VARGGROTTAN

Vems fortjänst?

Vem har vi att tacka för att det paleolitiska fyndet i Varggrottan överhuvudtaget kom att börja undersökas?

Svaret är enkelt — äran tillkommer helt och hållet två personer: dels den geologi- och arkeologiintresserade bötombon Kalervo Uusitalo, och dels geologen, doktor Heikki Hirvas. Båda spelade en väsenlig roll, var och en på sitt sätt.

Uusitalo säger (Vbl 19.10.1997) att han "tjatade" sig till en utgrävning av Varggrottan. Han hade i flera års tid fösökt övertala experter att ta sig en titt på Varggrottan.

Heikki Hirvas Foto: Mikael Herrgård

Men åtminstone arkeologerna var inte intresserade. Slutligen fick dock Uusitalo napp. Geologen Heikki Hirvas besökte Varggrottan i Januari 1996. Redan i maj samma år påbörjades utgrävningarna.

Även den gången (januari 1996) var det emellertid nära besöket inte hade blivit av, säger Uusitalo i Vbl-intervjun. Hirvas har efteråt berättat att han var mycket tveksam. Skulle han inte redan bokat tågbiljett hade han backat ur.

Vi kan med facit i hand konstatera att det var snudd på katastrof här. Alternativet till en arkeologisk och geologisk undersökning var nämligen inte att stället skulle ha förblivit oundersökt, utan alternativet var att stället skulle ha blivit förstört. Det fanns en plan att helt tömma grottan på alla grus- och jordmassor, och göra den till någon sorts kommersiell turistfälla.

Vbl besökte Varggrottan tillsammans med Kalervo Uusitalo redan i maj 1995. "Grotta döljer spår av stenåldern?" rubricerades ett Vbl-reportage den 16 maj 1995.

Redskapsfynd i schaktmassorna

Arbetet med att undersöka schaktmassorna gjordes först summariskt, och följande tursamma händelse inträffade i det här skedet. Då man började schakta ut massorna ur grottan 1996, och hade frilagt ungefär 64 kvadratmeter, märkte en påpasslig observatör ett bearbetat stenredskap i de utschaktade massorna. I det här skedet avbröts arbetet, och Hirvas kontaktade arkeologerna — som ditinitills inte visat det minsta intresse. De ändrade nu åsikt, och tog över huvudansvaret för de fortsatta grävningarna.

Överintendent Paula Purhonen vid Museiverket ber i Vbl 16.10.1997 om ursäkt för att verket inte ända från början deltog i utgrävningarna. "Arkeologer har det felet att det vi inte känner till, det finns inte," säger hon, och är tacksam över att geologerna inte följde arkeologernas exempel.

Det som alla som sysslar med fornforskning kan lära sig av den här episoden, är att det är bättre att åka ut en gång för mycket än att åka ut en gång för litet. För det andra att arkeologiintresserade (och i det här fallet geologiintresserade) är en värdefull resurs som bör tas tillvara. Om inte Hirvas hade råkat bestämma sig för att åka till Varggrottan trots allt i januari 1996, så kanske de föristida redskapsfynden idag skulle ligga inblandade med all annan fyllning i någon parkeringsplats, bortglömda för evigt.

Finlands största grotta

Varggrottan är enligt Hirvas Finlands största grotta (Vbl 16.10.1997)

"Varggrottan är Finlands största grotta, minst 400 kvadrameter stor, 18 meter djup och 25 meter lång. Sprickan i urberget är horisontal, och Hirvas antar att den kan sträcka sig genom hela Vargbergets topp. Grottans öppning kan vara ända upp till en miljard år gammal, men hur gammal grottan är kan ingen säga."

Under utgrävningar sommaren 1997 framkom drygt hundra stenföremål med varierande spår efter bearbetning. Dominerande stenart är jotunsandsten; föremål i kvarts påträffades i ringa utsträckning. År 1998 skriver Hans-Peter Schulz att de stenarter som påträffats är finkornig jotunsandsten (80% av föremålen), kvarts, vulkanit och kvartsit.

Varggrottan
Foto: © Olle Haavisto

Utgrävningarna fortsatte sommaren 1998 och forskarteamet bestod av sektionschef Heikki Hirvas, FL. Pekka Huhta, forskningsassistent Pentti Hakala från Geologiska forskningscentralen, prof. Mikael Fortelius, FD Juha-Pekka Lunkka och FM Pirkko Ukkonen från Geologiska institutionens advelning för geologi och paleontologi, Högne Jungner från C14-laboratoriet vid Helsingfors universitet samt överintendent Paula Purhonen och Hans-Peter Schulz, MA, från Museiverket (Syd-österbotten 9.6.1998).

I samband med den presskonferens som ordnades 8.6.1998 berättade grävningsledaren Hans-Peter Schulz att 1997 års skörd av föremålsfynd varit ca 70, varav 25 st klart bearbetade av människorhand, vilket kunnat fastställas genom en artefaktmorfologisk undersökning.

År 1997 undersökte man en yta på endast 4.5 kvadratmeter. Fynden fanns endast i den lägsta avlagringen. Det finns en stratigrafi i avlagringarna i grottan, och de tre översta avlagringarna var fyndlösa. De övre skikten är betydligt yngre än de nedersta.

Vilken interglacial?

Så snart det stod klart att fynden vär föristida, började spekulationerna om vilken interglacial de härstammade från. Minst 74,000 är gamla måste ju fynden vara, men kunde de vara äldre? Och i så fall hur mycket äldre?

Under 1997 förekom spekulationer om en mycket tidig datering, men dessa har man nu frångått och huvudkandidat är nu Eem-värmperioden (130,000-120,000 år BP), även om endel av forskarna ännu icke utesluter möjligheten av att fynden skulle vara från Saale I-II (220,000-200,000) eller från Holstein-värmperioden (340,000-300,000 år sedan). "Huvudmisstänkt redskapstillverkare" är Homo neanderthalensis, även om de redskap som påträffats inte företräder klassisk mousterien- och levallois-teknik, utan mere påminner om pebble tools-redskap, i synnerhet Clacton-redskap.

Rekonstruktioner av Neandertalare av Eirik Granqvist
Foto: © Staffan Storteir

 

Dateringsmetoder

I en artikel i Populär Arkeologi (nr 3 1998, 3-7) berättar Hans-Peter Schulz att det finns en stratigrafi i avlagringarna i grottan. Avlagringarna bildar 6 olika geologiska skikt. 1997 togs pollenprov från det fjärde och möjligen femte skiktet, skriver Schulz. Pollenanalyserna bekräftade en hög ålder för dessa skikt, genom att pollen från sådana växter påträffades som inte funnits i Österbotten sedan istiden. Schulz nämner blodbok och axljung (brukenthalia), och menar att dessa växter pekar på Holstein-värmperioden (340,000-300,000 BP).

Under grävningarna sommaren 1998 togs också ett stort antal prover för termoluminiscensanalys. Med termoluminiscensmetoden kan man fastställa när markpartiklar senast varit utsatta för solljus.

Rester av fauna påträffades i skikt i (ytskiktet) och är alltså yngre än 8,000 år. Enligt Vbl 9.6.1998 är Pirkko Ukkonen förvånad över att sälben (som med C-14 daterats till 2,500 BP) bevarats så väl i de översta lagren. Detta tyder enligt henne på att grottan konserverar djurben väl.

De arkeologiska fynden är samtliga från skikten IV-VI, skriver Schulz. Som ett av de intressantaste fynden betraktar han ett genom tilltrampning (av människor eller djur) tillkommet "golv" av stenar i skikt IV. Sådana här tilltrampade ytor i vilka stenarna lagt sig tätt intill varandra är kända från centraleuropeiska grottor.

I Varggrottan hittades i anslutning till detta "stengolv" ett fyndskikt med "avslag, träkol och små rester av brända stenar, vilket tyder på mänsklig aktivitet" (s.6). Rester av 4 sannolika härdar påträffades, varav endast två säkra.

De Arkeologiska fynden har man försökt datera genom en analys av slagytorna. Schulz skriver:

"Ett snabbt målmedvetet slag efterlämnar hos redskapet en slagyta som inte kan uppstå genom inverkan av sediment, tryck, frost, eld eller vittring och som kan konstateras genom att de har:

- slagyta med slagpunkt

- bulbus; slagimpulsens reflektion på ventralytan

- koncentriska interferensvågor, Wallner- linjer

Redskapsfynden från Varggrottan kan delas upp i redskap av klappersten (9 procent varav 3 möjliga ensidiga chopping tools, modifierade avslag (21 procent) slagkärnor (10 procent) och avslag (60 procent). Påfallande är att 80 procent av avslagen har en primär dorsal yta och att endast 20 procent uppvisar negativ dorsal yta. Detta gäller för såväl modifierade som övriga avslag.

Redskapen från Varggrottan är för få för att det skall gå att göra en statistisk jämförelse, säger Schulz.

"En jämforelse med utgångspunkt från strukturen på slagmärken och avslag (efter en metod av D. Schäfer 1997: Development of blank attributes of preupper paleolithic flakes) visar dock tydlig överensstämmelse med de centraleuropeiska, äldre paleolitiska fyndinventarier från Bilzingsleben, Clacton on Sea, Memleben, Verteszöllös, Wallendorf och Wangen. Vid jämförelse har den så kallade "trend-strukturen" använts, dvs bestämning av avslagens tjocklek, formen på slagplansrester, slagvinkel, primära/fasetterade slagplansrester, förekomsten av primära/negativa dorsala ytor.

Det finns dock problem med dateringarna, påpekar Schulz. Även om bearbetningstekniken pekar på äldsta paleolitiska tid får man komma ihåg att fynden är få. Varggrottan är en geografiskt isolerad plats vad gäller så tidiga bosättningar, och råmaterialet jotunsandsten är nytt för forskarna. "Gammal" teknik kan ha överlevt längre här uppe i norr än i Central-Europa.

Schulz avslutar sin artikel i Populär Arkeologi med att påpeka att man för många år sedan i Centraleuropa fann rester av en neanderthalmänniska som levt för mer än 250,000 år sedan. "Mot denna bakgrund kan man kanske gissa att besökarna i Varggrottan var en tidig upplaga av neanderthalmänniskan."

 

Besöksförbud

In i grottan får besökarna sedan sommaren 1998 inte längre komma (intervju med Hans-Peter Schulz, Vbl 7.7.1998, se även Vbl 8.12.1998). Museiverket motiverar detta med risken för att grottans tak kan störta in (bortforslandet av material från grottan har skapat rasrisk och grottans tak har satt sig), samt risken för kontamination (utgrävningarna är beroende av naturvetenskapliga metoder, bl.a. för datering, och man är orolig över att besökare kunde äventyra samplingen).

Hans-Peter Schulz säger i en intervju i Vbl (7.7.1998) att grottan redan 1997 besöktes av 5,000 turister och att siffran 1998 kommer att överskridas.

 

Referenser:

• Anon. "Svårtolkade fynd från Varggrottan: inga gäster får längre gå i Grottmannens hem." Vasabladet 8.12.1998.

• Ekman, Mats. "Här är den ‘riktiga’ grottmannen: Kalervo Uusitalo tjatade tills geologerna kom till Varggrottan. Tror stenfynden bara är början." Vasabladet 19.10.1997.

• --- "Grotta döljer spår av stenåldern?" Vasabladet 16.5.1995.

• Kjellberg, Johan. "Stenarna är en världssensation. Människor tillverkade verktygen i Varggrottan för minst 74,000 år sedan. Forskarna entusiastiska." Vasabladet 16.10.1998.

• Nyström, Helga. "Varggrottan får inte bli turistfälla: Arkeologerna betackar sig för Grottmannen stugby och Visitors Center." Vasabladet 7.7.1998.

• Ritaoja, Linda: "Neanderthalare i Varggrottan: Nu är forskarna säkra." Syd-Österbotten 9.6.1998.

• Schulz, Hans-Peter: "De tog skydd i Varggrottan: De första spåren av människor i Norden är mer än hundratusen år gamla." Populär Arkeologi nr 3 (1998).

Artikeln finns tidigare publicerad i Studia Archaeologica Ostrobothniensia 1993-1997, Vasa 1999, ISSN 0782-3649. Den är redigerad för WWW och återpublicerad med vänligt tillstånd av Eva-Liisa Norrman.

WWW-redigering Staffan Storteir

[Tillbaka]

In English: WOLF CAVE A Pre-Ice Age Archaeological Find in Lappfjärd, Finland *** Andra artiklar om Lappfjärd och Bötombergen: Fyndet av den sibiriska sipprankan på Bötombergen Lappfjärds å Pyhävuoren luontoselvitys Naturinventering av Bötombergen   Senaste nytt: Utgrävningar av varggrottan 2004 - 2005. Den 21 juli 2004 påbörjades nya utgrävningar av Varggrottan som planeras bli slutgiltiga och pågå under en tre års period. Lyhyesti Kristiinankaupungin Susiluolasta [PDF] Museiverkets generaldirektör Paula Purhonen svarar redaktör Jan Rydman

 

sydaby.eget.net

Ingångssida

Region

Sydbottnisk Natur