Uppväxt och ungdomstid | J.E.Skogman far till sjöss och går i land... | I Förenta Staternas sjökrigsflotta | I äktenskapets hamn ... | och från handelsman på Dalsbackan i Sideby till lots på Högklubben och hemmansägare på Småskär i Skaftung | Referenser

Småskärs hemmansdel av Österbygd i Skaftung inköptes i etapper åren före senaste sekelskifte av dåvarande lotsen Johan Erland Skogman. Med honom började en ny era på Småskär. J. E. Skogman var en märklig man, som förtjänar ett litet fylligare eftermäle.

J. E. Skogman var född i Ömossa den 14 april 1861 och utgången från den gamla kända bondesläkten Skogman i nämnda by. Hans föräldrar var torparen Erland Johansson Skogman, f. 1.5.1831 och Gretha Stina Grönmark, f. 24.9.1835 i Flada. Johan Erlands farfar hette Johan Johansson Skogman, född 31.9.1796 och gift med Caisa Lisa Johansdotter, född 13.10.1792 i Talois i Kumo. [Släkten Skogman i Gunnar Nybonds böcker 1, 2/red.]

Torparpojken kom sig tidigt ut i världen. Vi låter honom själv berätta om sin barndom och sina uppväxtår. Han har nämligen på äldre dagar delvis skrivit ned sin levnadshistoria. Den, återges här i mycket förkortad form och i språkligt hänseende något rättad:

Uppväxt och ungdomstid

- Åren 1866, 1867 och 1868 var det svår hungersnöd i landet. Frosten förstörde mestadels all ätbar gröda. Farfar hade skrivit hemmanet åt farbror Malakias. Farbror Karl och faster Maria fick utlösen kontant. Min far fick ett torp, som skulle motsvara 1/3 av 5/48 dels mantal av Skogman skattehemman nr 1 i Ömossa by. Nödiga hus skulle byggas gemensamt av timmer från hemmanets skog åt torparen. Endast boningsstugan köptes gemensamt från Geisor i Härkmeri med far som låntagare och med farbror i borgen som för gemensam skuld.

Så kom fattigåren. År 1866 var min far på vintern på sjukhuset i Vasa. Skulden för ovannämnda stuga, 300 mark, gick till exekutiv utmätning. Hästen, två kor, alla får och all lösegendom gick till enskilda personer för 100 mk. Fastigheten med alla byggnader ropade farbror in för återstående 200 mk. Farbror hade visst lovat återlämna fastigheten åt far mot hans andel i skulden, men den dagen kom aldrig.

Mor som var en arbetsam och framåtsträvande kvinna hade stor sorg den kvällen, då hemmet hade gått på auktion. Veden var sur, och brasan ville inte brinna. Hon svepte in mig i ett bylte på ryggen och gick över Söderåkern till allmänna landsvägen. Syster, som var tre år äldre, fick springa vid sidan. Kursen ställdes till farfars eller anmosters, för att hon skulle få natthärbärge för sig själv och barnen.

Frosten tog skörden tre år efter varandra. Hungersnöden var stor. De tidiga vintrarna gjorde sjöfarten med segelfartyg omöjlig, de som i skulle föra brödsäden från östersjöprovinserna till norrbottens hamnarna. Ett fartyg, som skulle till Kristinestad, frös in i Nystad. Ett annat, som skulle långt norrut, strandade vid Sideby udde.

Råglasten slog i land tillsammans med sand och havstång och frös fast före vintern. All brödföda måste köras med hästar ända från Åbo, huru långt norrut vet jag inte. Transporten fortgick vintern lång. Med varje fora fördes 3-4 ryssmattor rågmjöl. Mattorna (säckarna) vägde 80 kg stycket. Sträng och kall vinter var det och mycket snö. Det kunde hända, då den hästdragna snöplogen kom, att någon död människa fördes åt sidan i plogkarmen tillsammans med snön. Tiggarvandringen mellan byarna gick från norr till söder. Många människor dukade under av svält och köld och sjukdomar. Våra strandbyar hade det något drägligare om somrarna med fiske och om vintrarna med fartygsbygge. En god timmerman fick en mark om dagen. Rågmjöl kostade 50 penni kilo, inte så dyrt, men ont om slantar var det, och ingen kredit gavs.

Sommaren 1873 kom min far från Helsingfors, där han låtit borttaga sitt högra ben. Syster hade varit tjänsteflicka i strandbyarna och förtjänat 12 mark, vilken summa far fick låna. Det gällde att fara till Björneborg på arbetsförtjänst. Någon häst fanns ej att fås i byn, för ingen visste att vi hade 12 mark. Far var ovan att gå på träben. Jag bar hela bagaget. Resan fortsattes till fots till Honkajärvi. På gästgiveriet där fick vi häst. I Björneborg fick vi kvarter i ett litet "möck", där vattnet frös om natten. Far fick arbete på stävsågen och en mark om dagen. Jag fick arbete på tändsticksfabriken med en genomsnittslön av 20 penni om dagen. På vårvintern 1874 fick far anställning som förman i en skog i Södermark, där virke höggs till ett antal pråmar, som byggdes på Gråtala holme för den blivande Pihlavasågens räkning. Kapten Brofeldt var förman för det hela. Han var lungsotist. Jag fick tjänst som springpojke hos honom och fick resa till stan efter medicin och hämta pengar till likviderna.

Då pråmarna var färdiga och utskjutna på vattnet, gick hela varvsbesättningen ombord med sina saker. De blev bogserade till Pihlava av bogserbåten Fredriksfors. Bolaget hette så och var rikssvenskt. Min första sysselsättning blev att vara springpojke och tolk åt byggmästare Pettersson, som var svensk. En gång i veckan for vi till Hamnholmens såg, som byggdes samma år av samma bolag. Senare sysslade jag med diverse springpojksarbete på kontoret, skjutsade herrarna till stan, doktor Valle och disponent Mellqvist från och till stan. På återresorna stannade de ofta i Lillraumo på nattkröken. Jag fick sitta långa timmar på kuskbocken och frysa i vinterkölden.

På försommaren 1876 besökte jag konfirmationsskolan i Sideby. Läsningen gick väl dåligt, men jag fick ändå löfte att sitta med. Det var den enda gången jag behövt läsa i någon skola. Jag och min goda vän Leander Berg fick svara på frågor. Någon utanläsning behövdes inte. Pastor Wehmanen var vår lärare. Han var sträng men rättvis. Den skolan blev den enda för mig förutom livets skola. Den blev en ledstjärna för mig i livets öden. Pastor Wehmanens ordspråk var: "Barn, det är så mycket i livet." - I sanning blev det mångt och mycket för min del.

J.E.Skogman far till sjöss och går i land...

Våren 1877 frågade jag far, om jag fick fara till sjöss.

-Du får fara vart du vill. Jag har icke nekat dig något av detta livets goda. Jag har intet att ge dig.

Mor svarade promt nej.

- Uti ditt land du bliv och bo, leva där i en rätt tro. Du där dig föda kunde. En gammal sjöman och en ny tiggare blir det då av dig. Så har det blivit av mina bröder.

För att förhindra resan gav mor mig inga andra kläder än dem jag gick i. På söndagen samlade syster ihop litet kläder. Svåger förde dem till Räfsö, men vi hade seglat redan på lördagskvällen. Styrman gav mig en säck med litet drev i till huvudgärd. Hyran var 20 mk i månaden. Utan ombyte av underkläder så kom det ohyra i kragen. Vi for ut från Räfsö med skeppet Fanny. Kapten var A. W. Jansson med en tuff besättning, K. Lemberg, Nyholm, Rostedt, m.fl.

Våren 1878 fördes åländska flottan över till svenska sidan. Jag var med och förde skeppen Lydia och Wilhelmina och briggen Metorius till Arholmarna i Sverige. Jag blev bordsvakt på alla tre fartygen. Orsak till flyttningen var rysk-turkiska kriget, då England och Frankrike hotade att låta sina krigsflottor löpa in i Ostersjön. Efter freden seglade jag på skeppet Lydia 1878-79. Lydia var byggd och hemmahörande i Närpes. Redare var Konnare och Granskogare. På sensommaren 1879 var vi i Luvia på Laitakari och riggade på fullriggskeppet Tea. Redare var brännvinskungen Petrell-Hagner. Sjömansstrejk utbröt på grund av att sjömännen lämnades utan utskottsöl (utskjutningsöl). Femton hästar beställdes från Hanninkylä, två man för varje häst. Summa trettio man for vi till Björneborg för att bota upp det förlorade utskottsölet. De flesta for tillbaka efter att ha fått ölet och löneförhöjning. Jag och Grönholm tog ut våra fripass och for till Räfsö. Vi arbetade in vår resa på en engelsk ångare till Bristol. Jag gjorde sedan några resor på en engelsk fullriggare, Lady Dufrin, på Amerika. Våren 1881 gjorde jag en färd med Ivicktut av Quibeck från Liverpool till Grönland, Ivicktut och Filadelfia. Gick i land, som det hette på sjömansspråk den tiden, då man rymde. Tog ett vänligt adjö av befälet och följde så med boninmästaren i land. Jag var då tjugo år.

I Förenta Staternas sjökrigsflotta

l juni 1881 mönstrade jag på i Förenta Staternas sjökrigsflotta, blev transporterad i juli till Brocklyn, i augusti till Boston och i september till Portsmouth, där jag steg ombord på M.S.F.S. Lancaster med 450 kamraters besättning. Fartyget blev mitt hem i sex år och fem månader.

Flaggskeppet USS Lancaster. Målning av Luigi Roberto, Naples, 1882. Courtesy of Janice.F.Strauss American Antiques

Vi avgick från Portsmouth den 12 september och anlände till Newyork den 15. Avgick från Newyork den 10 oktober och anlände den 23 till Horta Faial-öarna efter en 2669 sjömils resa. Avgick den 2 november och anlände den 9 till Gibraltar, 1192 sjömil. Färden fortsattes till Chartagince Wilfrancka, en liten ort mellan Nizza och Monte Carlo. Där firades jularna 1882, 1883 och 1884. Fartygets ångslup gjorde regelbundna turer till Nizza kl. 6 på morgonen med stuvertarna och sedan nera gånger om dagen till solnedgången.

Avgick den 16 januari 1882 till Genua - Livorno - Neapel - Messina - Alexandria i Egypten. Därifrån frotsattes resanden 25 februari till Rodos - Kos - Kios - Smyrna - Fort Europa vid Dardanellernas mynning. Där besökte officerarna och en del av besättningen Troja med dess sevärdheter. Med en smalspårig järnväg reste vi till Aten. Där beskådades nutida och forntida sevärdheter. Mycket vore att berätta om Tyrus och Aten. Konungen besökte vårt fartyg. Rårna mannades, och 21 kanonskott saluterades, medan Greklands flagga vajade i stortoppen. Landfästningarna besvarade saluten. Färden gick vidare via Messina, Livorno och Wilfrancka till Gibraltar. Fyra hamnar i Marocko besöktes, och så styrdes kosan tillbaka till Lissabon - Kadiz - Gibraltar - Malaga - Malta - Alexandria.

USS Lancasters galjonsfigur - en gyllene örn
Photo: Copyright © The Mariners' Museum, Newport News, VA, 2002

Den 11 juli 1882 gav engelska flottans befälhavare order, att alla neutrala fartyg skulle utrymma hamnen. Därefter började den ojämna striden. Tolv stycken av Englands bästa krigsfartyg började bombardera. De skott, som gick över batterierna, träffade staden, som blev illa medfaren. Ombord på vårt fartyg fick neutrala länders konsuler skydd, bl.a. svensk-norska konsuln. Sedan den tiden har England haft sin hand över Egypten. Vi fortsatte till Trieste och Venedig. Där for man med fartygets ångslupar längs gatorna (kanalerna) från den ena sevärdheten till den andra. Det enda fortskaffningsmedlet var gondolerna, som en man vrickade mellan trappuppgångarna till våningarna. Sedan besökte vi Katara, därifrån vi red på åsnerygg ett stycke upp över Montenegros gräns. Vin och frukt var billiga i Montenegro.

Det bar vidare av till Korfu - Patras - Tyrus - Syra - Alexandria - Tripoli - Malta - Palermo - Neapel - Livorno - Genua - Wilfrancka. Här firades julen 1883.

Så styrdes kosan till Nordsjön och Östersjön via Gibraltar - Korana - Plymouth - Southampton - Le Havre - Antwerpen - Grewsende - Köpenhamn - Kronstad, dit vi anlände den 16 maj 1883. Här representerade vår amiral U.S.A. vid Alexander III:s kröning i Moskva. Vi var i Stockholm den 23 juni, och där fick jag permission för en resa till Åland, Hammarland.

Den 31 mars 1884 var vi tillbaka i Medelhavet i staden Jaffa. Här fick vi permission för att besöka Jerusalem. Endast sådana, som inte brutit sin permission, fick komma med på färden. Med rekommendation från amerikanska konsuln infann sig kommendanten ombord och gjorde upp med vårt befäl att föra oss fram och åter för 15 dollar per styck fritt upp på åsnerygg och mulor. Resan gällde tre dagar, en dag till Jerusalem, en dag där eventuellt Betlehem eller Oljeberget. Till båda orterna hann vi icke på en dag. För min del besökte jag Oljeberget, som är beläget strax österom Jerusalem. Där såg vi från en högt belägen kupol på den stora helgedomen, Döda havet i öster och en blå strimma av Medelhavet i väster. Vägen till Oljeberget gick slingrande uppåt bland lummiga trädgårdar och lunder. Första dagens kväll och andra och tredje dagens förmiddag besågs Jerusalems många sevärdheter bl.a. de väldiga tempelbyggnaderna med deras dyrbara inredning. Vid inträdet avtog man skorna. Mot 6 pence fick man hyra sandaler, som återlämnades vid utgången. Vi besåg Kristi grav med marmorinredning, där vaxljus brann med evinnerlig låga, rådhuset med tuppen som gol vid Petri förnekelse, Getsemane trädgård och de infödda arabernas eländiga stadsdel med slingrande, smutsiga gator och tiggare vid varannan dörr. Genom verkliga eller spelade lyten och förvridna ansikten försökte de beveka förbigående för allmosor. Mycket vore det att berätta om resan till Jerusalem, men det torde vara många som icke tror, att något Jerusalem finns till mera, än mindre att någon sjöman kunde få komma dit. Europeernas stadsdel var fint byggd med stora hotell, fina butikslokaler och konsulatsbyggnader. I Alexandria landsteg fartygets präst och en ingenjör och for via Kairo tvärs genom Palestina till Jerusalem. De kom sedan ombord i Beirut, där man på avstånd kunde se Libanons snötäckta bergstoppar.

Sedan gick resan till Cypern, Smyrna, Troja, Pyrus samt Korint och Korfu, Katara, Trieste och Venedig. Inalles besöktes 97 hamnar, en del två gånger eller flera.

I de flesta europeiska städerna fick besättningen permission. Manskapet var delat i sex grupper. Således fick man ledigt var sjätte dag klockan ett till klockan åtta följande dag. Bröt man permissionstiden, så fick man stanna tre månader ombord. Från Livorno besökte vi Pisa för att se det lutande tornet. I Wilfrancka låg fartygen över julen till och med januari och februari, då Europas nobless levde i Nizza på Rivieran. Där förekom karnevaler av mångahanda slag. Nizzas lilla hamn fylldes av lustjakter av olika nationalitet och storlek. Genom en kort järnvägstripp kom man till Monte Carlo, som är en liten snygg stad med fina parker, restauranger, hotell och världens största spelhelveten. Jag kan ej beskriva spelets verkliga gång. Såg endast på en stund på avstånd. Stora salar med stora bord. Spelarna på den ena sidan satte sina penningar på något nummer. En stor penninghög låg mitt på bordet.

- Jag spelade icke.

Så slutar J. E. Skogmans berättelse tvärt avhuggen med de kortfattade men talande orden: "Jag spelade icke."

Vi lämnar honom tills vidare i Monte Carlos spelhålor. Men vi kan konstatera, att han som sjöman och matros i den amerikanska marinens uniform fick se och uppleva mycket under sina seglatser på de stora världshaven, på Medelhavet och Östersjön. Hans beskrivning av färderna går upp mot vilken turistskildring som helst i våra dagar. Och dock skall vi betänka, att upplevelserna gjordes för hundra år tillbaka och att skildringen skrivits ned av en man, som enligt hans egen utsago endast gått i livets skola. Men den skolan är god nog för den, som vill ta vara på lärdomarna, och det gjorde tydligen J. E. Skogman. Då han som tjugoåring "gick i land" i USA, blev han inte som de flesta andra av hans landsmän gruv- eller skogsarbetare utan tog sig in i den amerikanska marinen och genomgick en grundlig militär sjömansskolning. Livfull och rörlig som han var både andligen och kroppsligen, lärde han sig säkert snabbt engelska språket och avancerade undanför undan, tills han slutligen beklädde en befälspost på ett skolningsfartyg. - Ovanligt och bra gjort av en torparpojke från Ömossa eller hur!

Ännu några detaljer från J.E. Skogmans tjänstgöring vid den amerikanska marinen.

En enhet ur flottan skulle företa en världsomsegling 1888, och Skogman hade löfte att få följa med. Men så råkade han ut för skörbjugg och låg sjuk och måste därför stanna i land. Själv har han sagt, att sjukdomen endast var en förevändning. Det var någon som ville peta undan honom. Av motgångarna blev han på så dåligt humör, att han beslöt sig för att lämna flottan och fara hem till gamla landet. Skörbjuggen hade farit så illa fram med honom, att tänderna hade lossnat och ramlat ur käkarna. Som en kuriositet hade han tänderna med sig hem i en ask, stora präktiga betar, som barnbarnen fick leka med då de var små, berättar sonsonen Göran Skogman skämtsamt. Han visar också upp sin farfars certifikat, dvs betyg från två särskilda examenstillfällen på skolskeppet Lancaster. Göran demonstrerar ännu farfars fina amerikanska sextant, som han använder som åskådningsmaterial vid navigationskurser i Kristinestad.

J.E. Skogman mönstrade på skolskeppet U.S.S. Lancaster den 16 juni 1881 och fick sitt första betyg efter tre års skolning den 16 juni 1884. Enligt vitsordsskalan 1-5 tilldelades han 4 (Very Good) i alla ämnen. Efter ytterligare tre års skolning erhöll han den 19 september 1887 slutbetyg med vitsordet 5 (Excellent) över hela raden.

 

Skogman, J. E., från Sideby, har anhållit om att i Sjömansvännen få sända hälsningar till sina egna. Han seglar på amerikanska flaggskeppet "Lancaster", som en tid legat i Southampton. Under sin fyra dagars tjänstledighet besökte han London. Han har stigit till underofficer. Folkvännen Fredagen den 19 September 1884

 

Hur gick det sen? - Kanske intresserar det någon att veta.

Den 14 november 1887 övertog den utexaminerade skepparen navigationen av fartyget U.S.S. Trenton. Han genomgick nu liksom vid den första äntringen en läkargranskning (Record of Physical Condition), varvid hans ålder uppges till 28 1/2 år, att han väger 150 pund (68 kg), har gråa ögon och brunt hår, är 64 1/2 tum lång (164 cm). Bröstomfånget är 351/2 tum, och lungorna visar god andningskapacitet. Synförmågan antecknas till 20/20. - Vi har här att göra med en kort och stöddig skeppare och säkert mycket frisk. Likväl trotsade inte hans hälsa skörbjuggen.

En sak som förbryllar är att J. E. Skogman i betygen uppges vara född den 14 april 1859 och således två år äldre än han i verkligheten var enligt Sideby församlings dopbok och kommunionbok, där han är antecknad med födelsedatum 14 april 1861, vilket otvivelaktigt är det riktiga. Hade han själv uppgivit sig vara två år äldre vid påmönstringen för att bli antagen som elev på skolskeppet, eller hur har misstaget uppkommit? Svaret är numera inte så viktigt. Två år yngre eller äldre för hundra år tillbaka spelar ingen roll.

I äktenskapets hamn

I Sideby församlings vigselbok läser vi för 3.7.1888:

"Vigdes Sjömannen Ungkarlen Johan Erland
Skogman från Björneborgs landsförsamling
och Lotsåldermansdottern Amanda Mathilda
Karlsdotter Appel från denna församlings Sideby by.
K. E. Hohentahl."

I marginalen står antecknat: "Syskonbarn", alltså kusiner. Eftersom Johan Erlands mor härstammade från Grönmark i Flada, måste detta innebära, att också hustruns mor kom därifrån och att de båda mödrarna var systrar.

J. E. Skogman var nu återkommen från Amerika och skriven i Björneborgs landsförsamling, där hans föräldrar och syster fortfarande var bosatta.

På 1890-talet finner vi honom som handelsman på Dalsbacken i Sideby. Han handlade i tio års tid men blev inte huvudet högre ekonomiskt sett enligt hans egen uppgift:

- Jag började med tusen mark och slutade med tusen mark i behåll.

... och från handelsman på Dalsbackan i Sideby till lots på Högklubben och hemmansägare på Småskär i Skaftung

Från handelsbutiken i Sideby tog J. E. Skogman steget till Småskär i Skaftung [Österbygd nr. 6 på Småskär, 3/red.], där han blev hemmansägare. Men hans sjömansmeriter och språkkunskaper från Amerika räckte väl till för en lotstjänst på Högklubbens lotsplats. Samtidigt som han förde skutor och ångbåtar i hamn mellan prickar och sjömärken, tog han tillsammans med hustrun Amanda på Småskär hand om höns och grisar, får, kor och hästar. Johan Erland, eller Janne som han stod för i familjekretsen, tyckte om kvicka hästar. Då han spände sin ystra hingst för släden och for upp till Omossa för att hälsa på släkten och kom styrande in på Skogmans gästgivargård med "sidålkan" skramlande ochh hingsten frustande, så fick ömossaborna se, vad det blivit av toparpojken, hungerårens barfotabarn.

I stan var Skogman mäkta populär bland småpojkarna. Varenda en snorgärs kände honom. Då han kom på torget i sin blåa uniform med blanka knappar och pratade och skojade med pojkarna och delade ut slantar och karameller, då formades mången pojkes framtidsplan: Då ja blir stor så ska ja bli lots.

Men hos de ryska myndigheterna var Skogman inte lika populär. Tiden hade skridit fram till 1912. Kronolotsen Johan Erland Skogman hade stigit i graderna och blivit lotsålderman. Lotsverket skulle förryskas och underställas ryskt befäl. Lotsarna skulle göras till ödmjuka kejsartjänare. Den som inte ville foga sig hotades med avsked. Det blev allmän lotsavgång som protest. Lotsåldermannen Skogman stod rakryggad bland de protesterande, medan en del andra skaftunglotsar ville följa den mjuka linjen och vara ryssarna till lags. Undra på att han blev förhatlig i det ryska lotsbefälets ögon.En sak, som även förtjänar nämnas, är J. E. Skogmans intresse för bildningsarbete. Själv helt och hållet utan skolunderbyggnad, förstod han att uppskatta skolkunskapernas och allmänbildningens betydelse för framgång och välstånd. Detta kom särskilt i dagen vid Omossa folkskolas och Ömossa ungdomsförenings tillkomst, då han ställde upp som ekonomiskt stöd. Han var varmt fäst vid sin barndoms by och visade i olika samanhang sin omtanke om dess välfärd.

Lotsåldermannen J. E. Skogman med medalj på rocken.

Den legendariska och färgstarka lotsåldermannen Johan Erland Skogman gick ur tiden den 19 september 1933. På honom kan med fullt skäl tillämpas sentensen:

"Stark ström med egna vågor går genom havet."

Endast de äldre av nulevande skaftungbor minns personligen J. E. Skogman, men på hans släktträd har nya grenar skjutit ut, som fört lotstraditionen vidare. På Högklubbens lotsplats tjänstgör nu (1984) sonsonen Göran Skogman själv som chefslots eller lotsålderman. Där har också hans äldre broder Gunbert och hans fader John Skogman haft sin tjänstgöring som lotsar. Räknar vi dessutom med att Görans farmor kom från den gamla lotssläkten Appel i Flada, så finner vi att sjömans- och lotsblod fiyter i "skogmänneas" ådror ända från 1700-talet. - Om något en förnämlig yrkestradition.

Gunnar Nybond*

Uppväxt och ungdomstid | J.E.Skogman far till sjöss och går i land... | I Förenta Staternas sjökrigsflotta | I äktenskapets hamn ... | och från handelsman på Dalsbackan i Sideby till lots på Högklubben och hemmansägare på Småskär i Skaftung | Referenser

Referenser:

Nybond, Gunnar: Bottnisk Bygd. Ömossa by i Kristinestad under 400 år 1590-1990. Släkterna Skogman och Öman. - Vasa 1988.
Nybond Gunnar: Gränsmark. Släkt- och bygdekrönika från Sydösterbotten 2. - Vasa 1984
Nybond, Gunnar: Skaftung by i Kristinestad. Släkterna Sundnäs och Teirfolk. - Vasa 1998.

WWW:

Böcker av Gunnar Nybond
Nödåren i slutet av 1860-talet

redigering Staffan Storteir