok gifte han sig den 20 maj med Anna Nilsdotter. Hon dog före honom, så han vigdes andra gången med någon okänd till namnet. Elias blev begravd 11.1.1669 i Tyska församlingen. Bouppteckning över honom upprättades samma år (BOU 1669: 230, SSA).

Barn i 1: a giftet var:

a) Gertrud Eliasdotter, gift med amiralitetslöjtnant Erik Emporagrius, i hans första gifte. Han gifte sig en andra gång med svägerskan Catharina Eliasdotter Reichenbach (se nedan).

b) Elias Eliasson, bokhållare, född i Stockholm, döpt i Nic. 24.9.1664. Han kallades Elias Reichenbach den yngre. Inskriven i Uppsala universitetsmatrikel i oktober 1653 som "Elias Eliae Holmensis". Inskriven vid Åbo Akademi 1660. Studerade även vid universitet i Lund. I Akademiska konsistoriet i Uppsala upplästes 16.6.1672 "Academiae Carolinae i Lund bref, der i begäres, att Consist:m acad:m här will tillhålla twenne studiosos Thorerum Borg och Eliam Reichenback att edeligen confirmera sin attest, som de gifwet hafwa hospitals föreståndaren i Lund Swen Jonsson, då desse bägge studenter der (i Lund) woro". Vilka år han vistades i Lund är okänt.

c) Catharina Eliasdotter, gift med amiralitetslöjtnant Erik Emporagrius, i hans andra gifte. Han gifte sig första gången med systern Gertrud Eliasdotter.

d) Samuel Eliasson.

e) Elisabeth Eliasdotter.

f) Petter Eliasson, "Eliae Reckenbacks" son Petter döptes i Storkyrkan 1650-09-08.

Barn i 2: a giftet var:

g) Johan Eliasson, f. 166(1).

h) Anna Eliasdotter, f. 166(2)

i) Peter Eliasson, f. 166(5). Det innebär att den förre Pet(t)er måste ha dött i barn- eller ungdomen.

Om Elias Eliasson Reichenbach finns inget mer att förtälja, desto mer om syskonen som bosatte sig i Sydösterbotten. Systern Anna Eliasdotter Reichenbach fick som sagt 16 barn, av vilka de flesta dog i ungdomen. Sju nådde vuxen ålder och om tre av dem finns följande att berätta:

Sonen Jakob Eliasson Holmius blev pastor i Närpes 1694, även om han redan 1683 var utnämnd "pastor i survivance" efter sin far, men i brev av den 1 juli 1684 förklarade dock konung Karl XI, att den gamle kaplanen Brennerus först borde njuta befordran till detta pastorat, efter vars död 1694 Jakob Eliasson Holmius således detsamma fick tillträda, men levde ej längre än till 1697. Jakob som föddes omkring 1631 höll i yngre åren vid Åbo Akademi en latinsk oration: in proverbium: Heroum filiinoxa, tr. 1655 in 4:o och var näst förut Sacellan i Korsnäs. Han var gift med den "tyske" borgmästaredottern Margareta Hansdotter Stålbom, från Kristinestad, som levde år 1675, och benämndes änkling 1680. Redan samma år var han omgift med Valborg Biugg. En av hans döttrar Anna Jakobsdotter Holmius, var gift med juristprofessorn Ax. Kempe.

Dottern Katarina Eliasdotter Holmius gifte sig med kaplanen i Närpes Karl Johansson Hoffrenius, sockenadjunkt 1698, kaplan 1710, död 1738. Karl var son till borgmästaren Johan Hoffrenius i Kristinestad. Deras barn var Anna Karlsdotter, gift med kyrkoherden i Salo Gustaf Bogman och Magdalena Karlsdotter, gift med Sacellanen i Korsnäs Israel Brenner, i han senare gifte.

Dottern Kristina Eliasdotter Holmius, som var i någon mån imbecill. Den i Kristinestad år 1692 antagna borgaren Klaus Sundberg gifte sig med henne, efter att han i ett års tid vistats i prästgården i Närpes trots att han visste om den blivande hustruns bristande intellekt. Efter giftermålet låste han in sin hustru i en gårdsbyggnad och påbörjade en blomstrande affärsverksamhet.

Brita Mickelsdotter Lång döms att mista livet

Anna Eliasdotter Reichenbach avled 11 januari 1668, och begrovs i Närpes 16 februari samma år under ledning av biskop Gezelius. Anna Eliasdotter Reichenbachs död ledde till en häxprocess och dödsdom för Brita Mickelsdotter Lång från Övermark. I Övermarks historia, av K. V. Åkerblom (Vasa 1947), kan man på sidorna 223 och 224 läsa om händelsen:

"Vid hösttinget 1667 klagade prosten Holmius "på det högsta" över att hans hustru, Anna Eliasdotter Reichenbach, den 9 och 10 mars samma år "fått ett underskott (svullnad) först på handleden, sedan i armbågen, dädan till axeln allt sedan till fot igen." På samma sätt hade de gått "på andra sidan från hand och intill fotleden." Hon hade därigenom utstått stor sveda och värk, varmed hon drogs och pinades fortfarande. Hon påstod sig ha tillskyddats detta av onda människor och skyllde slutligen på sin legopiga Brita Mickelsdotter Lång. Också prosten trodde, att Brita var orsaken till prostinnans krämpor. Han lät därför höra vittnen, bl a prästgårdsnyckelpigan Kristen Grelsdotter, för att "förbinda" Brita till gärningen. Kristen vittnade, att Brita föregående år tagit av henne och "slagit henne med vänstra handen ett munslag". Brita hade då "undsagt och kallat henne till spöke", "och strax därefter blev hennes hand uppsvullen, att hon intet kunnat hava ro, förrän hon fick bot och smorde sin hand med olja."

Förhöret blev vidlyftigt. Flera obetydliga exempel på signerier från Britas sida framdrogos, och stor vikt fästes vid dem. Brita dömdes att med elva vittnen edligen fria sig, om hon kunde. Det blev naturligtvis omöjligt för henne att få så många edgärdsmän, då alla med prosten i spetsen blint trodde på trolldom.

Vid följande ting (15 febr. 1668) fortsatte prosten åtalet. Nu hade han, sonen, sockneadjunkten Jakob Holmius, att på sina vägnar fordra "den edgång, som trollpigan (!) Brita Mickelsdotter Lång i Övermarken blev i förlidet ting pålagd i detta ting att gå." Prostens hustru hade sedan mitten av april 1667 varit sjuk och den 11 januari 1668 dött. Hon hade åtskilliga gånger påstått, att det ej var en naturlig sjukdom, utan att hon blivit förgjord av en ond människa, nämligen Brita Lång. Denna beskyllning hade blivit upprepad i predikstolen (!) efter likpredikan, som hölls av ingen mindre än biskop Johan Gezelius (d. 16 febr. 1668), "då hennes (Annas) personalia och levernesomständigheter blevo skriftligen avkunnade." Brita svarade nu vid tinget, att hon varit i prästgården och gjort avbön hos sin förra matmoder för att hon förtörnat henne, men nekade till att hon gjort avbön för det hon beskylldes för. Hon hade ingen, som vågade ta henne i försvar. Lagläsaren hade redan i början av protokollet stämplat henne som "trollpiga". Brita dömdes att mista livet. (Finlands Riksarkiv — volym 63, 30 bladet i volymen — 2.9.1667 och 15.2.1668 samt likpredikantr. 1668.)"

Hennes make Elias Petri Holmius gifte om sig 8.10.1670 i Åbo med änkan Kristina Johansdotter Walstenius och ännu en tredje gång, med Kristina Nilsdotter Ringius, änka efter Johan Forss eller Pictorius. Han hade i andra giftet en dotter.

Annas bror Niklas Eliasson Reichenbach måste ha lockats av de möjligheter som den nygrundade staden på Koppön hade att erbjuda. Systern kan ha lockat till sig honom för han hade en livlig kontakt med prostfamiljen i Närpes. Han lär ha kommit till Kristinestad under de tre första åren, för Reichenbach finns inte bland de borgare som svär borgareden under tiden 1652-1699. Han byggde sig ett hus till sig och sin familj bredvid Anders Hanssons hus på Havsgatan, som stod mellan Hans Bochmöllers och Niklas Reichenbachs hus, på en tomt som var 96 1/2 alnar lång och 31 alnar bred.

 

Handelsmöjligheterna lockade Niklas Reichenbach till Kristinestad.

 

De första åren är uppgifterna knappa. Till exempel hade år 1653 pigan Malin Sigfridsdotter först tagit städsel hos Niklas Reichenbach, men tyckte att denna plats var dålig och tog anställning hos Henrik Östensson. Den uppkomna situationen föranledde gräl mellan borgarhustrurna, som till sist kom överens om att pigan först skulle tjäna hos Reichenbachs till Mikaelidagen och därefter flytta till Henrik Östenssons gård. Året därefter hade skomakaren Olof i Kristinestad som många andra stadsbor gett sin son som dräng åt andra mer förmögna stadsbor. Olofs son var dräng åt Niklas Reichenbach från januari till midsommar 1654, men husbonden ville behålla pojken ännu längre. Det kunde behövas tjänstefolk i hushållet för Niklas Reichenbach var gästgivare i Kristinestad, vid sidan av andra förmögna stadsbor. Redan i juli 1652 valdes han vid sidan av en annan till dito, med uppgift att erbjuda förtäring och husrum för en rimlig ersättning, och verkade som sådan fortfarande år 1659. För år 1658 nämns det att Niklas Reichenbach hade stora svedjor i stadens skogar och odlade där råg. Samma år stod han till svars i rådstuvurätten i Kristinestad för att han bedrev olaglig lanthandel såsom många andra stadsbor.

 

Niklas Reichenbach representerade Kristinestad under riksdagen 1659-1660 i Göteborg

Allt verkar gå Niklas Eliasson Reichenbach väl till mötes. Han blir allt rikare och med den rikedomen höjs hans anseende. I rådstuvurätten står han som fordringsägare gentemot bönder på landsbygden, t ex år 1658 när Henrik Thomasson som hade köpt en klocka i Stockholm för Reichenbachs pengar står till svars och 1661 (1654) när Niklas Reichenbach är fordringsägare mot gäldenären Simon Thomasson från Östermark, som genast betalar sin farfars skuld á 3 daler.

Niklas Reichenbach representerade Kristinestad under riksdagen 1659-1660 i Göteborg. En detalj på en av kartorna i Petter Geddas kartverk över Östersjön och Kattegatt anno 1695.

Höjdpunkten i Niklas Reichenbachs liv måste ha varit då han representerade Kristinestad vid riksdagen i Kronhuset i Göteborg år 1659-1660. Den riksdag som Karl X sammankallade, men som samtidigt blev hans död då kungen olyckligt nog dog i lunginflammation och hans blott fyra åriga son utropades till kung Karl XI.

Fyrtio borgare i Kristinestad hade valt Niklas Reichenbach till sin representant i Göteborg då borgmästaren Hans Stålbom var frånvarande och en representant var tvungen att väljas. Han måste ha skött sitt uppdrag väl för år 1664 var det åter Reichenbachs tur att representera Kristinestad. Sommaren 1664 befann sig Niklas Reichenbach på riksdagen i Sverige tillsammans med landshövdingen Johan Graan.

Under de här åren finns det mycket information att hitta om Niklas Reichenbach. År 1661 ägde han ett fartyg tillsammans med Lukas Henriksson i Kristinestad som seglade till Stockholm, Isak Månsson var styrman ombord. Man får anta att Reichenbach köpte tjära av bönderna i Sydösterbotten och sålde det vidare till stockholmarna, för år 1658 och 1663 tvistar han om dito i rådstuvurätten då oklarheter uppstått. År 1658 seglade han till Åbo med tjära, båten var så fullastad att kyrkoherden Elias Petri Holmius, hans svåger i Närpes, som tänkte sända tre tunnor humle till avsalu inte fick rum med sina varor, utan de blev kvar i strandboden och skadades där de fick stå mellan tjärtunnorna tills nästa transport kunde tänkas avresa från Kristinestad till marknaderna i söder. I bästa fall tog det bara en vecka att segla emellan Kristinestad och Stockholm, en resa som Niklas Reichenbach gjorde åtskilliga gånger under sina glansdagar som rik köpman. Det framgår bland annat av ett skuldebrev som Bertil Eskilsson i Stockholm gav till Niklas Reichenbach den sista juni 1661, för där lovade han att betala skulden samma höst när Reichenbach på nytt kom till den svenska huvudstaden. I september 1662 åtog sig Niklas Reichenbach ett statligt uppdrag, att föra kronofogdens pengar till Stockholms amiralitet. Samma vår, den sista april städslade han sig en dräng. Denna dräng gav Reichenbach problem.

Bristen på tjänstefolk för de nya borgarna framgår vid ett flertal konflikter som hölls i Kristinestads rådstuvurätt. Ett exempel är om en piga, vilken Niklas Reichenbach tvistade med Olof Snellman den 1 december 1662, efter att ha erbjudit flickan högre lön än Snellman.

Ett annat utspelar sig under tiden 21-30 januari och den 23 februari 1663 om hos vem Mats Johansson från Stockholm skulle städslas? Niklas Reichenbach hade dock städslat drängen i Stockholm och lovat denne 24 daler, så borgaren Anders Hansson i Kristinestad, granne med Reichenbach som lovade en daler mer blev dömd till böter för att ha lockat en annan borgares tjänare. Kristinestadsborgarna höll dock på att förlora stockholmaren helt i sikte, då hemmansägaren Henrik Matsson från Näsby i Närpes lovade honom hela 180 daler och kläder för 60 daler ifall han lovade att gå in i armén som soldat istället för Henrik. Vad som hände med Mats Johansson från Stockholm framgår inte, men jag kan tänka mig att han åtminstone första året var tvungen att ta tjänsten hos Niklas Reichenbach. Kanske han senare for som soldat för att försvara Stormaktstidens svenska gränser?

Familjen Reichenbach upprepade gånger i rådstuvurätten

I rådstuvurätten uppkommer familjen Reichenbach så många gånger att det inte går att nämna dem alla, men det verkar vara som med åren så blir det allt oftare till Reichenbachs nackdel. Inledningsvis är det tvister som nog verkar vara hårda, men som inte ger någon sämre dager för familjen. T ex våren 1661 då familjen hade bockar och getter, men med dem verkade de sluta kvickt för grannarna drog in Niklas Reichenbach till rådstuvurätten för att djuren betade av deras kåltäppor och åkerlappar, vilket kunde resultera i stränga straff om det återupprepades eller i rådstuvurättens protokoll för den 15.01.1663 kan man läsa om hur Niklas Reichenbachs hustru Anna Henriksson blivit hotad av en raumobo vid namn Johan Eskilsson som haft kniven i handen och uttalat de hotfulla orden, som först inleddes med okvädingsord om vilken satmara hon var och följdes av hotelsen att han skulle slå henne och skära bort näsan:

"Sijne Pärkellän ia förbannattu Ihminen, Jos mine siun Nänäs påis leikaisin ia löysin sinua wasta sutt."

Fyra år tidigare utspelade sig en annan mer lustig episod. Bertil Henrikssons hustru gick runt på gatorna och pratade för sig själv, hon gav stadsborna öknamn och sommaren 1659 togs det upp i rådstuvurätten, för det ansågs nog inte vara alltför lämpligt att döpa sina medmänniskor till Meskebuuk (borgmästaren) eller dylikt. Niklas Reichenbachs hustru kallade hon för Wiripä, som torde vara finskans veripää.

 

Boskap i Tjöck fick Niklas Reichenbach att dra sina barns kusin till rådstuvurätten 1662. Niklas Reichenbachs bristfälliga kunskaper i svenska torde vara förklaringen till att hans hustru oftast var i hans sällskap på rådstugan eller så var hon lika processugen som maken.

 

Ovan berättade jag om Niklas Reichenbachs tvist med sin svåger kyrkoherden Holmius i Närpes, i rådstuvurättens protokoll för den 20.9.1662 finns en bilaga som utgör ett brev ifrån dennes son till samma rätt. Historien har sin utgångspunkt i att hjälpprästen Jakob Eliasson Holmius har lovat Niklas Reichenbach att sälja sin boskap i Tjöck till denne, men då Reichenbach reste till Lübeck under sommaren 1662 så sålde han kreaturen till Per Mårtensson som kom till prästgården i Närpes och ville betala kontant för djuren. Då det var osäkert när Reichenbach skulle komma tillbaka sålde han dem till den hugnande och vältalige spekulanten. Det skulle han inte ha gjort för strax därefter kom Niklas Reichenbach hem och satte igång en process mot sin svågers son och anklagade honom för bedrägeri. Denne i sin tur hoppades kunna fördela boskapen mellan borgarna. Hur denna historia slutar framgår inte, men är ännu ett bevis på att dåtidens människor processade alltid, inte olikt dagens USA.

Många tidiga kristinestadsbor gjorde konkurs, näringsverksamheten var nog inte alltid så lönande i den nya staden och fr o m 1664 var stadens borgare skyldiga efter de tolv skattefria åren att betala sin del till Kronan. Borgarnas kunde gå i konkurs om deras fartyg förliste och orsakerna till varför Niklas Reichenbach ekonomi blev allt sämre kring decenniets mitt framkommer inte, men i rådstuvurätten är det hans tur att bli gäldenär.

Niklas Reichenbach gör konkurs

År 1663 är det Jören Matsson från Ilomola som kräver av gäldenären Niklas Reichenbach 7 daler; alla räkenskaper bör göras. År 1665 inkrävs en skuld alltsedan 1644 av Fants stärbhus och man uppmanar Reichenbach att fara till Vasa och klara upp sin omstridda räkning. Han far inte och bestrider en del av skulden som är på 99, 04 daler. Saken överförs till Vasa. Skulden består av pengar, salt och tyger i små rater. Och Mats Sigfridsson från Ilomola kräver år 1665 (1663) av densamme genom ett skuldebrev 100 daler och 3 skålpund tobak i ränta. Troligtvis är densamme Mats Sigfridsson i Kauhajoki i det forna Storilmola som i rådstuvurätten år 1676 åter kräver sina pengar á 100 daler och denne gång anses det att en förteckning bör göras över Niclas Reichenbachs egendom när han har så många skulder. Ännu tydligare framgår då gäldenären Mats Thönnesson från Kauhajoki år 1681 äskar efter en minst 20 år gammal skuld á 50 riksdaler kontant med en årlig ränta á 12 daler, men Niklas Reichenbach har inte råd att betala på grund av många andra skulder. Han är helt ruinerad och har inget eget hem längre och försätts 1687 i konkurs.

Niklas Reichenbach gjorde konkurs på grund av att han var skyldig så många pengar. Skuldprocesserna blev dock ofta långvariga, man brukade uppskjuta dem genom nya löften eller genom nya lån, sålunda hade svågern Elias Holmius från Närpes år 1671 en fordran på Niklas Reichenbach som uppgick till hela 600 daler.

Skulden till kronan och fogden Hans Jönsson var störst och bestod av 2236, 03 daler för vars betalning hans egendom skulle beslagtas enligt rådstuvurättens protokoll 1664. Reichenbach lyckades skjuta fram konkursen genom att erlägga 800 daler, men det återstod ett lass tjära och skatterna för hemmanet. År 1667 så blev konkursen verklig då på fogden Albrecht Gerdens skriftliga begäran utbjöds Reichenbachs egendom som lagt i kvarstad för svarandens skulder under hans frånvaro och utan hustruns vetskap. I Kristinestads rådstuvurätt den 16.5.1668 framkommer det på nytt att Niklas Reichenbach gjort konkurs och att hans egendom utbjöds till borgenärerna. Hans styvson Per Mårtensson Rundel gav detta datum 200 daler till föräldrarnas försörjning då dessa ruinerats, men med kravet att han skulle tilldelas en båt som seglat till Stockholm.

Handelsmän i Kristinestad, som Niklas Reichenbach hade många skjul och bodar. I dåliga tider gapade de tomma och konkursen stod nära inför köpmannens dörr.

 

Den 17.7.1671 köpte Mats Persson sin svärfars Niklas Reichenbachs gård av fogden Gerden. Han var gift med Agneta Niklasdotter Reichenbach (Enligt "Kristinestads historia 1", sidan 186 där hon en gång nämns vid namn hette hon Agatha Niklasdotter, men artikelförfattaren tror att det är en felstavning av Agneta Niklasdotter. I alla fall är hon dotter till Niklas Reichenbach.) och var själv hemmahörande från Härkmeri i Lappfjärd och svurit borgareden i Kristinestad 11.12.1652. Före köpet av sin svärfars gård vid Havsgatan i Kristinestad omnämns Mats Persson några gånger i de historiska källorna. År 1662 hade han sålt en häst för 16 daler till Mats Jakobsson i Pörtom. Hösten 1666 svär han vicerådmansed. Omkring år 1670 beställde han och Thomas Bertilsson en båt hos sastmolaborna Erik Bengtsson och Mikael Markusson.

 

Niklas Reichenbach lämnar Kristinestad och bosätter sig i Sideby

Det verkar som om Niklas Reichenbach lämnade Kristinestad de här åren och bosatte i Sideby i Lappfjärd, inte så långt ifrån Härkmeri där svärsonen kom ifrån. Niklas Reichenbach finns upptagen som Sidebys andra namngivna gästgivare från och med år 1671. Troligtvis på Kars, för Hanses som senare blir gästgivaregård under hans svärson Eskil Simonssons tid som gästgivare och postbonde ägs under de här åren av "Zachris Thomassson i Sideby".

Klockstapeln som restes i Kristinestad åren 1674-1679 hade som byggmästare "Zachris Thomassson i Sideby". Han bodde åtminstone 1675, men troligtvis ännu 1677 och 1681 på Hanses hemman i Sideby, troligtvis är det samme byggmästare Zacharias Thomasson i Ikkeläjärvi i Kauhajoki som ursprungligen skulle uppfört Ulrika Eleonora kyrka år 1700, men vars kontrakt bröts av någon okänd anledning. I alla fall är det möjligt att han sålde Hanses på 1680-talet till Eskil Simonsson som kom att använda huset som gästgiveri. Det kan vara att byggmästaren Zachris Thomassson hade uppfört sig en byggnad som passade bättre till gästgiveriförrättningen?

 

Ulrika Eleonora kyrka från år 1700 och den yngre klockstapeln uppförd 1702-04 av Matts Larsson Murick.

Den 11.10.1675 tas det upp i rådstuvurätten i Kristinestad ett intressant fall där Niklas Reichenbachs dotter är inblandad. Det måste ha utspelat sig i hans tidigare fastighet på Havsgatan, som svärsonen Mats Persson hade köpt. Erik Larssons hustru Karin Thomasdotter förlorade ett 1 1/2 års svin, som återfanns i Mats Perssons bastu försett med dennes örmärken, och därför anklagade Karin Agneta (Agatha?) Niklasdotter för stöld. Svinet var nämligen trots stämpeln det samma som käranden köpt av färjkarlens hustru Karin Eriksdotter.Svarandes piga berättade att ett svin hade rymt för hennes husmor, men en tid därefter när en främmande gris kommit in på gården, hade värdinnan befallt pigan att ta fast grisen, rista örmärken och tvätta bort blodet. Så behändigt hade man försökt få det bortsprungna djuret ersatt. Rätten återbördade grisen till käranden 16.10.1675.

 

När Kristinestad utvecklades försvann grisarna i stadsbilden och efter 1670-talet omnämns de inte mera i rådstuvurättens protokoll. Något man dess före hade skrivit mycket om.

 

Ännu år 1674 ägde Mats Persson hälften av en båt, den andra ägde Mats Simonsson, som seglade till Stockholm med ved, kött, smör, hudar, fisk (gädda), pjäxor och talg. I december 1677 var han dock utblottad och befann sig i Stockholm, där han låtit städsla sig som kronans båtsman, verkar ha rymt dit år 1676. Hans gård såldes den 8.4.1678 till Per Mårtensson Rundel, vilken var styvson till Niclas Reichenbach.

På 1670-talet var Per Mårtensson Rundel bokförare åt rikets drots och mycket välbeställd, och sålde och köpte väderkvarnar i Kristinestad. Samtidigt verkar han haft någon form av social störning för i december 1664 ville inte borgerskapet i Kristinestad anställa honom som ny stadsskrivare trots att han hade rekommendationsbrev från landshövdingen, till stora delar berodde att de inte gillade hans uppträdande vid sidan av praktiska skäl. Den 8 april 1678 köpte han sin styvsvågers Mats Perssons gård, vilken tidigare ägdes av styvfadern. Frågan är hur länge han ägde den för den 27 i samma månad omnämns han som svarande åt Johan Bergman från Vasa, som ersättning, men gården har redan utbjudits åt andra. Långt senare drabbades han av samma öde som sina släktingar, år 1699 levde Per Rundel under mycket dåliga förhållanden i Sideby några mil söder om staden.

Den ekonomiska situationen för gästgivaren Niklas Reichenbach i Sideby var som sagt urusel år 1678. Hans svärson Mats Persson hade rymt till Stockholm och gått in i flottan, osäkert vilket öde som drabbade honom, men sin hustru Agneta lämnade han kvar i Sydösterbotten och vilken bosatte sig hos sin far och strax därefter kom även styvsonen Per Mårtensson Rundel. Den sociala situationen blev inte bättre efter följande händelse.

 

Reichenbachs dotter Annika rymmer till Reval efter att ha stulit pengar av kyrkoherde Holmius i Närpes

Kyrkoherden i Närpes, Elias Petri Holmius hade antagit sin svågers dotter Annika Niklasdotter Reichenbach till "nyckelpiga", men hon visade sig föga värdig hans välvilja och förtroende. Annika skall på inrådan av sin mor Anna Henriksdotter ha stulit av prosten 5 stycken plåtar á 8 dr smt och 1 plåt á 4 dr smt. Vid februaritinget i häradsrätten den 26 februari 1678 blev bonden Påhl Henriksson i Finby och hans hustru Kerstin Henriksdotter anklagade för stölden. Finbybonden hade två av dessa fem plåtar i sin ägo, men sade sig ha fått dem från prostens svågers dotter. Elias Holmius ville väl inte tro på dem för de blev grymt torterade i tingshuset där de fastnaglades på tingshusväggen. Hustrun Kerstin Henriksdotter svimmade av smärtan, då hennes stol undanrycktes och hon hängde i luften och ryggen sträcktes. Då hon "ej mera förmådde klaga sig" hade lagläsare Kristian Backman sagt. "Sij, huru hon Såfwer den dher". Till prosten Elias Holmius sade han: "Behagar dhet Edher?" och denne hade svarat "Nog behagar dhet migh", men fick väl en viss ånger över rannsakningsbehandlingen och gick och ställde tillbaka stolen under hennes fötter. Tortyren fick inte fram något erkännande, varvid prosten fick medge att hans släkting Annika kunde vara skyldig. Hon fängslades, men försattes snart på fri fot, sedan gästgivaren (tydligen den i Närpes) gått i borgen för att hon inte skulle rymma. Det var emellertid just vad hon gjorde. Hon fick hjälp av sin mor Anna Henriksdotter och sin syster Agneta (systern nämndes inte vid namn, men Bror Åkerblom antar i "Sideby sockens historia", sidan 53, att det var denna syster) som bodde i Sideby att på en skuta komma över till Reval (Tallinn på estniska). Där hon försvinner spårlöst.

Bondhustrun Kerstin Henriksdotter i Finby fick missfall efter tortyren och sin hälsa gick därigenom förlorad, även hennes make Påhl Henriksson var rejält mörbultad och ville under nästa års ting få skadestånd för det som hade skett då paret ansågs tämligen oskyldiga till penningstölden. Ingen straffades för övervåldet, för det ansågs så vanligt att använda detta slags tortyr. Prosten Elias Holmius hade förvånats över uppståndelsen kring tortyren och hade svarat lagmanstinget:

"… det icke vara så Sälsamt på denne orthen at Spenna fålck i Handklåfwa, uthan wara ehn praxis Communis… " Dock så några år senare — 1683 och 1686 — förbjöd Karl XI användandet av tortyr i rannsakningsmål, alltså innan någon hade blivit dömd

Annika Niklasdotter Reichenbach försvann spårlöst i Reval. Trots att artikelförfattaren har sökt henne i Estlands huvudstad har hon inte gått att finna. Kanske föräldrarna kom efter några år senare?

Trots allt som hade hänt måste Niklas Eliasson Reichenbach ha varit representativ och haft pondus, för i den här rent ut sagt miserabla situationen lyckas han rädda sitt och sina familjemedlemmars skinn. Han hittar en ny make åt sin dotter Agneta och det blir Eskil Simonsson från Ilmola som namnges för första gången i ett protokoll från ett marsting 1679. I det meddelade gästgivaren Reichenbach att han skulle anta sig en "ung dräng", Eskil Simonsson från Ilmola, till hjälp, då denne hade lovat att gifta sig med hans dotter, "hustru Agneta" (vilket innebar att hon tidigare hade varit gift, troligtvis med tidigare nämnda Mats Persson som rymde till Stockholm tre år tidigare för att städsla sig som kronans båtsman). Tinget fick veta att Eskil skulle få en sons rätt i hemmanet, trots att han visserligen hade upplåtit sitt hemman till sin styvson Per Mårtensson Rundel. Den senare verkar ha varit mindre vetande på sin ålderdom, för i ett marsting 1703 ansågs han ha "fåkunniga åthävor", och kunde lätt utmanövreras till den nye familjemedlemmens förmån.

Niklas och hans hustru Anna försvinner härmed i de historiska källorna, åtminstone i de jag har tagit del av. Agneta Niklasdotter Reichenbach som via sin son Simon Eskilsson blir anmoder till många av dagens sydösterbottningar omnämns för sista gången år 1699. I och med att Eskil Simonsson var bördig från Ilmola, så kan det ha varit si och så med hans svenska språkfärdighet. Kanske just detta förklarar trögheten med kyrkobesök från gästgiveriet i Sideby. För uteblivande första stora böndagen 1699 blev han fälld till 40 mk smt. Själv angav han som orsak skjutsning av resande till Skaftung föregående dag. Men även hustrun Agneta, sonhustrun och sonen Simon Eskilsson hade varit frånvarande i Lappfjärds kyrka.

Källhänvisningar:

• Boëthius, Bertil: "Svenskt biografiskt lexikon, tredje bandet." — Stockholm 1922. Sidorna 330-333 (Berör Simon Berchelts leverne och dennes släktingar).
• Jokipii, Mauno (Red.): "Kristinestads historia 1." — Vasa 1984. Här har vi guldgruvan till denna släktbetraktelse. I personregistret på sidorna 628-651 kan man söka referenserna till olika skeenden i personernas liv. Att uppta dem sidovis känns som en hopplös uppgift, bara Niklas Eliasson Reichenbach omnämns på 40 olika ställen.
• Möller, Pontus: "Släkten Berchelt (Bercholdt), Släktforskarnas årsbok 1997." — Stockholm 1997. Sidan 69-80 (Berör Elias Reichenbach från Meissen, Sachsen och dennes hustru Agnethe Berchelt med egen familj och släkt, främst hovapotekaren Simon Berchelt hos kung Johan III men även övriga Bercheltare).
• Strandberg, Carl Henric: "Åbo stifts herdaminne, ifrån Reformationens början till närvarande tid, Förra delen och Sednare delen." — Åbo 1832-1834. Berör släkten Holmius, men presentationen är en aning råddig.
• Thimon, Gösta: "Stockholms nations studenter i Uppsala 1649-1800. Del 1 (1649-1700)." — Stockholm 1982. Sidan 18 (Elias Eliasson Reichenbach och dennes barn, främst Elias Eliasson Reichenbach den yngre).
• Åkerblom, Bror: "Sideby sockens historia." — Vasa 1975. Sidan 54 berör Eskil Simonssons kyrkobesök.
• Åkerblom, K.V.: "Övermarks historia" — Vasa 1947. Sidorna 223-224, 279-280 (Anna Eliasdotter Reichenbach) och sidorna 226-227 (Annika Niklasdotter Reichenbach).
• Bildmaterialet ifrån 1800-talet eller äldre är från artikelförfattarens privata bibliotek. Fotografierna ingår i densammes bildsamlingar.