När
sjöfarande sydösterbottningar alltsedan medeltiden och senare
kom hem från handelsresor till Stockholm visste de att de var
hemma när de från havet såg Bötombergen, som
är de största höjderna i det annars platta kustlandskapet
i Kristinestadsnejden. Kyrkoherden i Lappfjärd omtalar 1674,
att sjöfarande folk kände väl till detta berg. De fick
därav den första känningen av land, när de kom
på havet söderifrån, "ty det synes uti höga
bultar".
Redan vid
istidens slut höjde sig Bötombergen 40 meter över havet,
vars högsta punkt idag befinner sig 129 meter över havet.
Landhöjningen tar sig stora proportioner
Kommunen
Bötom omtalas först år 1586 under namnet Norrmarck,
i förhållande till det sydligare Södermarck (nuvarande
Storå), ett par år senare hette byn - som nyligen hade uppkommit
genom nybyggsrörelse Kackarijockij. Vilken den numera också
heter på finska, alltså Karijoki. År 1598 kallades
byn som hade fyra bönder för Böthe och 1599 för
Bötes Finner. Senare kom byn att på svenska heta Bötom.
Byn hade fått sitt namn efter det väster om belägna
bötet, som med tiden döpts till Bötombergen. Pluralisformen
har den fått för sina fem parallellt löpande bergsryggar.
Namnformen Bötom är en fornsvensk dativ pl. på om.
Namnen på
böte uppgår till 116 i Finland, av vilka 52 finns på
Åland, 29 i både Åboland och Nyland samt sex i Österbotten.
Böte
är en vårdkase (På vissa kuststräckor heter den
vard eller varde, på isländska, norska och vissa fornsvenska
dialekter i Norrland heter den viti och båk i Danmark.), en hög
av ved, stubbar och ris, som förr under det gemensamma svenska
rikets tid var ständigt upplagd på vissa högt belägna
platser på berg, öar, holmar och skär utmed de svenska
kusterna runt Östersjön och som tändes som signal, då
fiender närmade sig och att fara var å färde. Det var
mycket viktigt att lokalbefolkningen i tid varskoddes om fientliga överfall,
så att man kunde vidta åtgärder för sitt försvar.
För att eldsignalerna skulle vara vida synliga placerades vårdkasarna
på bergshöjder därav namn som Bötesberg, men även
Kasaböle, Vittisbofjärd och Vårdnäs.
Vårdkase
på Rönö, Östergötland.
Redan i gammal
tid byggde man upp utmed Östersjön ett välorganiserat
signalsystem. Vaktbergsinstitutionen, som troligen hade sina rötter
i vikingatiden, torde ha införts i Finland på 1200-talet,
tidigast på Åland. Den sträckte sig från Blekinge
i söder, längs den svenska kusten norrut och över till
den finländska sidan så långt österut som till
den ryska gränsen, även längs Bottenhavets stränder
fanns denna militära försvarsinstitution. Åtminstone
belägger ortnamn den senare lokalisationen, om mer sporadiskt än
i de mer utsatta farvattnen i söder. Ortnamn där leden böte,
viti (ibland vete eller vitul), kas(a), vak eller vård (vår,
vål, val, vär, vard eller varde) ingår tyder i allmänhet
på att respektive plats på något sätt haft anknytning
till denna signaltjänst.

Karta
över finländska och rikssvenska ortnamn på böte.
Sedan
kartan upprättades år 1937 har man samlat ihop ytterligare
namn, så kartan skulle behöva moderniseras.
(Ur
Ivar Modéer, Namn och ordgeografiska studier, Uppsala 1937.)
Därtill
hittar man på Olaus
Magnus kända nordiska karta - "Carta Marina"
- anno 1539 sex stycken vårdkasar utritade. Han hade besökt
den norra delen av det svenska riket i sin ungdom och kände väl
till de lokala realiteterna, på "Carta Marina"
finns vårdkasar utritade utanför Gävle, Hälsingland
och väster om Kumo i Satakunda, samt på en ö norr om
Åland, på "Sker" utanför Norrköping
och på norra Skottland.
Utbredningen
berättar något om äldre tiders administrationshistoria.
I Olaus Magnus sjunde bok, tionde kapitlet i "Historia om de
nordiska folken" anno 1560 avser vinjettbilden att illustrera
ett vapenuppbåd med hjälp av vårdkasar i ett kustdistrikt.
De tre bergen markera tre olika vaktstationer med var sin strandvakt,
som är beväpnad med hillebard, spjut och bågar. Den
dyrbart utrustade ryttarskaran är beväpnad med en eljest okänd,
hullingförsedd lans. Hästarna ha hindertyg med strassremmar.
Olaus Magnus skriver:

Om vårdkasar
på bergen i krigstid.
"På
ovanstående bild har man två ting att betrakta: det ena
på bergstopparna, nämligen de rykande bålen av hopsamlad
ved, avsedda att förhindra angrepp av en annalkande fientlig flotta;
det andra åter man har att se ryttarskaran, som i bergpassen vid
kusten håller trägen vakt, att ej fienden må landstiga.
Befolkningen på de klippiga stränderna giver nämligen
i krigstid, likt flinka spejare, tecken med vårdkasar. När
deras grannar på höjderna i närheten varsebliva dessa,
tända de likaså flammande bål och giva därigenom
till känna för de ännu fjärmare boende, att alla
vapenföra män må enligt landsfurstens föreskrift
och stadgandet i landets lag oförtövat begiva sig från
det inre slättlandet till kusten för att deltaga i dess bevakning.
Bland andra infinna sig blänkarna på sina snabba hästar,
för att, i akt och mening att för fienden spärra tillträdet
till hamnar och stränder, utpostera bågskyttarna ur allmogehären
på ställen, där de förmånligast kunna mottaga
och nedskjuta fienden, blott han försöker ett angrepp. De
lägga sig nämligen på lur i dalsänkor och hålor,
eller också draga de sig under låtsad flykt undan till oländiga
och för fienden obekanta trakter, för att denne om möjligt
under förföljandet må lockas in bland kärntrupperna,
vilka, om nöden så kräver, pläga uppbringas till
snart sagt obegränsad styrka. Ej heller saknas kunskapare, som
utsändas i alla riktningar och sedan inberätta, från
vilket håll fienden ännu hotar, för att man må
kunna desto snabbare och manstarkare skynda att möta honom och
sedan då han redan börjat vackla i följd av vidtagna
kloka anordningar eller den tapperhet som utvecklats eller de försåt
man anlagt, eller han ser sig bragt i yttersta nöd och sin belägenhet
förtvivlad och platsen, där han befinner sig, osäker
icke blott beröva honom segern, utan även enligt krigets
lag tvinga honom att foga sig efter segrarens bud och befallningar."
I landslagarna
finns inte några bestämmelser om strandvakt, men väl
tidigare i Upplands-, Södermanna- och Hälsingelagens konungabalk.
I Upplandslagens dito finns bestämmelser om hur denna vakttjänst
ska organiseras:
"Nu
väntar man fiendehär till sitt land. Då vill de sätta
ut vakt till skydd för sitt land: byvakt, strandvakt och bötevakt
(byæ war_, strandæ war_ ok bøtæ war_)."
Södermannalagens
utvakt motsvarar Upplandslagens bötevakt (vtwar_er, _en bøtis
war_er heter). I Hälsingelagen talas det om "bergvakt"
och "näsvakt".
Upplandslagen
utmäter straff för den som inte fullgör sin bötevakt:
"Nu
uteblir någon från bötevakt eller finnes försumlig
i sådan vakt; då är böterna därför sex
marker; det är konungens ensak."
Här
förutsättes att vakthållningen sker på konungens
befallning och verkställes av de till ledung indelade skeppslagens
besuttna bönder. Från Gustav Vasas tid har vi ett vittnesbörd
om att konungen personligen ger föreskrifter om "strandvård"
(GIR 7/6 1534).
När
det i svenska källorna talas om "strandvård"
och "annan vård", är det sannolikt, att
denna vakthållning vid kusten betjänat sig av vårdkasar
för alarmering. I varje fall är vårdkasen i landvärnets
tjänst efter ledungens upphävande. Även beträffande
Finland vet man, att ledungsorganisationen varit införd, men den
närmre fördelningen är okänd. Ledungsskyldigheten
existerade i Egentliga Finland på 1400-talet, vilket framgår
av ett brev skrivet av Karl Knutsson den 6/5 1450. Om vakthållningen
vid en strandvård har vi ett meddelande från år 1507;
"ære ij swena och iiij bönder i strandwardh hwar
nath" (BSH: 5, sid 219).
Vårdkastjänsten
upphörde vid nya tidens början, men återupprättades
temporärt i mindre skala av svenskarna under Stora nordiska kriget
i början av 1700-talet och av ryssarna 1743 under den Lilla ofreden.
I samband med Finska kriget 1808-1809 byggdes vårdkasar, där
fientliga fartyg kunde upptäckas och ännu så sent som
under första världskriget hände det man i Sverige reste
en vårdkase. Den tekniska utvecklingen har därefter gjort
dessa onödiga.

Överbyslätten
i Bötom. Bötombergen reser sig i horisonten, lämplig
för vårdkasar och TV-master. Foto Harri Blomberg.
ETT URVAL
AV ORTNAMN PÅ BÖTE I SVERIGE OCH FINLAND
Alvik(s)
bötet, Bankabøte, Bankeböte, Birkböte, Brännböte,
Brännmossbötet, Bymossbötet, Bärö bötet,
Böta, Bøtaskogh, Bötberget, Böte, Bötebacken,
Böte-berg, Bötenäset, Bötes backen, Bötesberget,
Bötes finner, Bötes ramle, Bötesö, Bötet, Bøthaas,
Böthe, Bötkullen, Bötom (Bötor), Bötombergen,
Bötsberget, Bötsholmen, Bötskär, Bötsudden,
Bötsö, Bötterum, Bötö, Ekbötet, Gamblabøte,
Hanö böte, Hunöböte, Högbötet, Jyddö
bötet, Karlhamns böte, Karvat böte Kupmo bötet,
Kvarnbötet, Kvarnmossbötet, Lillbötet, Munkbötet,
Nyböte, Orbötakullen, Orbötsberget, Senora böte,
Skogsböte, Storklobbs bötet, Storbötet, Stylterö
bötet, Störbötet, Syltbötet, Södholms bötet,
Träske bötet, Ulversö bötet, Uttorps böte,
Vardhbötsberget, Vindsböte, Vårdbergs bötet, Vårdbötet,
Vårholms bötet, Värvbötet och Överö bötet.

Bötombergen
från Låhlbyslätten i Lappfjärd. Från Högklubb
i Skaftung (överst på sidan). Foton
@Staffan Storteir