Lyssna till den granens susning, vid vars rot ditt bo är fäst
Finskt ordspråk

Innehåll:

När Skaftung by tog form

• Bynamnet
• Levnadsvillkor
• Bondbyn Skaftung
• Tingsförrättning i byn 1551
  • Kommentar

Skaftung kapell

Silverskatten

• En hård uttaxering
• 1571 bestod byn av fem "rökar"
• Sidebyborna blir österbottningar

Byn växer till sig

• De ursprungliga gårdarna
• Nybyggarhemman

Fig. 1 Karta Skaftung - landhöjning
Fig. 2 Del av Claes Claessons karta från 1650
Fig. 3 Utdrag ur domboken för Nedre Satakunda 1550-1552
Fig. 4 Klockstapel - till minne av Skaftungs kapell

Fotnot/red:
Tab. 1 Hemmansägare och namn i Sideby, Skaftung och Ömossa 1699-1724

Bynamnet

Det äldsta kända belägget av bynamnet Skaftung i skrift härrör från år 1479. Det förekommer i samband med en tvist om ett loskinn vid rätten i Stockholm mellan Anders Olsson i Sijdaby av Ulfsby socken och Pehr Ingeualsson i Skaptwaga i Närpes socken. Bägge orterna har sålunda redan på denna tid kända och officiellt begagnade bynamn, angivna på medeltida skrivsätt, och sockentillhörigheten för dem är klart dokumenterad.

Fyrmästaren och ortnamnsforskaren Petter Edvard Ohls i Replot (1872-1914) betecknade namnet Skaftung som ett av de raraste bynamnen i svenska Österbotten. Det hade han säkert rätt i.

Om man betraktar kartan med kustlinjen uppdragen på Skaftung bys nuvarande plats på 1300-talet, lägger man märke till den långa och smala landtungan, som skjuter ut i havet söderifrån. Dylika uddar har av kustbefolkningen i tiden kallats för "skaft". Ortnamnsforskare i Sverige har förklarat, hur vissa ortnamn bildats från terrängbenämningen skaft, t.ex. Skäftinge. Samma tolkning har även professor T.E. Karsten givit Skaftung i sitt gedigna verk Svensk bygd i Österbotten I-II på 1920-talet.

En annan namntolkning har även framförts, enligt vilken namnet Skaftung skulle kunna härledas från ett vikingatida personnamn Skafte eller Skafti, men den är mindre trovärdig. Den skulle förutsätta en boplats på minst 10 meters höjd över havet idag, och en sådan höjd har inte Skaftet. - Jag föredrar att skriva benämningen här med stort S som för ett ortnamn.

Skaftet var ett idealiskt ställe för fiskare och säljägare att slå sig ned på och bygga sina kåtor eller fiskarkojor på. Stränderna på båda sidorna av udden erbjöd goda och skyddade båtlandningsplatser.

Det var naturligt att folket i de omgivande trakterna började kalla dem som bodde på Skaftet för skaftungar enligt dåtidens språkbruk. Benämningen -ungar i sådana sammanhang har suttit i ända till i våra dagar och brukas ännu, t.ex. korsungar i Korsnäs och nämpungar och kåtungar i Närpes. Skaftungarnas boplats fick sålunda på ett naturligt sätt sitt namn Skaftung. Besläktade namn på -unga och -inge förekommer i Nyland och på Åland och särskilt rikligt i Sverige, såsom Sottunga, Pellinge, Kumlinge och Malung.

När kan då bosättningen på Skaftet ha kommit till?

( Fig. 2) Del av Claes Claessons karta från 1650. Namnen är från vänster till höger: Hampnskier, Ragnilskier, Fårskier, Svartö och Skaftungh.

Levnadsvillkor

Som redan framgått uppstod naturliga förutsättningar för en fast bosättning på 1300-talet, och från denna tid får man räkna med en bebyggelse av blandad jägar-. fiskar- och jordbrukarkaraktär på Skaftet. Vikarna grundades upp snabbt då som nu och gav tillandningar med betesmark för husdjur, och fisk och säl fanns det rikligt av i havet. Något jordbruk som huvudnäring kan man dock icke tala om i det dåtida Skaftung. På sin höjd kunde man bryta upp några små täppor på Skaftet och dess sluttningar för odling av litet brödsäd och kål och rovor. Husdjursskötseln och fisket samt säljakten måste nog ha gett de huvudsakliga livsförnödenheterna.

Den bästa översikten av landhöjningens inverkan på topografin i Skaftung ger grundkartan av idag, då de olika landnivåerna projiceras fram med hjälp av höjdkurvorna och landskapsförändringarna under olika tidsperioder på detta sätt framträder.På avbildade kartblad ( Fig. 1) betecknar det lodrätt streckade fältet 0-5 m över havet, de rutiga områdena 5-10 m ö.h. Varje zon motsvarar i tid omkring 650 år.

Den huvudsakliga bebyggelsen i Skaftung ligger inom den lodrätt streckade zonen, d.v.s. att den haft möjlighet att växa fram under de senaste 650 åren eller från mitten av 1300-talet. Den märkliga landtungan eller ett "skaft", som på den tiden sköt ut i Svartöfjärden söderifrån, har en höjd av 6-8m.ö.h. Den var sålunda beboelig på denna tid. Man kan med utgång från dessa fakta slå fast, att den historiska bosättningen i Skaftung kan vara högst 700 år gammal. Att den uppstod på "Skaftet" och att den blivande byn därigenom fick sitt namn Skaftung, kan man vara tämligen säker på.

Bondbyn Skaftung

Det räckte säkert ett par hundra år från den första bebyggelsen innan en verklig bondby tog form.

De äldsta uppgifterna om etablerade bondbyar i våra nejder fås i jordeboken för Kumo gårds län för år 1546. Skaftung by utgjorde då den första byn i Närpes sockens Sunest Triding (sydligaste tredjedel) och hade 5 åboer. Härkmeri hade 4, Lappfjärd 38, Dagsmark 2, Lålby 3,Tjöck 22, Påskmark 5 och Koppö 3 åboer, dvs gårdar. Man har nog svårt att tänka sig Skaftung som en centralort, en kyrkby, som det gjorts gällande, inom denna region motsvarande nuvarande Kristinestad, frånsett Sideby som räknades till Ulfsby socken. Men ett gudstjänsthus eller kapell fanns med säkerhet i byn på 1500-talet. Mera därom senare.

Tingsförrättning i byn 1551

En sak förbryllar dock forskaren i lokalhistoria i hög grad.

På ifrågavarande tid hörde Närpes socken, som då sträckte sig från Bergö och Petalax i norr till Skaftung i söder, till Kumo gårds län judiciellt och kameralt, dvs i fråga om rättsskipning och beskattning, medan socknen i kyrkligt avseende var självständig och sorterade direkr under Åbo domkapitel.

År 1551 hölls ett ordinarie vinterting med allmogen i Närpes socken, Tinget förrättades i Skaftung by med tillförordnad domare från Kumo gård. Och då frågar man sig: Varför just där? Varför inte på någon av de större orterna Lappfjärd eller själva Närpes?

Ett utdrag ur domboken för Nedre Satakunda härad får tala för sig självt. Berörda ärende belyses med det renskrivna och tryckta faksimilet ur domboken

( Fig. 3) Utdrag ur domboken för Nedre Satakunda 1550-1552

Kommentar:

Den första förvåningen över tingsplatsen Skaftung lägger sig kanske vid närmare eftertanke.

Skaftung var ju den sydligaste byn i Närpes storsocken och låg närmast till förvaltningscentret Kumo gård. Jag vet inte, men jag förmodar att tingsförrättningen ambulerade mellan olika byar i storsocknen.

När nu häradshövdingen Monsz Nilsson hade tillförordnat Lasse Madtzson (kanske bara en notarie) att förrätta vintertinget i Skaftung 8.1.1551, valde han orten kanske bara av bekvämlighetsskäl. Den låg ju inom Närpes socken, och då var väl all rättfärdighet fylld. Man fick väl även ta hänsyn till den kalla årstiden och de dåliga vägförhållandena.

Men hur kunde Skaftung med sina fem gårdar klara av lokalfrågan och inkvarteringen. Det gällde ju i alla fall ett följe av nera hästskjutsar från Kumo. Förutom domaren nämns också befallningsmannen Nils Ingesson. Därtill kom nera skjutskarlar. Och tolv nämndemän infann sig i Skaftung, representerande byar ända från Petalax ned till Lappfjärd. De skulle också inkvarteras och hästarna förses med stallplats och foder. Tjnget kunde väl inte klaras av på en enda kort vinterdag, även om det synes ha gällt ärenden av mindre betydelse som ett arvskifte i Tjöck och ett slagsmål i Härkmeri bland annat. Omhändertagningen av detta stora sällskap tingsfolk måste nog ha gett skaftungborna huvudbry den här gången.

 

Man kan nog förvåna sig över att tinget hölls i Skaftung och inte t.ex. i Lappfjärd. Visserligen var inte heller Lappfjärd någon kyrkby då ännu men likväl en mycket större ort med sina 38 bondgårdar. Och om tingsdomaren ville göra det bekvämt för sig själv, så gjorde han det så mycket obekvämare för en del nämndemän, som kom ända från Petalax.

Detta hände alltså "Anno domini 1551, torsdaghen nest epter Helge tree Konunge dagh" (trettondagen) enligt den julianska tideräkningen. I verkligheten skedde det den 18 januari enligt vår nutida almanacka. Vintertinget i Skaftung denna dag kan nu betraktas blott som en liten episod. I själva verket var det en betydelsefull händelse i byns liv, som framträder i blixtbelysning genom de korta men talande notiserna i tingsprotokollet.

Skaftung kapell

Redan under den katolska tiden hade Skaftung ett eget gudstjänsthus eller kapell. En tydlig indikation på detta ger namnet Capellängen på en skifteskarta från 1769 och benämningarna Kapellbäcken och Kapelltået i folktraditionen än idag. Kyrkoherden i Lappfjärd Rudolf Josef Estlander gjorde 1791 anteckningar i ett stämmoprotokoll om resterna av en kapellkyrka i Skaftung, där stenfoten ännu var synlig 30 alnar lång och lika bred och med en öppning i östra sidan, "isom eljest är owanligt i kyrkor".

Att ett kapell funnits behöver ej betvivlas, men till platsen och framför allt till storleken får man ställa sig skeptisk. Beaktar man landhöjningen, så måste man begränsa tiden bakåt till tidigast 1400-talet. och då kan platsen för kapellet och den nyligen uppförda klockstapeln komma i fara. Storleken på kapellet är ännu mera tvivelaktig. Ett mått om 30 x 30 alnar betyder 18 x 18 meter eller över 320 kvadratmeter golvyta. I jämförelse med "kustkapellet" på Kilens hembygdsgård skulle Skaftungkapellet ha utgjort en katedral ungefär som Åbo domkyrka förhållande till Sideby kyrka. Ifall kyrkoherde Estlanders uppgifter om "stenfoten" stämde med verkligheten. så kan den ha varit en steninhägnad av en begravningsplats. Innanför den kan ett litet kapell väl ha haft utrymme.

Hade kapellet i Skaftung uppförts till tjänst enbart för de få gårdar. som fanns på 1500-talet? Nej, knappast. - Skaftung måste ha haft en god hamn innanför de skyddande holmarna, där sjöfararna kunde ta in vid dåligt väder, vila upp sig och förrätta sin andakt i kapellet. Det måste ha utgjort ett av de sjöfararkapell, som under den katolska kyrkans tid fanns på lämpliga avstånd mellan varandra längs våra kuster och som samtidigt tjänade som stödjepunkter för kringvandrande prästmunkar. Det närmaste kapellet söderut fanns i Räfsö, även det med en liten begravningsplats omkring. Man kan ännu se rester av stensättningen där. och ett minnesmärke är upprest även där, vilket jag kunde konstatera sommaren 1994 vid ett besök på platsen. Norröver torde Närpes första kapell ha legat på Eskilsö.

Minnesvården över det forna kapellet i Skaftung avtäcktes den 12 Oktober 1936. Biskop Max von Bonsdorff höll invigningstalet. Till högtidligheten hade lärare Axel Teir sammanställt den i inledningen nämnda skriften "Skaftung by och Sideby socken i äldre tid"

Sommaren 1994 uppfördes på initiativ av Birger Ingves och Fred Berg klockstapeln på platsen i anslutning till minnesvården, och den första klockringningen tonade ut på nyårskvällen samma år på skaftungbornas historiska andaktsplats

Innehåll:

När Skaftung by tog form

• Bynamnet
• Levnadsvillkor
• Bondbyn Skaftung
• Tingsförrättning i byn 1551
  • Kommentar

Skaftung kapell

Silverskatten

• En hård uttaxering
• 1571 bestod byn av fem "rökar"
• Sidebyborna blir österbottningar

Byn växer till sig

• De ursprungliga gårdarna
• Nybyggarhemman

Fig. 1 Karta Skaftung - landhöjning
Fig. 2 Del av Claes Claessons karta från 1650
Fig. 3 Utdrag ur domboken för Nedre Satakunda 1550-1552
Fig. 4 Klockstapel - till minne av Skaftungs kapell

Fotnot/red:
Tab. 1 Hemmansägare och namn i Sideby, Skaftung och Ömossa 1699-1724

Silverskatten

Den stora rikshushållaren i Sveriges rike på 1500-talet, Gustav Vasa, behövde penningar för att betala bort landets utrikesskulder och ordna upp landets inre ekonomi. Han lät registrera hemmanen för en noggrannare beskattning och sökte nya skattekällor överallt. Det var ekonomiskt kärva tider för undersåtarna. - Känner vi igen oss i nutiden?

Under sonen Johan III:s tid uppbars år 1571 en extra mycket kännbar skatt, den s.k. silverskatten, för att göra det möjligt för konungen att återlösa Älvsborgs fästning, som Sverige hade förlorat i krig mot Danmark. Fästningen låg på den nuvarande staden Göteborgs plats vid Göta älvs utlopp i Kattegat och var livsviktig för bevakandet av landets sjöfart ut till Nordsjön. Lösensumman gick på 150.000 riksdaler silvermynt, en summa som väl kan jämföras med de 300 milj. dollar Finland ålades att betala till Sovjetunionen efter fortsättningskriget.

Men skaftungborna då, vad hade de att göra med silverskatten?

Som alla andra invånare i riket fick de också dra sitt strå till stacken. Därför att uppgifterna om extraskatten är så detaljrika, är det intressant och upplysande att lyfta fram dem. De ger besked om vilka bönder som fanns i Skaftung på den tiden och under vilka förhållanden de levde.

Professor Mauno Jokipii har gjort en sammanställning av silverskattelängderna för Finland och upptar i Nedre Satakunda härad även Närpes socken, som ännu på 1500-talet beskattningsmässigt hörde till Kumo gårds län. Den sydligate byn i Närpes socken var Skaftung by. Namnet skrevs då Skafftungh. Sideby by hörde till Ulsfsby socken. Byarån, som utgjorde både socken- och landskapsgräns, gick på samma plats där den löper ännu idag mellan Skaftung och Sideby byar ungefär hundra meter söder om Rågården. Den följde inte Rågårdsdiket, för det fanns då inte till. Det grävdes upp först på 1850-talet. Men namnet Rågården har med all säkerhet anknytning till den forna landskapsrån. Kanske syftar det enbart på ett stängsel, en gärdesgård, mellan de båda storsocknarna, som skilde åt deras betesmarker. En bebyggd boplats uppstod först efter att Rågårdsdiket kommit till. Tidigare var Råholmen i Storträsket och Rågårdsberget vid havsstranden fixpunkter för sockenrån.

En hård uttaxering

Silverskatten var inte en jordskatt enligt mantal, utan man kunde kalla den en omsättningsskatt, som grundade sig på den rörliga egendomen. Förutom reda penningar lades som grund för beskattningen lösegendom enligt följande rubricering: kopparkärl, hästar, ston, kor, får, oxar, bockar, getter, svin, ungnöt 1-4 år gamla.

I Skaftung fanns vid skatteuppbörden 1571 fem "rökar", det vill säga gårdar med egna hushåll. Som ägare till dessa anges

Per Jonss(on)
Gertudh wid(u)a, tydligen änka
Anders Nilss(on)
Anders Larss(on)
Oleff Ingeualss(on)

Tillgångarna räknas upp för varje gård skilt, men här ges endast ett sammandrag. - De hade inalles 11 hästar och ston, 31 kor, 41 får och 34 ungnöt, men inga oxar eller bockar och getter gavs upp. Omräknad i penningar steg den gemensamma egendomen till 602 dåtida mark och 3 öre. Förmögnast var Oleff Ingeualsson. vars egendomsvärde noterades till 214 mark och 6 öre, däri inberäknat 30 mark i reda penningar. Han måste betala 21 mark och 4 öre i skatt. Därnäst kom Per Jonsson med 174 mark och 1 öre i värde inklusive 20 mark i penningar. Han fick punga ut 17 mark och 3 1/2 öre. Sist kom änkan? Gertudh med 46 mark jämnt i värde och 4 mark och 5 öre i skatt. Det var väl inte änkans sista skärv får vi hoppas!

I jämförelse med andra byar i Närpes socken stod sig skaftungborna rätt väl med ett medelvärde för gårdarna om 120,7 mark. Härkmeriborna var goda för 150,3 mark och Lappfjärdsbönderna för 148 mark. I Näsby och Finby i Närpes kom man till i medeltal endast 111 mark; medan kyrkoherden i Närpes presterade ensam 750,4 mark. - Vi ser av siffrorna, att silverskatten tog 10 % av boskapsbeståndets och all annan lösegendoms värde, och denna extra åderlåtning kom ovanpå den ordinarie skatten, som ingalunda heller var lindrig, då Johan III:s alla krig skulle bekostas. Skatten kunde väl ha tagit en och annan bonde på knä. Då därtill en svår "pestilentia" härj ade i slutet av 1500-talet, undrar man inte över att månget hemman föll i öd.Vid en skatteuppbörd 1599 uppges endast fyra gårdar förmögna att betala skatt i Skaftung.

Sidebyborna blir österbottningar

Vid förenämnda skatteuppbörd 1599 uppgavs att Närpes socken även i fråga om beskattning och rättsskipning skulle överföras till Österbotte hövdingadöme. Den definitiva sammanslagningen skedde 1603. Förut var ju skaftungborna österbottningar, men hur skulle det gå med sidebyborna, som hörde till Ulfsby socken?

Troligtvis gav den administrativa omställningen sidebyborna en påstöt att försöka förändra sin ställning. De sände Peder Sigfridsson (Lassfolk) till kungen i Stockholm för att anhålla om att deras by skulle överföras till Närpes socken. Motiveringen var att de hade "endast" 6 mil till kyrkan där i stället för 12 mil till Ulfsby. Anhållan bifölls. Detta skedde 1606. Nu nyttades landskapsgränsen från Rågården till Klobäcken, och sidebyborna blev även österbottningar. I praktiken kom de dock inte att behöva färdas till Närpes kyrka, för följande år blev Lappfjärd eget pastorat, och då kom såväl Skaftung som Sideby att höra dit.

Räkenskapsföraren för Norra Satakunda, Carl Williusson, på denna tid skriver i ett brev om överföringen:

Haffwer h:K:M: gunsteligen eftterlated Sijdeboboer, att liggie till Närpis kyrke, eftter de liggie närmare dijtt till att göre alle theres utlagur, än till Wlffsby der på h:K:M:tz bref datum ther 5 julij åhr 1606.

(Enligt Stellan Waldenström).

Den nya sockengränsen blev alltså även ny landskaps- och länsgräns med alla de påföljder omställningen fick såväl administrativt som kulturellt och språkligt för sidebyborna. Det är en sak att tänka på även i vår tid, då gamla länsgränser suddas ut och nya administrativa enheter bildas.

Byn växer till sig

Från silverskatten, tingsärenden och kyrklig gemenskap går tankarna till de människor, som döljer sig bakom namn och data.

Vad vet vi om dem? Hur såg gårdarna ut? Hur betedde sig människorna? Var de många? - Jag nöjer mig med att försöka besvara den sista frågan.

Förutom de fem gårdarnas ägare med familjer får man räkna med några åldringar, kanske gifta söner eller döttrar med barn samt någon dräng och piga. Det är inte för högt räknat, om man uppskattar invånarantalet i gårdarna till i medeltal sju personer eller allt som allt trettiofem personer. Byn var liten på 1500- och 1600-talen och ännu långt in på 1700-talet. Men den utgjorde ett fungerande samhälle vid den dåtida förbindelseleden från Åbo upp till Österbotten, den gamla postvägen, där soldater och kronans ämbetsmän drog fram. Därför fick byn på ett tidigt stadium eget gästgiveri, som visserligen medförde extra skyldigheter för bönderna men även gav dem inkomster och nya impulser.

Den första kända skaftungbon, Per Ingeualsson, och flera "Ingvaldssöner" efter honom har tydligen gett upphov till namnet Ingves. Därmed är det inte bestämt att Ingves skulle vara den äldsta gården i Skaftung. Det kan lika gärna vara Teirfolk (Teir). Gårdarna infördes med sina hävdvunna namn i mantals- och skattelängder, och på 1700-talet fick de nummer:

1.Teirfolk, 2. Grannas, 3.Ingves och 4. Norrgård. Dessa gårdar bildade det gamla Skaftung, innan nybyggarverksamheten kom i gång under senare hälften av 1700-talet. Av en tablå i Sideby sockens historia framgår deras ägare och storlek 1699:

Förmodligen var alla fyra gårdarna först belägna på Skaftet. Men genom storskiftet på 1770-talet och senare hemmansdelningar skedde en spridning, dock inte stor i den gamla kärnbyn. Däremot fick Skaftung by en vidsträckt omfattning, då nybyggarhemmanen togs upp. De kom till i följande ordning:

I det följande kommer vart och ett av nybyggarhemmanen (1) att presenteras med längre eller kortare utredningar.

Två släktutredningar har även sammanställts, den ena med utgång från ursprungshemmanet Teirfolk och den andra från nybyggarhemmanet Sundnäs. De gör inte anspråk på att vara fullständiga men förmedlar ändå en bild av populationen och spridningen av ättlingarna under 250 år.

info BYAR, byagrupper, h e m m a n  (före 1700), nybyggarhemman (efter 1700), släkter i SIDEBY, SKAFTUNG och ÖMOSSA är ett långsiktigt www-projekt under kontinuerlig utveckling. WWW-presentationerna som påbörjades i dec 2003 är än så länge preliminära och fragmentariska och uppläggningen av webbplatsen är preliminär. Den kommer att utökas och uppdateras under en lång tid framöver. Ryggraden i webbplatsen kommer till en början att utgöras av Gunnar Nybonds artiklar samt kompilationer av kommunion- och historieböcker 1723-1830. Korrigeringar, tillägg (och förslag till tillägg) och lämpligt material till www-sidorna (hemmansbeskrivningar, släktutredningar, gamla och nya artiklar, kopior av fotografier, urkunder, kartor osv.) kan sändas till Staffan Storteir staffan.storteir@e-brev.nu

Böcker av Gunnar Nybond

sydaby.eget.net

editor: Staffan Storteir