Byskrivare och skrivna dokument

av Gunnar Nybond *
 

På den tiden då inga folkskolor ännu verkade i våra bygder och ytterst få bland allmogen behärskade skrivkonsten var det synnerligen värdefullt, om det i en socken eller ett bysamhälle fanns en skrivförfaren person, som kunde hjälpa behövande med nödiga skrivelser.

Namnkunniga skrivkarlar

Även om skrivna dokument inte behövde avfattas för hundra eller hundrafemtio år sedan i samma utsträckning som nu, så förekom det tillfällen, då skriftliga handlingar oundgängligen måste sättas upp. Hemmansköpebrev, torpar- och sytningskontrakt, bouppteckningsinstrument, förmyndarredovisningar och i allmänhet alla sådana avhandlingar, som angick fastighetsöverlåtelser och arvskiften skulle då liksom nu fastställas av domstol och måste föreläggas rätten i skriftlig form. De avfattades ofta av präster, länsmän, notarier och bokhållare i städernas handelshus men även ofta av självlärda duktiga byskrivare. De icke skrivkunniga allmogemännen och -kvinnorna bekräftade med sina bomärken riktigheten av namnunderskrifterna.

Under senare hälften av 1800-talet utmärkte sig särskilt tre allmogeskrivkarlar i Sideby och Lappfjärd. Det var målaren Carl Rosenholm i Sideby, Hedkrok, bondeskepparen Erik August Westerback i Sideby, Flada och bonden Josef Henrik Teir i Lappfjärd, Härkmeri. Veterligen hade dessa byskrivare inte besökt någon slags skola utan kanske endast tillägnat sig de första grunderna i skrivkonsten av någon annan skrivförfaren person och sedan förkovrat sig själva och som i fråga om J. H. Teir i Härkmeri drivit sin färdighet till verklig yrkesskicklighet och finess.

Skrivarnas namnteckningar

Det är skäl att närmare presentera de tre märkliga männen och hugfästa minnet av deras skrivkonst.

Carl Rosenholm föddes den 25 juli 1824. Han var son till torparen Eric Hedkrok, senare Rosenholm, som i sin tur var son till nybyggaren Petter Söderberg på Hedkrok hemman. Carl fick överta torpet efter fadern, men sitt huvudsakliga levebröd skaffade han sig genom målning. Hur och var han fått utbildning och praktik för målaryrket är obekant, men en skicklig yrkesman på det området var han. Det var främst för målning av möbler och andra bruksföremål som han anlitades men även för dekorerig av väggar och behandling av dörrar och fönster och andra fasta anläggningar i bondgårdarna. I Kilens hembygdsgård i Sideby kan man ännu se sådana väggdekorationer, som med all sannolikhet utförts av Carl Rosenholm.

Dock har Carl Rosenholm bevarat sitt namn för eftervärlden främst genom sitt byskriveri. Till mitt förfogande råkar jag för tillfället ha två skuldsedlar, ett stängselavtal, ett hemmansköpebrev, två sytningskontrakt och ett toparkontrakt av hans hand. Den äldsta skrivelsen i mitt förvar har avfattats av Carl den 17 januari 1840, alltså då han var endast femton och ett halvt år. Handstilen är då redan prydlig och väl övad, vilket skulle tyda på att han fått handledning av en kunnig person i sin ungdom. Kanske hade han gått i målarlära i Kristinestad eller Björneborg och erhållit undervisning i skrivning samtidigt. En annan möjlighet är att han insatts i skrivkonsten av en elva år äldre granngårdspojke, Thomas Hedenqvist, som hade haft förmånen att få besöka Björneborgs trivialskola hela fem år.

Hur som helst men Carl utövade sitt skrivarbete jämsides med sitt måleri i åtminstone femtio års tid till stor nytta för bygdens folk. Han avled den 12 december 1899.

Erik August Westerback var född på Grannas i Skaftung by den 24 augusti 1840. Han gifte sig med bondedottern Greta Sofia Carlsdotter Westerback i Flada, flyttade till hennes hemgård och övertog så småningom både gården och släktnamnet. Svärfadern Carl Erik Pettersson Westerback var en framträdande och betrodd man i socknen och blev vid kommunalförvaltningens införande i Sideby kommunalnämndens (styrelsens) första ordförande. Han måste i den funktionen ha varit i viss mån skrivkunnig.

Mågen Erik August stod inte svärfadern efter. Han blev kommunalstämmans (fullmäktiges) första ordförande vid trettio års ålder 1870. För honom var skrivkunnighet nödvändig, och den skaffade han sig genom egen skolning. Hans färdighet utnyttjades inte bara inom det kommunala livet utan togs även i bruk för allmänt byskriveri. Som prov på E. A. Westerbacks skrivförfarenhet har ett långt och mycket detaljerat bouppteckningsinstrument och ett fastighetsöverlåtelsebrev stått mig till buds.

Det kan nämnas att E. A. Westerback utom bonde och kommunalman även var skeppare, som förde delvis egna skutor och delvis bolagsfartyg till Stockholm och lär ha företagit färder ända till Medelhavet. Som skutskeppare hade han stor nytta av sin skrivkunnighet vid varuinköp och förtullningar, redovisningar, kvitteringar och andra ekonomiska mellanhavanden. E. A. Westerback hade uppnått femtioåtta och ett halvt års ålder, då han dog den 15 mars 1899.

Josef Henrik Teir i Härkmeri kan utan tvekan betecknas som den förnämsta av de tre byskrivarna. Han föddes på Teir hemman nr 3 den 20 april 1844. I byn gick han under benämningen "Halkola skrivarin". Hans gård eller lägenhet, som utgiorde en del av Teir hemman, bar namnet Halkola i jordregistret både före och efter honom. Stommen av lägenheten ägs idag av bonden Henrik Stenlund i Härkmeri och heter fortfarande Halkola.

Det har berättats enligt uppgift av Leander Snickars i Härkmeri, att gårdens dåvarande ägare under stora ofreden skulle ha begett sig till Sverige och inte återkommit efter fredsslutet, utan gården skulle han blivit en ödegård. En finne från Bötom skulle då ha kommit och övertagit gården mot en tunna stampmjöl av någon, som skulle ha betraktat sig som rättsinnehavare. På så vis skulle gården ha fått sitt finska namn. Huruvida berättelsen äger någon verklighetsgrund eller inte saknar intresse i detta sammanhang. I varje fall kan det sägas, att Josef Henrik Teir inte härstammade från någon finsk bötombo utan i rakt nedstigande led på den manliga linjen från rotesoldaten Johan Hagman i Härkmeri, född i Stockholm och således äkta rikssvensk.

Johan Hagman hade som många andra ynglingar kommit över från Sverige och låtit enrollera sig som rekryt i Österbottens regemente. Han var född den 7 oktober 1721. Vid tiden för den s.k. lilla ofreden i Finland 1741-1743 var han således i sina bästa krigsmannaår. Möjligen hade han blivit skadad i kriget eller av någon annan orsak fått avsked, men han övergick till jordnäringen och tog som nybyggare upp Solax hemman nr 8 i Härkmeri år 1750. Från honom härstammade alltså "Halkola skrivarin". Antavlan är i korthet som följer:

1. Johan Hagman, född i Stockholm 1721,död i Härkmeri 1785. Hustru Anna Johansdotter Bergman, f. 1721. Son:
2. Johan Johansson Solax, f. 1741,d. 1808 i Härkmeri. Hustru Margareta Johansdotter, f. 1738. Son:
3. Matts Johansson Solax, f. 24.10.1781. (Blev bonde på Teir).
Hustru Anna Johansdotter, f. 29.7.1794. Son:
4. Matts Mattsson Teir, f. 21.2.1813.
Hustru Anna Caisa Mattsdr, f. 3.5.1816 på Lillvik. Son:
5. Josef Henrik Mattsson Teir, f. 20.4.1844, d. 6.1.1901. Hustru Edla Sofia Grannas, f. 12.12.1845, d. 11.4.1912.

Josef Henrik Teir var ju bonde på Halkola lägenhet, men det sägs att han inte hade tid och kanske inte heller håg för jordbruket. Det fick det övriga gårdsfolket sköta om. Själv sysslade han mest med skrivarbete. Då de andra i gården sov, kunde han sitta långt in på nätterna i den övre "förlåtansängen" med en talgdank som lyse och ett skrivbräde i knäet och avfatta skrivelser av olika slag, bl.a. inlagor till guvernören och senaten. Ingen vet hur många skrivna dokument "Halkola skrivarin" åstadkom under sin livstid, men säkert kunde de räknas i flera hundratal. De som finns i behåll vittnar om en ovanligt redig formulering, en tilltalande uppställning och en jämn och vacker handstil.

Josef Henrik Teir

Vilket anseende och förtroende J.H. Teir åtnjöt också långt utanför hembyns landamären, visar ett uppdrag han fullgjorde ända i Gäddvik i Sideby den 7-8 september 1891. Det gällde värdering av ett torp, som torparen och skomakaren Johan Edvard Wennerström av häradsrätten ådömts att avstå till hemmansägarna Emanuel och Frans Viktor Gäddvik mot ersättning för nedlagda odlingskostnader på torpjorden, dock med avdrag för virke till byggnaderna från hemmanets skog. I ett på fem foliesidor vackert skrivet och överskådligt syneinstrument redogör J. H. Teir i detalj för sin och sin medhjälpare förra nämndemannen Johan Erik Sjuls' syn och värdering av torpet, vilken tog två dagar i anspråk. När synen väl var verkställd och värderingsdokumentet renskrivet, antecknade skrivaren nere i vänstra hörnet på handlingen: Lösen med Fmk 3 Emanuel Gäddvik m.fl.

Tre mark var således ersättning för själva skrivarbetet. Man måste ju utgå ifrån att värderingsmännen uppbar särskilt arvode för förrättningen och åtnjöt skjuts till och från platsen samt kost i gården av den som anlitat dem. Annars hade ju deras arbete och förlorade tid varit rena välgörenheten.

Om det än gällde skeppsbyggnadsföretag i Härkmeri, gemensamma dikes- och vägärenden, skiftesförrättningar, inrättande av folkskola eller andra för byns gemensamma bästa företagna åtgärder, varsnas J. H. Teirs initiativ och skrivande hand bakom verket. Han blev de enskilda bybornas och bysamhällets allt i allo som allmogesakförare och skrivkarl. Inte att undra över att han fått gå till eftervärlden med sitt egentligen mycket smickrande namn "Halkola skrivarin".

Som kommunalnämndens ordförande i Lappfjärd åren 1874-1879 fick J. H. Teir ett större verksamhetsfält än enbart hembyn. Hans insatser för t.ex. skolväsendets, fattigvårdens och brandskyddets förbättring i kommunen får man läsa om i Lappfjärds histona II.

När Josef Henrik Teir slutade sina dagar vid endast 56 års ålder den 6 januari 1901, var han en uppburen och aktad man genom sina insatser för hembyns och kommunens framåtskridande.

"Halkola skrivarin" har inga efterkommande i nutiden. Han var visserligen gift och hade sex barn, fem döttrar och en son. TVå av flickorna dog som små. En tredje nådde vuxen ålder men dog ogift. TVå ingick äktenskap men saknar nulevande ättlingar. Sonen Josef Emil Teir, född 24 juli 1886, hade gått ut folkskolan i Härkmeri och fått börja i samskolan i Kristinestad men måste avbryta efter en termin på grund av svag ekonomi i hemmet. Några år efter faderns död lämnade han hemmet och följde med emigrantströmmen till USA. Josef Emil slog sig ned i Gales Creek, "köpte land" där och blev farmare och stor fruktodlare. Han levde ogift till sin död vid 88 års ålder.

Genom sin kusin småskollärarinnan Edit Grannars hade Emil Teir fått förbindelse med föreningen Svenska folkskolans vänners sekreterare och byråchef Ragnar Mannil i Helsingfors och testamenterat all sin kvarlåtenskap till SFV som en fond, eftersom han inte hade några arvingar varken i USA eller i Finland. Fondens avkastning skulle användas som stipendier åt medellösa studerande. På detta sätt ville han möjliggöra för andra något som han själv hade nödgats avstå från i sin ungdom på grund av fattigdom.

Ragnar Mannil och Emil Teir brevväxlade med varandra i flera år. Den 23 december 1974 daterade Emil Teir sitt sista brev i Gales Creek. I brevet berättar han att tusen plommonträd snart står färdiga för skörd men att han själv känner sig svag och inte förmår uträtta så mycket på farmen. Ett par veckor senare, den 9 januari 1975, var han död. - Det visade sig att testatorn efterlämnade en förmögenhet, som efter avdrag av avyttringskostnaderna steg till en kvart miljon mark.

Josef Emil Teir  

Sådan är historien om tre duktiga skrivkarlar, som lämnat spår efter sig i Sydösterbotten. De hade ingen skolunderbyggnad men förvärvade sig likväl en aktningsvärd skrivkunnighet och förfarenhet i allmänna värv. Särskilt Josef Henrik Teirs begåvning och vidsyn kom att fortplantas till sonen och genom dennes storartade donation att bli ett stöd för kommande generationers framåtsträvande ungdom.

***

I slutet av förra seklet började seminarieutbildade lärare uppträda med de nyinrättade folkskolorna ute i bygderna. Lärarna övertog i många fall de gamla byförtroendemännens plats både som skrivare och ledare av kommunalförvaltningen. Det räcker med ett par exempel sådana som Mikael Gran i Sideby och J. J. Wadström i Lappfjärd. Skrivkunnigheten blev småningom en allmän tillgång, allmogebefolkningens bomärken ett minne blott och de gamla byskrivarnas tid en förgången historisk epok.

***

Skrivna dokument

Man skulle tycka att bönderna på 1800-talet, då de levde i ett tämligen oföränderligt bysamhälle under lugna och fredliga förhållanden, inte behövde ha att göra med många skriftliga avhandlingar under sitt liv. Själva var de ju, med mycket få undantag, icke skrivkunniga och kunde inte heller läsa och tyda skriven text. Man litade på varandras ord i sina mellanhavanden och bekräftade en överenskommelse med ett redligt handslag och kanske en köpskål. I viktiga fall, som t.ex. vid ett testamente på en dödsbädd, tillkallade man vittnen, som fick åhöra det muntligt avgivna löftet och vid behov under ed kunde betyga dess sanningsenlighet.

Hemmansköpebrev, torpar- och sytningskontrakt, bouppteckningsinstrument, förmyndarredovisningar och i allmänhet alla sådana avhandlingar, som angick fastighetsöverlåtelser och arvskiften, skulle då liksom nu stadfästas av domstol och måste föreläggas rätten i skriftlig form. De avfattades av skrivförfarna personer och namnunderskrifterna giltigförklarades av vederbörande personer med deras bomärken.

Benämningen bomärken har väl ursprungligen varit bohagsmärken, vilken jag påträffat i ett gammalt tingsprotokoll. Man skar eller brände in gårdens märke i sitt bohag: redskap och verktyg av olika slag. Bomärkenas tusenåriga historia från runtecknen fram till våra dagars skrivtecken har utforskats av lärda män och skall inte gås in på här.

Men för att återgå till bönderna i vardagslag för 100-150 år tillbaka.

Också grannar emellan kunde man ibland göra upp skriftliga överenskommelser om rätt så triviala ting, isynnerhet om man hade en skrivkunnig man i sin krets. Den förut omtalade målaren Carl Rosenholm i Sideby, Hedkrok, var en sådan. Här uppvisas ett skriftligt avtal helt enkelt om en gärdesgård:

Stängselavtal

"Wi undertecknade delägare uti Norra Storkärret gör härmed veterliget för allom som vederbör det att jag Mickel Matsson Hedkrok och jag ilenrik Johansson Hedkrok och jag Gustaf Wilhelmsson Hedkrok och jag Wiktor Ericson Hedkrok och jag Isac Ericson Hedkrok och jag Målaren Karl Rosenholm Ingår härigenom följande hägnadsförening i bemälde Norra Storkärret sålunda att envar i nästkommande vår eller i Slutet af Maij månad eller då Källen godt ur Jorden på Westra sidan af bemälde äng envar för sina ägor uppföra behörig och folständig gärdesgård som efter gode mäns pröfning ute holler kreaturen från sagde ägor samt skall lika behörig gärdes gård före den Nästkommande 1 agusti på östra och norra sidan af omförmälda äng. Och såsom en och annans ängsskifte kommer att årliggen uppådlas till åker och lindor så förbinder vi oss envar att vid laga ansvar att icke begagna dem till något Kreaturs bete såvida det icke skjer med allas samtycke och skall årligen eller när så erfordras syn hollas öfver sagde hägnad, befinnes någonderas Gärdesgård oduglig och bristfälligt bör sådant genast i Stond sättas vid äfventyr att all timad skada som derigenom ske kan skall på den försumliges bekostnad ersättas evad den sker på besod åker äng eller lindor, sålunda hafve vi uti tillkallade vitnens närvaro öfverenskommit som Skedde af Hedkrok;
den 25 Januari 1869.

Stängselöverenskommelsens undertecknare och vittnen

Som synes har den gode målaren Carl Rosenholm här skrivit sitt namn med K, men så duktig skrivare han än var, tycks han ha slarvat en hel del med rättskrivningen bl.a. med,sitt eget namn, som har blivit Kar. De bägge vittnena har själva kunnat skriva sina namn. Bomärkena är inte längre egentliga sådana utan får närmast betraktas som latinska versaler. Wiktor Ericson Hedkrok, "Josepas-Wiktor", har t.o.m. åstadkommit ett skrivet W. I senare dokument har han också helt sknvit ut sitt namn. Skrivkunnigheten var på kommande. Tio år senare öppnades de första folkskolorna i Härkmeri och Lappfjärd.

I Härkmeri fanns under senare hälften av 1800-taleten skicklig skrivkarl, som torde ha varit oöverträffad inom vida nejder. Han hette Josef Henrik Teir och kallades "Halkola skrivarin". Många skrivelser av hans hand finns i behåll och visar med vilken vacker och jämn handstil och vilken ordning och noggrannhet han ufförde sitt skrivarbete. Han var nämndeman och byns allt i allo och bl.a. kommunalstämmans ordförande i Lappfjärd 1874-1879.

Pråmbyggare

Ännu ett skriftligt kontrakt skall anföras. Det härrör från den tiden, då skeppsbyggeriet hade sin glansperiod i Sideby och fartyg av olika slag tog form på "byggningsplatserna". Avtalet gäller tre stycken pråmar, som några Hed-, Västervik- och Storsjö-bönder åtar sig att leverera till en beställare i Björneborg och lyder:

"Undertecknade åtaga och förbinda sig härmed att för räkning Herr C. Pettersson i Biörneborg under instundande vinter å Appelö varf i Sideby kapell (anm. bör vara socken), af friskt och dugligt timmer förfärdiga och vid första öppet vatten 1873 i nämnde hamn leverera 3 lastpråmar med omsorg byggde i enlighet med en af byggmästar Bustroff uppgjord och oss förevisad ritning och skall enligt densamme Pråmarnes längd emellan perpendicklarne utgöra 66 fot; största bredd på ytterkant af timren på 0 spant 20 fot; djup i lasten från däckets underkant till spunningens öfra kant i kölen på 0 spant 6 fot 7 tum. Kölen som bör vara 11 tum hög och 9 tum bred, får vara af gran, men stäfvarne af furu efter samma dimensioner; bottenlock och gittrar sidhuggas 6 1/2 tum upp och 9 tum ned på kölen i slaget 8 tum, få vara af gran, men uppslänger och topptimmer måste vara af furu och sidhuggas 6 1/2 tum, tjocklek i vattenlinien vid skandäcket 4 1/2 tum. Bordläggning, bärbult, skandäck, däck, däckbjelkar och bjelkvägar måste alla vara af furu, men garnering på botten får vara af gran i enlighet med å ritningen upptagne dimensioner; Kölsvinet 11 tum i fyrkant skall vara af furu och bultas i hvartannat spant med en klinkbult af 3/4 tums jern som klinkas på kölens underkant på ringar. Bordläggningen fästes med 2:ne 7 tums ekspik i hvarje laske samt en klinkbult af 1/2 tums jern vid nästföljande timmer. På hvarje spant sättes 2:ne hälar af trä och 2:ne 7 tums ekspik. Bordläggningsgångar bör vara 8 tum enligt ritning. Bärhult fästes i samma förhållande som bordläggning med 9 tums spik och trähälar.

Allt till ofvanstående pråmbyggnader erforderligt trävirke äfvensom timmermansarbete betalas af oss; deremot åligger det Herr C. Pettersson att leverera dref, tjära och allt jern som behöfves samt aflöna smed.

Herr Pettersson aflönar under byggnadstiden en byggmästare, som eger att vaka öfver att arbetet utföres dugligt och omsorgsfullt i öfverensstämmelse med ritningen.

Det öfverenskomna priset för hvarje pråm i komplet skick med en mast, beraknad för ett större råsegel, med undantag af ankare och kettingar, är, då samme lyckligt gått af stapeln Tvåtusentrehundrafemtio (2350) mark, hvaraf vi i dag såsom förskått erhållit en fjerdedel eller Ettusensjuhundrasextiotvå (1762) mark och 50 penni och betalas en fjerdeldel då virket till pråmarne är nedsläpadt och arbetet vidtager, en fjerdedel af summan, då pråmarne äro (bordfärdiga) bordlaggda, samt återstoden då desamme äro aflevererade och godkände, upprättadt in dupplo.

   I Björneborg den 19 november 1872

Josef Henrik Axelsson Storsjö. Bom.

Henrik Hedkrok Bom.

Erik Eriksson Westervik Bom.

enligt fullmakt för Josef Henrik Axelsson Storsjö och Henrik Eriksson Westervik

Med förestående kontrakt förklarar jag mig till alla delar nöjd datum som ofvan

                                                                            C. Pettersson."

Beställaren hade all orsak att känna sig nöjd. Med ett så detaljerat kontrakt i handen och med egen övervakare av arbetet riskerade han knappast att göra någon dålig affär. Det kunde däremot bondgubbarna ha gjort, om de hade beräknat för lågt pris. Men de var nog inte så bortkomna, för troligen hade de varit med om fartygsbyggen på ackord förut. Att det kunde bli en god affär även för dem tyder den omständigheten att tre bönder senare ville och fick inträda som deltagare i företaget, nämligen Carl Carlsson Westervik, Henrik Johansson Kallträsk och Malakias Kröger.

På den här tiden hade bönderna uppe i socknen ännu goda skogar, och nere vid stranden i Appelö fanns det goda skeppstimmermän. Genom gemensam fartygsbyggnad kunde de skaffa sig kontanta penningar som det annars var ont om. Det var inte heller fråga om några små summor. Ett pris på 2350 mark för varje pråm motsvarar ett mindre hemmans värde på den tiden. Om man beräknar att hälften av priset gick åt till avlöning av timmermännen, så blev bönderna i alla fall med en vacker slant för materialet och det egna arbetet.

Vi får i Sideby sockens historia veta, att socknen en gång i tiden framträtt i särklass i fråga om skeppsbyggeri. Av 82 byggda fartyg för en viss redovisad period i Österbotten kom 31 på Sidebys del.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Relaterade sidor på sydaby.eget.net:

Bomärken från Närpes

Intyg om uppförandet av skonerten Rauha på Appelö skeppsvarv år 1856 av skeppsbyggmästaren Gustaf Karsström

Skepp byggda på varven i Sideby socken

 

* Texten och illustrationerna ingår i Gunnar Nybonds böcker "Gränsmark. Släkt- och bygdekrönika från Sydösterbotten 2", Vasa 1984, och "Soldater, torpare och bönder. Släkt- och bygdekrönika från Sydösterbotten.". - Vasa 1980, utgivna på författarens eget förlag och publiceras på WWW med tillstånd av författarens son Trygve Nybonde.

redigering och design ©2005 Staffan Storteir