Lyssna till den granens susning, vid vars rot ditt bo är fäst
Finskt ordspråk

Innehåll:

Ömossa by i Sideby socken

• Byns läge och storlek
• Befolkning
• Historia

Sägen och verklighet

• Nybyggargården i "Öiemosza" växer
• Claes Claessons karta 1650
• Nya släktled
• Storbonden Marcus Skogman
• Hemmanet delas
• Stora ofredens dystra år
• Framstegens århundrade
• Storskiftet förbereds
• Charta Beskrifning över Ömosa bys ägor
  • Hemmanens åker- och ängsareal
• Lanthushållning och köpenskap
• Färdvägar
• Kontakter söderut

Fig. 1 Karta Ömossa - höjdförhållanden
Fig. 2 Del av Claes Claessons karta från 1650
Fig. 3 Lantm. Johan Bergentins revnings- och skattläggningskarta från 1755

Fotnot/red:
Tab. 1 Hemmansägare och namn i Sideby, Skaftung och Ömossa 1699-1724

En vägfarande på färd söderut från Kristinestad längs riksväg 8 mot Björneborg lägger knappast märke till byn Ömossa några kilometer före länsgränsen. Sedan 1950-talet löper riksvägen förbi över höjderna öster om byn men på så nära håll, att gårdarna skymtar mellan träden. Före ombyggandet av riksvägen drog "storlandsvägen", som den då kallades, rakt genom byn. Långväga resande färdades åt olika håll och övernattade ofta i byns gästgiveri, som stod öppet för vägfarande ännu på 1920-talet före bilismens genombrott. Byn var då mera allmänt känd. Nu ligger den på sidan om allfarvägen och har förlorat sin plats i en större resande allmänhets medvetande. Den behöver därför en presentation icke minst på grund av sin 400-åriga historia.

Byns läge och storlek

Sedan Sideby kommun, den sydligaste av alla dåvarande självständiga kustsocknar i svenska Österbotten, sammanslogs med Kristinestad 1973, utgör Ömossa by en del av den vidsträckta staden. En blick på kartan avslöjar, att förra Sideby kommuns landområde i stort sett bildade en likbent triangel med bassidan gränsande till havet och spetsen riktad inåt landet. I vinklarna bredde de tre officiella byarna Sideby, Skaftung och Ömossa ut sin bebyggelse, de två förstnämnda som kustbyar, Ömossa som en inlandsby. Den ligger sålunda efter sammanslagningen i stadsområdets sydöstra utkant med Storå (Isojoki) kommun som granne i öster och Sastmola (Merikarvia) kommun bortom länsgränsen i söder. Till stamstaden är vägen från byn i runt tal 30 km, till kyrkbyn Sideby 15 km, till Björneborg 70 km och till grannbyn Lappfjärd 20 km.

Byn omfattar kameralt sett, d.v.s. i förvaltningshänseende, nio hemmansnummer, vilka vid anläggningen fick följande namn och mantalsstorlek:

1	Skogman	3/8 mantal
2	Öman	3/8   "
3	Öström	3/8   "
4	Kallträsk	1/4   "
5	Västervik	1/2   "
6	Österback	1/4   "
7	Rosenback	1/8   "
8	Kivistö	1/6   "
9	Bergvik	1/4   "

Med senare tilldelad tilläggsjord och med träsk, mossar och impediment beaktade, får man räkna med att Ömossa by i fråga om ytvidd omfattar i runt tal 5000 ha eller detsamma som 50 kvadratkilometer.

Av hemmansnumren bildar Öström, Kallträsk och Västervik särskilda mindre bygrupper eller småbyar.

Den mantalsskrivna befolkningen uppgick vid årsskiftet 1986-1987 till 375 personer. Av invånarna uppgav sig 264 personer tillhöra den finska språkgruppen och 108 den svenska samt 3 till annat nordiskt språk. I själva kärnbyn och i Öström, som av ortsbefolkningen kallas Back, är invånarna språkligt mycket blandade. I Kallträsk är befolkningen helt finskspråkig och i Västervik huvudsakligen svenskspråkig. I området som helhet betraktat överstiger den finska majoriteten 2/3.

I fråga om näringsfång består befolkningen till största del av jordbrukare. Någonting som kunde kallas industri finns icke alls, medan däremot en avsevärd del får sin utkomst genom serviceyrken.

Början till Ömossa by lades, då bondesonen Oluff Pehrsson Rääf från Norrnäs by i Närpes tog upp ett nybyggarhemman omkring 1590 i den mest avlägsna ödebygden av den dåvarande storsocknen Närpes vid gränsen mot Ulfsby socken i "Satagundia". De närmaste människoboningarna fanns på en mils avstånd från nybygget norrut i Härkmeri. Hela 1600-talet bestod anläggningen i Ömossa av endast en gård. Den innehades vid sekelskiftet 1600-1700 av nybyggaren Olof Perssons sonson Marcus Hansson. Genom nyodlingar och annan förkovran hade gården vuxit betydligt, och Marcus betecknas som en verklig storbonde. Han var den första som tog gårdsnamnet Skogman i bruk.

År 1707 delades hemmanet mellan en av Marcus Hanssons söner, nämligen Michel Marcusson, och en sonson Hans Hindrichsson. Den senare behöll namnet Skogman, medan den förra tog namnet Öman för sin del. Så uppstod två gårdar om 3/8 mtl vardera. Invåaarna i dessa genomlevde Stora ofredens bistra tider och nådde lugnare förhållanden under frihetstiden och "nyttans tidevarv" i mitten av seklet. Gårdarna hade igen förkovrats och vuxit i vidd och välmåga, så att de vid storskiftet på 1780-talet vardera räckte till att skiftas i tre delar och bilda försörjningsunderlag för sex bondehushåll i Ömossa. Från denna tid kan man tala om en verklig by, då därtill två nybyggen, Öström och Kallträsk, hade anlagts. Det skulle snart komma flera.

1800-talet inleddes med öppnandet av den nya storlandsvägen mellan Lappfjärd och Björneborg och gästgiveriet i Ömossa. Seklet kännetecknas av en ovanligt stark befolkningstillväxt. Mera jord behövdes. Arhundradet blev bredgräftans och kyttlandsrökens sekel. Befolkningsöverskottet utlöste en massemigration till Amerika i slutet av seklet, och likväl fanns det tillräckligt många familjer med barn som underlag för en folkskola i byn. Den öppnades 1892. Folkbildningen steg efter hand, men det gamla bondesamhällets struktur och levnadsförhållanden fortlevde långt in i vårt århundrade.

Finlands självständighet, som detta år 1987 upplevs och firas som sjuttioårig, medförde många förnyelser på samhällslivets område, vilka fortsätter alltjämt. Den verkliga omdaningen av näringslivet och bondesamhället i traditionell mening inleddes i Ömossa liksom annorstädes först efter våra senaste krig.

Med detta konstaterande kan en kort inledningsöversikt som denna avslutas. I det följande får läsaren mera i detalj följa med Ömossa bys utveckling och ta del av befolkningens levnadsöden.

Det har gått en sägen eller muntlig tradition i Ömossa, att tvenne bröder vid namn Olle och Simon Räf skulle ha kommit från Rangsby by i Närpes och anlagt var sitt hemman i Ömossa. Gårdarna skulle från början ha fått namnen Skogman och Öman. På detta sätt skulle byn ha kommit till.

Folktraditioner är i allmänhet seglivade. De kan fortplantas från släktled till släktled genom århundraden, och oftast ligger det någon verklighetsgrund under dem, men som historisk sanning kan de inte anammas. Så är det också med sägnen om upphovet till Ömossa by. Men märkligt nog stöds traditionen till en del av historiska fakta.

Namnet Räf (äldre skrivform Rääf) förekommer än idag på ett hemmansnummer i Norrnäs by i Närpes och med anor från 1400-talet. Däremot finns det inte i Rangsby, men en förväxling av byarna, som ligger i varandras grannskap, har ju lätt kunnat ske med tanke på avståndet både i fråga om tid och rum. Namnet på nybyggaren Olof Persson Räf- den moderniserade skrivformen används här - har även historiskt bekräftats och tiden kunnat preciseras till omkring 1590. Däremot har uppgiften om en broder Simon, som samtidigt skulle ha grundat hemmanet Öman, helt vederlagts, vilket framgår redan i bokens inledningskapitel. Personnamnet Simon uppträder i Ömossa först inpå 1700-talet och då på en innehavare av hemmanet Skogman.

En intressant beståndsdel i sägnen om Ömossa är, att byborna ända in i vår tid har kallats "rävar" av andra byars befolkning, kanske ändå mest av barn som ett okvädingsord till varandra, då de munhuggits. Ömossaborna ådagalägger självfallet inte någon större listighet eller "rävaktighet" än andra, utan benämningen får nog sammankopplas med nybyggarnamnet Räf och den fyrahundra år gamla traditionen.

Det är annars ingen ovanlighet med dylika öknamn olika byars befolkning emellan, utan att de behöver ha någon grund i människornas beteendemönster. Sålunda har kyrkbyborna i Sideby kallats simpor - "Siiby simpor" - och skaftungborna "Skaftong kattor", utan att de förra visat sig vara mera taggiga och hala och de senare mera inställsamma och färdiga att nyttia klorna än andra. - Men sådant hör till folktraditionerna.

Namnet har skrivits på olika sätt under olika tider. Professor T.E. Karsten anför i sitt verk Svensk bygd i Österbotten II följande jordeboksformer: 1606 Öiemosza, 1620 Aiemåseby, 1629 Öimosa och 1710 Ömosa. Därefter blev det ibland Ömåsa och slutligen Ömossa.

Vi lägger märke till formen Äiemåseby så tidigt som 1620. - Benämningen by användes i forna tider även om ett enskilt nybygge eller en gård i betydelsen boplats. - Enskilt och ensligt var förvisso Ömossa nybygge genom hela 1600-talet. Det anlades på sockenallmänningen långt nog från någon annans boplats men får väl ändå antas ha legat inom Härkmeri bys gemensamma intresseområde. Kanske nybyggaren därför inte var nktigt välkommen. I varje fall gick hans enda förbindelse med yttervärlden via Härkmen.

Förmodligen åtnjöt nybyggaren vanlig skattefrihet, kanske under tjugo år. Hemmanet framträder nämligen första gången skattlagt 1608 och då till 3/4 mtl. Det rådde tämligen stabila förhållanden i riket på denna tid under konung Karl IX:s spira. Säkert hade ödemarksbonden Olof Persson i Ömossa redan hunnit skapa sig drägliga livsvillkor och förkovra sin gård. Det vet man inte så mycket om. Men tiugoett år senare 1629, då han och hans hustru överlåter sin egendom genom testamente till sonen Hans, framträder han som en välbärgad bonde efter fyrtio års träget arbete. Vid vintertinget i Närpes söker han sagda år häradsrättens godkännande av överlåtelsen. Den som avfattat dokumentet har för eftervärlden omedvetet målat upp en bild av tillståndet i Olof Perssons hus vid denna tid. Jag citerar ur Sideby sockens historia, sid. 17:

"Han har utav fri vilja, berått och länge betänkt mod samt med sin älskeliga kära hustrus, Elin Björnsdotters goda vilja och samtycke skänkt och givit sin älskelige käre son Hans Olsson för den trotiänst, hörsamhet och lydnad som han sina kära föräldrar härtill giort och bevist... och framdeles till deras dödedagar med sytande, födande och klädande bevisa skall, framför alla andra av sina syskon efter sina föräldrars död att njuta och behålla efterskrivna persedlar: den bästa dräkten i gården, 5 kor, 3 ungnöt, 1 tre års oxe, 6 får, hela noten, 3 isbillar, 3 svin, 3 yxor, 2 navrar, 2 fårskällor (de bästa), smedjan med tillbehör, alla "eeldh kärill" i gården (tydligen kokkärl), 1 stuga, 1 stall, 2 bunkar, knivar, 1 dussin tallrikar, 5 fat, 1 Stockholmskanna, 1 "ötbrä" (ostbräde?), all den åker Olof köpt, 1 forskvarn och 1 stålbåge."

Hans Olsson är härmed utsedd till följande bonde i Ömossa-gården och tilldelas för sytande, födande och klädande av sina föräldrar till deras dödedag all denna lösa och fasta egendom "framför alla andra av sina syskon".

Det är historiskt klarlagt att Hans Olsson hade åtminstone tre bröder. De hette Hindrich, Per och Måns. - "Hindrich Olsson från Öijemos" skall ha varit soldat i Daniel Hanssons kompani i Åbo, förmäler urkunderna. Per gifte sig som måg till Teir i Härkmeri och blev bonde där. Måns valde åt sig hustru ända borta i Yttermark och flyttade dit som bondemåg. Detta skulle tyda på att han hade släktingar i Närpes, vilka kanske förmedlat kontakten.

Nybyggaren Olof Persson nådde tydligen hög ålder. Det är inte känt när han föddes, men antagligen skedde det någon gång 1560-1565. Ej heller vet man när han dog, men år 1644 skiftades arvet efter honom mellan ovannämnda söner med undantag av Hindrich, soldaten. Vem vet vad som hänt honom under 30-åriga kriget.
Var låg då den ursprungliga nybyggargården i Ömossa?

Den gängse uppfattningen har varit, att gården hade uppförts på platsen för det gamla Hansas alltså på östra sidan av ån. Emellertid utvisar de äldsta kartorna över trakten, som ritades av lantmätaren Claes Claesson 1650 och 1651, att gården skulle ha legat innanför åkröken norr om ån ungefär där Kalevi Jaakkola bor i våra dagar (1987). Samma lantmätare gjorde 1651 upp stadsplan för Kristinestad, som grundades 1649. Han bör nog ha känt till Ömossa så väl, att han prickat in gården på rätt plats på sin kartor.

Det är tänkbart att nybyggarsonen Hans Olsson hade uppfört en ny gård för sig och sin familj, medan ännu föräldrarna levde.

Trots sina bristfälligheter i fråga om avstånden och orternas placering i förhållande till varandra ger kartan en upplysande bild av traktens geografi för 340 år tillbaka. Framför allt får man en god uppfattning om landhöjningens inverkan på skärgården och kustlinjen. Många av de öar och skär, som på kartan framträder som omflutna av vatten, är numera sammanvuxna med fastlandet. Så förhåller det sig t.ex. med Styrsöholmarna (2) och Appelön (8) och Sikören (9) i Sideby samt Hamnskär (20), Ragneskär (21), Fårskär (22) och Svartön (23) i Skaftung. Hela fjärden söder om Svartön in mot Skaftung by är för länge sedan upplandad och till stor del uppodlad till åkrar. Björnön utanför Kristinestad sammanhänger med fastlandet och utgör nu plats för Pohjolan Voimas kraftverk.

Flera av träsken på kartan har torrlagts och odlats upp, såsom Byträsket (11)och Mässträsket (14) i Sideby och "småträsken" (16) i Skaftung. De sistnämnda hette nog redan på 1600-talet Långskogsträsket, Karlskilsträsket och Varpträsket, men lantmätaren synes ha för växlat dem med de egentliga Småträsken, som rann, och rinner än, ut genom Lillträsket till Storsjö träsket och vidare genom Hindersträsket och Kasaböle ån ut till havet. Förutom Hindersträsket förefaller detta vattendrag att ha varit obekant för lantmätaren, eftersom han inte alls ritat in Storsjö träsket, som än idag är den största i hela nuvarande Kristinestad.

Ömossa by har placerats alltför långt åt sydost från Härkmeri räknat. Den borde ligga där x-et är inritat, men detta är oväsentligt. Den värdefulla kartnotisen för byn är inprickningen av den första ensamma gården norr om åkröken, inte öster om ån, där Hansas gård av gammalt har stått. Man måste förutsätta, att lantmätaren varit rätt informerad om det ]okala förbållandet.

Slutligen bör det påpekas att Kuvaskangas by ligger omkring tio kilometer längre söderut, än vad kartan utvisar. Kallträsk bydel av Ömossa ligger ju vid länsgränsen och mellan denna och Kuvaskangas har Honkajärvi by fått rum. Men varken Honkajärvi eller Kallträsk fanns till ännu när kartan ritades, så lantmätaren bör vara ursäktad.

Innehåll:

Ömossa by i Sideby socken

• Byns läge och storlek
• Befolkning
• Historia

Sägen och verklighet

• Nybyggargården i "Öiemosza" växer
• Claes Claessons karta 1650
• Nya släktled
• Storbonden Marcus Skogman
• Hemmanet delas
• Stora ofredens dystra år
• Framstegens århundrade
• Storskiftet förbereds
• Charta Beskrifning över Ömosa bys ägor
  • Hemmanens åker- och ängsareal
• Lanthushållning och köpenskap
• Färdvägar
• Kontakter söderut

Fig. 1 Karta Ömossa - höjdförhållanden
Fig. 2 Del av Claes Claessons karta från 1650
Fig. 3 Lantm. Johan Bergentins revnings- och skattläggningskarta från 1755

Fotnot/red:
Tab. 1 Hemmansägare och namn i Sideby, Skaftung och Ömossa 1699-1724

Nya släktled

Nybyggarsonen Hans Olsson hade nu tagit över hemmanet efter fadern. De historiska urkunderna har inte mycket att berätta om honom, frånsett vad ett tingsprotokoll från 1637 förmäler. Bödelsyxan var nämligen nära att falla över hans nacke.

Hans Olsson, som var gift karl och familjefar, stod till svars för hordom. Han hade lägrat sin tjänstepiga, och det var ett ytterst svårt brott, som enligt "Guds lag" skulle sonas med döden. Hans hustru - hennes namn är obekant - trädde emellertid upp till hans försvar och bönföll om nåd. Hon hade tydligen haft överseende med hans snedsprång och förlåtit honom. I varje fall levde Hans ännu 1671, då han är upptagen i jordeboken jämte sin son Marcus Hansson som medbonde på sitt 3/4 mtl stora hemman. I högsta grad skamligt och förnedrande hade det i alla fall varit för Hans att inför hela församlingen vid den allmänna gudstjänsten i Lappfjärds kyrka erkänna sin skuld, betyga sin ånger, be Gud och församlingen om tillgift och lova bot och bättring. Alternativt kunde Hans undgå smäleken genom dryga böter till kyrkan och prästerskapet. Det hade Hans säkert råd till.

Vi lämnar den olycklige Hans här och övergår till hans son Marcus.

Vid slutet av 1600-talet togs gårdsnamnet Skogman i bruk. I skattelängden (tiondelängden) för 1699 står Markus Hansson Skogman fortfarande som ensam bonde i Ömossa. I längden för 1705 heter han bara Markus Skoough. Efter 1707 då hemmanet delas, blir Skogman det officiella namnet.

Om notiserna om fadern Hans hade varit knapphändiga, så framträder sonen Marcus så mycket tydligare i helbild på historiens blad. Låt oss betrakta bilden mot samtidens bakgrund.

Marcus Hansson levde i slutet av 1600-talet, då Karl XI regerade i Sverige. Karl hade ärvt en stormakt och styrde riket med fast hand. Det rådde i stort sett fred. Bondesamhället stöddes på adelns bekostnad (reduktionen). Präster och biskopar höll allmogen i Herrens tukt och förmaning. Häxbålen flammade. Den rätta läran och lag och ordning skulle efterlevas.

Under sådana förhållanden arbetade Marcus ocb förkovrade sin gård och skapade sig en förmögenhet och ett eget rike som han oinskränkt härskade över. Visserligen gjorde missväxtår med hunger och farsoter i spåren honom avbräck, men han kunde återhämta sig. Han hade ett stort hushåll, pigor och drängar och ladugården full med boskap. Sockenhistorikern K.V. Åkerblom uppger i Lappfjärds historia II, att Marcus tidvis hade utfodrat 60 klavbundna nöt och hållit 8-12 hästar. Observeras bör att söner och döttrar med egna familjer kunde arbeta i sambruk på hemmanet, som ännu inte var delat och beskattades i husbondens namn. Självfallet hade de åtminstone delvis egna bostadshus och ladugårdar. Ett jordbrukskollektiv hade i alla fall uppstått i Ömossa, som väl gjorde skäl för benämningen by och med Marcus Hansson som byäldste eller varför inte "bykung" .

Hittills hade umgänget mellan utmarkssamhället i Ömossa och Härkmeri by förlöpt friktionsfritt. Marcus och hans föregångare hade fiskat på byns vatten både i ån och i saltsjön och huggit timmer och annat husbehovsvirke obehindrat i skogarna. Men tydligen hade nu Marcus gått härkmeribornas rätt för när. Han råkade i tvist med dem. Hans egen kusin Eric Persson Teir förde deras talan. Tvisten avgiordes av häradsrätten vid hösttinget 1678 till Marcus Hanssons nackdel. Ömossa ställdes utanför Härkmeri bys gemenskap och kom att i stället börja orientera sig mot Skaftung by i gemensamma angelägenheter.

Förbudet mot hemmansklyvningar, som hade rått i 225 år, uppmjukades 1684 så att delning kunde ske med häradsrättens bifall.

Marcus Hansson hade åtminstone tre söner: Hindrich, Michel och Olof. Redan 1683 hade Marcus genom testamente förordnat, att Hindrich och Michel skulle få dela hemmanet mellan sig och att Olof skulle få "gå i Scholan att han lärer räkna och skriva". Olof blev verkligen senare tullvisitör i Åbo och gifte sig där med en borgardotter Catharina Roseen. Hon uppträdde jämte modern Barbro Kuhn vid en arvsprocess i Lappfjärd 1706.

År 1704 anmälde Michel till häradsrätten, att hans gamla och sjukliga fader ville dela hemmanet mellan honom och brodern Hindrichs son Hans. Hindrich själv hade nämligen dött redan 1697 eller 1698 och efterlämnat hustrun Beata och åtminstone sonen Hans samt tre döttrar Maria, Agneta och Margareta. Här görs förbehållet åtminstone beträffande sonen Hans, där för att en Simon Hindrichsson, som uppträder senare i gården, har av en del bygdeforskare, bl.a. Hilma Stockhammar, uppgetts som broder till Hans Hindrichsson.

Michel Marcusson fick kyrkoherden Jacob Weranders rekommendation för en delning, och häradsrätten biföll hans anhållan. Delningen verkställdes 1707, men då var Marcus redan död. Han hade avlidit föregående år.

Från år 1707 fanns således officiellt två hemman i Ömossa vartdera om 3/8 mtl. Husbonden Hans Hindrichssons del benämndes Skogman, medan farbrodern Michel Marcusson för sin del tog namnet Öman. Hemmansnumreringen infördes senare, och då blev Skogman nr 1 och Öman nr 2.

Så långt var allt gott och väl. Men förvecklingar skulle uppstå.

Medan Karl XII slogs med sina karoliner ute i Europa, ryckte ryska härar in i Finland. Efter slaget vid Napo by i Storkyro den 19 februari 1714, då rikshalvans försvar totalt bröt samman, vällde ryska soldathorder fram över landet från by till by, plundrade och brände och injagade skräck i befolkningen. Människorna flydde till skogarna och till ensliga holmar i skärgården. För att undgå att bli ihjälslagna eller råka i fångenskap flydde de som kunde till Sverige och lämnade sina gårdar öde. När äntligen fred inträdde efter sju års ödeläggelse, kunde människorna andas ut och försöka börja bygga upp de förstörda byarna. Men då inställde sig många problem med bl.a. äganderätt till ödehemman, arvsfrågor och dylikt.
Vad hände i Ömossa under denna bistra tid?

Bonden Hans Hindrichsson Skogman var gift med en Margareta Johansdotter, men äktenskapet blev inte långt. Hans dog 1711, och redan 1713 fanns en ny husbonde på hemmanet med namnet Simon Hindrichsson och gift med änkan Margareta. Att Simon skulle ha varit broder till Margaretas första man Hans har inte kunnat bekräftas och sålunda inte heller att en obruten släktföljd skulle ha rått för invånarna i gården från nybyggaren Olof Persson Räf. En felande länk har inte gått att finna. Den nya bonden Simon överlevde ofreden likaså hans hustru Margareta. De tidigare nämnda systrarna till Hans Hindrichsson Skogman hade lyckats ny till Sverige.

Det finns ett protokoll från häradstinget i Lappfjärd den 18 mars 1728, som målar upp en levande bild av förhållandena i Ömossa under denna tid. Även om protokollet är långt och tungläst i sin dåtida språkdräkt, återges det här oförändrat:

Protokollet upplyser oss om att Maria Hindrichsdotter hade varit gift redan i Ömossa men att mannen slagits ihjäl under ofreden. Hon hade gift om sig i Sverige. Aven systern Agneta hade gift sig.

Efterfrågan hos nuvarande Grundsunda kyrkoherdeämbete av eventuella ättlingar till dessa flyktingar har inte gett något resultat.

Hur arvsanspråken klarades upp har inte vidare undersökts. Att svaranden Simon Hindrichsson Skogman skulle ha varit de kärande systrarnas farbror görs ingen antydan om. För övrigt förblev Simon vid hemmanet.

Det tog väl ett par årtionden för Finlands folk att återhämta sig efter stora ofredens vedermödor och tillbakagång, men bättre tider randades. Frihetstiden och den s.k. "nyttans tidevarv" i medlet av 1700-talet gav rum för mera personliga initiativ och större företagsamhet. Religionen behöll inte heller längre sitt järnhårda grepp om människornas själar. Naturvetenskapliga och ekonomiska ämnen började studeras vid högskolorna, och facklitteratur började söka sig ut till bygderna. Upplysningen steg långsamt men säkert. Handel och sjöfart frigavs, industrin gynnades, bergsbruk och skogshantering fick ny fart och jordbruket omdanades genom storskiftet.

Denna allmänna utveckling återspeglas även på förhållandena i Ömossa. Stora ofreden hade drabbat byn hårt. Den hade nästan helt avfolkats. De båda hemmanen hade återgått till kronan. Innehavarna Simon Skogman och Olof Öman förmådde inte behålla dem som skattehemman. Ännu år 1732 fanns det endast fyra mantalsskrivna personer kvar i byn, nämligen de båda nämnda bönderna med sina hustrur. Alla var redan rätt ålderstigna. Men på 1740-talet skedde en vändning.

Husbonden Simon på Skogman efterträddes 1742 av sonen Hans med hustrun Anna Ersdotter. Makarna fick nio barn, m.a.o. många munnar att mätta. De satte igång med en intensiv nyodlingsverksamhet och förstorade sitt hemman med nästan det dubbla. Men den samtida grannen på Öman, Eric Olofsson med hustrun Maria Mattsdotter, överträffade Hans både vad nyodlingen och barnantalet beträffar. De kom att få fjorton barn. Eric var inte blott en driftig bonde utan blev också nämndeman vid häradsrätten. Belysande för de båda ömossaböndernas företagsamhet är även att de anlade en "sågkvarn" vid Finforsen i ån 1753 till halvpart med skaftungbönderna.

Storskiftet förbereds

Redan år 1755 kartlades de två hemmanen i Ömossa som ett led i förberedelserna för en ny allmän skattläggning av Österbotten. Den 5 april 1757 utfärdades förordningen om storskifte för hela Finland. Skiftet förbereddes i Lappfjärd under 1760-talet. Ömossa by avmättes och kartlades på nytt åren 1769 och 1770 av kommissionslantmätare Jonas Högman. En bättre beskrivning av förhållandena i byn kan man knappast önska sig. Den lyder ordagrant:

Så långt den allmänna beskrivningen av byn.

Därefter följer en mycket noggrann beräkning av de särskilda hemmanens åker- och ängsareal i tunnland och kappland:

Innehåll:

Ömossa by i Sideby socken

• Byns läge och storlek
• Befolkning
• Historia

Sägen och verklighet

• Nybyggargården i "Öiemosza" växer
• Claes Claessons karta 1650
• Nya släktled
• Storbonden Marcus Skogman
• Hemmanet delas
• Stora ofredens dystra år
• Framstegens århundrade
• Storskiftet förbereds
• Charta Beskrifning över Ömosa bys ägor
  • Hemmanens åker- och ängsareal
• Lanthushållning och köpenskap
• Färdvägar
• Kontakter söderut

Fig. 1 Karta Ömossa - höjdförhållanden
Fig. 2 Del av Claes Claessons karta från 1650
Fig. 3 Lantm. Johan Bergentins revnings- och skattläggningskarta från 1755

Fotnot/red:
Tab. 1 Hemmansägare och namn i Sideby, Skaftung och Ömossa 1699-1724

Vill man göra några reflexioner med anledning av kartbeskrivningen, finner man lätt anmärkningsvärda förhållanden.

Man kan peka på den obetydliga åkerarealen jämförelse med de omfångsrika ängsmarkerna. Det är häpnadsväckande att av den hävdade totalarealen om i runt tal 220 tl per hemman endast 7-8 tl brukades som åker. Resten bestod av•uppröjda naturängar, som skulle avkasta vinterfoder åt kreaturen och som betades först efter höslåttern. Under andra tider hölls boskapen i skogsbete. Skogen var ju, som beskrivningen visar, i byalagets gemensamma besittningi samhävd med skaftungborna. Öster om Ömossa bredde sockenallmänningen ut sig.

Jordbruket baserade sig i huvudsak på boskapsskötsel. De små åkrarna gav brödsäd och grötmjöl för det egna hushållet, i synnerhet som de kunde hållas i god växtkraft med den gödsel de stora kreatursbesättningarna lämnade. Åkrarna besåddes till hälften med råg och till hälften med korn, frånsett den del som årligen hölls i träda. Någon fodersäd odlades inte. Havren synes ha varit ett okänt sädesslag, för att inte tala om vetet. Rovland hörde till varje gård.

Ömossaböndernas penninginkomster, i den mån sådana var nödvändiga, måste ha influtit till väsentlig del från kreatursskötseln. Smör, ost, kött, talg och hudar såldes i huvudsak åt köpmän i Kristinestad eller byttes mot salt, järn till husbehovssmide, kanske något finare klädestyg till högtidsdräkten och varför inte något krus "Riga balsam". Skogsprodukter i form av tjära, näver och i någon mån sågade bräder och plankor kompletterade försäljningsvarorna. Men skogen fick inte beskattas för hårt. Bönderna höll säkert ett öga på varandra när det gällde att utnyttja den gemensamma tlllgången.

"Desse hemmans åboer hafva ock seglationsfriheten men äga intet fartyg", förmäler lantmätarprotokollet.

Vi skall komma ihåg att seglationsfriheten för de österbottniska bönderna och stadsköpmännen hade varit i kraft endast några år vid denna tid. Den orädda kapellanen och riksdagsmannen från Nedervetil, sedermera prosten och teologie doktorn Anders Chydenius hade kämpat ihärdigt vid riksdagen i Stockholm för större handelsfrihet och lyckats få stapeltvånget för de österbottniska städerna upphävt 1765 och året därpå bondeseglationen tillåten inom hela riket. Handelsfriheten inledde en blomstringstid för Österbotten, vilken skulle utvecklas och bestå i över hundra års tid. De två ömossabönderna fick dock ingen direkt nytta av den fria sjöfarten, så avlägset från kusten som de bodde. De fick hålla sig till landbacken och bedriva sin handel genom mellanhänder på marknadsplatserna i Kristinestad och Storå, som omnämns i bybeskrivningen.

Här frågar sig läsaren, vilka vägar man färdades på denna tid från Ömossa till Kristinestad och andra handelsplatser eller till kyrkan i Lappfjärd för gudstjänstbesök, begravningar, brudvigslar och barndop.

Då Ömossa nybygge anlades ledde ännu ingen körväg från Härkmeri dit upp. Det kan ha funnits någon gång- eller ridstig, som trampats upp av skogsvandrare till och från kusten. Småningom breddades och jämnades stigen, så att den till att börja med kunde brukas som vinterväg med slädfordon och slutligen även med kärra sommartid. Vi får väl utgå ifrån att vägen befann sig i sådant kördugligt skick åtminstone i mitten av 1700-talet eller 150 år efter nybyggets tillkomst.

Var vägen riktigt gick från Ömossa till Härkmeri är numera omöjligt att fastställa, men vissa partier av vägen kan man ännu skönja både norr och söder om Finforsen, där övergången av ån måste ha skett. "Finfors bro" omtalas ju redan 1753 i samband med att platsen för den gemensamma sågkvarnen för bönderna i Ömossa och Skaftung utsynades. Forsttekniker Helge Höglunds gård i Ömossa torde stå mitt på den gamla vägen där den ledde ut från byn. I Härkmeri anslöt sig vägen till den gamla postvägen. Därifrån färdades man antingen landvägen via LappfJärd eller vintertid över isen och kanske sommartid med båt till Knstinestad för att bednva sin köpenskap. Hur som helst, men en mycket mödosam färd var det att göra en stadsresa på den tiden. Inte gjorde man sig stadsärenden i onödan. Till helgedomen i Lappfjärd måste man i alla fall ta sig för själavårdens och de kyrkliga förrättningarnas skull.

I nuvarande Henriksdal, som anlades som nybyggarhemman av pedagogen Henric Ehrenfors 1789, torde ömossabornas väg ha förgrenat sig ned till Skaftung. Bönderna i de bägge byarna hade ju ett visst "samröre" med varandra genom de gemensamma skogarna och genom sågkvarnen vid Finforsen. Dit skulle ju skaftungborna forsla sina sågstockar och därifrån köra hem sina bräder. Någon slags både vinter- och sommarväg måste de därför ha haft.

Eller vägen till Storå då?
Marknaden i Storå försiggick ju, som av lantmätarprotokollet framgår, i december månad. Förmodligen hade denna marknad kommit till närmast för att bereda köpmännen i Kristinestad tillfälle att inhandla lantbruksprodukter i större mängder på en gång och saluföra sina egna varor. De två ömossabönderna gjorde väl också sina marknadsbesök där. I regel var det väl slädföre i december månad, och då kunde de lätt ta sig i stort sett samma färdväg som den nutida leden via Lillträsk till Uttermossa och vidare genom Kärjenkoski och Vesijärvi till Storå.

Av naturliga skäl riktade sig ömossabornas förbindelser med yttervärlden norrut. Byn hörde ju kyrkligt till Lappfjärds socken och kameralt till Vasa län, och den låg inom köpstaden Kristinestads uppland. Länsgränsen skilde den åt från storsocknen Ulfsby med den närmaste kapellförsamlingen Sastmola och från handels- och skolstaden Björneborg. Men självfallet hade ömossaborna ibland även ärende åt det hållet. Vi vet bl.a. att ömossapojken Carl Hansson Skogman besökte trivialskolan i Björneborg redan på 1770-talet och gick ut som student därifrån. Till honom får vi anledning att återkomma.

Vilka vägar färdades han?
På lantmätare Claes Claessons karta från 1650 finns Kuvaskangas hemman liksom Ömossa redan inprickat. Kuvaskangas gård torde från början ha hetat Långhed. Honkajärvi nybygge, som kom till på 1680-talet, bar även ursprungligen det svenska namnet Svansby och den nära intill liggande sjön Svansjö (Juotsenjärvi). Under mitten och i slutet av 1700-talet anlades sedan flera nybyggen inom de östra delarna av dåvarande Sastmola kapell: Lankoski (Långfors), Tuorila (Tors el. Torsby), Lammela och Filppula. De hade alla sina förbindelseleder ned till postvägen eller den dåtida "riksvägen" och till kapellkyrkan i Sastmola. Men troligt är att de också tidigt sökte sig någon förbindelse sinsemellan och kanske vidare söderut mot Norrmark och Björneborg. Åtminstone någon vinterväg i den riktningen får man räkna med. I varje fall drogs inte den nya "storlandsvägen", som byggdes i slutet av 1700-talet mellan Lappfjärd och Norrmark, genom någon obebyggd ödemark utan berörde redan etablerade små bysamhällen, som då förbands med varandra och fick en genare väg till sina centralorter. Då slutsyn hölls på vägen och den blev godkänd 1801, hade Ömossa by redan sex bondgårdar. Byn fick gästgiveri föregående år. Nya möjligheter till en framgångsrik utveckling hade tillkommit.

Detta ger inte något direkt svar på frågan, vilka vägar skolynglingen Carl Skogman färdades från Ömossa till Björneborg, men snabbskissen antyder vilka förbindelsevägar söderut ömossaborna kunde använda sig av slutet av 1700-talet, innan den nya landsvägen kom till.

Då Ömossa by mot bybornas vilja definitivt överfördes från Lappfjärds moderförsamling till Sideby kapellförsamling omkring 1820, låg det i deras intresse att även få en farbar väg till kyrkbyn. Bönderna där åstundade i sin tur en kortare väg upp till den nya landsvägen och gästgiveriet i Ömossa än via Träskvik i Lappfjärd eller Timmerhed i Sastmola. Efter mycket diskuterande gjorde myndigheterna slag i saken 1826 och vägbygget kom i gång. I det sammanhanget löstes också vägproblemet för inbyggarna på Hedkrok och Westervik hemman.

 

_____________________________________________________________

Ömossa på sydaby.eget.net: Finska kriget 1808-1809. Drabbningen vid Ömossa den 6 september 1808

info BYAR, byagrupper, h e m m a n  (före 1700), nybyggarhemman (efter 1700), släkter i SIDEBY, SKAFTUNG och ÖMOSSA är ett långsiktigt www-projekt under kontinuerlig utveckling. WWW-presentationerna som påbörjades i dec 2003 är än så länge preliminära och fragmentariska och uppläggningen av webbplatsen är preliminär. Den kommer att utökas och uppdateras under en lång tid framöver. Ryggraden i webbplatsen kommer till en början att utgöras av Gunnar Nybonds artiklar samt kompilationer av kommunion- och historieböcker 1723-1830. Korrigeringar, tillägg (och förslag till tillägg) och lämpligt material till www-sidorna (hemmansbeskrivningar, släktutredningar, gamla och nya artiklar, kopior av fotografier, urkunder, kartor osv.) kan sändas till Staffan Storteir staffan.storteir@e-brev.nu

Böcker av Gunnar Nybond

Sideby * Skaftung * Ömossa * Kristinestad

sydaby.eget.net

editor: Staffan Storteir