Lyssna till den granens susning, vid vars rot ditt bo är fäst
Finskt ordspråk

Tredje Gustav

Tredje Gustav var hans man."Vad strider
höll han ej med Rysslands stolta fru?
Mina vänner, det var andra tider
för soldaten då än nu;
kungen själv stod med i rök och blod,
nu är därtill en marskalk för god.
Tron mig, om hans herrar blottt ej vikit
från vad plikt och mod och ära bjöd,
hade aldrig segern honom svikit;
nu blev trolöshet hans död;
den är världens tack, och den är tung,
det var synd med sådan ståtlig kung."

Orden här intill läggs av J.L. Runeberg Gamle Hurtigs mun i Fänrik Ståls sägner. Veteranens beundran för kungen lyser tydligt igenom. Föga har någon annan kung under den svenska tiden i Finland bedömts så olika som Gustav III. Föga hände det heller så mycket under någon annan regents tid som under hans i fråga om ekonomiska och kulturella framsteg och i fråga om utvecklingen av förvaltningen och rättsväsendet och liberaliseringen av samhällslivet i allmänhet. Gustav III regerade 1771-1792. Den 16 mars 1792 sårades han till döds av en trolös lönnmördares pistolskott och avled den 29 mars.

En omfattande jordreform

I maj månad 1775 företog konungen en länge planerad resa till Finland. Under denna resa bekantade han sig med förhållandena här och fattade många betydelsefulla beslut för den östra rikshalvans förkovran. Nya län bildades, och nya städer grundades. Beslut om nya domstolar, kanaler och vägar fattades och storskiftet utvidgades.

Låt mig citera ur Eirik Hornborgs Finlands hävder III:

"Dagen före sin avresa från Åbo hade kung Gustav undertecknat en förordning rörande storskiftet i Finland, vilken i vissa avseenden bildar epok i utvecklingen av landets jord- och skogsbruk. I denna förordning fastställdes nämligen, att de oskiftade skogsmarkerna skulle enligt vissa grunder uppdelas mellan hemmansägarna och kronan. Härigenom slets den gamla tvistefrågan om äganderätten till ödeskogar. Enligt 1775 års förordning och senare kompletterande bestämmelser skulle varje hemman erhålla skog i förhållande till sin storlek och sitt behov. Gränserna för den mot ett mantal svarande skogsarealen fastställdes till 600 och 1200 tunnland. I de delar av landet, där jakten förlorat sin betydelse och där svedjebruket var en binäring, var detta mer än nog, men där man ännu allmänt betraktade skogarna som gemensamma jakt- och svedjemarker, som stod envar fritt att fara illa fram med, väckte förordningen missnöje. De överblivna mycket ansenliga skogsarealerna, väsentligen belägna i östra och norra delarna av landet, tillföllo kronan.

Av stor betydelse var att jord i kronoskogarna uppläts åt nybyggare. Denna kolonisationsverksamhet blev genast för tidens förhållanden livlig. Å andra sidan fingo bönderna nu en annan upgfattning av skogens värde, och den hänsyns lösa framfarten i skogsmarkerna begynte småningom att försvinna."

Mycket av det som skedde under Gustav III:s tid var dock långt tidigare förberett av framstående tjänstemän i olika ämbetsverk. Så förhöll det sig även med storskiftet i Finland. Olägenheterna av det gamla solskiftet eller tegskiftet hade länge nog varit så uppenbara, att något måste göras för deras avskaffande. Redan den 5 april 1757 utfärdades en förordning om hemmansägornas omläggning i storskifte. Därmed åsyftades, att varje delägare skulle få sina ägor på ett ställe eller åtminstone i så få skiften som möjligt. Förarbetet med detta jättelika lantmäteriföretag utfördes av överdirektören i lantmäterikontoret Jacob Faggot (1699-1777). Det gällde till en början endast uppodlade åkrar, hävdade ängsmarker och närbelägna hemskogar men var ett tillräckligt stort företag ändå. Det måste föregås av en noggrann revning (uppmätning), gradering och skattläggning av de gamla ägorna för att få en så rättvis nydelning som möjligt. Härför behövdes ett stort antal nya lantmätare för detta speciella ändamål, vilka därför kallades kommissionslantmätare till skillnad från de ordinarie lantmätarna.

Förberedelsearbetet för storskiftet tog flera årtionden i anspråk. Själva omfördelningen av jorden kunde verkställas i våra trakter först på 1770- och 1780-talen. Den efterföljande kolonisationen jämte ett större antal hemmansklyvningar gav fart åt nyodlingsarbetet, som beredde möjligheter för en kraftig befolkningstillväxt under 1800-talet. När hundra år hade gått, hade ägorna igen splittrats i för många och för små brukningsdelar. En ny sammanslagning blev åter aktuell. Den genomfördes under 1900-talets första årtionde och kallades storskiftesreglering. Men utvecklingen på lantmäterige bitet har inte stannat därvid. I våra dagar pågår i en del kommuner nya stora omfördelningar, som benämns nyskifte. Det gäller därför att hålla begreppen isär, så att benämningarna får sin rätta betydelse och används i rätt tidsföljd: solskifte - storskifte - storskiftesreglering - nyskifte.

Storskiftets följdföreteelse, kolonisationsverksamheten, är egentligen grundtemat för behandlingen av ett antal nybyggarbönder och deras efterkommande i denna bok. I min förra bok Soldater, torpare och bönder ingår i kapitlet Kronojord tas i bruk en förteckning över de ny byggarhemman, som anlades under andra hälften av 1700-talet i Lappfjärds socken, varav Sideby då utgjorde en del liksom Tjöck, Bötom och Storå. Förteckningen skall inte upprepas här. Det skall endast sägas, att av de 45 nya hem manen kom 28 på den senare bildade Sideby socken. Här uppehåller jag mig i huvudsak kring de hemman, som kom till år 1788. De var följan de fem:

Nr 13. Hedkrok
Nr 14. Lillbäck
Nr 15. Norrback
Nr 16. Storsjö
Nr 17. Silfverberg

Av dessa fick Hedkrok sin beskrivning i min förra bok. De övriga behandlas här. Utöver dem berörs även Gäddvik och Gäddträsk i Sideby by, Kallträsk i Ömossa by samt Österbygd och Henriksdal i Skaftung by.

____________________________________________________________________________

* Texten ingår i Gunnar Nybonds bok "Gränsmark. Släkt- och bygdekrönika från Sydösterbotten 2", Vasa 1984, utgiven på författarens eget förlag och publiceras på WWW med tillstånd av författarens son Trygve Nybonde.