Vittisbofjärd i Satakunda -
en resa längs den gamla postvägen

Carl Bergqvists "Wäge Charta öfwer Finland och Norrland" från 1757 i "Vägvisare til och ifrån alla städer och namnkunniga orter, uti Svea- och Götariken, samt Stor-Förstendömet Finland" utgiven av Georg Biurman 1776

 

Del av kartan ovan med orterna mellan Christinæstad och Björneborg

• Gamla förbindelser
• Ett rart sockennamn
• "Urbefolkningen"
• Byar, gårder och torp
• Majorer och "Capitainer"
• Reseminnen
• Källor

Now in English Vittisbofjärd in Satakunda - a journey along the old Post Road

Den 1 januari 1973 införlivades de sydösterbottniska landskommunerna Sideby, Lappfjärd och Tjöck med staden Kristinestad. Samma dag uppgick det forna Hvittisbofjärd och Björneborgs landsförsamling i staden Björneborg. Kvar blev Sastmola som en "buffertzon" mellan de båda städerna. Det gamla namnet Hvittisbofjärd används ännu i dess modärniserade form Vittisbofjärd i tvåspråkiga sammanhang, men orten är självfallet mera känd under namnet Ahlainen i våra dagar liksom Sastmola under namnet Merikarvia.

Innan landsvägen Lappfjärd-Björneborg kom till för 180 år tillbaka — den godkändes efter slutsyn år 1801 — hade befolkningen i den sydligaste delan av Österbotten livligare kontakt med sockenborna i Sastmola och Vittisbofjärd än senare. Den enda farbara landvägen till Björneborg och vidare till Åbo, nämligen den gamla postvägen från Per Brahes tid, gick ju genom dessa orter. Befolkningen i byarna utefter kusten var till övervägande del svenskspråkig. En påtagligt stark folkinvandring söderifrån till Sideby och Lappfjärd förekom, utan att språket utgjorde något hinder. Släktskapsbanden till hemorten bibehölls länge, och gästbesök i samband med resor till Björneborg förekom ofta. Kyrkböckerna från sekelskiftet 1700-1800 ger belägg på den livliga flyttningsrörelsen. Många personer kom som drängar och pigor eller hantverkare. En del inledde sin nya tillvaro som torpare eller nybyggarbönder. Somliga hade ekonomiska möjligheter att tillhandla sig färdigt hävdad jord. Bland sådana nybyggen i Sideby, vilka helt eller delvis fått sitt första befolkningsbestånd från Vittisbofjärd, kan nämnas Kallträsk, Hedkrok, Storsjö och Norrback som säkra fall.

Man frågar sig, vad det kunde bero på, att just Vittisbofjärd kom att bidraga med ett sådant befolkningstillskott till Sideby.

I min bok "Soldater, torpare och bönder" (1) har jag berört frågan i förbigående. Jag antyder där, att det redan på ifrågavarande tid rådde en viss överbefolkning och var knappt om kolonisationsjord i socknarna kring Björneborg, medan det i Sideby fanns "överloppsjord" efter storskiftet på 1780-talet att tas i bruk av jordsökande nybyggare. Låt oss granska förhållandena litet närmare.

Vittisbofjärd har i tiden liksom Sastmola och Sideby kyrkby hört till Ulvsby storsocken. Orten fick kapellrättigheter redan 1693 men blev självständig församling först 1908. Däremellan hade kapellförsamlingen en tid lytt under Norrmark kykoherdeämbete. Vittisbofjärd kommun var före samgången med Björneborg av ungefär samma storlek som Sideby kommun, 185 kvadratkilometer mot 205 för Sideby. Folkmängden rörde sig siffermässigt även kring samma tal eller ungefär 1 500 personer.

Själva namnet Hvittisbofjärd i dess gamla skrivform anknyter direkt till namnet Hvittis eller den finska benämningen Huittinen. Som vi vet ligger ju Huittinen öster om nuvarande Kumo eller Kokemäki längre uppe vid älven med samma namn och är liksom Kumo ett stadssamhälle i våra dagar med omkring 10 000 invånare.

Man kan räkna med att Kumo var en centralort i älvdalen redan på den tiden, då befolkningen kristnades, vilket bör ha skett under senare halvan av 1100-talet, om man får tro legenden om biskop Henrik och bonden Lalli. Från Kumo modersocken avskildes redan under 1300-talet Hvittis (Huittinen) och Ulvsby, av vilka den senare i sin tur gav upphov till bl.a. staden Björneborg och socknarna Norrmark, Nakkila, Sastmola och Vittisbofjärd.

Det nya stavsättet för Hvittis på svenska är ju Vittis. Vittisborna hade under medeltiden sina saltsjöfiskevatten utanför Kumo älvs mynning, och det föll sig helt naturligt, att benämningen vittisbornas fjärd i sammandragningen Vittisbofjärd blev ett samlande namn för bosättningen i trakten, då den nya kapellförsamlingen uppstod och namngavs.

Huruvida den bofasta "urbefolkningen" vid kusten och i skärgården var svensk- eller finskspråkig eller blandspråkig är inte gott att veta. Men efterhand som den svenska överhögheten tog form efter korstågstiden i såväl kyrkligt och kameralt som i rättsligt och militärt händseende, blev det svenska språket det dominerande tungomålet. Gårdar och byar fick svenska namn, vartefter de växte fram, holmar och skär, fjärdar och sund i skärgården likaså. Detta skulle knappast ha skett, om inte kustbefolkningen i ett tidigt skede hade varit svenskspråkig, förmodligen redan före den katolska kyrkans och den svenska statsmaktens inträde på arenan. Under hela den svenska tiden och även under den ryska inpå mer än halva 1800-talet var ju svenska språket det officiella ämbetsspråket i landet. I Vittisbofjärd liksom annorstädes fördes alla kyrkoböcker, protokoll, redovisningar och längder av olika slag på svenska ännu på 1860-talet.

 

Byar, gårder och torp

De egentliga byarna i Vittisbofjärd hette (enligt gamalt skrivsätt) Öfverby, Nederby, Kjellfjerd och Lampis. Endast den sistnämnda bar finskt namn i försvenskad form. Senare övergick man till namnen Ylikylä, Alakylä, Kellahti och Lamppi.

Ytterst få hemman ägdes i Vittisbofjärd på 1700- och 1800-talen av självständiga bönder eller så kallade "börda-bönder", som kunda lämna sin jord i arv till sina barn. Största delen av jorden hade under den svenska tiden förlänats åt eller förvärvats av större och mindre godsägare eller kommissarier för det militära rusthållets och den civila ämbetsmannastabens upprätthållande. Frälsehemman och s.k. augmentshemman (stödhemman för rusthållen) tjänade ytterligare kronans ändamål. En stor del av Björneborgs läns kavalleriregementes officerskår synes ha varit bosatt oct fått sitt underhåll i Vittisbofjärd.

De största rusthållen var Malmgårds rusthåll i Överby, "Nedra Rusthållet" i Nederby och Källfjärds rusthåll. Minst 5 000 ha, men kanske närmare 10 000 ha av jorden i Vittisbofjärd låg i rusthållarnas och godsägarnas ägo och förvaltning. Jorden brukades av landbönder (arrendatorer) och torpare, som fich sitt uppehälle mot dryga arrenden och tung dagsverksplikt till godsen. Som exempel på landbondegårdar under Malmgårds rusthåll kan nämnas Marcus gård, Påhls gård, Smeds gård, Ollgård, Pelitgård, Bengtsilä och Tykilä. Zachris gård var ett frälsehemman och Heikkilä gård ägdes av en bördabonde. Av de många torpen under Malmgård nämner jag endast Bergnäs, Hallonäng, Haraholm, Norrland, Oxjärvi (nuvarande Uksjärvi), Pirttijärvi och Haapajärvi. De finska torpen hade anlagts på utmarken längre inåt land, där riksåttan drar fram i våra dagar.

Som namnet anger, ligger Nederby längre ner mot haven än Överby. Under "Nedra Rusthållet" lydde förutom fastlandsmark också största delen av den vidsträckta skärgården, undantagandes lotshemmanen på Lambaluoto, Bastuskär och Antora. De flesta holmarna med där belägna torp bar svenska namn och gör det delvis ännu på kartor och sjökort. Nämnas kan i alfabetisk ordning följande: Björnö, Bockö, Busö, Emtö, Enholm, Fiskö, Giselö, Halsö, Rankö, Risö, Räfsö, Sandö, Svartö, Tahkoluoto och Tylty.

 

Källfjärds rusthåll omfattade på 1700-talet 2 1/12 mantal och ännu på 1800-talet 11/2 mantal eller i areal omkring 1600 ha. Där residerade majorer och kaptener av bl.a. släkterna Weissman och Taube. Nuvarande Kellahti bys mark underlydde kavallerirusthållet. Det var just härifrån som en av de två första nybyggarbönderna i Storsjö i Sideby kom på 1790-talet via Bodman hemman, där han tydligen först hade tjänat som dräng. (Jfr släkten Storsjö 2 , tabl 1! [2]). Som tidigare nämnts kom också den första odlaren på Kallträsk hemman i dåvarande Lappfjärd från Vittisbofjärd. Han hette Zachrias Michelsson och var född på Zachrisgården 1701.

Förutom alle de rusthållare, officerare, dragoner, landbönder och torpare, som fick sitt livsuppehälle genom godsens avkastning, skulle en mängd pigor och drängar, hantverkare, inhysingar och fattighjon försörjas. För att ta ett exempel riktigt ur samhällets bottenskikt: "lägrade kvinnor" och deras oäkta barn fördes i kyrkkoböckerna i en särskild förteckning efter godsens "anständinga" befolkning. Även de måste få leva, men vilket liv? — Klasskillnaden måsta ha varit enorm och ofriheten tryckande för dem som levde i beroendeställning på grund av arrendeavtal, torparkontrakt och legohjonstadgor.

Man har hört och läst om livegenskapen i Ryssland och slaveriet i Nordamerika under motsvarande tid och bröstat sig över Svea rike, "frihetens stamort på jorden", som Finland då utgjorde en del av. Men man har förbigått och glömt de feodala jordägoförhållandena och sociala klyftorna, som rådde mellan godsägare och statare mellan herre och dräng i södra och sydvästra Finland under det svenska väldets tid. Missförhållandena bestod under 1800-talets ryska parentes ända fram till självständighetstiden med torparlagen och Lex Kallio, som frigjorde en del av de halvförslavade landbönderna och torparna på storgodsen. Men egentligen är det först efter de senaste krigen, som demokratin blivit en verklighet i vårt land.

Det har sagts att kräftor och adelsmän inte trivts i Österbotten. Vad de senares vantrivsel beträffar, har den väl haft sin grund i Österbottningarna inte lärt sig stå med hatten i hand inför översittare, därför att deras landskap i stort sett förskonats från de feodala och därmed sammanhängande sociala missförhållandena i söder. Det var ingen tillfällighet, att utgångsfronten mellan de s.k. vita och röda på Satakunta-avsnittet formade sig just mellan Sastmola och Vittisbofjärd under resningens tid 1918. Det var inte heller någon tillfällighet, att människor, som älskade friheten och ville råda över sig själva också längre tillbaka i tiden i Vittisbofjärd, sökte sig över länsgränsen till Österbotten, och där låg Sideby och Lappfjärd närmast till.

Därmed har jag gett åtminstone ett delsvar på min fråga i början av denna utläggning.

Frihets- och självständighetsbehovet hos en människa är en stark inre kraft, som gör att hon kan trotsa övergrepp och förtryck, även om det ser hopplöst ut. Vi behöver inte kasta blickarna långt ut från vår egen lugna vrå av världen för att se, hur friheten och människovärdet hålls nere av gevärspiporna och trampas under stövelklackarna. Men när denna trotsiga kraft ser som mest kuvad ut, ligger den kanske bara latent och bidar sin tid.

Du bygdehistoriskt intresserade resande, du har färdats i tankarna genom några århundraden längs den gamla postvägen, som förband Österbotten med Satakunda och Egentliga Finland och den östra rikshalvans huvudstad Åbo. Gör om din resa i verkligheten idag, och du skall stöta på idel bekanta minnen från fordom. Särskilt kommer du att fästa dig vid ortnamnen i dessa historiska bygder. Vägen har förvandlats, rätats, breddats och på vissa sträckor permanentbelagts. Man än slingrar den sig på långa avsnitt i bukter och tvära kurvor över backar och genom skogar i samma sträckning, som postryttarnas hästar för hundratals år tillbaka trampade upp som den tidens "riksväg".

Del av "Suomenmaan Kartta" av I. Uschakoff 1898 med orterna mellan Lappfjärd och Björneborg. Källa http://www.histdoc.net/uscha/ Pauli Kruhse *

Börja din postvägsresa i Träskvik by i södra Lappfjärd och kör genom Härkmeri, Skaftung och Sideby! När du kommer till Högbron i Sideby, lägger du säkert märke till den tvåspråkiga vägskylten SASTMOLA — MERIKARVIA. Här har det urgamla namnet Sastmola på nytt tagits till heders. Det hade längre varit strukit från vägmyndigheternas namnlista och höll även på att tappas bort i ortsbefolkningens medvetande. Men genom ett statsrådsbeslut av den 23 dec. 1982 godtogs namnet på nytt bland många andra gamla namn som officielt svenskt ortnamn.

Du åker vidare genom byarna Kasaböle och Risby till Sastmola kyrkby.

Sastmola kyrka ritad av J. Nordstrand, uppförd 1899.

Vik inte av här till Tuorila (Torsby) uppe vid riksåttan ej heller vid Harvala vägskäl upp till Lan(g)koski (Långfors) utan följ den gamla kustvägen vidare genom Köörtilä (Gördböle) till Vittisbofjärd. Gör ännu en sväng genom Sörmark och Norrmark och genom Rosnäs in till Björneborg, så har du fullbordat en intressant och lärorik turistresa och samtidigt berikat dina geografiska kunskaper.

Om också befolkningen i våra dagar är enspråkigt finsk i byarna söder om länsgränsen, så berättigar inte detta oss att överge de gamla svenska ortnamnen. Tvåspråkighet i allmänhet är ju en stor tillgång. När det gäller ortnamn och vägskyltning, befrämjar tvåspråkigheten i hög grad turismen och ger mera upplysning än enspråkig skyltning om de trakter vi färdes igenom.

De finska ortnamnen för övrigt i trakten kring Björneborg har i många fall en svensk motsvarighet, som håller på att glömmas bort. Många av dessa svenska namn är utan tvivel de ursprungliga. Vad sägs om sådana namn som Ulvsby (Ulvila), Friby (Friitala), Ytterö (Yyteri), Källfjärd (Kellahti), Lyttböle (Lyttilä) och Torsnäs (Tuorsniemi) bara som exempel? Är inte de svenska namnen värda att hållas i minnet? Det är väl ingen negativ språkpolitik att värna om de svenska ortnamnen.

En folksstam eller ett helt folk blir inte ett kulturfolk genom att avsvära sig sin historia.

Källor:

Nybond Gunnar: Soldater, torpare och bönder. Släkt- och bygdekrönika från Sydösterbotten. - Vasa 1980
Nybond Gunnar: Gränsmark. Släkt- och bygdekrönika från Sydösterbotten 2. - Vasa 1984
Kruhse Pauli: Urkunder till Finlands historia Suomen historian dokumentteja

WWW:

Böcker av Gunnar Nybond

 

* Texten ingår i Gunnar Nybonds bok "Gränsmark. Släkt- och bygdekrönika från Sydösterbotten 2", Vasa 1984, utgiven på författarens eget förlag och publiceras på WWW med tillstånd av författarens son Trygve Nybonde.

In English: Vittisbofj¹rd in Satakunda - a journey along the old Post Road

sydaby.eget.net

editor: Staffan Storteir