Knappast någon period före eller efter har kolonisationen varit så livlig i det sydligaste Österbotten som tiden 1750-1800. I Lappfjärds dåvarande storsocken med undantag av nuvarande Bötom och Storå anlades inte mindre än 45 nya hemman om sammanlagt över 11 mantal. I nutida ytmått räknat steg arealen till ca 5000 ha. Hemmanen grundades i de flesta fall som kronobyggen, vilka efter hand omändrades till bondeägda skattehemman. Det var sålunda en ansenlig areal statsägd, obrukad jord och skog, som på detta sätt överfördes i privat ägo och lades under hävd såväl till statens som den enskildes gagn.

Av nybyggesverksamheten i Lappfjärd under 1700-talets andra hälft stod Sideby avgjort för huvudparten. I Sideby kyrkby jämte byarna Skaftung och Ömossa anlades sammanlagt 28 av de 45 nya hemmanen. Här fanns de vidsträcktaste överloppsmarkerna. Jungfruliga områden av sjöar, mossar och kärr och präktiga kronoskogar väntade på att tas i bruk.

Nybyggen i Lappfjärd Dagsmark Härkmeri Uttermossa Träskvik Skoglund Tjöck Sideby Skaftung Ömossa

Karta
öfver
Sideby bys hemmanstomter och vägar
i
Sideby socken af Wasa län.
Upprättad år 1904 af
E Recksén
vicelandtmätare

KRONOJORD TAS I BRUK

Nyttans tidevarv

I våra dagar ingriper staten på mångahanda sätt i näringslivet, icke minst i jordbruket, för att leda utvecklingen i önskad riktning. Det sker genom premieringar och stöd av olika slag, där en ökad produktion och en bättre lönsamhet eftersträvas, och med skatter och andra åtstramningar, där en inbromsning anses behövas. Bakom det hela ligger ofta också ett socialt syfte från statsledningens sida.

Under det s.k. nyttans tidevarv, på 1700-talet försökte man också genom statliga åtgärder så effektivt som möjligt befrämja industri och gruvdrift och upphjälpa handel och jordbruk. Åtgärderna gick ut på att underlätta den fria företagsamheten genom att bildligt talat knäppa upp näringslivets tvångströja och framhäva den nationalekonomiska nyttan. Att man samtidigt kom att utnyttja den personliga egennyttan som drivfjäder för privat företagsamhet betydde inte så mycket. Något socialt och allra minst socialistiskt tänkande hade inte då ännu vaknat inom politiken.

Jordbruket hade länge varit synnerligen efterblivet. Det gamla tegskiftet, som hade rått i hundratals år ända från medeltiden, splittrade ägorna i en mängd teglappar, "jälor" och ängsplättar långt från varandra till hinder för jordbrukets utveckling. Det behövdes en genomgripande omfördelning av markerna.

Storskiftet pågick i dåvarande Lappfjärds socken i särskilda etapper under tre decennier. innan all åker-, ängs- och skogsmark var fördelad mellan de gamla hemmanen. "Överloppsjorden", som förblev i kronans ägo, behövde ekonomiskt utnyttjas för att fylla kronans ständigt växande penningbehov. Därför drev myndigheterna på anläggningen av nya kronohemman. vilka till att börja med overläts på arrende åt hugade nybyggare. För att binda dessa kronans landbönder fastare vid jorden och samtidigt tillförsäkra staten bestående skatteobjekt erbjöd man nybyggarna att lösa in kronohemmanen på förmånliga villkor till egna skattehemman för "ewerldliga tider". Dessutom fick bönderna rätt att på sina hemman anlägga torp och antaga torpare och fick sålunda tillgång till billig arbetskraft, samtidigt som en hel del löst folk fick möjlighet att skaffa sig en egen bostad och en torva att bruka. Mer och mer folk tillfördes på detta sätt jorden.

Allmänna villkor för nybyggen

I sin undersökning om nybyggesverksamheten i svenska Österbotten (Sv.Litt.Sällsk. skr.1966) ger Ingvar S. Melin en klar bild av förhållandena. Här en kort översikt:

När historiens ljus på 1500-talet klarare belyser socknar och byar i södra Österbotten, finner man de flesta nu existerande byar. Hur tidigt dessa befolkats, vet man inte säkert. Nybyggare kunde slå sig ned på de marker som härjats av skogsbrand eller på sådana som de "lagliga ägarna" inte brydde sig om eller förmådde odla upp.

Gustav Vasa ville kolonisera utmarkerna för att med tiden få skatter av nybyggarna. Han ville även stärka rikets försvarskraft. I kolonisationen såg han ett medel att nå dessa mål.

På sin eriksgata i Finland år 1775 fick konung Gustav III kännedom om att den nybyggnadsverksamhet, som uppstått i Osterbotten med stöd av tidigare bestämmelser, hade förorsakat stor oreda i ägodelningen. Jordfrågan skulle nu avgöras på ett nytt sätt, nämligen genom ett allmänt storskifte.

Planerna på en statlig reduktion realiserades för Osterbottens del genom förordningen om storskifte i Finland av den 27 juni 1775. Enligt den skulle hemmanen - mantalen tilläggas 600 till 1200 tunnland med åker, äng och skog. Förordningen betecknade en avgörande vändpunkt i utmarkernas bebyggelse.

Om ett hemman på minst 1/8 mtl kunde anläggas på överloppsjorden, skulle ett oberoende nybygge grundas där. De gamla hemmansägarna hade förhandsrätt till jorden och överlät den helst till någon familjemedlem, torpare eller dräng. Under de första åren gavs understöd i form av spannmål, vanligtvis ett par tunnor per barn. Vidare beviljades ända upp till 30 års skattefrihet.

Det fordrades mod och ett hårt arbete av en medellös dräng eller annan obesutten person att miltals från bebodda trakter sätta igång med ett nybygge. Bönderna i angränsande byar ville inte heller se sin rätt till skogen, kreatursbetet och fisket på utmarken begränsad. Sedan överloppsjord avskilts vid storskiftet, kunde intet motstånd av bolbyarnas bönder resas mot nybyggen på sådan jord. - Så långt refererat efter Ingvar S. Melin.

Nybyggen i Lappfjärd

Knappast någon period före eller efter har kolonisationen varit så livlig i det sydligaste Österbotten som tiden 1750-1800. I Lappfjärds dåvarande storsocken med undantag av nuvarande Bötom och Storå anlades inte mindre än 45 nya hemman om sammanlagt över 11 mantal. I nutida ytmått räknat steg arealen till ca 5000 ha. Hemmanen grundades i de flesta fall som kronobyggen, vilka efter hand omändrades till bondeägda skattehemman. Det var sålunda en ansenlig areal statsägd, obrukad jord och skog, som på detta sätt överfördes i privat ägo och lades under hävd såväl till statens som den enskildes gagn.

Här följer en fullständig förteckning över de nytillkomna hemmanen.

Anm. Vid anläggningstiden hörde ännu Skaftung och Ömossa byar till Lappfjärds församling och socken. Sideby var kapell under Lappfjärd från 1785 och blev egen församling först 1860.

Bygden får liv efter tusenårig sömn

Av nybyggesverksamheten i Lappfjärd under 1700-talets andra hälft stod Sideby avgjort för huvudparten.I Sideby kyrkby jämte byarna Skaftung och Ömossa anlades sammanlagt 28 av de 45 nya hemmanen. Här fanns de vidsträcktaste överloppsmarkerna. Jungfruliga områden av sjöar, mossar och kärr och präktiga kronoskogar väntade på att tas i bruk. Här väljs Hedkrok nybygge som typexempel för tillvägagångssättet, därför att de originala anläggningshandlingarna finns i behålll och ger en klar bild av formaliteterna. Men först några ord om hemmanets namn.

Hemmansnamnet Hedkrok

Härledningen av namnet Hedkrok är intressant. Enligt professor T.E. Karsten har detta namn inte förekommit på någon annan ort i Österbotten, knappast heller på något annat ställe i hela Svenskfinland. Det får anses som ganska unikt. Påträffar man personer med detta släktnamn, kan man med största säkerhet utgå ifrån att de härstammar från Hedkrok i Sideby.

Den mäktiga sand- och grusåsen eller heden, som utgör en avslutning av Suomenselkä, där den söker sig ut till havet vid Sideby udde, kröker sig i en stor S-formig båge genom trakten. Den sträcker sig från Kallträsk över Heden och Stenringåsen mot Storkärret och därifrån mot väster och sydväst till Udden i Flada. Åsen bildar en vattendelare mellan de kärr- och träskmarker, som söker utlopp för sitt vatten mot Skaftung i nordväst och de, som tömmer vattnet åt söder över länsgränsen till Kasaböle by i Sastmola.

För omkring 3000 år sedan sträckte sig en stor havsvik som en bukt eller "krok" från nordväst upp mot åsen. Benämningen krok, som i forntida västnordiskt språk "krokr", förekommer rätt allmänt bl.a. i Norge och förbindes med havsvikar, mossar, älvar och andra vattendrag. Redan under en avlägsen forntid uppehöll sig människor vid havsviken, som säkert var mycket rik på fisk och säl. De valde sina boplatser på åsen, som låg skyddande mot öppna havet i väster. Därom vittnar den rad av forngravar, "steinringar". som finns på åsen 1-2 km från Hedkrok gårdarna.

Någon oavbruten bosättning i denna kusttrakt kan dock inte påvisas men inte heller absolut motsägas. Det gick kanske tusen år, under vilken tid trakten var en obefolkad ödebygd. Först i slutet av 1700-talet nådde den svenska nykolonisationen denna inre skogstrakt, medan kustbyarna Sideby och Skaftung bevisligen hade bofast befolkning redan på 1400-talet och sannolikt långt tidigare. De tolv forngravarna inom ett litet område på Muråsen i Skaftung på 15 m höjd över havet utgör belägg på en längre tids bosättning under den yngre järnåldern. Det kan inte där vara fråga om enbart tillfälliga strandhugg.

Vid kolonisationstiden på 1700-talet var den gamla havsviken omdanad genom landhöjningen till skogsmarker, kärr och träsk. Den innersta bukten eller "kroken" bestod av en tallskogsbevuxen jämn sandmo, sluttande mot nordväst. Den erbjöd en lätt odlad mark och en varm och torr boplats för ny- byggarna. Här upptogs Hedåkern som första odling. Nybyggenas namn anknöt till heden: Hede, Hedkrok och Hedback. Senare tillkom släktnamnen Hedenqvist och Hedberg.

Referenser:

Nybond Gunnar: Soldater, torpare och bönder. Släkt- och bygdekrönika från Sydösterbotten. - Vasa 1980.

Nybyggen i Lappfjärd Dagsmark Härkmeri Uttermossa Träskvik Skoglund Tjöck Sideby Skaftung Ömossa