Namnet Bötomav Harri Blomberg |
När sjöfarande sydösterbottningar alltsedan medeltiden och senare kom hem från handelsresor till Stockholm visste de att de var hemma när de från havet såg Bötombergen, som är de största höjderna i det annars platta kustlandskapet i Kristinestadsnejden. Kyrkoherden i Lappfjärd omtalar 1674, att sjöfarande folk kände väl till detta berg. De fick därav den första känningen av land, när de kom på havet söderifrån, "ty det synes uti höga bultar".
Redan vid istidens slut höjde sig Bötombergen 40 meter över havet, vars högsta punkt idag befinner sig 129 meter över havet. Landhöjningen tar sig stora proportioner…
Kommunen Bötom omtalas först år 1586 under namnet Norrmarck, i förhållande till det sydligare Södermarck (nuvarande Storå), ett par år senare hette byn - som nyligen hade uppkommit genom nybyggsrörelse — Kackarijockij. Vilken den numera också heter på finska, alltså Karijoki. År 1598 kallades byn som hade fyra bönder för Böthe och 1599 för Bötes Finner. Senare kom byn att på svenska heta Bötom. Byn hade fått sitt namn efter det väster om belägna bötet, som med tiden döpts till Bötombergen. Pluralisformen har den fått för sina fem parallellt löpande bergsryggar. Namnformen Bötom är en fornsvensk dativ pl. på —om.
Namnen på —böte uppgår till 116 i Finland, av vilka 52 finns på Åland, 29 i både Åboland och Nyland samt sex i Österbotten.
Böte är en vårdkase (På vissa kuststräckor heter den vard eller varde, på isländska, norska och vissa fornsvenska dialekter i Norrland heter den viti och båk i Danmark.), en hög av ved, stubbar och ris, som förr under det gemensamma svenska rikets tid var ständigt upplagd på vissa högt belägna platser på berg, öar, holmar och skär utmed de svenska kusterna runt Östersjön och som tändes som signal, då fiender närmade sig och att fara var å färde. Det var mycket viktigt att lokalbefolkningen i tid varskoddes om fientliga överfall, så att man kunde vidta åtgärder för sitt försvar. För att eldsignalerna skulle vara vida synliga placerades vårdkasarna på bergshöjder därav namn som Bötesberg, men även Kasaböle, Vittisbofjärd och Vårdnäs.
Vårdkase på Rönö, Östergötland.
Redan i gammal tid byggde man upp utmed Östersjön ett välorganiserat signalsystem. Vaktbergsinstitutionen, som troligen hade sina rötter i vikingatiden, torde ha införts i Finland på 1200-talet, tidigast på Åland. Den sträckte sig från Blekinge i söder, längs den svenska kusten norrut och över till den finländska sidan så långt österut som till den ryska gränsen, även längs Bottenhavets stränder fanns denna militära försvarsinstitution. Åtminstone belägger ortnamn den senare lokalisationen, om mer sporadiskt än i de mer utsatta farvattnen i söder. Ortnamn där leden böte, viti (ibland vete eller vitul), kas(a), vak eller vård (vår, vål, val, vär, vard eller varde) ingår tyder i allmänhet på att respektive plats på något sätt haft anknytning till denna signaltjänst.
Karta över finländska och rikssvenska ortnamn på böte.
Sedan kartan upprättades år 1937 har man samlat ihop ytterligare namn, så kartan skulle behöva moderniseras.
(Ur Ivar Modéer, Namn och ordgeografiska studier, Uppsala 1937.)
Därtill hittar man på Olaus Magnus kända nordiska karta - "Carta Marina" - anno 1539 sex stycken vårdkasar utritade. Han hade besökt den norra delen av det svenska riket i sin ungdom och kände väl till de lokala realiteterna, på "Carta Marina" finns vårdkasar utritade utanför Gävle, Hälsingland och väster om Kumo i Satakunda, samt på en ö norr om Åland, på "Sker" utanför Norrköping och på norra Skottland.
Utbredningen berättar något om äldre tiders administrationshistoria. I Olaus Magnus sjunde bok, tionde kapitlet i "Historia om de nordiska folken" anno 1560 avser vinjettbilden att illustrera ett vapenuppbåd med hjälp av vårdkasar i ett kustdistrikt. De tre bergen markera tre olika vaktstationer med var sin strandvakt, som är beväpnad med hillebard, spjut och bågar. Den dyrbart utrustade ryttarskaran är beväpnad med en eljest okänd, hullingförsedd lans. Hästarna ha hindertyg med strassremmar. Olaus Magnus skriver:
Om vårdkasar på bergen i krigstid.
"På ovanstående bild har man två ting att betrakta: det ena på bergstopparna, nämligen de rykande bålen av hopsamlad ved, avsedda att förhindra angrepp av en annalkande fientlig flotta; det andra åter man har att se ryttarskaran, som i bergpassen vid kusten håller trägen vakt, att ej fienden må landstiga. Befolkningen på de klippiga stränderna giver nämligen i krigstid, likt flinka spejare, tecken med vårdkasar. När deras grannar på höjderna i närheten varsebliva dessa, tända de likaså flammande bål och giva därigenom till känna för de ännu fjärmare boende, att alla vapenföra män må enligt landsfurstens föreskrift och stadgandet i landets lag oförtövat begiva sig från det inre slättlandet till kusten för att deltaga i dess bevakning. Bland andra infinna sig blänkarna på sina snabba hästar, för att, i akt och mening att för fienden spärra tillträdet till hamnar och stränder, utpostera bågskyttarna ur allmogehären på ställen, där de förmånligast kunna mottaga och nedskjuta fienden, blott han försöker ett angrepp. De lägga sig nämligen på lur i dalsänkor och hålor, eller också draga de sig under låtsad flykt undan till oländiga och för fienden obekanta trakter, för att denne om möjligt under förföljandet må lockas in bland kärntrupperna, vilka, om nöden så kräver, pläga uppbringas till snart sagt obegränsad styrka. Ej heller saknas kunskapare, som utsändas i alla riktningar och sedan inberätta, från vilket håll fienden ännu hotar, för att man må kunna desto snabbare och manstarkare skynda att möta honom och sedan — då han redan börjat vackla i följd av vidtagna kloka anordningar eller den tapperhet som utvecklats eller de försåt man anlagt, eller han ser sig bragt i yttersta nöd och sin belägenhet förtvivlad och platsen, där han befinner sig, osäker — icke blott beröva honom segern, utan även enligt krigets lag tvinga honom att foga sig efter segrarens bud och befallningar."
I landslagarna finns inte några bestämmelser om strandvakt, men väl tidigare i Upplands-, Södermanna- och Hälsingelagens konungabalk. I Upplandslagens dito finns bestämmelser om hur denna vakttjänst ska organiseras:
"Nu väntar man fiendehär till sitt land. Då vill de sätta ut vakt till skydd för sitt land: byvakt, strandvakt och bötevakt (byæ war_, strandæ war_ ok bøtæ war_)."
Södermannalagens utvakt motsvarar Upplandslagens bötevakt (vtwar_er, _en bøtis war_er heter). I Hälsingelagen talas det om "bergvakt" och "näsvakt".
Upplandslagen utmäter straff för den som inte fullgör sin bötevakt:
"Nu uteblir någon från bötevakt eller finnes försumlig i sådan vakt; då är böterna därför sex marker; det är konungens ensak."
Här förutsättes att vakthållningen sker på konungens befallning och verkställes av de till ledung indelade skeppslagens besuttna bönder. Från Gustav Vasas tid har vi ett vittnesbörd om att konungen personligen ger föreskrifter om "strandvård" (GIR 7/6 1534).
När det i svenska källorna talas om "strandvård" och "annan vård", är det sannolikt, att denna vakthållning vid kusten betjänat sig av vårdkasar för alarmering. I varje fall är vårdkasen i landvärnets tjänst efter ledungens upphävande. Även beträffande Finland vet man, att ledungsorganisationen varit införd, men den närmre fördelningen är okänd. Ledungsskyldigheten existerade i Egentliga Finland på 1400-talet, vilket framgår av ett brev skrivet av Karl Knutsson den 6/5 1450. Om vakthållningen vid en strandvård har vi ett meddelande från år 1507; "ære ij swena och iiij bönder i strandwardh hwar nath" (BSH: 5, sid 219).
Vårdkastjänsten upphörde vid nya tidens början, men återupprättades temporärt i mindre skala av svenskarna under Stora nordiska kriget i början av 1700-talet och av ryssarna 1743 under den Lilla ofreden. I samband med Finska kriget 1808-1809 byggdes vårdkasar, där fientliga fartyg kunde upptäckas och ännu så sent som under första världskriget hände det man i Sverige reste en vårdkase. Den tekniska utvecklingen har därefter gjort dessa onödiga.
Överbyslätten i Bötom. Bötombergen reser sig i horisonten, lämplig för vårdkasar och TV-master. Foto Harri Blomberg.
ETT URVAL AV ORTNAMN PÅ —BÖTE I SVERIGE OCH FINLAND
Alvik(s) bötet, Bankabøte, Bankeböte, Birkböte, Brännböte, Brännmossbötet, Bymossbötet, Bärö bötet, Böta, Bøtaskogh, Bötberget, Böte, Bötebacken, Böte-berg, Bötenäset, Bötes backen, Bötesberget, Bötes finner, Bötes ramle, Bötesö, Bötet, Bøthaas, Böthe, Bötkullen, Bötom (Bötor), Bötombergen, Bötsberget, Bötsholmen, Bötskär, Bötsudden, Bötsö, Bötterum, Bötö, Ekbötet, Gamblabøte, Hanö böte, Hunöböte, Högbötet, Jyddö bötet, Karlhamns böte, Karvat böte Kupmo bötet, Kvarnbötet, Kvarnmossbötet, Lillbötet, Munkbötet, Nyböte, Orbötakullen, Orbötsberget, Senora böte, Skogsböte, Storklobbs bötet, Storbötet, Stylterö bötet, Störbötet, Syltbötet, Södholms bötet, Träske bötet, Ulversö bötet, Uttorps böte, Vardhbötsberget, Vindsböte, Vårdbergs bötet, Vårdbötet, Vårholms bötet, Värvbötet och Överö bötet.
Bötombergen från Låhlbyslätten i Lappfjärd. Från Högklubb i Skaftung (överst på sidan). Foton @Staffan Storteir
